En bister och kulen januaritorsdag som denna är det lätt hänt att man glider lite på ambitionerna. Blir sittande med hängande läpp och tappad sug. Själv fick jag migrän och kunde med den som förevändning dra något gammalt över mig och fördriva dagen medelst vila och rekreation. Så som endast frilansare kan göra ibland, ity vi är ett frihetsälskande folk som hellre jobbar arslet av oss en söndag än styrs in i fållan 9-17 måndag till fredag - för att därmed vinna lite draåthelvetetid. Nog så viktigt.
Hur som helst, det var inte draåthelvetetiden det skulle handla om, utan om detta att ha något att se fram emot. Att ha något att längta efter en sådan här dag är värt sin vikt i guld! Själv har jag just nu två längtansögonblick, varav det ena är en konsert i mitten av maj och det andra är Sveriges Facköversättares årliga konferens.
Jag har varit på massor av konferenser under mina år som översättare, så hur orkar jag då uppbringa någon form av längtan inför detta evenemang? Jo, för att i år heter huvudtalaren Bob Hansson. Är han så bra, undrar någon? Jo du, håll i hatten!
Jag har hört Bob Hansson tala en gång tidigare och jag var ärligt talat knockad resten av dagen. Inte bara av det han sa, utan på det sätt han sa det. Bob Hanssons ord må vara fantastiska och hans budskap upplyftande och angeläget, men hans skånska ... Hans mjuka, lena röst formulerar orden på en skånska som skulle kunna få en hel Hells Angels-klubb att bli fromma som lamm i en handvändning. Man sitter där och låter sig invaggas i hans mjuka diftonger och plötsligt skiner solen, plötsligt blir hela du lätt som ett fjun. Plötsligt inser du att du är kär. Inte i en person, inte i en gärning, utan i en röst.
#sfoe14 - Jönköping, 9-11 maj, here I come!
torsdag 30 januari 2014
onsdag 29 januari 2014
På skolbänken igen
Någon sa en gång att ju mer du vet i ett ämne desto mindre förstår du. Eller rättare sagt, ju mer du vet i ett ämne desto mer förstår du hur mycket du inte vet. Ja, du förstår.
Jag har ägnat mig åt skrivande i olika former sedan sjuårsåldern och jag kan säga att jag idag, vid 50+, är mer medveten än någonsin tidigare om mina brister i just skrivandets konst. Ibland är jag till och med benägen att hävda att jag inte kan skriva.
När jag för ett par år sedan berättade för mina närmaste att jag hade köpt en skrivarkurs åt mig i födelsedagspresent, var det några som undrade vad det skulle vara bra för. "Är inte det lite sent påtänkt?" Jo, det kan man kanske tycka.
På måndag inleder jag ännu en skrivarkurs, eftersom skrivandets konst inte är något som man någonsin blir fullärd i. Det är väl som med det mesta, det går alltid att finslipa detaljer och lära nytt. Börja på ny kula. Vända blad. Kliva utanför komfortzonen.
Det är nog det där sista jag behöver göra, mer än något annat. Komfortzoner är oerhört kreativitetsdödande och jag har suttit och myst i min länge nog nu.
Efter att ha kastat min numera ansenliga hög refuseringsbrev i papperskorgen tänker jag släpa med mig några av mina mindre usla texter när jag beträder Skrivarakademins lokaler på måndag kväll.
Wish me luck!
Jag har ägnat mig åt skrivande i olika former sedan sjuårsåldern och jag kan säga att jag idag, vid 50+, är mer medveten än någonsin tidigare om mina brister i just skrivandets konst. Ibland är jag till och med benägen att hävda att jag inte kan skriva.
När jag för ett par år sedan berättade för mina närmaste att jag hade köpt en skrivarkurs åt mig i födelsedagspresent, var det några som undrade vad det skulle vara bra för. "Är inte det lite sent påtänkt?" Jo, det kan man kanske tycka.
På måndag inleder jag ännu en skrivarkurs, eftersom skrivandets konst inte är något som man någonsin blir fullärd i. Det är väl som med det mesta, det går alltid att finslipa detaljer och lära nytt. Börja på ny kula. Vända blad. Kliva utanför komfortzonen.
