Mellandagsjobb!

Så här mitt i klykan mellan två av årets största helger känns det tungt att behöva starta datorn. Att sitta här mol allena på min kammare och pyssla med en snustorr användarhandbok, vars innehåll näppeligen kommer att läsas av mer än en och annan teknisk idiot - eftersom den pryl handboken beskriver är av en sådan natur att de flesta vet hur den fungerar utan att läsa manualen (eller åtminstone tror de det).

Att då och då dra en golgatavandring ner till bottenvåningen, där resten av familjen ägnar sig åt att fnissa sig igenom gamla foton, lägga julpussel eller medelst hårvax förbereda sig för ett par timmar på stan, får mig att känna mig ännu mer ensam! Ingen ägnar mig så mycket som en tanke; familjemedlemmarna ser mig släntra förbi med en kopp i handen och tänker att "Jaha, är hon hemma?"

I stunder som denna är det direkt avgörande att man har någon att skylla på och jag skyller naturligtvis på de där tekniska idioterna, som inte bara är tekniska idioter utan även så pass tappade bakom vagnar att de inte kan läsa den engelska versionen av handboken utan prompt måste ha eländet översatt till svenska! Jag menar hallå! Hur många kan de vara, totalt? Fem? Tre?

Å andra sidan (det finns alltid en annan sida, eller hur?) ... Å andra sidan, om dessa tre inte var så hopplöst tappade bakom sina respektive vagnar hade jag haft betydligt mindre jobb. Mitt liv hade varit en liten aning fattigare, och då tänker jag inte bara på pengar utan även på det faktum att arbetet med att översätta sådana här texter är ganska tacksamt:
1. Språket är enkelt, det krävs ingen större tankemöda ... Inga snåriga syftningar (såriga snyftningar?) så långt ögat når.
2. För varje funktion som ska beskrivas måste samtliga små handgrepp upprepas, vilket i sin tur betyder att arbetet går fortare och fortare för varje sida jag betar av.

Jaha, varför gnäller jag då? Äsch, bara helt vanlig mellandagssjälvömkan. Ni vet, julgodiset är uppätet, men det är hela fyra dagar kvar tills jag med gott samvete får frossa loss igen! Det borde vara förbjudet att lägga storhelgerna så här nära varandra! Man kommer in i en loop som det är jäkligt svårt att ta sig ur, alltså!

Var? Där!

Jag växte upp i en miljö där fasta uttryck och andra - mer eller mindre egenhändigt hopsnickrade - etablerade formuleringar användes ganska flitigt. Inget fel i det, sådana uttryck är i vissa lägen väldigt praktiska, och de innebär också att den som inte är så bra på att prata ändå alltid har något att säga.
"Det är jämna plågor!"
"Det knallar och går!"
"Ja, se karlar!"
"Ja, det kan en väl tänka!"
osv.

Många av de här uttrycken baserades - åtminstone i min hembygd - antingen på dåligt väder, missväxt eller andra motgångar. Detta troligtvis på grund av att Småland i gamla tider var en något knölig plats att framleva sitt liv på och det behövdes lite schablonuttryck, både för att underlätta och för att hålla modet uppe och känna att man inte var ensam om det jobbiga.

Än idag är dessa uttryck flitigt förekommande, och de används om i princip allt. Min egen far är en vandrande guldgruva av sådana här uttryck och kan genomföra hela konversationer utan att en enda gång behöva avvika från de upptrampade stigarna. Perfekt, om man som han inte har något direkt intresse av kallprat.

Många av de här uttrycken skapar märkliga associationer. Ett uttryck som har satt myror i huvudet på mig är "Han ble' där!", som beskriver att någon har dött - företrädesvis i samband med en olyckshändelse. Som barn kunde jag grubbla mig blå över detta att någon "ble' där". Var? ville jag veta - såklart. Något svar på den frågan har jag fortfarande inte fått, men än idag har jag en diffus bild av att den som har dött sitter - för evärdeliga tider - fast på den punkt där själva olyckan inträffade. Hen är kvar den dagen, det året och på den platsen - för alltid.

