Den här är till dig, Josefin Sonck

Det finns en komiker som heter enligt rubriken ovan. I ett Instagraminlägg berättar hon om sin ankomst till Stockholm, om en förvirrad tid och om djärva livsval. Och så ber hon läsarna att berätta om något galet de har gjort. Det fick mig att minnas, som en blixt från klar himmel ...

Förvirrad tid och djärva livsval? Jojo ... Vid inte mindre än tre tillfällen har jag sagt upp mig på stående fot. Uppsägningstid: ca. 10 sekunder.
Okej, här finns det grogrund för en del fördomar, hinner jag tänka nu - innan jag inser att det kanske inte alls handlar om fördomar, utan om sanningar. Ja, jag var oansvarig! Ja, jag var (extremt) impulsiv! Och ja, jag hade (djävligt) kort stubin! Men samtidigt ...

Har jag någonsin ångrat mig? Nej, faktiskt inte, inte en dag!

Ta det första tillfället, som exempel: Jag var anställd vid Statens Järnvägar, arbetsplatsen var förlagd till områdesexpeditionen i den lilla staden A (ett nergånget kontor högst upp i stationshuset). Jag hade trevliga arbetskamrater, ett inte särskilt krävande jobb samt usel lön. Jag hade fått ett muntligt löfte (ja, jag vet att de inte är mycket värda!) om att så snart områdesexpeditionen omorganiserats (inom kort), fanns det en öppning för mig och min nyligen avslutade utbildning inom marknadskommunikation.

Så döm om min förvåning när den nya organisationen offentliggjordes och den där öppningen effektivt hade tillslutits av människor som absolut inte hade någon utbildning i ämnet marknads-någontingöverhuvudtaget! När jag ställde chefen mot väggen ryckte han bara på axlarna och sa att jag inte hade fått något skriftligt löfte.

Jag fattade mitt beslut på mindre än en sekund. Och visst, det kan låta som en överreaktion men ... bear with me! Jag gick in på mitt kontor, satte ett papper i skrivmaskinen (jodå, det här är så länge sedan!) och hasplade snabbt ur mig en uppsägning. Dansade in på chefens kontor, kastade papperet på skrivbordet och dansade ut igen, med gubbens röst ringande i öronen: "Hörrudu, du kan inte göra så här! Kom tillbaka!"

Nej, jag kom aldrig tillbaka. Jag satte inte min fot på det där kontoret igen och något år senare flyttade jag från den södra änden av Sverige till Stockholm, där jag påbörjade ett nytt liv. Fast då hade jag redan hunnit genomföra ännu ett liknande stunt - men det är en annan historia!

Ett fult mål är också ett mål ...

 ... som han sa, Zlatan. Eller jag vet inte om det var exakt så han sa, men vi säger att det var så! Det låter bra. Jag gillar tanken.

Hur som helst så har det börjat droppa in dåliga betyg på min bok och jag försöker bara smälta det. Efter några månaders eufori med enbart uppmuntrande tillrop har ljudet i skällan nu, i samband med att ljudboken släpptes, börjat förändras. Kanske beror det på inläsningen, som enligt uppgift är väldigt långsam, eller också handlar det om att smaken är som baken. När allt kommer omkring så kan ju inte alla älska alla böcker här i världen!

Oavsett vad så gäller det först och främst att inte låta sig nedslås, förstås. Inte kan jag lägga mig ner och självdö bara för att några personer tycker att boken är dålig. De har rätt att tycka så och jag är - om jag ska vara ärlig - ändå bara så inihelsike tacksam för att folk läser/lyssnar på min bok, som jag har skrivit med mina egna små hansingar! 

Jodå, de får tycka precis vad de vill, huvudsaken är att de lägger tid på att läsa/lyssna. Det är ju trots allt det jag har längtat efter hela livet och i den längtan har inte en enda gång ingått tanken att alla måste tycka om! Det måste de inte alls, för hur det än är ... en dålig bok är också en bok. Häpp!

Konsten att lyfta sig själv i håret

Det är väldigt roligt att höra människors respons på min bok, särskilt som det hittills enbart har varit positiva reaktioner. Detta att andra människor läser mina ord, tar till sig dem och skapar sig egna uppfattningar om hur de fungerar tillsammans, det är en underbar upplevelse! 

