Har fjällen fallit eller har jag bara blivit lat?

Under min uppväxt var en oläst bok lika med en hemlig spännande värld som bara låg och väntade på mig. Att få en bok i present var mer än att "bara" få en present, det var att få tillgång till en helt ny värld!
Jag läste allt jag kom över, högt som lågt, stort som smått. Och älskade allt från Astrid till ... ja, det fanns nog inget slut egentligen. Det fanns inget "hit men inte längre". Allt var värt ett försök. Min envishet var oändlig.

Så här en fyrtiofem+ år sedan jag lärde mig läsa har saker och ting förändrats. Jag undrar varför?

Idag är det näst intill lite sällsynt att jag läser ut en bok och upplever den där ljuvliga "faaan! boken är slut! vad ska jag göra av mitt liv nu!"-känslan som infinner sig när man lägger ifrån sig en bok som har förändrat ens liv på något sätt. För det är ju det riktigt bra böcker gör.

Jag undrar nu: Är det jag som är mer kräsen eller har jag bara blivit lat? Har jag blivit en mer avancerad bokläsare, som vägrar acceptera sökta och pompösa handlingar, språkliga märkligheter och ekvilibristiska ordbajserier, eller kommer jag inom kort att övergå till Arne Anka och serieboksformatet?

Vetefasen, men nu avhänder jag mig sist och slutligen några romaner med historiskt tema som helt enkelt inte "does it for me". Man lever bara en gång, så varför ha tråkigt frivilligt?

"Riskanalys" eller "Mannen från Hollywood Hills"

Läste om flickan som hamnade på nätet i en ofrivillig porrfilm och de klåpare som sänkte pojkvännens straff till 25 000 spänn. Det är inte lätt att vara ung och det är inte lätt att vara kvinna. Att vara både ung och kvinna känns nästan som ett skämt i dagsläget.

Nåväl, jag har också fattat dumma beslut i mitt liv. Som det här, som kunde gått illa men som lyckligtvis bara blev en kul historia:

På en bar i Hollywood - för ca hundra år sedan - träffade jag en gång en mycket märklig man. Jag var 25 och han var nog 5-10 år äldre. Han fick syn på mig och mina tre blonda väninnor och blev förtjust. Blond, svensk = hopefully naughty! Dagen därpå tog han med mig på en dagsutflykt runt L.A. och visade mig delar av stan som jag annars aldrig hade fått möjlighet att se. Därefter erbjöd han mig och mina tre vänner att följa med honom till hans skidstuga i Mammoth Mountain.
Någon vecka senare anlände vi sent en fredagsnatt till stugan, som var utkyld och saknade vatten och el. Vi fyra tjejer frös som hundar medan vår värd satt i ett rum med filtar omkring sig och rökte på av liv och lust. Han lät oss förstå att vad han hade hoppats på var en liten "fivesome" kring hans pipa, med en något dubbelbottnad betydelse ...
Hans förslag gjorde oss först häpna, sedan rädda och till sist skitförbannade. Vi fyra somnade fram på småtimmarna, tätt hopkrupna framför en kamin som tyvärr värmde oss högst bristfälligt. När vi vaknade låg vår värd under sina filtar och var icke kontaktbar.
Vi tog oss in till centrala Mammoth av egen kraft, hyrde skidor och hotellrum och vinkade så småningom adjö till den nu oerhört besvikne mannen från Hollywood Hills.
Efteråt har vi skrattat oss fördärvade åt det här minnet, men om man lugnar sig lite grann och funderar, så kunde det absolut ha fått ett helt annat och betydligt obehagligare slut.

App lapp sa att du slapp

Jag är inte bara översättare, jag är även nyfiken i en strut. För att stilla denna nyfikenhet ägnar jag mig då och då åt vissa mer eller mindre vansinniga projekt. Just nu handlar det om app-utveckling.

Jag kan ingenting om app-utveckling, utöver det jag dagligdags lär mig när jag använder appar. I syfte att lära mig mer om appar som scannar in information, laddade jag ner en app som heter MyFitnessPal. Det är en bantningsapp och nej, jag behöver inte banta. Men konceptet verkade kul.

Det går ut på att du ska mata in de livsmedel du brukar stoppa i dig, i lagom portionsstorlekar inklusive kalorier och fettmängd. För att slippa sitta och handjaga in varenda produkt kan du alltså bara scanna in dem. Yey! Lätt som en plätt. Eller ... nja, inte riktigt.

När du scannar maten får du upp schablonvikten 100g samt kcal för det valda livsmedlet. Sedan måste du räkna ut hur många portioner du har valt av den här produkten. Åt du mer än 100 gram? Mindre? Hur mycket mindre?

Nyss var jag lite sugen på ett Digestivekex. Jag stod och höll förpackningen i handen, men kände ett överväldigande motstånd mot att behöva scanna och räkna ut storleken på min försyndelse. Efter ett par sekunders tvekan stoppade jag tillbaka förpackningen i lådan och gick därifrån. Utan kex.

Tro fan att man går ner i vikt på det här viset! Man blir mager som en jakthund!

Efterlysning

Hjärnans vägar äro outgrundliga. Vissa saker släpper den bara inte taget om. Snacka om långsint!