Att läsa eller inte läsa

Någon klok person har sagt att man blir en bättre människa av att läsa böcker. Som den tvångsmässige bokläsare jag är, är jag benägen att hålla med. Det finns andra sätt att tillgå om man vill utveckla sin personlighet, men bokläsande är otvivelaktigt en både trevlig och lättillgänglig modell.

Det faktum att jag har lyckats ge liv åt inte mindre än tre avkommor med en näst intill fientlig inställning till böcker har emellanåt skapat lite mild panik inombords, men jag har intalat mig att man inte kan tvinga fram kärlek - vare sig till böcker eller något annat.

Ett viktigt argument för att läsa böcker är att när du läser om och tar till dig andra synsätt, kulturer och tankar avdramatiseras det okända, vilket i bästa fall - och i en perfekt värld - kan mota exempelvis främlingsfientlighet i grind. Det är självklart ingen universalmedicin - om det vore så enkelt!

Å andra sidan ska man ju inte tjurskalligt hålla fast vid gamla metoder "bara för att", utan ta till sig nya generationers sätt att hantera världen och verkligheten. Så när den numera 18-årige sonen för några år sedan spelade online-spel tillsammans med barn från olika delar av världen, och glatt experimenterade med sina bristfälliga och relativt dagsfärska tyskakunskaper, kände jag ett ändå spirande hopp inför framtiden. Alla sätt är bra utom de dåliga.

Ljudföroreningar

Fram till för tre månader sedan hade jag en kontorskisse. En ljusröd Cornish Rex som lystrade till namnet Selma. Hon var försedd med gigantiska öron á la fladdermus och hade en välljudande stämma som hon gärna upphov när det var dags för lunch, fika eller lite quality time. Detta gjorde att jag inte stelnade alldeles i min "sitta-vid-skrivbordet-med-händerna-på-tangentbordet"-ställning.

Allergi satte stopp för min kollega, som fick respass och nu framlever sitt liv som gårdskisse i Småland. För att det inte ska bli alltför tyst här på kontoret skaffade jag i stället Spotify-prenumeration och började skapa spellistor för olika ändamål. Jag har spellistor för träning med hantlar, för löpning utomhus alternativt inomhus, för översättningsarbete, för korrläsning och för egna skriverier. Och så lite andra spellistor att variera med.

Min omvittnat usla musiksmak har emellertid gjort att samtliga listor är kontaminerade med sådana små pärlor som Delta Cross Band, Kim Larsen, Bay City Rollers, Culture Club, Hansi Hinterseer (ja, du läste rätt!), Magnus Uggla, Sailor och ett och annat från Ulf Lundells slirigaste år.

Vad kan jag säga - det här funkar helt enkelt inte! Jag menar - vem kan översätta ett endaste ord från tyska till svenska med Kim Larsen bräkande i öronen? Vem klarar att behålla allvarsrynkan och översätta snustorra företagspresentationer när Millie Small bränner av My Boy Lollipop? Hur enkelt är det att hålla huvudet kallt och korrläsa användarhandböcker när St Patrick All-Stars bankar skiten ur The Wild Rover?

Nej, det måste till något slags förändring här! Tips på bra korrläsningsmusik mottages tacksamt! Och om någon vänlig själ vet vad fasen man ska "lägga på skivtallriken" (en trevlig formulering som dessvärre inte äger någon funktion längre) när man översätter texter om företagspolicy från tyska till svenska - upplys mig gärna!

A drop of snot

Jag pluggar copywriting för glatta livet just nu, och bland annat läser vi boken "Hey Whipple, squeeze this!" (Luke Sullivan). Här står bland annat att läsa om en annan bok, som handlar om reklambranschen, där en person plötsligt spottar på konferensbordet mitt under ett möte, och sedan hävdar att "okej, jag gjorde något riktigt äckligt här, men ni kommer alltid att komma ihåg mig, just på grund av det!". Detta sägs då kunna kopplas till olika reklamkampanjer som genererat god försäljning - och mer än god! - trots att publiken hatar dem.