Det är nog det där sista jag behöver göra, mer än något annat. Komfortzoner är oerhört kreativitetsdödande och jag har suttit och myst i min länge nog nu.
Efter att ha kastat min numera ansenliga hög refuseringsbrev i papperskorgen tänker jag släpa med mig några av mina mindre usla texter när jag beträder Skrivarakademins lokaler på måndag kväll.
Wish me luck!
fredag 24 januari 2014
Google Översätt - betydligt bättre än sitt rykte
Google Translate - Google Översätt på svenska - har oförtjänt dåligt rykte. Åtminstone bland icke-språkarbetare.
Den äkta maken använder gärna Google Translate för att hjälpligt kunna tyda diverse skrifter från världens alla hörn, företrädesvis inom områdena sport och teknik. Då och då kulminerar detta i skrattsalvor á la Pang i bygget, men oftast får han det han vill ha, dvs. ett "någotsånär" hum om vad en text handlar om.
Man kan använda GT (jag föredrar förkortningen för Google Translate, åtminstone på fredagar ... Jag menar, GÖ ... ärligt talat!) på olika sätt och som översättare har jag faktiskt (oförskämt) stor användning av detta förträffliga verktyg.
Alla språkkombinationer fungerar inte lika bra och svenska språket hamnar som oftast lite i bakvattnet. Om jag t.ex. vill ha hjälp med en snårig tysk byråkratorgie kan jag i stället välja engelska som målspråk - och voilá (med lite tur). Jag sparar några sekunder - även om GT-översättningen inte alls håller en språkligt kvalitativ nivå värd namnet.
Mitt absolut vanligaste användningsområde är följande scenario: När jag kör fast på en tysk/engelsk/norsk/dansk term kör jag hela meningen genom GT. Det krävs återigen lite tur, men i bästa fall hittar jag den term som passar bäst i det aktuella sammanhanget. Därefter kan jag börja pyssla med själva översättningen.
Ibland händer det ju också att rena vardagstermer känns som bortblåsta och då är GT föredömligt. Som nyss, när jag blev stående som ett frågetecken: när man som privatperson beställer varor på nätet för hemkörning, talar man om "transportkostnad", "leveranskostnad" eller något annat? GT hjälpte mig ur dilemmat på nolltid. Det heter självklart "fraktkostnad". Om man ändå tvekar är Google Fight en utmärkt fingervisning. Där kan jag se att "fraktkostnad" är det överlägset vanligaste alternativet på nätet.
Jag sparar kanske inte timmar, men lite här och lite där. Och som han sa, Benjamin Franklin, tid är pengar!
Den äkta maken använder gärna Google Translate för att hjälpligt kunna tyda diverse skrifter från världens alla hörn, företrädesvis inom områdena sport och teknik. Då och då kulminerar detta i skrattsalvor á la Pang i bygget, men oftast får han det han vill ha, dvs. ett "någotsånär" hum om vad en text handlar om.
Man kan använda GT (jag föredrar förkortningen för Google Translate, åtminstone på fredagar ... Jag menar, GÖ ... ärligt talat!) på olika sätt och som översättare har jag faktiskt (oförskämt) stor användning av detta förträffliga verktyg.
Alla språkkombinationer fungerar inte lika bra och svenska språket hamnar som oftast lite i bakvattnet. Om jag t.ex. vill ha hjälp med en snårig tysk byråkratorgie kan jag i stället välja engelska som målspråk - och voilá (med lite tur). Jag sparar några sekunder - även om GT-översättningen inte alls håller en språkligt kvalitativ nivå värd namnet.
Mitt absolut vanligaste användningsområde är följande scenario: När jag kör fast på en tysk/engelsk/norsk/dansk term kör jag hela meningen genom GT. Det krävs återigen lite tur, men i bästa fall hittar jag den term som passar bäst i det aktuella sammanhanget. Därefter kan jag börja pyssla med själva översättningen.