För sisådär en 40 år sedan, förmodligen lite drygt, sändes tv-serien Brödbärerskan. Den gick ganska sent på vardagskvällar och min enda chans att få se den var att den ena av mina två föräldrar inte var hemma, vem låter jag vara osagt.
Just den här perioden hade jag tur, för den förälder som höll hårt på läggdagset gick en kurs. Jag och den andra föräldern avnjöt avsnitt efter avsnitt, och såvitt jag minns var det outhärdligt spännande när turen var kommen till sista avsnittet. Men se där sprack det! Kursen hade tagit slut, mycket olägligt, så denna afton var båda föräldrarna i huset. Det hjälpte inte att jag bönade och bad att få se det där sista lilla avsnittet ... Nåväl, som mamma till tre sömniga gossar kan jag förstå tänkesättet. Vad jag däremot inte förstår är varför det än idag stör mig att jag inte fick reda på hur det slutade!

Serien var baserad på en bok, som tyvärr verkar ha utgått överallt där böcker tillverkas och säljs. Och ingen verkar någonsin komma på tanken att ge ut den i nytryck.

Om någon av mina vänner kan ge mig ett tips på hur jag hittar boken/tv-serien, vore jag extremt tacksam! I original heter boken La porteuse de pain, och författaren heter Montepin. Dessvärre kan jag inte läsa den på franska, så en engelsk eller svensk översättning vore perfa! Tack på förhand.

Noveller, vinterbad och drömmar

I eftermiddag ska jag sammanstråla med den ena av mina två medförfattare till den novellsamling som nu ligger klar. Vi ska diskutera hur vi går vidare med de texter som har stötts och blötts i ganska precis ett år nu.
Tillsammans har vi tre författare genererat en inneboende kraft som jag, som ensam författare, aldrig har känt tidigare. Om en av oss har misströstat har det funnits två andra som har peppat. Om en har kört fast har det funnits två andra som har lett in på rätt väg. Därför har det här arbetet varit så lustfyllt, och gått så lätt! Och jag kan utan att tveka säga att det är det bästa jag har skrivit, någonsin.

Och någonstans i bakhuvudet har nya drömmar börjat ta form. Min gamla dröm om att i bokform få ge ut något, vafansomhelst, någon gång i livet, har bytt plats med mer specifika önskemål om en gradvis övergång från översättande till författande.
Även min närmiljö har börjat omformas. I min fantasi ser jag mig sitta i en skrivarstuga på en tomt som sluttar ner mot vattnet. Jag ser ett båthus, en brygga. Jag ser mig på bryggan, i min Evakostym, och jag dyker lugnt och stilla ner i det svarta, kalla vattnet. Det är sen höst, alla löven har fallit från träden och frosten nyper. Mitt vår-, sommar- och höstbad har övergått i åretruntbad och min rastlöshet har en gång för alla slagit sig till ro där ute på udden. Var den udden ligger vet jag inte, men den finns där. Någonstans.

Att vara en del av något

Under alla mina översättarår (18, för att vara exakt) har jag envist bitit mig fast i mitt hemmaskrivbord och vägrat att åta mig uppdrag som innebär att jag måste lämna min korkek. Vanans makt är oerhörd och blotta åsynen av ett konsultuppdrag, med tider att passa och människor att konfronteras med, har gett mig obehag i form av hjärtklappning och handsvett. Och nej, jag är INTE en asocial individ som har svårt att prata med folk jag inte känner! Inte alls! Jag bara uppskattar min egen lilla vrå och min fullmakt att styra och ställa med min tid och mitt engagemang. Jag kan själv! Jag vill bestämma när och var jag ska jobba! Basta!

För någon vecka sedan frångick jag min inrotade vana och åtog mig ett arbete som språkkonsult ute hos en kund. Folk i min omgivning (läs: min äkta hälft) sa åt mig att det var dags att jag lämnade min komfortzon.
Sagt och gjort. I fredags satt jag för första gången i modern tid på T-banan tillsammans med alla andra morgonpendlare, lite sömnmosig men uppspelt.

I en tyst korridor, med gapande konferensrum och tomma kontorsmoduler, sitter jag och min översättarkollega Per och stångas med en uppdatering av ett administrativt system. Företaget ifråga har tagit sitt förnuft till fånga och anlitat riktiga översättare, för att få ordning på torpet. Per och jag dricker kaffe, äter kakor, norpar Fazerchoklad och har det faktiskt riktigt trevligt. Vi jobbar så att tangentborden glöder och timmarna rusar iväg i expresstågsfart. Och jag - som egentligen inte håller på med sånt där - känner att det är lite trevligt att vara en del av något större. Att ingå i ett sammanhang som inte bara handlar om mig själv.

Man ska aldrig säga aldrig, blir väl kontentan!

Ibland går översättaren ut på stan ...

Tog en PW (power-walk) idag, från kontoret till Kungsan och tillbaka, en sträcka på totalt 12 km. Eller ... tanken var att jag skulle "power-walka", men så fort jag passerade Götgatsbacken hände något. Plötsligt började folk klumpa ihop sig och stirra vilset på vägskyltar och husväggar. Vrida och vända på kartor. Fota lite halvhjärtat. Jag insåg strax att även om jag själv har lämnat "semester-mode" och återinträtt i "jobb-mode", så finns det andra som fortfarande har semester. Och inte så få av dessa hade alltså valt att turista i Stockholm just denna vackra och soliga torsdag.

