Säsongsproblematik

Idag ägnar jag mig med liv och lust - och ett glödande tangentbord - åt att översätta en text för ett viktminskningsföretag. Texten består av tips och råd kring hur man hanterar fallgropar i hemmet och på jobbet. Tydligen är både hemmet och kontoret en riktig viktminskningsfälla! Juhupp! Och vi som har kontoret hemma då? Herrejestanes, vilken fälla man sitter i här. Ändan i kläm är bara förnamnet!

Bland annat handlar texten om alla stora, mysiga, matiga högtider, och vad som inträffar om man råkar vara ensam i ett hus där det finns godis. Exempelvis Halloweengodis. Och så beskriver man hur jobbigt det kan kännas att sitta där och titta på skålen, med stora, runda, hungriga ögon, och bara vänta på att de där ungjäklarna ska ringa på dörren så att man kan få ge bort hela skiten och slippa sitta och dregla sönder gelégodisarna ...

Men give me a break - snälla nån! Den som skrev det här tänkte minsann inte alls på den stackars översättaren! Som sitter här - hemma OCH på kontoret - och måste både läsa och skriva om hungriga ögon och svettiga små bus-eller-godis-nävar som ska greppa de dallrande gelénallarna och svetta sönder de delikata chokladpralinerna ...

Hur håller man huvudet kallt och skrivbordet godisfritt i ett sådant här läge? Vet ej. Har hittills aldrig lyckats!

Talk about closure ...

Varför är det så svårt att avsluta saker och ting? Varför kan jag inte bara trycka på "skicka" och gå vidare?

Jag är annars ganska bra på att arbeta, uthållig som tusan, men när det kommer till själva avslutet ... Jag kan gå omkring och suga på små detaljer i timmar bara för att slippa ta det slutgiltiga steget, maniskt nojig över att jag ska ångra något i samma ögonblick som jag trycker på "skicka". Samtidigt säger erfarenheten att ju mer du pillar på en text, desto sämre blir resultatet. Avvägning alltså. Avvägning och sunt förnuft.

Jag är inte rädd, jag kan trycka på "skicka".

Mååååndag morgon

Jag minns en annan tid i ett annat liv, när jag varje morgon gick till kontoret likt en vanlig människa. Då kunde jag ibland känna ett visst motstånd mot detta att inleda veckan, i arla morgontimman, med att helt oskyddat kastas ut i verkligheten och skavas mot alla intryck. Trängseln i tunnelbanan, människors morgonandedräkter - som sträckte sig från skir rosenbuske till sanitär olägenhet - lämmeltågen längs trottoarerna och slutligen kollegornas mycket varierande sätt att hantera morgontimmarna. Somliga dagar morgonkaffe och lågmält småprat, andra dagar noll startsträcka till första mötet, med högljudda röster och vasst ljus från projektorer ... Ja, jag kände ofta ett motstånd mot första timmen på jobbet, inte bara på måndagar.

Idag får jag ofta frågan hur det är att arbeta som frilansare med kontoret i hemmet. "Hur får du något gjort?" är den vanligaste frågan. Duh! Hur FICK jag något gjort med X antal kollegor runt mig, som prompt skulle fika, prata, fråga, berätta, luncha, boka, klaga eller bara kommentera? Nog satt axlarna uppe vid öronen mest hela dagen?

Att ha kontoret i hemmet och själv råda över tid och plats för arbete har många fördelar. Visst finns det nackdelar, varav den största torde vara att jag känner oro i  själen när jag måste passa en tid, helt enkelt för att jag är så ovan.
Fördelarna överväger dock, med råge. Den frid som infaller när familjen lämnar hemmet ger mig en kick och får mig att känna ren lycka när jag startar datorn och tar tag i dagens arbete. Den tystnad som råder, där vinden i björkarna och kattens snarkningar är det enda som hörs, ger mig både kraft och inspiration.

Jag älskar måndagsmorgnar!

Fantasi och verklighet

Jag är en närmast tvångsmässig läsare och kan - om det kniper - läsa i stort sett vad som helst för att slippa vara utan lektyr. Jag kan inte somna utan att läsa, och om inga andra böcker finns till hands kan det fungera med Bibeln, en veckotidning eller en serietidning, där det sistnämnda är ett rent nödfall.