Ja, det här med att minnas folk som beter sig märkligt/äckligt ... Jag kommer osökt att tänka på en säljare som besökte mig och min kollega Runo för vad som känns som hundra år sedan. Han ville sälja något slags presentationssystem och vi satt igenom hans lilla föreläsning, mest för att Runo tyckte han borde få en chans. Vi var inte alls intresserade av produkten i sig.
Mannen, vars namn jag har glömt, satt mitt emot mig och vårt konferensbord var ganska smalt. Han hade en galonklädd mapp framför sig, som han då och då slog upp för att visa en bild eller två.
Efter en stunds ivrigt pratande noterade jag att mannen var snorig. Det hängde en liten droppe snor i ena näsborren och eftersom hans prat var milt sagt ointressant, blev jag i stället helt fascinerad, för att inte säga hypnotiserad av denna snordroppe. Den började nämligen växa. Den sträckte sig långsamt allt längre ut ur näsan och så småningom började den dingla. Jag var fast, kunde inte slita blicken från snoret, men mannen själv verkade helt omedveten. Han såg från mig till Runo, och tillbaka, med hastiga små knyckar på huvudet, vilket bara gav ytterligare skjuts åt snordroppen. Så småningom - jag lovar, droppen var säkert två-tre centimeter lång - släppte näsan taget om den och den föll med ett litet sprött plask ned på galonmappen. I samma ögonblick som den föll lade mannen sin stora handflata rakt över mappen - och snordroppen. Mina ögon var troligtvis stora som tefat när jag slutligen såg upp på mannen, som nu - utan att röra en min - tackade för visat intresse och förpassade sig ut ur rummet.

Äckligt, javisst - men jag kommer aldrig någonsin att glömma bort den där magre lille mannen och hans svarta galonmapp!

Henorable, hendfast

Häromveckan var jag på operan. Vi var några kurspolare som såg Trollflöjten tillsammans, för att skaffa inspiration inför ett projekt.
Trollflöjten är en över 200 år gammal opera, med musik av Mozart och libretto av Emanuel Schikaneder.
På ett ställe sjunger man om "hon" och "han" och här lade dagens Papageno på ett litet, men väldigt distinkt "hen" på sluttampen. Ett tilltag som rev ner vilda applådåskor.

Samma vecka översatte jag en dagsfärsk text för ett större amerikanskt dataföretag. Det var många "honom/henne" och friskrivningar åt alla håll och kanter. Till slut tröttnade jag och lade in ett "hen" - ett enda! - för att underlätta en formulering som höll på att kantra över åt det oläsliga. Jag levererade texten, som damp ner i inkorgen igen med vändande post, med en korrigering. "Hen" utbytt mot "han/hon".

Vad vill jag ha sagt? Tja, operapubliken verkar vara mer open minded ...

Splittrat, much?

Jag är numera en relativt fridsam varelse. Jag uppskattar mina morgonrutiner, kaffet vid datorn, hemsnickrad lunch i ensamt majestät över en tidning, en bok eller med örat mot radion. Men så ibland sticker de där små hornen upp igen, hornen från fordom. Då kräver jag plötsligt förändring, kroppen våndas och gnisslar över att livet bara verkar följa i sina egna hjulspår ... Åren rullar på, jobbet rullar på, paniken kommer krypande.
    I det här läget gör man vad man kan för att få till en hanterbar och hållbar förändring. Den här gången valde jag att söka lite kurser. Bland annat en intensiv skrivarkurs på en vecka. Men även en copywritingkurs, vars fjärde kurstillfälle går av stapeln i morgon kväll. Inför morgondagen ska vi lyssna igenom ett sommaravsnitt med operasångerskan Birgitta Svendén. Vilket jag alltså gör nu, i skrivande stund. Samtidigt har jag en gnagande känsla av att jag fullt medvetet har skapat en ganska spretig jobbsituation:
    Å ena sidan beställda och betalda jobb "as usual", dvs. - den här veckan - marketing bullshit i den högre skolan för en större programvaruleverantör. Å andra sidan ett nystartat novellsamlingsprojekt tillsammans med andra deltagare från skrivarkursen, samt ett nytt försök att väcka liv i ett gammalt - grundligt refuserat - manus. Å tredje sidan Birgitta Svendéns sommarprogram och ett intensivt geniknölsgnuggande inför arbetet med att skapa en kampanj runt Kungliga Operans försök att locka en yngre publik.

