måndag 29 oktober 2012

A drop of snot

Jag pluggar copywriting för glatta livet just nu, och bland annat läser vi boken "Hey Whipple, squeeze this!" (Luke Sullivan). Här står bland annat att läsa om en annan bok, som handlar om reklambranschen, där en person plötsligt spottar på konferensbordet mitt under ett möte, och sedan hävdar att "okej, jag gjorde något riktigt äckligt här, men ni kommer alltid att komma ihåg mig, just på grund av det!". Detta sägs då kunna kopplas till olika reklamkampanjer som genererat god försäljning - och mer än god! - trots att publiken hatar dem.

Ja, det här med att minnas folk som beter sig märkligt/äckligt ... Jag kommer osökt att tänka på en säljare som besökte mig och min kollega Runo för vad som känns som hundra år sedan. Han ville sälja något slags presentationssystem och vi satt igenom hans lilla föreläsning, mest för att Runo tyckte han borde få en chans. Vi var inte alls intresserade av produkten i sig.
Mannen, vars namn jag har glömt, satt mitt emot mig och vårt konferensbord var ganska smalt. Han hade en galonklädd mapp framför sig, som han då och då slog upp för att visa en bild eller två.
Efter en stunds ivrigt pratande noterade jag att mannen var snorig. Det hängde en liten droppe snor i ena näsborren och eftersom hans prat var milt sagt ointressant, blev jag i stället helt fascinerad, för att inte säga hypnotiserad av denna snordroppe. Den började nämligen växa. Den sträckte sig långsamt allt längre ut ur näsan och så småningom började den dingla. Jag var fast, kunde inte slita blicken från snoret, men mannen själv verkade helt omedveten. Han såg från mig till Runo, och tillbaka, med hastiga små knyckar på huvudet, vilket bara gav ytterligare skjuts åt snordroppen. Så småningom - jag lovar, droppen var säkert två-tre centimeter lång - släppte näsan taget om den och den föll med ett litet sprött plask ned på galonmappen. I samma ögonblick som den föll lade mannen sin stora handflata rakt över mappen - och snordroppen. Mina ögon var troligtvis stora som tefat när jag slutligen såg upp på mannen, som nu - utan att röra en min - tackade för visat intresse och förpassade sig ut ur rummet.

Äckligt, javisst - men jag kommer aldrig någonsin att glömma bort den där magre lille mannen och hans svarta galonmapp!

torsdag 25 oktober 2012

Henorable, hendfast

Häromveckan var jag på operan. Vi var några kurspolare som såg Trollflöjten tillsammans, för att skaffa inspiration inför ett projekt.
Trollflöjten är en över 200 år gammal opera, med musik av Mozart och libretto av Emanuel Schikaneder.
På ett ställe sjunger man om "hon" och "han" och här lade dagens Papageno på ett litet, men väldigt distinkt "hen" på sluttampen. Ett tilltag som rev ner vilda applådåskor.

Samma vecka översatte jag en dagsfärsk text för ett större amerikanskt dataföretag. Det var många "honom/henne" och friskrivningar åt alla håll och kanter. Till slut tröttnade jag och lade in ett "hen" - ett enda! - för att underlätta en formulering som höll på att kantra över åt det oläsliga. Jag levererade texten, som damp ner i inkorgen igen med vändande post, med en korrigering. "Hen" utbytt mot "han/hon".

Vad vill jag ha sagt? Tja, operapubliken verkar vara mer open minded ...

måndag 8 oktober 2012

Splittrat, much?

Jag är numera en relativt fridsam varelse. Jag uppskattar mina morgonrutiner, kaffet vid datorn, hemsnickrad lunch i ensamt majestät över en tidning, en bok eller med örat mot radion. Men så ibland sticker de där små hornen upp igen, hornen från fordom. Då kräver jag plötsligt förändring, kroppen våndas och gnisslar över att livet bara verkar följa i sina egna hjulspår ... Åren rullar på, jobbet rullar på, paniken kommer krypande.
    I det här läget gör man vad man kan för att få till en hanterbar och hållbar förändring. Den här gången valde jag att söka lite kurser. Bland annat en intensiv skrivarkurs på en vecka. Men även en copywritingkurs, vars fjärde kurstillfälle går av stapeln i morgon kväll. Inför morgondagen ska vi lyssna igenom ett sommaravsnitt med operasångerskan Birgitta Svendén. Vilket jag alltså gör nu, i skrivande stund. Samtidigt har jag en gnagande känsla av att jag fullt medvetet har skapat en ganska spretig jobbsituation:
    Å ena sidan beställda och betalda jobb "as usual", dvs. - den här veckan - marketing bullshit i den högre skolan för en större programvaruleverantör. Å andra sidan ett nystartat novellsamlingsprojekt tillsammans med andra deltagare från skrivarkursen, samt ett nytt försök att väcka liv i ett gammalt - grundligt refuserat - manus. Å tredje sidan Birgitta Svendéns sommarprogram och ett intensivt geniknölsgnuggande inför arbetet med att skapa en kampanj runt Kungliga Operans försök att locka en yngre publik.

Hur var det nu? Var det inte ganska trevligt med de där fridsamma morgonrutinerna, den hemsnickrade lunchen, den invanda lunken ...? Jovisst, men ni vet, jag ska bara ...

fredag 5 oktober 2012

Drömmen om storkovan

Översätter kursmaterial åt en organisation som bekämpar spelberoende och känner mig lyckligt lottad över att jag inte har några som helst anlag för den typen av laster. Jag har aldrig förstått tjusningen med att slå vad eller satsa pengar på något, vad det än må vara.
Att vara spelberoende idag, med alla de spelmöjligheter som omger oss både irl och online, önskar man inte sin värste ovän.

Jag har sett spelberoende på nära håll och vet vad det kan göra med en människa. Jag vet att det inte handlar om att satsa 10 kronor eller 10 000 kronor. Det är med livet som insats! Därför känns det oerhört märkligt att flera av våra allra största idrottsmän ställer upp på tv-reklam för exempelvis onlinepoker etc. De borde verkligen ha mer vett i skallen, men det är väl plånboken som styr där också. Mycket vill ha mer!
Nej, reklam för onlinespel och liknande borde vara lika avskyvärt som reklam för sprit och cigaretter. Eller är det så att vi måste ha laster lite till mans, för att generera extra skattepengar?

Lasterna är eviga, det är bara föremålen som växlar ...