Mannen utan konsonanter

Jag tränar yoga för en indisk snubbe som heter Rhateesh. Han är liten och tunn och stark som en häst. Han får mig att nå nya yogahöjder och hanterar våra kroppars motstånd som om det vore inbillning. En pedagogisk och lågmäld ung man som aldrig ler, men som iakttar världen med ett milt och vänligt ansiktsuttryck. Gissningsvis har han en vilopuls på 25 och andas en gång per minut.

Det är egentligen bara ett problem med min indiske vän. Hans uttal. Hans engelska är rund och mjuk, varm och brun - som chokladfudge! Orden liksom rullar ur hans mun, som om det engelska språket plötsligen hade förlorat alla sina konsonanter. Jag hör hans ord när jag ligger där, på rygg, med knäna vid öronen och händerna på mina hälar. Jag hör att han pratar men kan inte för mitt liv förstå vad han vill att jag ska göra mer - i den här positionen? Plötsligt känner jag hans tumme på min panna. Ett helt lätt tryck, som får min hals att räta ut sig och - plopp! - hakan hoppar upp och trycket mot andningsorganen lättar. Så enkelt var det alltså!

Jag lyssnar gärna till Rhateeshs runda, mjuka engelska ord - men ibland får han peta lite här och där för att demonstrera vad det är han vill ha sagt.

Att se eller synas

Jag har svårt att förstå det här med kändisskap som karriär, dvs. där kändisskapet är själva målet. Jag tänker närmast på personer som inte har gjort något annat än deltagit i en obskyr tävling som råkar sändas på tv. Alltför sällan handlar det om tävlingar där deltagarna måste vara skickliga eller ha någon typ av färdighet, snarare tvärtom: ju mer skandalöst och intelligensbefriat beteende, desto större genomslagskraft. Kalla mig kärring, men jag har oerhört svårt att förstå vitsen med att skämma ut sig i tittarnas ögon, av den simpla orsaken att man ska få gå före kön till de populäraste utehaken eller få nöjet att frottera sig med andra pseudokändisar i skvallerpressen.

Så vad kommer att bli resultatet nu när jag och min kollega E. ska tävla i Lingo på bästa lunchsändningstid? Kommer jag att få gå före i kön till Planens pizzeria? Eller får vi inbjudningar till coola partyn med gratismat och öppen bar? Tja, för att åstadkomma något sådant krävs det nog att jag tävlar iförd bikini, men eftersom jag är 50+ är det tveksamt om ett sådant tilltag skulle få avsedd effekt. Att både jag och E. tävlar i bikini skulle möjligtvis kunna höja ett och annat ögonbryn, men jag är osäker på om jag kan övertala honom till detta.

Nåja, hur det än går så lär vi få oss ett gott skratt på vägen, och det är nog värt mer än en eventuell kösmitning på lokala pizzerian.

Hjärnsläpp

Tillbringade nyligen en helg i London, med hela tjocka släkten. Maken fyllde år och detta firades med klackarna i taket. Allt flöt smidigt, förutom en teeny-weeny baby hiccup, som jag stod för alldeles på egen hand. Jodå, ibland bara händer det! Hissen stannade halvvägs, kan man säga ...

Paniklunch på trång pub inför en fullspäckad eftermiddag/kväll i storstaden. Alla beställde olika dricka, olika maträtter med side orders och diverse justeringar för laktosintolerans etc. Jag tog beställningarna vid bordet och stegade iväg till baren, i det jag kämpade för att komma ihåg alla "urton" olika önskemål. I baren stod, som sig bör, skojfrisk Londoner som genast började diskutera mitt ursprung och mitt uttal. Hans spirituella ådra vaknade till liv och jag hade all möda att hänga med. Någonstans halvvägs genom min beställning klämde bartendern in det faktum att mannen på barstolen bredvid mig var en "granne", dvs. från Tyskland. Medan jag försökte minnas alla beställningar, ölsorter och preferenser av olika slag, påpekade jag barskt för bartendern att det minsann är bäst att de tar väl hand om den här tysken, eftersom han ju nästan är svensk! Det blev tyst i baren och mannen bredvid mig fick ett surmulet drag över munnen. Efter en stund var jag klar, varvid jag gick och satte mig och väntade på maten, medan jag funderade igenom vad som just skett. Efter en stunds funderande insåg jag - med kallsvetten pärlande i pannan  - att vad jag egentligen kläckt ur mig var att bartendern minsann skulle se upp med den här mannen, på grund av att han var tysk!