Ibland händer det ju också att rena vardagstermer känns som bortblåsta och då är GT föredömligt. Som nyss, när jag blev stående som ett frågetecken: när man som privatperson beställer varor på nätet för hemkörning, talar man om "transportkostnad", "leveranskostnad" eller något annat? GT hjälpte mig ur dilemmat på nolltid. Det heter självklart "fraktkostnad". Om man ändå tvekar är Google Fight en utmärkt fingervisning. Där kan jag se att "fraktkostnad" är det överlägset vanligaste alternativet på nätet.
Jag sparar kanske inte timmar, men lite här och lite där. Och som han sa, Benjamin Franklin, tid är pengar!
torsdag 23 januari 2014
Insikter och utsikter
Jag har just haft förmånen att tillbringa ett par dagar i Berlin.
Tyskland har som resmål alltid känts logiskt, dels eftersom jag sedan snart 20 år översätter från tyska språket och dels eftersom jag tidigare hade en familjemedlem boende i Köln. Resorna var många och minnesvärda. Det språkliga utbytet höll dock inte samma klass ...
Av alla de personer jag har träffat i och omkring Köln under årens lopp, är det få om ens någon som har tagit sig tid att prata tyska med mig. Alla har de varit ivriga att träna sin engelska, och eftersom min talade tyska är - åtminstone första dagen, eller före första ölen - outhärdligt långsam, har jag inte propsat på att byta språk.
Nu har min översättargärning, när det handlar om tyska språket, för det mesta cirkulerat runt maskinteknik och business bullshit. Om man därtill lägger det faktum att våra tv-kanaler ytterst sällan sänder tyska filmer/program, så förstår ni vart jag är på väg. Rakt ner i sopen!
Min vardagstyska, som redan tidigare var i behov av hjärt-/lungräddning, är idag närmast obefintlig. Efter tre dagars ivrigt lyssnande kan jag konstatera att jag inte bara har nått en låg hörförståelsenivå - jag är så pass dålig på att tala tyska att tyskarna själva, av ren barmhärtighet, övergår till engelska när jag försöker göra mig förstådd.
Det är alltså dags för en uppryckning. Inför hemresan införskaffades lite ny, tysk litteratur som nu ska läsas igenom från pärm till pärm - och inga andra böcker skola jag hava före dem, åtminstone inte förrän de är utlästa.
Basta!
Tyskland har som resmål alltid känts logiskt, dels eftersom jag sedan snart 20 år översätter från tyska språket och dels eftersom jag tidigare hade en familjemedlem boende i Köln. Resorna var många och minnesvärda. Det språkliga utbytet höll dock inte samma klass ...
Av alla de personer jag har träffat i och omkring Köln under årens lopp, är det få om ens någon som har tagit sig tid att prata tyska med mig. Alla har de varit ivriga att träna sin engelska, och eftersom min talade tyska är - åtminstone första dagen, eller före första ölen - outhärdligt långsam, har jag inte propsat på att byta språk.
Nu har min översättargärning, när det handlar om tyska språket, för det mesta cirkulerat runt maskinteknik och business bullshit. Om man därtill lägger det faktum att våra tv-kanaler ytterst sällan sänder tyska filmer/program, så förstår ni vart jag är på väg. Rakt ner i sopen!
Min vardagstyska, som redan tidigare var i behov av hjärt-/lungräddning, är idag närmast obefintlig. Efter tre dagars ivrigt lyssnande kan jag konstatera att jag inte bara har nått en låg hörförståelsenivå - jag är så pass dålig på att tala tyska att tyskarna själva, av ren barmhärtighet, övergår till engelska när jag försöker göra mig förstådd.
Det är alltså dags för en uppryckning. Inför hemresan införskaffades lite ny, tysk litteratur som nu ska läsas igenom från pärm till pärm - och inga andra böcker skola jag hava före dem, åtminstone inte förrän de är utlästa.
Basta!
Häpnadsväckande upptäckter så här på torsdagskvisten
Denna vinter har jag ägnat en stor del av min tid åt att översätta en mängd texter åt ett företag som tillverkar golv.
Det finns många golv här i världen. Fler än jag hade en aning om. Och så finns det tillbehör till golv. Mycket tillbehör. En oerhörd massa prylar som jag inte hade en aning om, men som nu så smått väcker habegäret till liv. Prylar som gör "golven till ett blickfång". Kanske behöver jag ... eller vi ... eller nåt ... Oj, vad pengar man kan göra av med!