Som barn läste jag bland annat Barbara Cartland och Per Anders Fogelström med stor behållning, och jag kan säga att båda hade ungefär lika förödande inverkan på mitt unga sinnes uppfattning om samliv och manligt/kvinnligt.
Lite senare fick jag smak för deckare, via Maria Lang. Det tog dock bara ett par-tre böcker att inse att alla hennes alster var kopior av varandra, så efter en tid tröttnade jag och gick vidare. Någonstans på vägen hittade jag Colin Dexter och Kommmissarie Morse. Böckernas Morse var en fascinerade person och när tv-serien började sändas satt jag klistrad, och föll som en fura för John Thaws förhållandevis lättsamma version. Alltsedan dess har jag velat besöka Oxford, och i sommar blev det så äntligen av.

Jag hade kunnat spatsera runt i Oxford i ensamt majestät i dagar i sträck, om ingen medresenär hade haft andra åsikter. Men en regelrätt pubmiddag i Oxford fick jag åtminstone till, och jag valde högtidligen ut den pub som låg närmast vårt "hood", en inrättning vid namn The Bookbinder. Trevlig miljö, god ale och bra mat.

Ett par dagar senare fick jag veta att just The Bookbinder var den pub där skådespelaren John Thaw brukade fukta strupen mellan tagningarna. Tanken svindlade och jag kände hur fantasi och verklighet nuddade varandra helt lätt, likt Guds och Adams fingrar i Sixtinska kapellets tak.

Formuleringsfetischist - javisst!

I vad ligger tjusningen med tjusiga formuleringar?

Så länge jag kan minnas har jag hänförts över och förundrats av intagande, smarta, roliga eller bara ovanliga sammansättningar av ord. Jag kan bli nästan tårögd av en riktigt säregen ordvrängning, och Twitter är emellanåt fantastiskt kul att bara sitta och bläddra i. Jag är själv en ganska usel twittrare, ity det faktiskt är svårt att formulera sig kort. Många av de som twittrar är dåliga på det och använder flera inlägg för att på så sätt utöka svängrummet, men det tycker jag är att fuska lite.
En som är riktigt bra på att twittra är Jonas Gardell. Han har verkligen förstått det där och jag kan ibland bli sittande, med underkäken hängande och - kanske - med en  omedveten dregelsträng från underläppen, och bara njuta av hans små underverk. Ett efter ett vrider och vänder jag på dessa mästerverk, låter dem skimra i solen som såpbubblor innan jag går vidare till nästa. Ibland kan jag uppleva ett lyckorus gränsande till svindel, och då brukar jag gå och koka mig en kopp te och ta en skorpa. För att landa, liksom ...

Kunskapsöar

Jag har nyligen översatt/bearbetat en handbok avsedd för personer som ska börja lära ut en ny träningsform och jag sitter i dagarna och väntar på feedback. Bläddrar lite fram och åter i den text som snart ska ligga till grund för en - sannolikt - glassigt tjusig publikation avsedd för svettiga små hansingar.
Jag tänker på hur många olika världar jag som översättare får inblick i under, säg, en månads arbete. Spannet är ganska brett, beroende på att jag å ena sidan är intresserad av mat, hälsa, litteratur, utbildning, marknadsföring, reklam och försäljning - och å andra sidan av födsel och ohejdad vana gärna tar tag i texter som känns lite nya för mig.

Påverkar det här mig som person? Hmpf! Jo, tjena ... som man säger ...
När jag lokaliserade säljkurser för sängförsäljare på en större möbelvaruhuskedja drabbades jag av kvalsterfobi och höll på att vädra ihjäl familjen. Maken uttryckte mild förvåning över att hans huvudkuddar då och då återfanns i frysboxen. Nåja, det gick över efter ett par månader ...
I samband med  mina månadsvis återkommande arbeten för ett viktminskningsföretag utsätts familjen för allehanda matlagningsexperiment - med varierande framgång ...
Då och då överraskar jag min omgivning med besynnerliga "kunskapstoppar" i de mest skilda ämnen - och jag är fena på Trivial Pursuit!

Ibland tänker jag att det vore trevligt att fylla hålen mellan dessa kunskapsöar och därför läser jag då och då uppslagsverk, från A till Ö. Vet dock inte hur mycket som fastnar, men lite här och lite där ... Kunskap är beroendeframkallande!