Hur var det nu? Var det inte ganska trevligt med de där fridsamma morgonrutinerna, den hemsnickrade lunchen, den invanda lunken ...? Jovisst, men ni vet, jag ska bara ...

Drömmen om storkovan

Översätter kursmaterial åt en organisation som bekämpar spelberoende och känner mig lyckligt lottad över att jag inte har några som helst anlag för den typen av laster. Jag har aldrig förstått tjusningen med att slå vad eller satsa pengar på något, vad det än må vara.
Att vara spelberoende idag, med alla de spelmöjligheter som omger oss både irl och online, önskar man inte sin värste ovän.

Jag har sett spelberoende på nära håll och vet vad det kan göra med en människa. Jag vet att det inte handlar om att satsa 10 kronor eller 10 000 kronor. Det är med livet som insats! Därför känns det oerhört märkligt att flera av våra allra största idrottsmän ställer upp på tv-reklam för exempelvis onlinepoker etc. De borde verkligen ha mer vett i skallen, men det är väl plånboken som styr där också. Mycket vill ha mer!
Nej, reklam för onlinespel och liknande borde vara lika avskyvärt som reklam för sprit och cigaretter. Eller är det så att vi måste ha laster lite till mans, för att generera extra skattepengar?

Lasterna är eviga, det är bara föremålen som växlar ...

Dröm eller verklighet?

Jag lever i en dröm just nu! I Toscana, bland Pisas kullar, ägnar jag hela dagarna åt skönlitterärt skrivande. Vi läser och vi analyserar, vi skriver och vi våndas. Och jag som har försörjt mig på min "penna" (läs: dator) i snart 20 år, lär mig saker hela tiden!

En svensk författare, Jan Sigurd, för oss med varlig hand genom det skönlitterära skrivandets snårskogar och fallgropar. Vi är tio deltagare - alla med helt olika bakgrund - som girigt suger i oss de instruktioner vi får. Framåt eftermiddagen får vi hemläxa och strax därpå skyndar vi iväg till våra respektive rum för att knåpa ihop något som är värt att lämnas för utskrift morgonen därpå. Efter frukost är det genomgång och då läser vi resultatet av varandras vedermödor. En verklig skärseld på jorden, men oerhört nyttigt!

Kvällarna ägnas åt Middagen, ett kulinariskt äventyr som inleds vid 7 eller halv 8 och håller på till dess att vi stupar i säng. Det pratas och skrattas, och ibland - som igår - blev det rena cabareten, när Jan Sigurd och Anna-Lena Brundin bjöd på Èdith Piaf på skånska, recitering av diverse texter, anekdoter från olika resor och mycket annat. Alltsammans framfört med stort hjärta och en fantastisk generositet.

Detta kan jag mycket väl tänka mig att göra igen!

Inget är som väntans tider ... eller?

Att bli uppbokad för en längre tid, få bita tag i lite mer rejäla jobb och ägna sig åt en och samma terminologi i flera veckor/månader i rad ... det är ren lyx! Dessvärre stöter man ofta på vägbulor som gör att det blir liksom hicka i maskineriet.

Idag är en sådan vägbula. Jag "går" i väntans tider, sitter med fingrarna redo på tangentbordet. Jag vet inte hur länge jag måste vänta, men det kan handla om så mycket som en hel dag. Kanske mer. Samtidigt har jag inte möjlighet att ta in något annat jobb, för nästa omgång arbetsfiler kan ju rent teoretiskt dimpa ner vilken minut som helst. Betalt för väntetiden får jag ju då inte ...

