Mota den skriande tystnaden i grind

Att arbeta som frilansare med kontoret i hemmet har många fördelar (och det känns som om jag har både sagt och skrivit just detta otaliga gånger). Men det finns självklart även nackdelar. Tystnaden är en sådan.

Jag tycker inte om störande ljud omkring mig när jag jobbar, men tystnaden kan ibland växa, få kropp och ta sig för att pilla på mitt förstånd. När det inträffar brukar jag dra på mig löparskorna och ge mig ut i solen/snön/regnet/blåsten en stund. Men ibland räcker inte det och då måste jag kväsa tystnaden på något sätt. Detta gör jag enklast genom att dra igång Spotify på HÖG VOLYM.

Vad ska man då spela för att skrämma bort Tystnaden? Jo, jag har en Skojspellista som brukar kunna bota den mest envetna tystnad. Listan innehåller bara gladmusik. Trallvänligt, dansvänligt, fniss- och flamsvänligt:

Där finns Kim Larsen med och utan Gasolin. Där finns en särskild plats vikt för Ray Davies och Kinks. Självklart hittar vi Rolling Stones och Talking Heads i den listan. Och Håkan Hellström, inte att förglömma. Vi hittar David Lindley och Raj Montana Band. Hansi Hinterseer hand i hand med Iggy Pop och Hothouse Flowers, Journey och Chesney Hawkes. Ja, den listan är så prestigelös som en spellista över huvud taget kan bli. Den innehåller - hör och häpna - till och med Bay City Rollers!

Så, när Tystnaden sätter in, då sparkar jag igång min skojlista, hissar upp skrivbordet i ståläge och börjar dansa!

Villervalle

Plötsligt slår det mig. En lucka i mitt medvetande! En extremt irriterande vit fläck på en karta som i övrigt är brokig som ett mångtusenbitarspussel. Och när jag väl fått syn på den vita fläcken kan jag inte släppa den. Den växer och växer och suddar snart fullständigt ut det faktum att det handlar om en liten, ynklig petitess:

För cirka 45 år sedan satt jag en blåsig höstkväll (en av 60-talets berömda höststormar) och såg på tv. Så fascinerad var jag, att stormen utanför inte bekom mig det minsta. Tv körde nämligen Villervalle i Söderhavet och jag var - bortom sans och vett - betuttad i självaste Villervalle.

När filmen började närma sig sitt slut, och var som mest spännande - självklart - valde en illasinnad gran att ge upp andan och falla raklång över någon ledning, så att strömmen gick. Jag minns hur bilden till min fasa och på bråkdelen av en sekund försvann in i sig själv och lämnade en svart ruta efter sig.
Jag kunde inte tro att det var sant! Granhelvetet (vilket jag naturligtvis inte tänkte eftersom jag inte svor när jag var fem år) måste självklart passa på att vika ner sig just precis nu! Den kunde ha väntat tio minuter, så att filmen hann ta slut, men nej då! Nejnejnej ... varför ägna sig åt något så trivialt som timing, när man kan ställa till elände på riktigt?

Som sagt - 45 år senare grämer jag mig fortfarande! Jävla gran!

Luke Macahan och jag

En massiv förkylning har under ett par dagar föranlett en del soffliggande. Visserligen med datorn i knäet, men med lite avkoppling då och då, i form av tv, dataspel och annan typ av förströelse.
Såg nyss ett halvt avsnitt av Familjen Macahan - inklusive Luke, aka Bruce Boxleitner. Luke var en hjärtekrossare när det begav sig och hans namn är för evigt inpräntat i mitt hjärta, av flera orsaker:

För drygt 25 år sedan arbetade jag som au-pair i Kalifornien, närmare bestämt i Woodland Hills, LA. Jag bodde hos en trevlig, ung familj med en 5-årig son och en baby. Huset låg med vacker utsikt över San Fernando Valley och helt utan insyn från andra fastigheter. Då och då tog jag en sväng i kvarteren med babyn i barnvagn. Det var backigt som tusan, en promenad på ett par kilometer motsvarade ett rejält träningspass.
En dag kom brevbäraren släntrande nedför infarten med ett stort paket i famnen. Jag gick honom till mötes, beredd på att få skriva under något kvitto eller dylikt. Han höll ett papper framför näsan och läste, i det han såg sig villrådigt omkring: "Does Mr. Bruce Boxleitner live here? I have a package for him ..."
Jag stirrade en lång stund, helt oförstående. Första tanken var att jag helt plötsligt hade fått något slags hörselstörning. "Excuse me? Who ...?" Mannen såg på sin lapp igen. "Mr. Bruce Boxleitner ... He's supposed to live here - look, that's the correct address, right?"
Jag såg på hans lapp, gatan och numret stämde, men ... Bruce Boxleitner? Jag såg mig omkring på tomten - som om ett extra hus plötsligt kanske skulle materialiseras framför näsan på mig, men nej ...
Jag skakade beklagande på huvudet. Brevbäraren stod dock på sig.
"It says here, that Mr. Bruce Boxleitner lives ..."
Jag avbröt honom, vänligt men bestämt.
"Believe me, sir, if Bruce Boxleitner actually did live here - I would know about it!"

Jag kan säga så här: promenadfrekvensen i grannskapet ökade för min del - tiofalt - under en period. Jag lyckades dock aldrig få span på Luke Macahan.