Av min PW blev det på sin höjd en PS (power-stroll), här och där avbruten av turister som behövde få utpekat var på kartan de befann sig. Efter 24 år i stan har jag faktiskt koll på åtminstone innerstan, mitt erbarmliga lokalsinne till trots. Språkkunskaperna kom också väl till pass, eftersom det uppenbarligen är engelsmän och tyskar som turistar flitigast just nu.

Och när jag var tillbaka på kontoret hade jag inte bara 12 underbart soliga kilometrar i bagaget, utan även flera glada upptummar från diverse vilsna turistsjälar. En vanlig sketen torsdag!

Frilansarens dilemma

Som frilansande, ensamarbetande översättare sedan nästan 20 år tänker jag nu presentera vissa nackdelar med det här "fria" livet. De är inte många, men de kan vara nog så besvärliga:

1. Problem med auktoriteter. Nåja, det här är kanske inte vare sig överraskning eller problem. Alla frilansare inleder sitt frilansande liv av en orsak. Det här är en av dem - och genom att arbeta ensam slipper du ofta undan det här problemet.

2. Problem med att passa tider. Kan däremot ställa till en del förvirring! Eftersom jag sällan har tider att passa - förutom deadlines, som jag oftast passar sittande vid skrivbordet - får jag lätta panikkänslor när ett möte, en tid hos tandläkaren, en lunch med kollega etc. innebär att jag måste befinna mig på någon ANNAN plats vid en SÄRSKILD tidpunkt. Det här har i sin tur gett upphov till ett fenomen: jag KAN inte passa tider! Antingen dyker jag upp en timme för tidigt eller en timme för sent. Typ.

3. Problem att umgås med människor irl. Jag slås ibland av att jag med åren har börjat känna ett visst mått av social fobi. Jag har inte torgskräck, absolut inte! Inte än, i varje fall. Men jag kan emellanåt känna en viss otålighet. Att umgås med cybermänniskor är så enkelt - när de blir tråkiga stänger du bara av!

4. Samtalsdödaren. Eftersom jag sitter hela dagarna framför datorn (läs Google) kan jag med bara några knapptryckningar omedelbart kontrollera vederhäftigheten hos det jag eller någon annan kläcker ur sig - irl eller på nätet. Det här är lika beroendeframkallande som cigaretter, löpning eller sex! Jag kan inte sluta! De småtrevliga spekulationernas tid är förbi - här är det hårda fakta som gäller. Basta!

Ja, det var nog det hela. För övrigt trivs jag storligen som frilansande ensamarbetare. Mitt kontor är min borg!

Anlagstest

Idag talas det om hårdare krav på de som söker till lärarlinjen. Säkert bra. De flesta yrken skulle behöva någon form av anlagstest, inte minst för att den sökande själv ska kunna se om man har valt rätt. Kanske hoppar man i galen tunna annars? Som mellansonens lågstadielärare, som stötte på patrull i form av föräldrar under sina första år som lärare. Hon insåg då att hon var så usel i föräldrakontakten att hon helt enkelt slutade som lärare och sadlade om. Kanske hade hon kunnat välja något annat redan från början? Men hur kontrollerar man sådant? Tja, det är väl det som är frågan.

Ett vet jag. Att kontrollera om du är lämpad som översättare torde vara ganska enkelt! Placera ett stort pussel framför den sökande, eller varför inte ett maffigt korsord. Om vederbörande inte går igång på något av dessa, bör hen söka sig någon annanstans!

Inget är som väntans tider

I oktober drog vi - dvs. jag och mina skrivande vänner Maria och Kristin - igång ett novellprojekt. Vi satte betinget en novell i månaden, med målsättningen att göra klart den sista texten i april och i samband med det sammanstråla i Florens för att läsa igenom, kommentera, grubbla över avslut etc.

Nu är texterna klara, Florensmötet historia - och vi har även lagt ihop resultatet av våra mödor och skickat ut till vänner och bekanta för provläsning. Spänningen är olidlig, men den allt överskuggande känslan är ändå den av Prestation. Vi har gjort det vi sa att vi skulle och egentligen räcker den känslan ganska långt. Även om ingen bryr sig om slutresultatet - mer än vi själva - så har vi satt upp ett mål och nått ända fram.

Det återstår självklart en hel del arbete. Inte minst att hitta ett bokförlag, eller kanske en alternativ publiceringsform. Men vad som än händer framöver, så har vi ändå lyckats med något som vi aldrig har gjort förut. Känns rätt gött!

Hjärnsläpp i världsklass?

Melodifestival i helgen. Eller Eurovision Song Contest, ESC, som det numera kallas. Vi satt bänkade - jag och min bror med familjer samt lite vänner. Smörgåstårta inmundigades och bubblet flödade. Uppladdningen följde konstens alla regler, mao.
Efteråt kunde vi - gravt sömndruckna - konstatera att rätt låt troligtvis vann. Få av oss hade orkat lyssna sig igenom alla låtar, så vi fick lita på övriga européers samlade omdöme.

Dagen efter körde Sveriges Television en tillbakablick på svenska Melodifestivalen från 1974, och jag och maken blev sittande med gapande munnar. Jämförelsen med Malmöproduktionen från kvällen före var häpnadsväckande och direkt komisk, inte bara när det gällde det rent tekniska. Blingbling- och glamournivån 1974 var obefintlig - med ABBA som enda undantaget. Kläderna hör samtliga - utom ABBA:s - hemma på något slags skämslista och låtarna har troligtvis - också med ABBA som enda undantaget - aldrig hörts igen, vare sig på radio eller annorstädes. Men en låt stack ut - och inte på grund av sin kvalitet. En "icke sjungbar" text framfördes - trots det - av Göran Fristorp. En liten visa om en cykel och en svunnen kärlek som avslutas med den förvånande strofen: "Jag tänker på dig varje gång mina rakblad tar slut". Vem skrev? Georg Riedel!