Första tanken var att gå och be om ursäkt, men jag insåg att det - i mitt förvirrade och stressade tillstånd - var stor risk att jag skulle göra saken ännu värre, så jag skämdes i stället i tysthet.

Nuffe, Ceydie och Vleutops

Jag har alltid haft djur omkring mig, de har haft en central roll i mitt liv. De har varit mina förtrogna, mina vänner, familjemedlemmar.
För en person som inte är så bra på människor, kan djur vara en bra lösning. Alla behöver någon att prata med och eftersom jag inte har "bästisar", har mina djur haft den positionen. Mina djur har vetat "allt" om mig, med dem kunde jag prata om "allt".

Djur lever sällan så länge, och jag har "avverkat" ett antal djur under årens lopp. När djuret i fråga försvinner, lever namnet kvar - precis som när en människa dör. Vleutops var min första egna häst, Ceydie min andra. Snobben, Balette, Cindy, Peter Pan, Kaskett, Camilla, Putte var några andra hästar som passerade revy i familjen.
Nuffe var en högt älskad familjekatt som en dag hittades död i rhododendronbusken hemma på gården. Sara, Pia, Fia, Kalle, Napoleon är bara ett axplock av alla våra kattvänner. Katten Johnsson var en slagskämpe som i slutänden togs av räven, men dessförinnan hade han överlevt otaliga slagsmål och på köpet blivit av med ett halvt öra, ett ögonlock, åtskilliga hudbitar, brutit ett bakben och knäckt svansen två gånger, så att den var formad som en blixt.
Sist i raden har vi katten Selma, en röd Cornish Rex som i höstas fick flytta västerut när jag - efter alla dessa djur - nu har blivit pälsdjursallergiker.

Jag saknar dem alla, men mest av allt svider det att aldrig mer kunna ha katt, hund eller häst.

Om rutiner, tics och Kanal 9

Jag har alltid haft en märklig relation till det här med rutiner. När jag var yngre undvek jag dem. Jag kunde vända upp och ner på min dag bara för att säkerställa att ingenting någonsin blev rutin ... Idag är jag inte lika dramatisk, men jag kan ändå irritera mig på vissa vanemässigt utförda, mer eller mindre nödvändiga, handgrepp i vardagen. Som det här med tv-n.

Jag ser sällan på tv, men har ändå lyckats skaffa mig något som nästan liknar tics när det gäller fjärrkontrollen. Flera gånger per dag, när jag passerar tv-n, plockar jag upp fjärrkontrollen och startar tv-n och tv-guiden. Där trycker jag fram sju kanaler i taget - dvs. så många kanaler som får rum i en visning - bara för att konstatera att det inte finns något att se. Jag stänger av och lägger ifrån mig kontrollen.
Detta att trycka fram sju kanaler i taget har visat sig mycket effektivt, eftersom jag genom att trycka på knappen exakt fyra gånger lyckas täcka samtliga potentiellt tittbara (nåja) kanaler.

MEN!

Nu har man lagt till en kanal - Kanal 9 - i utbudet, vilket fullständigt stjälper min noggrant genomtänkta och oändligt onödiga ovana. Plötsligt blir alltsammans så komplicerat! I stället för att helt sonika trycka fem gånger på "knappjäveln" kräver nämligen min inneboende fångvårdare att jag stegar fram den där sista kanalen. Först därefter får jag stänga av. Resultatet? Nu är jag inte bara en person som inte ser på tv, jag är en person som aldrig ens startar tv-n!