Men så ... blir det abrupt stopp! Vafalls? Fel i texten?
Plötsligt talar man om "golvkylning". Golvvärme har varit på tapeten då och då, men det här är en ny bekantskap. Kylning av miljöer/utrymmen/rum via golvet!
Plötsligt tappar jag tråden. Blotta tanken på golvkylning, här i mitt (just nu) svinkalla hus, får knän och fotleder att börja värka, som i förebyggande syfte.
Jag hinner tänka tanken att det faktiskt är upprörande att det någonstans på jorden finns rum som behöver svalkas medelst golvkylning. I nästa sekund inser jag att golvkylning inte hade varit helt fel, då i somras när vi satt och flämtade av överskottsvärme i en ångande lägenhet i södra Frankrike. Känns bra avlägset nu ...
Just sayin'.
Det finns många golv här i världen. Fler än jag hade en aning om. Och så finns det tillbehör till golv. Mycket tillbehör. En oerhörd massa prylar som jag inte hade en aning om, men som nu så smått väcker habegäret till liv. Prylar som gör "golven till ett blickfång". Kanske behöver jag ... eller vi ... eller nåt ... Oj, vad pengar man kan göra av med!
Men så ... blir det abrupt stopp! Vafalls? Fel i texten?
Plötsligt talar man om "golvkylning". Golvvärme har varit på tapeten då och då, men det här är en ny bekantskap. Kylning av miljöer/utrymmen/rum via golvet!
Plötsligt tappar jag tråden. Blotta tanken på golvkylning, här i mitt (just nu) svinkalla hus, får knän och fotleder att börja värka, som i förebyggande syfte.
Jag hinner tänka tanken att det faktiskt är upprörande att det någonstans på jorden finns rum som behöver svalkas medelst golvkylning. I nästa sekund inser jag att golvkylning inte hade varit helt fel, då i somras när vi satt och flämtade av överskottsvärme i en ångande lägenhet i södra Frankrike. Känns bra avlägset nu ...
Just sayin'.
torsdag 16 januari 2014
Rear vi vår expertis?
För någon vecka sedan satt jag och diskuterade mitt arbete med en vän som då och då råkar befinna sig på andra sidan staketet från mitt håll räknat. Dvs. hon beställer då och då översättningstjänster.
Efter att jag hade öst ur mig lite frustration över min jobbsituation och den generella nedåtgående trenden för översättningsbranschen (facköversättare) som helhet, sa hon något som kändes väldigt intressant:
"Jag har länge funderat på hur i helskotta man kan leva på att jobba som översättare. Jag menar, det kostar ju INGENTING att anlita översättare idag! Nästan gratis!"
Jag blev lite tagen på sängen, minst sagt. Att höra en slutanvändares omdöme om min/vår bransch var upplysande om än deprimerande. Hur blev det så här? Är jag delaktig? Har vi alla sålt oss för billigt, anpassat oss efter "marknadens krav" och sänkt våra priser till dess att våra vedermödor inte längre är värda namnet?
Och frågan är nu: vad gör vi åt det här?
Efter att jag hade öst ur mig lite frustration över min jobbsituation och den generella nedåtgående trenden för översättningsbranschen (facköversättare) som helhet, sa hon något som kändes väldigt intressant:
"Jag har länge funderat på hur i helskotta man kan leva på att jobba som översättare. Jag menar, det kostar ju INGENTING att anlita översättare idag! Nästan gratis!"
Jag blev lite tagen på sängen, minst sagt. Att höra en slutanvändares omdöme om min/vår bransch var upplysande om än deprimerande. Hur blev det så här? Är jag delaktig? Har vi alla sålt oss för billigt, anpassat oss efter "marknadens krav" och sänkt våra priser till dess att våra vedermödor inte längre är värda namnet?
Och frågan är nu: vad gör vi åt det här?
tisdag 14 januari 2014
No morgontidning today
Sedan i fredags lever jag alltså som jag lär, dvs. utan morgontidning. Förra veckans utbrott över journalisternas usla skrivteknik gav i slutänden en abrupt återkallad prenumeration, ity den just stod i begrepp att förnyas.