Om jag tar in mer jobb, och alltså dubbelbokar mig för att täcka upp den här typen av dödlägen, slår det ofelbart tillbaka i form av tidsbrist och stress - som i sin tur får menlig inverkan på resultatet. Så i slutänden blir det ändå så, att jag sitter här med fingrarna redo, kollar e-posten var femte minut, dricker mer kaffe än vad som är tillrådligt, läser vänners Facebookstatusar och twittrar lite med vänsterhanden ... Egentligen borde jag väl göra något vettigt. Städa igenom kontorets bokhyllor, inventera och kasta bort gammalt papper och referensmaterial, utföra lite administrativt arbete ... Men nej, SÅ desperat är jag ändå inte. Inte än.

Mig äger ingen?

I dagens DN ondgör Erik Helmerson sig över att vissa arbetsgivare ställer hälsokrav på sina anställda. Nå, i det stora hela håller jag med honom - din arbetsgivare har faktiskt inte med att göra om du käkar hamburgare eller leker soffpotatis på din fritid!

Å andra sidan ... Jag som småföretagare - med åratals eget ansvar för min månadslön - är nästan patetiskt noga med min hälsa. Om jag blir så sjuk att jag inte kan fakturera, får jag ingen lön. Enkel matematik! Och i den stunden - när du står där med din magra faktureringsskörd i slutet på månaden - då blir plötsligt hälsan värd mycket mer än någonsin tidigare!

För många år sedan lyckades jag med konststycket att köra en förskärare rakt igenom lillfingret. Ja, jag skojar inte! Jag ska inte gå in på alla blodiga detaljer, men jag fick i varje fall åka till akuten och sy ihop fingret och jag fick stelkrampsspruta och det var oerhört chockartat alltsammans. Och det enda jag kunde tänka på var: "Kan jag jobba i morgon?"

Kanske, kanske borde somliga ändå prova på min typ av arbetsliv, bara en liten tid, innan de sjukskriver sig nästa gång. Om så bara för att skaka om referensramarna lite.

Underskatta aldrig de små detaljerna

När du har haft samma jobb i många år, suttit på samma stol, vid samma skrivbord, glott på samma bildskärm(ar) i - som i mitt fall - sjutton år, kan det ibland vara svårt att känna sig inspirerad, motiverad. Det blir som ett gammalt äktenskap - ibland måste man krydda det hela lite för att liksom väcka den gamla glöden till liv.

Så, vad gör jag för att hålla jobbpassionen brinnande? Jo, jag dricker lyxigt kaffe i sköna koppar!

Det kanske låter lite töntigt och till och med barnsligt, men ... Faktum kvarstår, en kopp caffe latte med skummad mjölk i högt glas och lite kanel på toppen, gör att det inte känns fullt lika "same, same" att kliva in på mitt kontor och slå mig ner på Pilatesbollen, starta datorn och sätta igång och jobba.

Mina favoritkoppar:

3. Mitt senaste förvärv, en rejäl och mycket färgglad mugg inköpt i Olympic Park under London-OS.
2. De grova, höga glasen från IKEA, med tillhörande långa skedar.
1. Och vinnaren är: De bruna, silkeslena, höga keramikmuggarna från Granit.

Mina sämsta koppar:

3. Makens vita, fula, kantstötta presentkopp från gammal arbetsgivare.
2. De sirliga och dyra kopparna från känd, svensk porslinstillverkare, som maken fått av en släkting.
1. All time low-titeln innehas av: Komuggen från holländska Delft! Stor, klumpig och med horn (!) som man nästan får i ögonen när man dricker ur den. En gåva till mig från min bror och därför omöjlig att arkivera för gott.

Och kaffet då? Just nu Nespresso, annars är Zoegas ett säkert kort.