Twittervoyeuren

Twitter kändes lite smått obegripligt i början. Jag smygläste och spionerade på twittrare och försökte förstå vad i helsike det hela gick ut på. För någon månad sedan bestämde jag mig för att sluta smygtitta och ge det en chans, och häromdagen passerade jag 300 tweets och 50 följare. Inget att yvas över, kanske - men för mig ett litet kvitto på att polletten börjar trilla ner. Fortfarande är jag ibland osäker på om mitt tonläge och mitt val av innehåll är helt korrekt med tanke på mitt syfte, men det är sådant man kan fundera på och justera efter hand.

Häromdagen hade jag ett "aha moment" vad gäller just Twitter. Jag funderade på varför åtskilliga av mina ihärdigaste Facebook-vänner inte twittrar, och svaret kom nästan genast: Twitter ställer krav! För att bli läst, få svar, bli re-tweetad och favoritmarkerad måste du ha något att säga! Du kan inte bara bluddra på som du gör på Facebook, lägga upp bilder på din frukost eller länka till Familjeliv och Flashback och bifoga en smiley. På Facebook känner dina läsare dig, de har hela bakgrundshistorien och det du lägger upp där är bara en rad bekräftelser på att du är den du är. Twitter ställer helt andra krav. Där är du "utslängd i cyberrymden" på allvar. Du kan i princip inte styra vem som läser det du skriver och du kan (i värsta fall?) få feedback nästan på minuten! Effektivt, überinteraktivt och lite scary!

Medan Facebooks flöde numera blir alltmer nertyngt av reklam, känns Twitter betydligt mer användbart. Om man bara lyckas sanera bort de värsta ordbajsarna kan Twitter fungera som ett praktiskt arbetsverktyg och en blixtsnabb informationslänk.

Saliga äro de snacksaliga

Hemma igen efter cirka tre dygns oavbrutet gafflande med Sveriges facköversättare - ett gäng frilansande ensamarbetare med ett års uppdämt behov av att vända och vrida på översättarvärldens öden och äventyr, med framtidsvisioner, "pros and cons", frustrationer, käpphästar och allmänt skvaller. Höjdpunkter? Många!

1. Träffa nya och gamla vänner!

2. En talarfavorit blev Andreas Ekström, som talade på temat Google. Lite småtorrt, tänkte jag, men gick ändå på föreläsningen, ity Google är en stor del av min arbetsvardag. Det visade sig att nämnde Ekström var en humorkulspruta och en guldgruva av fakta. Statistik och siffror har väl aldrig varit skojigare! Säger jag, som är sifferanalfabet och matematisk idiot.

3. Lördagen toppades av huvudtalaren Jonas Hassen Khemiri, som tog sig an uppdraget att tala inför nästan 400 erfarna ordnördar med stor ödmjukhet och en charm som totalt golvade hela församlingen. Efter en timme var samtliga närvarande kvinnor - och säkert en och annan man - beredda att föda hans barn.

4. Vid ankomsten blev jag uppgraderad till en svit på konferenshotellet Park Avenue i Göteborg. Man kan säga att min helg var i hamn redan där, med fluffig morgonrock och slippers väntande på min king size-säng. Inte utan att man kände sig lite som en lyxlirare!

Lusekoftornas årliga sammankomst

"Översättarkonferens" låter onekligen dammigt. Det handlar om cirka 400 frilansande översättare, som för tre dagar klipper navelsträngen till sina skrivbord och samlas för att prata hål i huvudet på varandra, inspirera och låta sig inspireras. Samt äta och dricka av hjärtans fröjd och gamman. Typ.

Men vad är det som lockar oss? Vad får vi vara med om?

Föreläsningarna sträcker sig i år från Ostindiska Companiet till Jonas Hassen Khemiri via svenska dialekter, Twitter och Google. Samt offentliga upphandlingar, klavertramp, maskinöversättningar och skitsnack - där de tre sistnämnda har en i mitt tycke uppenbar röd tråd.
"Vi vidgar vyerna" är temat för året, och som vanligt imponeras jag av hur konferensarrangörerna lyckas få dessa tillställningar att låta spännande som påskägg, trots att man i ärlighetens namn har både begränsade medel och ont om tid. Konferenserna snickras nämligen ihop på lediga stunder av medlemmarna själva!

Jag ser fram emot konferensen och föreläsningarna, men allra mest ser jag nog fram emot den lite lyxiga känslan i att bara glida runt och få mat, kaffe och underhållning serverat.

Sista minuten-tips inför översättarkonferensen!

Den kommande helgen är det dags för Sveriges facköversättare att sammanstråla igen, den här gången på västkusten. Centrala Göteborg för att vara exakt.

Här följer några tips på vad man behöver tänka på när man ska konferera med 400 översättare i tre dagar:

1.a. Högklackat för hela slanten. Fuck foträta skor! När vi stackars dammiga ensamarbetande för en gångs skull får möjlighet att frottera oss helt hämningslöst med varandra, så vill man baskemig se bra ut!