Kanske var jag inte riktigt beredd på att det skulle gå så fort. Eller kanske är jag lite mer vanedjur än vad jag trodde. Resultatet är i varje fall tomma och tysta morgnar, där det hemtrevliga prasslet av morgontidningen har ersatts av stumma svep på läsplattan.
Jag har inga problem att läsa tidningar på nätet, jag kan leta runt bland rubrikerna och försöka skapa mig en bild av vad som har hänt. Vid behov av mer djupgående analyser kan jag alltid hitta mer info genom att googla, eftersom de flesta tidningar kräver något slags Plus-prenumeration för att få tillgång till hela materialet.
Jag sitter inte i sjön! Moderna människor klarar sig utan papperstidningar. Men det känns tomt. Och lite grann fattigt. Jag läser mycket på nätet: kvällstidningar, träningsartiklar, sticktidningar, boktips och mycket, mycket annat. Men morgontidningen! Det är svårare, ger inte samma känsla av överblick. Att starta läsplattan ger inte tillnärmelsevis samma trygghet som när tidningen dunsar ner i brevlådan på morgonkvisten. "Jag har tidning, alltså finns jag."
Nej, det här med morgontidning får jag nog ge en ny funderare. Kanske borde starta en själv? Med undertecknad som "korrläsaren från helvetet" ... hehe.
Kanske var jag inte riktigt beredd på att det skulle gå så fort. Eller kanske är jag lite mer vanedjur än vad jag trodde. Resultatet är i varje fall tomma och tysta morgnar, där det hemtrevliga prasslet av morgontidningen har ersatts av stumma svep på läsplattan.
Jag har inga problem att läsa tidningar på nätet, jag kan leta runt bland rubrikerna och försöka skapa mig en bild av vad som har hänt. Vid behov av mer djupgående analyser kan jag alltid hitta mer info genom att googla, eftersom de flesta tidningar kräver något slags Plus-prenumeration för att få tillgång till hela materialet.
Jag sitter inte i sjön! Moderna människor klarar sig utan papperstidningar. Men det känns tomt. Och lite grann fattigt. Jag läser mycket på nätet: kvällstidningar, träningsartiklar, sticktidningar, boktips och mycket, mycket annat. Men morgontidningen! Det är svårare, ger inte samma känsla av överblick. Att starta läsplattan ger inte tillnärmelsevis samma trygghet som när tidningen dunsar ner i brevlådan på morgonkvisten. "Jag har tidning, alltså finns jag."
Nej, det här med morgontidning får jag nog ge en ny funderare. Kanske borde starta en själv? Med undertecknad som "korrläsaren från helvetet" ... hehe.
måndag 13 januari 2014
Monday blues
På måndagar kan man ibland drabbas av existentiella funderingar. Så även denna måndag:
Att vara frilansare har många nackdelar, något som jag påminns om inte minst när jag träffar personer som själva aldrig har provat på den arbetsformen:
"Jag skulle aldrig kunna motivera mig!"
"Jag skulle sitta på sofflocket och käka praliner hela dagarna!"
"Jag skulle inte komma ur sängen!"
"Jag skulle inte klara av tystnaden!"
Etc.
Jag är inne på mitt nittonde år som frilansöversättare/-skribent/författareinspe. Dessförinnan provade jag på ett antal "vanliga" jobb, där jag delade kontor med andra människor, åt lunch med arbetskamrater, fikade i fikarum, umgicks med kollegor, gick på möten, irriterade mig på chefen, tog strid för mina käpphästar ... Kort sagt, ett traditionellt jobbliv.
Hur ser då livet ut som frilansöversättare?
Det är ganska tyst och fridfullt. Jag står här (jadå, sedan ett halvår tillbaka står jag upp HELA dagarna) vid mitt skrivbord, skriver och läser. Lyssnar då och då på Spotify - just nu Casanova av Johann Strauss d.y. På hög volym. Jag dricker hembryggt kaffe. Alltid. Jag kan - om jag vill - släppa vad jag har för händer när yngste sonen kommer hem från skolan och frågor om jag vill följa med honom till Stockholm Tolv och ta en frozen yoghurt. Jag kan - vid behov - jobba hela kvällen. In på småtimmarna om det verkligen kniper. Slita ihop till en hel månadslön på två veckor, med mycket möda och lite tur.