En zlatanism så här på kvisten

Att arbeta som frilansare innebär ibland att sälja sin själ lite grann. Ja, nöden har ju som bekant ingen lag ... Vi vill ha lön, precis som alla andra. Även de fula jobben räknas, som Zlatan nästan sa ...

Vissa dagar - som idag - vaknar man till framåt fikadags på eftermiddagen och inser att man har en dunkande huvudvärk som sitter mitt i huvudet, att halsen raspar och att huden i ansiktet strävar nedåt, mot skrivbordet. Då är det dags att låta den mördande tråkiga texten - i det här fallet en reservdelslista för den delen av mänskligheten som ägnar sig åt turbiner - vila en stund, koka en kopp espresso, öppna dörren ut till altanen där solen steker katten och äppelträden varma, och sätta sig en stund med ansiktet mot solen. Blunda och låta värmen mjuka upp den fnösketorra ansiktshyn. Kanske följa kattens exempel och sträcka ut sig i hela sin längd, på altangolvet. Om grannen - som är pensionerad jurist - får syn på mig, så må det väl vara hänt. Kanske kommer han att undra vad jag pysslar med, kanske inte.

Så, efter lite kattgympa kan jag nu återgå till reservdelslistan. Eller också kan jag leva efter devisen "Gör inga reservdelslistor i dag som du kan skjuta upp till morgondagen". Ja, det låter faktiskt som en god idé!

Research für alle

Oavsett vilken publik du har - om du är översättare, journalist, bloggare, författare eller låtskrivare - måste du ha koll på äpplen och päron. Det håller inte att gissa sig fram.

För många år sedan arbetade jag med lokal-tv. Mitt jobb var att plocka ut en kul mix av amatörfilmer, musikvideor, dokumentärfilmer etc. och av dessa skapa ett sevärt programutbud. Mellan varven lekte jag programledare á la MTV och presenterade livligt ordbajsande allt från stillbildsserier i svartvitt till hemsnickrade spelfilmer och lokala musikerförmågors senaste alster.

En av dessa lokala musiker var en ung man, vars namn har försvunnit in i den stora glömskan, som kallade sig musikproducent. En gång i månaden dök han upp med en video i nypan. Vi spelade alltid hans musikvideor utan att protestera, även om kvaliteten varierade kraftigt.

En dag när jag satt i redigeringsstudion och lyssnade igenom den senaste videon satte jag dock kaffet i vrångstrupen. Jag backade videon, lyssnade, backade igen, lyssnade. WTF? Videon innehöll en liveinspelning och sångaren studsade runt som en pingisboll på scenen och sjöng med mikrofonen nästan nuddande gomseglet - eurodisco fast före E-type ... Det var inte låten i sig, utan texten jag reagerade på. Låten handlade om EG, som några år senare skulle bli EU. Texten var dock på engelska, och här hade  låtskrivaren gått bet vid översättningen. Med stort allvar och imponerande frenesi vrålade sångaren "EG, EG, EG!" i refrängen. Komiskt, tyckte jag, och ville sända. Tragiskt, tyckte min teknikerkollega och lade in sitt veto.

Med denna lilla anekdot vill jag bara påpeka att man aldrig kan "researcha" för mycket. Även sånt man tror sig veta bör då och då skärskådas med förstoringsglas.

Säsongsproblematik

Idag ägnar jag mig med liv och lust - och ett glödande tangentbord - åt att översätta en text för ett viktminskningsföretag. Texten består av tips och råd kring hur man hanterar fallgropar i hemmet och på jobbet. Tydligen är både hemmet och kontoret en riktig viktminskningsfälla! Juhupp! Och vi som har kontoret hemma då? Herrejestanes, vilken fälla man sitter i här. Ändan i kläm är bara förnamnet!