1.b. Skavsårsplåster!

2. Halstabletter, halslenare etc. Att gaffla oavbrutet från fredag morgon (vi börjar redan på tåget) till söndag kväll kräver sin hals. Tänk på att rummen ofta har vattenkokare, så ett lenande te kan ju vara en bra idé.

3.a. Fickplunta. Att locka upp kollegor på rummet blir betydligt enklare om man kan erbjuda en viss alkoholprocent.

3.b. Resorb (löses i vatten).

4. Glöm att skriva ut årsmöteshandlingarna, så kan du ägna de timmarna åt att botanisera i baren promenera på stan.

Väl mött på Elite Park Avenue Hotel!

Tillsammans är vi ... en?

Jag sjunger inte. Det är inte min grej. Utom när jag kör bil, då sjunger jag till radion. Och när jag tränar yoga - fast då heter det inte att man "sjunger" utan att man ägnar sig åt "chanting".

Varje tisdagsmorgon ägnar jag mig åt "chanting". Jag och mina yogavänner sjunger både före och efter träningen. Morgonens första sångövning brukar låta rent ut sagt för jä--ig! Mer skrål än sång ...
Det är först efteråt som miraklet sker: när vi efter 1,5 timme har tränat oss näst intill spyfärdiga, sjunger vi lite till - och då plötsligt låter vi som en änglakör! Samstämmiga, unisona, samfällda ... Hur är det möjligt?
Jag vet inte varför det är så här, men fenomenet är detsamma oavsett tid på dagen. Någonstans inom oss har vi synkats med varandra och sjunger med en röst. Detta i sig väcker en tanke, eller hur?

Mannen utan konsonanter

Jag tränar yoga för en indisk snubbe som heter Rhateesh. Han är liten och tunn och stark som en häst. Han får mig att nå nya yogahöjder och hanterar våra kroppars motstånd som om det vore inbillning. En pedagogisk och lågmäld ung man som aldrig ler, men som iakttar världen med ett milt och vänligt ansiktsuttryck. Gissningsvis har han en vilopuls på 25 och andas en gång per minut.

Det är egentligen bara ett problem med min indiske vän. Hans uttal. Hans engelska är rund och mjuk, varm och brun - som chokladfudge! Orden liksom rullar ur hans mun, som om det engelska språket plötsligen hade förlorat alla sina konsonanter. Jag hör hans ord när jag ligger där, på rygg, med knäna vid öronen och händerna på mina hälar. Jag hör att han pratar men kan inte för mitt liv förstå vad han vill att jag ska göra mer - i den här positionen? Plötsligt känner jag hans tumme på min panna. Ett helt lätt tryck, som får min hals att räta ut sig och - plopp! - hakan hoppar upp och trycket mot andningsorganen lättar. Så enkelt var det alltså!

Jag lyssnar gärna till Rhateeshs runda, mjuka engelska ord - men ibland får han peta lite här och där för att demonstrera vad det är han vill ha sagt.

Att se eller synas

Jag har svårt att förstå det här med kändisskap som karriär, dvs. där kändisskapet är själva målet. Jag tänker närmast på personer som inte har gjort något annat än deltagit i en obskyr tävling som råkar sändas på tv. Alltför sällan handlar det om tävlingar där deltagarna måste vara skickliga eller ha någon typ av färdighet, snarare tvärtom: ju mer skandalöst och intelligensbefriat beteende, desto större genomslagskraft. Kalla mig kärring, men jag har oerhört svårt att förstå vitsen med att skämma ut sig i tittarnas ögon, av den simpla orsaken att man ska få gå före kön till de populäraste utehaken eller få nöjet att frottera sig med andra pseudokändisar i skvallerpressen.

Så vad kommer att bli resultatet nu när jag och min kollega E. ska tävla i Lingo på bästa lunchsändningstid? Kommer jag att få gå före i kön till Planens pizzeria? Eller får vi inbjudningar till coola partyn med gratismat och öppen bar? Tja, för att åstadkomma något sådant krävs det nog att jag tävlar iförd bikini, men eftersom jag är 50+ är det tveksamt om ett sådant tilltag skulle få avsedd effekt. Att både jag och E. tävlar i bikini skulle möjligtvis kunna höja ett och annat ögonbryn, men jag är osäker på om jag kan övertala honom till detta.

Nåja, hur det än går så lär vi få oss ett gott skratt på vägen, och det är nog värt mer än en eventuell kösmitning på lokala pizzerian.

Hjärnsläpp

Tillbringade nyligen en helg i London, med hela tjocka släkten. Maken fyllde år och detta firades med klackarna i taket. Allt flöt smidigt, förutom en teeny-weeny baby hiccup, som jag stod för alldeles på egen hand. Jodå, ibland bara händer det! Hissen stannade halvvägs, kan man säga ...