Men jag får också stå ut med att mina vedermödor plockas i småbitar av kunder som inte är nöjda. Eller att jagas med blåslampa diverse projektledare. Eller sågas jäms med fotknölarna av redaktörer med hög svansföring, som anser att ett komma halkat på sniskan.
Men jag kan också få storstilat beröm från kunder som inser att texten de får tillbaka faktiskt går att använda som den är, utan ytterligare handpåläggning. Och varma tack från en kund som satt på pottkanten och behövde texten IGÅR, som nu fick den på rekordtid och med tår i ögat tackar för att jag "trollat med knäna".
Jag är ingen trollkarl. Att översättare är ett hantverk och inget som sker av sig självt. Det handlar egentligen inte ens om att "kunna många språk", vilket är den överlägset vanligaste kommentaren när man träffar nya människor:
- Och vad sysslar du med då?
- Jag är översättare
- Åååh, då kan du många språk!
Nej, brukar jag säga. Men jag är skitbra på svenska. Vilket väl är huvudsyftet med översättningen? Att jag sedan översätter från danska, norska, tyska och engelska är egentligen ointressant. Det är slutresultatet som är poängen.
Att vara frilansare har många nackdelar, något som jag påminns om inte minst när jag träffar personer som själva aldrig har provat på den arbetsformen:
"Jag skulle aldrig kunna motivera mig!"
"Jag skulle sitta på sofflocket och käka praliner hela dagarna!"
"Jag skulle inte komma ur sängen!"
"Jag skulle inte klara av tystnaden!"
Etc.
Jag är inne på mitt nittonde år som frilansöversättare/-skribent/författareinspe. Dessförinnan provade jag på ett antal "vanliga" jobb, där jag delade kontor med andra människor, åt lunch med arbetskamrater, fikade i fikarum, umgicks med kollegor, gick på möten, irriterade mig på chefen, tog strid för mina käpphästar ... Kort sagt, ett traditionellt jobbliv.
Hur ser då livet ut som frilansöversättare?
Det är ganska tyst och fridfullt. Jag står här (jadå, sedan ett halvår tillbaka står jag upp HELA dagarna) vid mitt skrivbord, skriver och läser. Lyssnar då och då på Spotify - just nu Casanova av Johann Strauss d.y. På hög volym. Jag dricker hembryggt kaffe. Alltid. Jag kan - om jag vill - släppa vad jag har för händer när yngste sonen kommer hem från skolan och frågor om jag vill följa med honom till Stockholm Tolv och ta en frozen yoghurt. Jag kan - vid behov - jobba hela kvällen. In på småtimmarna om det verkligen kniper. Slita ihop till en hel månadslön på två veckor, med mycket möda och lite tur.
Men jag får också stå ut med att mina vedermödor plockas i småbitar av kunder som inte är nöjda. Eller att jagas med blåslampa diverse projektledare. Eller sågas jäms med fotknölarna av redaktörer med hög svansföring, som anser att ett komma halkat på sniskan.
Men jag kan också få storstilat beröm från kunder som inser att texten de får tillbaka faktiskt går att använda som den är, utan ytterligare handpåläggning. Och varma tack från en kund som satt på pottkanten och behövde texten IGÅR, som nu fick den på rekordtid och med tår i ögat tackar för att jag "trollat med knäna".
Jag är ingen trollkarl. Att översättare är ett hantverk och inget som sker av sig självt. Det handlar egentligen inte ens om att "kunna många språk", vilket är den överlägset vanligaste kommentaren när man träffar nya människor:
- Och vad sysslar du med då?
- Jag är översättare
- Åååh, då kan du många språk!
