Twittervoyeuren

Twitter kändes lite smått obegripligt i början. Jag smygläste och spionerade på twittrare och försökte förstå vad i helsike det hela gick ut på. För någon månad sedan bestämde jag mig för att sluta smygtitta och ge det en chans, och häromdagen passerade jag 300 tweets och 50 följare. Inget att yvas över, kanske - men för mig ett litet kvitto på att polletten börjar trilla ner. Fortfarande är jag ibland osäker på om mitt tonläge och mitt val av innehåll är helt korrekt med tanke på mitt syfte, men det är sådant man kan fundera på och justera efter hand.

Häromdagen hade jag ett "aha moment" vad gäller just Twitter. Jag funderade på varför åtskilliga av mina ihärdigaste Facebook-vänner inte twittrar, och svaret kom nästan genast: Twitter ställer krav! För att bli läst, få svar, bli re-tweetad och favoritmarkerad måste du ha något att säga! Du kan inte bara bluddra på som du gör på Facebook, lägga upp bilder på din frukost eller länka till Familjeliv och Flashback och bifoga en smiley. På Facebook känner dina läsare dig, de har hela bakgrundshistorien och det du lägger upp där är bara en rad bekräftelser på att du är den du är. Twitter ställer helt andra krav. Där är du "utslängd i cyberrymden" på allvar. Du kan i princip inte styra vem som läser det du skriver och du kan (i värsta fall?) få feedback nästan på minuten! Effektivt, überinteraktivt och lite scary!

Medan Facebooks flöde numera blir alltmer nertyngt av reklam, känns Twitter betydligt mer användbart. Om man bara lyckas sanera bort de värsta ordbajsarna kan Twitter fungera som ett praktiskt arbetsverktyg och en blixtsnabb informationslänk.

Saliga äro de snacksaliga

Hemma igen efter cirka tre dygns oavbrutet gafflande med Sveriges facköversättare - ett gäng frilansande ensamarbetare med ett års uppdämt behov av att vända och vrida på översättarvärldens öden och äventyr, med framtidsvisioner, "pros and cons", frustrationer, käpphästar och allmänt skvaller. Höjdpunkter? Många!

1. Träffa nya och gamla vänner!

2. En talarfavorit blev Andreas Ekström, som talade på temat Google. Lite småtorrt, tänkte jag, men gick ändå på föreläsningen, ity Google är en stor del av min arbetsvardag. Det visade sig att nämnde Ekström var en humorkulspruta och en guldgruva av fakta. Statistik och siffror har väl aldrig varit skojigare! Säger jag, som är sifferanalfabet och matematisk idiot.

3. Lördagen toppades av huvudtalaren Jonas Hassen Khemiri, som tog sig an uppdraget att tala inför nästan 400 erfarna ordnördar med stor ödmjukhet och en charm som totalt golvade hela församlingen. Efter en timme var samtliga närvarande kvinnor - och säkert en och annan man - beredda att föda hans barn.

4. Vid ankomsten blev jag uppgraderad till en svit på konferenshotellet Park Avenue i Göteborg. Man kan säga att min helg var i hamn redan där, med fluffig morgonrock och slippers väntande på min king size-säng. Inte utan att man kände sig lite som en lyxlirare!

Lusekoftornas årliga sammankomst

"Översättarkonferens" låter onekligen dammigt. Det handlar om cirka 400 frilansande översättare, som för tre dagar klipper navelsträngen till sina skrivbord och samlas för att prata hål i huvudet på varandra, inspirera och låta sig inspireras. Samt äta och dricka av hjärtans fröjd och gamman. Typ.

Men vad är det som lockar oss? Vad får vi vara med om?

Föreläsningarna sträcker sig i år från Ostindiska Companiet till Jonas Hassen Khemiri via svenska dialekter, Twitter och Google. Samt offentliga upphandlingar, klavertramp, maskinöversättningar och skitsnack - där de tre sistnämnda har en i mitt tycke uppenbar röd tråd.
"Vi vidgar vyerna" är temat för året, och som vanligt imponeras jag av hur konferensarrangörerna lyckas få dessa tillställningar att låta spännande som påskägg, trots att man i ärlighetens namn har både begränsade medel och ont om tid. Konferenserna snickras nämligen ihop på lediga stunder av medlemmarna själva!

Jag ser fram emot konferensen och föreläsningarna, men allra mest ser jag nog fram emot den lite lyxiga känslan i att bara glida runt och få mat, kaffe och underhållning serverat.

Sista minuten-tips inför översättarkonferensen!

Den kommande helgen är det dags för Sveriges facköversättare att sammanstråla igen, den här gången på västkusten. Centrala Göteborg för att vara exakt.

Här följer några tips på vad man behöver tänka på när man ska konferera med 400 översättare i tre dagar:

1.a. Högklackat för hela slanten. Fuck foträta skor! När vi stackars dammiga ensamarbetande för en gångs skull får möjlighet att frottera oss helt hämningslöst med varandra, så vill man baskemig se bra ut!

1.b. Skavsårsplåster!

2. Halstabletter, halslenare etc. Att gaffla oavbrutet från fredag morgon (vi börjar redan på tåget) till söndag kväll kräver sin hals. Tänk på att rummen ofta har vattenkokare, så ett lenande te kan ju vara en bra idé.

3.a. Fickplunta. Att locka upp kollegor på rummet blir betydligt enklare om man kan erbjuda en viss alkoholprocent.

3.b. Resorb (löses i vatten).

4. Glöm att skriva ut årsmöteshandlingarna, så kan du ägna de timmarna åt att botanisera i baren promenera på stan.

Väl mött på Elite Park Avenue Hotel!

Tillsammans är vi ... en?

Jag sjunger inte. Det är inte min grej. Utom när jag kör bil, då sjunger jag till radion. Och när jag tränar yoga - fast då heter det inte att man "sjunger" utan att man ägnar sig åt "chanting".

Varje tisdagsmorgon ägnar jag mig åt "chanting". Jag och mina yogavänner sjunger både före och efter träningen. Morgonens första sångövning brukar låta rent ut sagt för jä--ig! Mer skrål än sång ...
Det är först efteråt som miraklet sker: när vi efter 1,5 timme har tränat oss näst intill spyfärdiga, sjunger vi lite till - och då plötsligt låter vi som en änglakör! Samstämmiga, unisona, samfällda ... Hur är det möjligt?
Jag vet inte varför det är så här, men fenomenet är detsamma oavsett tid på dagen. Någonstans inom oss har vi synkats med varandra och sjunger med en röst. Detta i sig väcker en tanke, eller hur?