Och det finns ju en del ord att överväga, drygt 80 000! Så jag menar att det finns ganska många saker man skulle kunna hänga upp sig på längs vägen. Jag vet själv hur det är; ibland räcker det med att ett enda litet ord hamnar på fel ställe för att språket i boken ska överskugga själva storyn. Det är tråkigt när det sker och mest av allt säger det nog en del om mig som läsare: jag är en petimäter när det kommer till ord.

Men det roligaste av allt är det faktum att många säger sig vilja ha en fortsättning.
"Vad händer nu?"
"Vi vill veta vad som händer sedan!"
Så nu sitter jag på min kammare och kliar mig i huvudet och försöker komma på vad som sker sedan i Millans och Arons och de andra karaktärernas universum. Vad händer efteråt, när Millans bok är utgiven och allt återgår till det normala? Är det frid och fröjd, eller finns det mer konstigheter att utvinna ur det fiktiva livet på Vålarö i Sörmlands skärgård?
Ja, det är ingen enkel sak, för i mitt huvud tog det ju slut med förra boken. Och ingen vill ju läsa en bok som bara handlar om att allt går sin gilla gång, eller hur? Det måste finnas någon mer hake, någon mer hemlighet att börja rota i - eller hur? Men det får inte kännas krystat och det får absolut inte kännas som att man skriver samma bok om igen! Det måste vara nya grepp, lite nya karaktärer, lite nytt och fräscht i största allmänhet.

Nej, det här är knivigt på riktigt och det känns emellanåt som att försöka upphäva tyngdlagen. Men ... jag har en plan! Det har börjat bildas små mönster i sammelsuriet av tankar, det kommer kanske att kunna bli en fortsättning av något slag. Så, den som lever får se! Håll i hatten - I'm goin' in!

Summa summarum 2023: reality check, alias verklighetskontroll

Jag (och säkert många med mig) har en benägenhet att se livet som ett nollsummespel. Jag vet att det inte är så kreativt, men det är svårt att komma undan känslan.
Det funkar så här (för den som inte vet vad jag pratar om): Allt som händer har en tendens att jämna ut sig. Om det går inihelsike bra på något område under en tid, så har livet/universum/whatever en ofelbar förmåga att förr eller senare korrigera nivån av kaxighet/lycka/whatever.

I januari 2023 fick jag ett besked jag väntat på i 50 år. Ett "Ja!" som i november innebar att jag släppte mitt livs första skönlitterära bok. Förlagsavtalet har under året inneburit både härliga och jobbiga och roliga uppleveser, som kulminerade den dagen då boken flög ut i världen på egna vingar.

Det är ofrånkomligt att årets alla positiva upplevelser har påverkat. Nog blev jag lite styv i korken och släppte taget om alla tankar på nollsummespel. Men i samma ögonblick som jag började tro att nu är det så här livet ser ut, då slår det till, livet/universum/whatever, och en familjemedlem blir allvarligt sjuk.

Att lämna Solkusten och i stället tillbringa nyårshelgen i Småland, med oro och svåra beslut, är på riktigt en reality check! En verklighetskontroll som får en att inse att man inte är större än ens inre svagaste länk. Att på den sjuka familjemedlemmens födelsedag bestämma sig för att det är dags att kalla på ambulans kändes varken handlingskraftigt eller duktigt - bara desperat och sorgligt.

Nå, förhoppningsvis är den värsta krisen avvärjd (hoppet är det sista som överger en, eller hur?) och i morgon åker jag tillbaka till solen. Jag och maken får väl fira ett eget litet nyår tillsammans - det var första gången på 33 år som vi inte firade tillsammans.

Jaha, det här - ovan - lät ju inte så positivt ... Men vad jag vill ha sagt är följande: Du vet aldrig vad som väntar runt nästa knut, så HA KUL, LEV VÄL, VAR SNÄLL MOT DIG SJÄLV!

Och minns följande:

En bal på slottet kan vara både dötrist och tråkig och ... helt underbar!

Att fira boksläpp är som en bal på slottet. En riktig bal! Inte någon dötrist och tråkig, utan en alldeles underbar!

Tänk så många människor, så många glada tillrop, så många underbara fina gåvor - herregud, jag hade ingen aning om att JAG skulle få presenter! - och .... Ja, det var till och med kul att stå på scen och prata, eftersom jag pratade om något som jag verkligen brinner för och dessutom kan prata om hur länge som helst.