Paniklunch på trång pub inför en fullspäckad eftermiddag/kväll i storstaden. Alla beställde olika dricka, olika maträtter med side orders och diverse justeringar för laktosintolerans etc. Jag tog beställningarna vid bordet och stegade iväg till baren, i det jag kämpade för att komma ihåg alla "urton" olika önskemål. I baren stod, som sig bör, skojfrisk Londoner som genast började diskutera mitt ursprung och mitt uttal. Hans spirituella ådra vaknade till liv och jag hade all möda att hänga med. Någonstans halvvägs genom min beställning klämde bartendern in det faktum att mannen på barstolen bredvid mig var en "granne", dvs. från Tyskland. Medan jag försökte minnas alla beställningar, ölsorter och preferenser av olika slag, påpekade jag barskt för bartendern att det minsann är bäst att de tar väl hand om den här tysken, eftersom han ju nästan är svensk! Det blev tyst i baren och mannen bredvid mig fick ett surmulet drag över munnen. Efter en stund var jag klar, varvid jag gick och satte mig och väntade på maten, medan jag funderade igenom vad som just skett. Efter en stunds funderande insåg jag - med kallsvetten pärlande i pannan  - att vad jag egentligen kläckt ur mig var att bartendern minsann skulle se upp med den här mannen, på grund av att han var tysk!

Första tanken var att gå och be om ursäkt, men jag insåg att det - i mitt förvirrade och stressade tillstånd - var stor risk att jag skulle göra saken ännu värre, så jag skämdes i stället i tysthet.

Nuffe, Ceydie och Vleutops

Jag har alltid haft djur omkring mig, de har haft en central roll i mitt liv. De har varit mina förtrogna, mina vänner, familjemedlemmar.
För en person som inte är så bra på människor, kan djur vara en bra lösning. Alla behöver någon att prata med och eftersom jag inte har "bästisar", har mina djur haft den positionen. Mina djur har vetat "allt" om mig, med dem kunde jag prata om "allt".

Djur lever sällan så länge, och jag har "avverkat" ett antal djur under årens lopp. När djuret i fråga försvinner, lever namnet kvar - precis som när en människa dör. Vleutops var min första egna häst, Ceydie min andra. Snobben, Balette, Cindy, Peter Pan, Kaskett, Camilla, Putte var några andra hästar som passerade revy i familjen.
Nuffe var en högt älskad familjekatt som en dag hittades död i rhododendronbusken hemma på gården. Sara, Pia, Fia, Kalle, Napoleon är bara ett axplock av alla våra kattvänner. Katten Johnsson var en slagskämpe som i slutänden togs av räven, men dessförinnan hade han överlevt otaliga slagsmål och på köpet blivit av med ett halvt öra, ett ögonlock, åtskilliga hudbitar, brutit ett bakben och knäckt svansen två gånger, så att den var formad som en blixt.
Sist i raden har vi katten Selma, en röd Cornish Rex som i höstas fick flytta västerut när jag - efter alla dessa djur - nu har blivit pälsdjursallergiker.

Jag saknar dem alla, men mest av allt svider det att aldrig mer kunna ha katt, hund eller häst.

Om rutiner, tics och Kanal 9

Jag har alltid haft en märklig relation till det här med rutiner. När jag var yngre undvek jag dem. Jag kunde vända upp och ner på min dag bara för att säkerställa att ingenting någonsin blev rutin ... Idag är jag inte lika dramatisk, men jag kan ändå irritera mig på vissa vanemässigt utförda, mer eller mindre nödvändiga, handgrepp i vardagen. Som det här med tv-n.

Jag ser sällan på tv, men har ändå lyckats skaffa mig något som nästan liknar tics när det gäller fjärrkontrollen. Flera gånger per dag, när jag passerar tv-n, plockar jag upp fjärrkontrollen och startar tv-n och tv-guiden. Där trycker jag fram sju kanaler i taget - dvs. så många kanaler som får rum i en visning - bara för att konstatera att det inte finns något att se. Jag stänger av och lägger ifrån mig kontrollen.
Detta att trycka fram sju kanaler i taget har visat sig mycket effektivt, eftersom jag genom att trycka på knappen exakt fyra gånger lyckas täcka samtliga potentiellt tittbara (nåja) kanaler.

MEN!

Nu har man lagt till en kanal - Kanal 9 - i utbudet, vilket fullständigt stjälper min noggrant genomtänkta och oändligt onödiga ovana. Plötsligt blir alltsammans så komplicerat! I stället för att helt sonika trycka fem gånger på "knappjäveln" kräver nämligen min inneboende fångvårdare att jag stegar fram den där sista kanalen. Först därefter får jag stänga av. Resultatet? Nu är jag inte bara en person som inte ser på tv, jag är en person som aldrig ens startar tv-n!

Boktips

Jag har alltid varit (näst intill sjukligt?) fascinerad av judarnas historia i allmänhet och andra världskriget i synnerhet. Holocaust, Förintelsen, koncentrationsläger, Arbeit macht Frei ... Ord och uttryck som för alltid kommer att vara förknippade med en av mänsklighetens största förbrytelser.
I hela mitt liv har jag mer eller mindre medvetet följt nyhetsrapporteringen från Israel, Västbanken, bosättningarna etc., och min morfars ödesmättade förkunnelser om judarnas förbannelse, enligt bibliska profetior, har bidragit till en sentimental, nästan romantisk, bild av ett härjat folk.

I morse läste jag ut boken "Morgon i Jenin", av Susan Abulhawa, och slogs av insikten att min bild av staten Israel och dess tillkomst har varit något endimensionell. Om det beror på att jag har tolkat rapporteringen som fan läser Bibeln eller om rapporteringen faktiskt har varit ensidig ska jag låta vara osagt. Sant är i varje fall att steget inte är långt från offer till förbrytare.

Boken är oerhört fängslande och jag rekommenderar den varmt!