Nej, brukar jag säga. Men jag är skitbra på svenska. Vilket väl är huvudsyftet med översättningen? Att jag sedan översätter från danska, norska, tyska och engelska är egentligen ointressant. Det är slutresultatet som är poängen.
fredag 10 januari 2014
Kaffet i vrångstrupen
Just för tillfället känns det som om morgonkaffet har halkat lite grann på sniskan. Inte för att det var något fel på själva kaffet, det var lent och mjukt som aldrig förr - en finkaffelatte minsann, så här på fredagsmöra!
Nå, kaffet blev alltså hängande halvvägs när jag startade min dator och insåg att den inte riktigt vill vara med och leka idag. Beror det på vädret? Knappast, även om det hittills har varit en osedvanligt sur och gråtrist vinter. Beror det på mig? Troligtvis.
I pipeline just nu: en leverans på onsdag och en på måndag morgon. Det är ingen leveranspanik än så länge, ity jag har varit ganska effektiv den här veckan. Däremot känner jag en viss nydatorpanik. Fjolårets mediokra resultat lämnar inte mycket marginal för excesser på maskinvarumarknaden. Mina, något skojfriska, planer på att köpa ett löpband som jag ska bygga om och placera under skrivbordet har till exempel skrinlagts så länge - trots att ett vanligt "hushållslöpband" numera inte behöver kosta mer än ett par skjortor.
Att köpa dator fanns inte med på önskelistan, men när jag tänker efter inser jag att min trogna arbetshäst måste vara dryga tre år och det är väl i stort sett vad man kan räkna med att en jobbdator ska klara.
Det här tål att fundera på. Antingen beställa nytt rakt av, eller hoppas att den gamla vaknar till ur sin koma, för att i så fall jobba vidare och hålla tummarna att skrotet håller ett tag till. Fast då riskerar jag ju också att drabbas av totalhaveri mitt i ett jobb.
Nej, dags att gå upp till sjuklingen och kontrollerar läget. Wish me luck!
Nå, kaffet blev alltså hängande halvvägs när jag startade min dator och insåg att den inte riktigt vill vara med och leka idag. Beror det på vädret? Knappast, även om det hittills har varit en osedvanligt sur och gråtrist vinter. Beror det på mig? Troligtvis.
I pipeline just nu: en leverans på onsdag och en på måndag morgon. Det är ingen leveranspanik än så länge, ity jag har varit ganska effektiv den här veckan. Däremot känner jag en viss nydatorpanik. Fjolårets mediokra resultat lämnar inte mycket marginal för excesser på maskinvarumarknaden. Mina, något skojfriska, planer på att köpa ett löpband som jag ska bygga om och placera under skrivbordet har till exempel skrinlagts så länge - trots att ett vanligt "hushållslöpband" numera inte behöver kosta mer än ett par skjortor.
Att köpa dator fanns inte med på önskelistan, men när jag tänker efter inser jag att min trogna arbetshäst måste vara dryga tre år och det är väl i stort sett vad man kan räkna med att en jobbdator ska klara.
Det här tål att fundera på. Antingen beställa nytt rakt av, eller hoppas att den gamla vaknar till ur sin koma, för att i så fall jobba vidare och hålla tummarna att skrotet håller ett tag till. Fast då riskerar jag ju också att drabbas av totalhaveri mitt i ett jobb.
Nej, dags att gå upp till sjuklingen och kontrollerar läget. Wish me luck!
onsdag 8 januari 2014
Var är du, fröken Friman?
I ren glädjeyra har jag tittat igenom de resterande två avsnitten av Fröken Frimans krig nu i kväll. En sådan lyckokänsla - tala om feelgood!
En sak som slår mig är att en handlingskraftig fröken Friman skulle sitta fint även i våra tidevarv. Jag tänker på den mat vi släpar hem från affärerna. Själv har jag turen att ha resurser och förmåga att kunna välja, men det är inte alla förunnat. I en tid när mjölk kostar mer än färgat sockervatten och diabetesdiagnoserna ökar lavinartat, borde det finnas någon som sätter ner foten och säger stopp! Nog nu! Att skylla på aktieägarna och deras förväntningar, att enbart se till förtjänsten och - inte minst - dess årliga förmerande, borde vara straffbart! Och det här gäller självklart inte bara maten ... Nej, samma tänk, samma lurendrejeri, råder överallt i samhället.