Bland annat handlar texten om alla stora, mysiga, matiga högtider, och vad som inträffar om man råkar vara ensam i ett hus där det finns godis. Exempelvis Halloweengodis. Och så beskriver man hur jobbigt det kan kännas att sitta där och titta på skålen, med stora, runda, hungriga ögon, och bara vänta på att de där ungjäklarna ska ringa på dörren så att man kan få ge bort hela skiten och slippa sitta och dregla sönder gelégodisarna ...

Men give me a break - snälla nån! Den som skrev det här tänkte minsann inte alls på den stackars översättaren! Som sitter här - hemma OCH på kontoret - och måste både läsa och skriva om hungriga ögon och svettiga små bus-eller-godis-nävar som ska greppa de dallrande gelénallarna och svetta sönder de delikata chokladpralinerna ...

Hur håller man huvudet kallt och skrivbordet godisfritt i ett sådant här läge? Vet ej. Har hittills aldrig lyckats!

Talk about closure ...

Varför är det så svårt att avsluta saker och ting? Varför kan jag inte bara trycka på "skicka" och gå vidare?

Jag är annars ganska bra på att arbeta, uthållig som tusan, men när det kommer till själva avslutet ... Jag kan gå omkring och suga på små detaljer i timmar bara för att slippa ta det slutgiltiga steget, maniskt nojig över att jag ska ångra något i samma ögonblick som jag trycker på "skicka". Samtidigt säger erfarenheten att ju mer du pillar på en text, desto sämre blir resultatet. Avvägning alltså. Avvägning och sunt förnuft.

Jag är inte rädd, jag kan trycka på "skicka".

Mååååndag morgon

Jag minns en annan tid i ett annat liv, när jag varje morgon gick till kontoret likt en vanlig människa. Då kunde jag ibland känna ett visst motstånd mot detta att inleda veckan, i arla morgontimman, med att helt oskyddat kastas ut i verkligheten och skavas mot alla intryck. Trängseln i tunnelbanan, människors morgonandedräkter - som sträckte sig från skir rosenbuske till sanitär olägenhet - lämmeltågen längs trottoarerna och slutligen kollegornas mycket varierande sätt att hantera morgontimmarna. Somliga dagar morgonkaffe och lågmält småprat, andra dagar noll startsträcka till första mötet, med högljudda röster och vasst ljus från projektorer ... Ja, jag kände ofta ett motstånd mot första timmen på jobbet, inte bara på måndagar.

Idag får jag ofta frågan hur det är att arbeta som frilansare med kontoret i hemmet. "Hur får du något gjort?" är den vanligaste frågan. Duh! Hur FICK jag något gjort med X antal kollegor runt mig, som prompt skulle fika, prata, fråga, berätta, luncha, boka, klaga eller bara kommentera? Nog satt axlarna uppe vid öronen mest hela dagen?

Att ha kontoret i hemmet och själv råda över tid och plats för arbete har många fördelar. Visst finns det nackdelar, varav den största torde vara att jag känner oro i  själen när jag måste passa en tid, helt enkelt för att jag är så ovan.
Fördelarna överväger dock, med råge. Den frid som infaller när familjen lämnar hemmet ger mig en kick och får mig att känna ren lycka när jag startar datorn och tar tag i dagens arbete. Den tystnad som råder, där vinden i björkarna och kattens snarkningar är det enda som hörs, ger mig både kraft och inspiration.

Jag älskar måndagsmorgnar!

Fantasi och verklighet

Jag är en närmast tvångsmässig läsare och kan - om det kniper - läsa i stort sett vad som helst för att slippa vara utan lektyr. Jag kan inte somna utan att läsa, och om inga andra böcker finns till hands kan det fungera med Bibeln, en veckotidning eller en serietidning, där det sistnämnda är ett rent nödfall.