Utdrag ur min människosamling

Jag samlar på människor. Alla typer, men gärna lite udda, lite annorlunda. Särskilt förtjust är jag i äldre människor och intresset handlar då uteslutande om livserfarenhet och det där särskilda jävlar-anammat som äldre människor ofta har råd att lägga sig till med. (Epitetet "äldre" är naturligtvis oerhört subjektivt och beror på betraktarens egen ålder.)

En av favoriterna i min samling är min egen mormor. När hon passerade 90 bast bestämde hon sig för att inte lära känna fler personer, för hon hade "fullt" på den fronten. Min make, som tillkom efter denna bemärkelsedag, lärde hon aldrig känna ens till namnet - med flit! Inte för att jävlas utan bara för att hon inte iddes mer. Respekt!

En annan storfavorit är min gudfar, en farbror till min far som helt enkelt aldrig flyttade hemifrån. Han ägnade sitt liv åt att arbeta på sin fars och sedermera min fars ägor, åt att laga klockor åt folk i bygden och åt ensamma kvällspromenader i sällskap av allehanda djur. Inte sällan kunde man se honom komma spankulerande i sina trätofflor med 4-5 katter efter sig, på led. När vi hade get brukade även geten följa med ...

En intressant person i mitt galleri hette Göran och kom från V. Vi arbetade tillsammans på SJ för många år sedan och Göran var trafikområdet i A:s föregångare till de datorer som troligtvis används numera för att hålla ordning på områdets lok och vagnar. Han hade allt detta i huvudet och kunde på rak arm räkna upp var ett visst lok eller en viss vagn befann sig i varje given stund. En ultraskärpt gammal ungkarl som bodde i ett kråkslott inne i centrala V, en duktig trädgårdsmästare och den enda jag har träffat som faktiskt sov under björnskinnsfällar, pga. att hans kråkslott inte hade centralvärme.

Dessa tre är (tror jag?) borta idag, men de lever vidare i mitt minne.

Lära för livet

Det här med att plugga ... Egentligen en ganska trevlig och givande sysselsättning, men så är det det här med lärarna.

Hälften av befolkningen gör inte lumpen längre och har alltså inga lumparhistorier att vidareförmedla till yngre generationer, men skolan har vi kvar! Och "boy" har vi historier att berätta för våra ättelägg! Historier om mandelfisk, skolbussar, slagsmål, lärare som egentligen borde fått livstid på någon anstalt i stället för att försöka lära ut tyska till intet ont anande tonåringar etc. Somliga historier skarvas till lite här och där, en del är rena fabriceringar ... Men så finns det de som är helt sanna! Det är oftast de värsta. Osökt kommer jag att tänka på min gamla idrottslärare på gymnasiet.

Han hette Bertil. Vi kallade honom för Bäääärtil, eftersom han var från Skåne.
Bertil var vältränad och hade ett trevligt utseende. Han var "asgammal" (troligen runt 35 bast) men ändå schysst. Höll bra lektioner och hade vår (läs: tjejernas) respekt. Många gånger visade han tydligt att han ställde upp på oss gentemot killarnas dårpippi till idrottslärare. Därför var han nog lite av hjälte bland oss tjejer - åtminstone som jag minns det. Han genomförde sina tre års undervisning utan ett enda snedsteg, och därför tackade jag glatt ja när Bääärtil bjöd upp mig till dans på studentfesten. Att säga att Bääärtil trampade i klaveret är att uttrycka sig milt.

Under dansens gång - en "foxtrot", alltså "hålla-om-dans" - viskade han i mitt öra att han gärna såg att vi höll kontakten framledes. "Nu har du ju slutat skolan, så nu kan jag säga som det är", tyckte Bertil. Han svamlade något om utseende och kropp, och avslutade med ett "ja, som gympalärare behöver man ju aldrig köpa grisen i säcken, höhö".

Ridå.

Behöver jag tillägga att inga telefonnummer utväxlades? Jag har aldrig vare sig sett eller hört talas om Bertil efter den kvällen, men man kan ju gissa vilket öde han gick till mötes så småningom.

Konsten att bara vara

När jag en gång i tiden började min bana som frilansare drabbades jag av det syndrom som nog drabbar de flesta egenföretagare i början: tvångsmässigt accepterande av jobb, av rädsla för att förfrågningarna ska tryta. "Bäst att jobba in lite buffert, så att jag inte får panik när det blir tomt i inkorgen!" Hur många gånger har jag tänkt så? Och hur många gånger har det de facto varit tomt i inkorgen? Om sanningen ska fram händer det så sällan att jag ibland nästan längtar efter det!

Och så, just när jag behöver det, så händer det! Tomt i inkorgen och tomt på skrivbordet. Tid att ladda batterierna, att återta herraväldet över sig själv efter ett extremt jobbintensivt halvår.

Och vad gör jag? Jo, jag sätter mig på soffan, drar min übergosiga elfilt över benen och startar min andra dator - och skriver detta blogginlägg. Och när det är klart? Tja, då kanske jag spelar en match i Quizkampen innan jag sätter igång med mitt senaste bidrag till novellsamlingen.

Det är nog så att det där med att ladda batterier, att bara vara, att vila i sig själv - det är en konst så god som någon. Hur man gör? Ja, det vete tusan! Jag har hittills inte lyckats med det. Men ett vet jag: det är skönare att sitta på soffan och njutningsskriva, än att sitta på kontoret och skriva för pengar. Å andra sidan är jag mycket förtjust i att fakturera ...

