Har fjällen fallit eller har jag bara blivit lat?

Under min uppväxt var en oläst bok lika med en hemlig spännande värld som bara låg och väntade på mig. Att få en bok i present var mer än att "bara" få en present, det var att få tillgång till en helt ny värld!
Jag läste allt jag kom över, högt som lågt, stort som smått. Och älskade allt från Astrid till ... ja, det fanns nog inget slut egentligen. Det fanns inget "hit men inte längre". Allt var värt ett försök. Min envishet var oändlig.

Så här en fyrtiofem+ år sedan jag lärde mig läsa har saker och ting förändrats. Jag undrar varför?

Idag är det näst intill lite sällsynt att jag läser ut en bok och upplever den där ljuvliga "faaan! boken är slut! vad ska jag göra av mitt liv nu!"-känslan som infinner sig när man lägger ifrån sig en bok som har förändrat ens liv på något sätt. För det är ju det riktigt bra böcker gör.

Jag undrar nu: Är det jag som är mer kräsen eller har jag bara blivit lat? Har jag blivit en mer avancerad bokläsare, som vägrar acceptera sökta och pompösa handlingar, språkliga märkligheter och ekvilibristiska ordbajserier, eller kommer jag inom kort att övergå till Arne Anka och serieboksformatet?

Vetefasen, men nu avhänder jag mig sist och slutligen några romaner med historiskt tema som helt enkelt inte "does it for me". Man lever bara en gång, så varför ha tråkigt frivilligt?

"Riskanalys" eller "Mannen från Hollywood Hills"

Läste om flickan som hamnade på nätet i en ofrivillig porrfilm och de klåpare som sänkte pojkvännens straff till 25 000 spänn. Det är inte lätt att vara ung och det är inte lätt att vara kvinna. Att vara både ung och kvinna känns nästan som ett skämt i dagsläget.

Nåväl, jag har också fattat dumma beslut i mitt liv. Som det här, som kunde gått illa men som lyckligtvis bara blev en kul historia:

På en bar i Hollywood - för ca hundra år sedan - träffade jag en gång en mycket märklig man. Jag var 25 och han var nog 5-10 år äldre. Han fick syn på mig och mina tre blonda väninnor och blev förtjust. Blond, svensk = hopefully naughty! Dagen därpå tog han med mig på en dagsutflykt runt L.A. och visade mig delar av stan som jag annars aldrig hade fått möjlighet att se. Därefter erbjöd han mig och mina tre vänner att följa med honom till hans skidstuga i Mammoth Mountain.
Någon vecka senare anlände vi sent en fredagsnatt till stugan, som var utkyld och saknade vatten och el. Vi fyra tjejer frös som hundar medan vår värd satt i ett rum med filtar omkring sig och rökte på av liv och lust. Han lät oss förstå att vad han hade hoppats på var en liten "fivesome" kring hans pipa, med en något dubbelbottnad betydelse ...
Hans förslag gjorde oss först häpna, sedan rädda och till sist skitförbannade. Vi fyra somnade fram på småtimmarna, tätt hopkrupna framför en kamin som tyvärr värmde oss högst bristfälligt. När vi vaknade låg vår värd under sina filtar och var icke kontaktbar.
Vi tog oss in till centrala Mammoth av egen kraft, hyrde skidor och hotellrum och vinkade så småningom adjö till den nu oerhört besvikne mannen från Hollywood Hills.
Efteråt har vi skrattat oss fördärvade åt det här minnet, men om man lugnar sig lite grann och funderar, så kunde det absolut ha fått ett helt annat och betydligt obehagligare slut.

App lapp sa att du slapp

Jag är inte bara översättare, jag är även nyfiken i en strut. För att stilla denna nyfikenhet ägnar jag mig då och då åt vissa mer eller mindre vansinniga projekt. Just nu handlar det om app-utveckling.

Jag kan ingenting om app-utveckling, utöver det jag dagligdags lär mig när jag använder appar. I syfte att lära mig mer om appar som scannar in information, laddade jag ner en app som heter MyFitnessPal. Det är en bantningsapp och nej, jag behöver inte banta. Men konceptet verkade kul.

Det går ut på att du ska mata in de livsmedel du brukar stoppa i dig, i lagom portionsstorlekar inklusive kalorier och fettmängd. För att slippa sitta och handjaga in varenda produkt kan du alltså bara scanna in dem. Yey! Lätt som en plätt. Eller ... nja, inte riktigt.

När du scannar maten får du upp schablonvikten 100g samt kcal för det valda livsmedlet. Sedan måste du räkna ut hur många portioner du har valt av den här produkten. Åt du mer än 100 gram? Mindre? Hur mycket mindre?

Nyss var jag lite sugen på ett Digestivekex. Jag stod och höll förpackningen i handen, men kände ett överväldigande motstånd mot att behöva scanna och räkna ut storleken på min försyndelse. Efter ett par sekunders tvekan stoppade jag tillbaka förpackningen i lådan och gick därifrån. Utan kex.

Tro fan att man går ner i vikt på det här viset! Man blir mager som en jakthund!

Efterlysning

Hjärnans vägar äro outgrundliga. Vissa saker släpper den bara inte taget om. Snacka om långsint!

För sisådär en 40 år sedan, förmodligen lite drygt, sändes tv-serien Brödbärerskan. Den gick ganska sent på vardagskvällar och min enda chans att få se den var att den ena av mina två föräldrar inte var hemma, vem låter jag vara osagt.
Just den här perioden hade jag tur, för den förälder som höll hårt på läggdagset gick en kurs. Jag och den andra föräldern avnjöt avsnitt efter avsnitt, och såvitt jag minns var det outhärdligt spännande när turen var kommen till sista avsnittet. Men se där sprack det! Kursen hade tagit slut, mycket olägligt, så denna afton var båda föräldrarna i huset. Det hjälpte inte att jag bönade och bad att få se det där sista lilla avsnittet ... Nåväl, som mamma till tre sömniga gossar kan jag förstå tänkesättet. Vad jag däremot inte förstår är varför det än idag stör mig att jag inte fick reda på hur det slutade!

Serien var baserad på en bok, som tyvärr verkar ha utgått överallt där böcker tillverkas och säljs. Och ingen verkar någonsin komma på tanken att ge ut den i nytryck.

Om någon av mina vänner kan ge mig ett tips på hur jag hittar boken/tv-serien, vore jag extremt tacksam! I original heter boken La porteuse de pain, och författaren heter Montepin. Dessvärre kan jag inte läsa den på franska, så en engelsk eller svensk översättning vore perfa! Tack på förhand.