Att så många vänner och bekanta orkade trotsa snö på tvären, otaliga minusgrader och nästan-decembermörker - för att ta sig till Gamla Enskede Bryggeri och fira med mig, det är värt hur mycket som helst!

Men var kom alla ifrån? Jo, det var bokklubbsvänner, vänner från landet ...

... och två av mina söner ...

... och deras kompisar ...

... och fler vänner från landet ...

... och ännu mer familj och vänner och grannar från nu och då, och ... och ... 

Jag kommer leva på det här länge. Plocka fram minnena ett i taget och försöka övertyga mig själv om att det faktiskt har hänt. Och kanske tror jag på mig, eller också inte. Och då får jag väl helt enkelt leva med det, att jag bara nästan tror att det här har hänt. Men om jag nästan tror så finns det ju ändå ett visst mått av sannolikhet och då - det lärde oss redan Tage Danielsson på sin tid - då är det mycket möjligt att det ändå kanske har inträffat.

 

One down, one to go

I går kväll firades det här i Nerja. Det bjöds på bubbel och snacks, i inredningsbutiken Nordic Delight, och om sanningen ska fram var jag nog en liten aning nervös innan. Tänk om ingen dyker upp? Tänk om jag får stå här med massor med cava och ostar alldeles ensam? Nå ... Jag hade nog överlevt. Cava och ost är det bästa jag vet, så jag hade absolut överlevt!

Men det kom i alla fall ett gött gäng på ca 25 personer som ville vara med och fira! Och alla var på sitt bästa humör, inklusive undertecknad - när nervositeten väl hade lagt sig:

Jag pratade och sålde och signerade bok och alla var välvilligt inställda och lovade läsa - somliga hävdade till och med att de skulle sträckläsa. Och de lovade återkomma och tala om vad de tyckte, vilket jag å det bestämdaste avrådde ifrån. Fy så hemskt! Å andra sidan, om de tyckte att det var bra så må det väl vara hänt. Men negativa recensioner ...? Nej, det är inte roligt. Sådant duckar vi för här. Det är så jag jobbar. 

Så här dagen efter kan jag bara konstatera att de första böckerna nu är sålda, det vill säga boken är ute och lever sitt eget liv, hos andra människor. Den kommer att hamna lite varstans, kanske i en bokhylla eller på ett nattduksbord, och i somliga fall blir den faktiskt julklapp - råkar jag veta. Men oavsett bokens framtida öde, är jag väldigt lycklig att folk dök upp, skålade med mig, gratulerade mig och köpte min bok. 

TACK alla kära Nerja-vänner! Och till de som vill och kan: vi ses den 29 november på Gamla Enskede Bryggeri i Stockholm!

Så var det dags .... *trumvirvel*

 ... för RELEASEFEST! Eller boksläppsfest, eller boksläppsfirande, eller releaseparty eller vad fasen man nu vill kalla det! Fest blir det oavsett och jag tänker sitta där med en massa böcker omkring mig och förhoppningsvis en massa människor som vill ha dessa böcker och på köpet få med sig min signaturkrumelur.

Nej, så snyggt (ovan) skriver jag inte. Ganska precis tvärtom, faktiskt. Efter närmare 40 år med tangentbordsknackande är min handstil praktiskt taget obefintlig! Så det blir att ligga i och träna, tänker jag. Först och främst träna på en effektiv och hyfsat snygg signatur (inte så svårt), men också klura ut vad man ska skriva mer (svårare!). Blir det ett "Trevlig läsning" eller kanske "Till Xxxxx"? Eller både ock?

Note to self: köpa bra penna som har ett gott skrev - som min pappa brukar säga. Det värsta som finns är väl när man ska skriva för hand och pennan är sådär trög och liksom motvillig!
Så, någon som har något tips på en bra penna som håller för lite handarbete? Inser att det var väldigt länge sedan jag satt och skrev något för hand, sådär med berått mod. Det kanske blir betydligt svårare - och jobbigare! - än jag inbillar mig?

Anyways ... På min Facebooksida finns inbjudan till ovannämnda festlighet och det är bara att gå in och anmäla sig. Den som till äventyrs befinner sig i södra Spanien kan vid intresse få en inbjudan till releasefestighet i Nerja.

Så, håll i hatten så ses vi snart!