Mota den skriande tystnaden i grind

Att arbeta som frilansare med kontoret i hemmet har många fördelar (och det känns som om jag har både sagt och skrivit just detta otaliga gånger). Men det finns självklart även nackdelar. Tystnaden är en sådan.

Jag tycker inte om störande ljud omkring mig när jag jobbar, men tystnaden kan ibland växa, få kropp och ta sig för att pilla på mitt förstånd. När det inträffar brukar jag dra på mig löparskorna och ge mig ut i solen/snön/regnet/blåsten en stund. Men ibland räcker inte det och då måste jag kväsa tystnaden på något sätt. Detta gör jag enklast genom att dra igång Spotify på HÖG VOLYM.

Vad ska man då spela för att skrämma bort Tystnaden? Jo, jag har en Skojspellista som brukar kunna bota den mest envetna tystnad. Listan innehåller bara gladmusik. Trallvänligt, dansvänligt, fniss- och flamsvänligt:

Där finns Kim Larsen med och utan Gasolin. Där finns en särskild plats vikt för Ray Davies och Kinks. Självklart hittar vi Rolling Stones och Talking Heads i den listan. Och Håkan Hellström, inte att förglömma. Vi hittar David Lindley och Raj Montana Band. Hansi Hinterseer hand i hand med Iggy Pop och Hothouse Flowers, Journey och Chesney Hawkes. Ja, den listan är så prestigelös som en spellista över huvud taget kan bli. Den innehåller - hör och häpna - till och med Bay City Rollers!

Så, när Tystnaden sätter in, då sparkar jag igång min skojlista, hissar upp skrivbordet i ståläge och börjar dansa!

Villervalle

Plötsligt slår det mig. En lucka i mitt medvetande! En extremt irriterande vit fläck på en karta som i övrigt är brokig som ett mångtusenbitarspussel. Och när jag väl fått syn på den vita fläcken kan jag inte släppa den. Den växer och växer och suddar snart fullständigt ut det faktum att det handlar om en liten, ynklig petitess:

För cirka 45 år sedan satt jag en blåsig höstkväll (en av 60-talets berömda höststormar) och såg på tv. Så fascinerad var jag, att stormen utanför inte bekom mig det minsta. Tv körde nämligen Villervalle i Söderhavet och jag var - bortom sans och vett - betuttad i självaste Villervalle.

När filmen började närma sig sitt slut, och var som mest spännande - självklart - valde en illasinnad gran att ge upp andan och falla raklång över någon ledning, så att strömmen gick. Jag minns hur bilden till min fasa och på bråkdelen av en sekund försvann in i sig själv och lämnade en svart ruta efter sig.
Jag kunde inte tro att det var sant! Granhelvetet (vilket jag naturligtvis inte tänkte eftersom jag inte svor när jag var fem år) måste självklart passa på att vika ner sig just precis nu! Den kunde ha väntat tio minuter, så att filmen hann ta slut, men nej då! Nejnejnej ... varför ägna sig åt något så trivialt som timing, när man kan ställa till elände på riktigt?

Som sagt - 45 år senare grämer jag mig fortfarande! Jävla gran!

Luke Macahan och jag

En massiv förkylning har under ett par dagar föranlett en del soffliggande. Visserligen med datorn i knäet, men med lite avkoppling då och då, i form av tv, dataspel och annan typ av förströelse.
Såg nyss ett halvt avsnitt av Familjen Macahan - inklusive Luke, aka Bruce Boxleitner. Luke var en hjärtekrossare när det begav sig och hans namn är för evigt inpräntat i mitt hjärta, av flera orsaker:

För drygt 25 år sedan arbetade jag som au-pair i Kalifornien, närmare bestämt i Woodland Hills, LA. Jag bodde hos en trevlig, ung familj med en 5-årig son och en baby. Huset låg med vacker utsikt över San Fernando Valley och helt utan insyn från andra fastigheter. Då och då tog jag en sväng i kvarteren med babyn i barnvagn. Det var backigt som tusan, en promenad på ett par kilometer motsvarade ett rejält träningspass.
En dag kom brevbäraren släntrande nedför infarten med ett stort paket i famnen. Jag gick honom till mötes, beredd på att få skriva under något kvitto eller dylikt. Han höll ett papper framför näsan och läste, i det han såg sig villrådigt omkring: "Does Mr. Bruce Boxleitner live here? I have a package for him ..."
Jag stirrade en lång stund, helt oförstående. Första tanken var att jag helt plötsligt hade fått något slags hörselstörning. "Excuse me? Who ...?" Mannen såg på sin lapp igen. "Mr. Bruce Boxleitner ... He's supposed to live here - look, that's the correct address, right?"
Jag såg på hans lapp, gatan och numret stämde, men ... Bruce Boxleitner? Jag såg mig omkring på tomten - som om ett extra hus plötsligt kanske skulle materialiseras framför näsan på mig, men nej ...
Jag skakade beklagande på huvudet. Brevbäraren stod dock på sig.
"It says here, that Mr. Bruce Boxleitner lives ..."
Jag avbröt honom, vänligt men bestämt.
"Believe me, sir, if Bruce Boxleitner actually did live here - I would know about it!"

Jag kan säga så här: promenadfrekvensen i grannskapet ökade för min del - tiofalt - under en period. Jag lyckades dock aldrig få span på Luke Macahan.