Som barn läste jag bland annat Barbara Cartland och Per Anders Fogelström med stor behållning, och jag kan säga att båda hade ungefär lika förödande inverkan på mitt unga sinnes uppfattning om samliv och manligt/kvinnligt.
Lite senare fick jag smak för deckare, via Maria Lang. Det tog dock bara ett par-tre böcker att inse att alla hennes alster var kopior av varandra, så efter en tid tröttnade jag och gick vidare. Någonstans på vägen hittade jag Colin Dexter och Kommmissarie Morse. Böckernas Morse var en fascinerade person och när tv-serien började sändas satt jag klistrad, och föll som en fura för John Thaws förhållandevis lättsamma version. Alltsedan dess har jag velat besöka Oxford, och i sommar blev det så äntligen av.

Jag hade kunnat spatsera runt i Oxford i ensamt majestät i dagar i sträck, om ingen medresenär hade haft andra åsikter. Men en regelrätt pubmiddag i Oxford fick jag åtminstone till, och jag valde högtidligen ut den pub som låg närmast vårt "hood", en inrättning vid namn The Bookbinder. Trevlig miljö, god ale och bra mat.

Ett par dagar senare fick jag veta att just The Bookbinder var den pub där skådespelaren John Thaw brukade fukta strupen mellan tagningarna. Tanken svindlade och jag kände hur fantasi och verklighet nuddade varandra helt lätt, likt Guds och Adams fingrar i Sixtinska kapellets tak.

Formuleringsfetischist - javisst!

I vad ligger tjusningen med tjusiga formuleringar?

Så länge jag kan minnas har jag hänförts över och förundrats av intagande, smarta, roliga eller bara ovanliga sammansättningar av ord. Jag kan bli nästan tårögd av en riktigt säregen ordvrängning, och Twitter är emellanåt fantastiskt kul att bara sitta och bläddra i. Jag är själv en ganska usel twittrare, ity det faktiskt är svårt att formulera sig kort. Många av de som twittrar är dåliga på det och använder flera inlägg för att på så sätt utöka svängrummet, men det tycker jag är att fuska lite.
En som är riktigt bra på att twittra är Jonas Gardell. Han har verkligen förstått det där och jag kan ibland bli sittande, med underkäken hängande och - kanske - med en  omedveten dregelsträng från underläppen, och bara njuta av hans små underverk. Ett efter ett vrider och vänder jag på dessa mästerverk, låter dem skimra i solen som såpbubblor innan jag går vidare till nästa. Ibland kan jag uppleva ett lyckorus gränsande till svindel, och då brukar jag gå och koka mig en kopp te och ta en skorpa. För att landa, liksom ...

Kunskapsöar

Jag har nyligen översatt/bearbetat en handbok avsedd för personer som ska börja lära ut en ny träningsform och jag sitter i dagarna och väntar på feedback. Bläddrar lite fram och åter i den text som snart ska ligga till grund för en - sannolikt - glassigt tjusig publikation avsedd för svettiga små hansingar.
Jag tänker på hur många olika världar jag som översättare får inblick i under, säg, en månads arbete. Spannet är ganska brett, beroende på att jag å ena sidan är intresserad av mat, hälsa, litteratur, utbildning, marknadsföring, reklam och försäljning - och å andra sidan av födsel och ohejdad vana gärna tar tag i texter som känns lite nya för mig.

Påverkar det här mig som person? Hmpf! Jo, tjena ... som man säger ...
När jag lokaliserade säljkurser för sängförsäljare på en större möbelvaruhuskedja drabbades jag av kvalsterfobi och höll på att vädra ihjäl familjen. Maken uttryckte mild förvåning över att hans huvudkuddar då och då återfanns i frysboxen. Nåja, det gick över efter ett par månader ...
I samband med  mina månadsvis återkommande arbeten för ett viktminskningsföretag utsätts familjen för allehanda matlagningsexperiment - med varierande framgång ...
Då och då överraskar jag min omgivning med besynnerliga "kunskapstoppar" i de mest skilda ämnen - och jag är fena på Trivial Pursuit!

Ibland tänker jag att det vore trevligt att fylla hålen mellan dessa kunskapsöar och därför läser jag då och då uppslagsverk, från A till Ö. Vet dock inte hur mycket som fastnar, men lite här och lite där ... Kunskap är beroendeframkallande!