Det är val i höst. Vad i herrans namn ska vi rösta på? För min del känns det som att välja mellan pest och kolera. Kan inte någon vänlig själ ta och starta partiet för Sunt Förnuft! Ni har min röst, oavkortat!
En sak som slår mig är att en handlingskraftig fröken Friman skulle sitta fint även i våra tidevarv. Jag tänker på den mat vi släpar hem från affärerna. Själv har jag turen att ha resurser och förmåga att kunna välja, men det är inte alla förunnat. I en tid när mjölk kostar mer än färgat sockervatten och diabetesdiagnoserna ökar lavinartat, borde det finnas någon som sätter ner foten och säger stopp! Nog nu! Att skylla på aktieägarna och deras förväntningar, att enbart se till förtjänsten och - inte minst - dess årliga förmerande, borde vara straffbart! Och det här gäller självklart inte bara maten ... Nej, samma tänk, samma lurendrejeri, råder överallt i samhället.
Det är val i höst. Vad i herrans namn ska vi rösta på? För min del känns det som att välja mellan pest och kolera. Kan inte någon vänlig själ ta och starta partiet för Sunt Förnuft! Ni har min röst, oavkortat!
Kriget som kom av sig?
Som ackompanjemang till dagens påvra lunch - wokat grönt med keso, avokado, ost och hårdkokt ägg - besåg jag första avsnittet av Fröken Frimans krig på svtplay, och blev väldigt upprymd. Att solen behagade visa sig i samma ögonblick som första avsnittet tog slut, förhöjde känslan ytterligare. Om det inte var för att höger knä ömmar efter gårdagens 9,5 km i löparspåret, hade jag gett mig ut på långpromenad med kameran. Men jobbet väntar och jag gör väl bäst i att vila knäet åtminstone idag. Jag tänker dock suga på den sköna känslan en stund, även om jag misstänker att fröken Friman och hennes väninnor väl aldrig hade kunnat drömma om att så skral förändring skulle ha åstadkommits så här hundra år senare ...
Ännaklämd
Att vara språkpolis är aldrig uppskattat, åtminstone inte i vardagssituationer. När jag rättar mina söner får jag ofta höra gliringar om "mamma och hennes fanatism". Är jag en fanatiker? Knappast!
Nå, det får vara hur det vill med den fanatismen - som jag fortfarande förnekar ihärdigt - men vissa saker kan man bara inte svälja. Som det här med morgontidningen ...
Sedan 1991 har jag prenumererat på DN, med korta avbrott för SvD. Men denna dag, den 8 januari 2014, fick jag nog. Den samling uppenbara grammatiska- och slarvfel som florerade på DN:s mobilapp blev för mycket för en översättare - som minsann får knäpp på näsan om ett enda litet stavfel förirrar sig in i en text!
Att lyckas tråckla ihop rubriker (och texter) med så stora hål att de blir mer eller mindre oläsliga - och dessutom ta 3647 kronor per år för skiten är bra fräckt. Någon måtta får det vara! (Nåja, det kostar inte 3647 kronor att läsa appen, men väl att få papperstidningen hem i brevlådan.)
Nu återstår bara "a tiny, little baby hickup", som man säger: DN:s korsord i allmänhet och fredagskrysset i synnerhet! Vad göra i stället? Jag har provat SvD-appens kryss, som kostar 7 kronor per vecka. Men DN:s kryss är roligare ... Kanske får jag börja göra som en av grannarna på landet (namn okänt), som helt sonika stjäl sina medsemestrares morgontidning. Hen går metodiskt genom brevlåderaderna, så att inte en läsare ska bli drabbad flera gånger på raken. Smart. Och billigt!
Nå, det får vara hur det vill med den fanatismen - som jag fortfarande förnekar ihärdigt - men vissa saker kan man bara inte svälja. Som det här med morgontidningen ...
Sedan 1991 har jag prenumererat på DN, med korta avbrott för SvD. Men denna dag, den 8 januari 2014, fick jag nog. Den samling uppenbara grammatiska- och slarvfel som florerade på DN:s mobilapp blev för mycket för en översättare - som minsann får knäpp på näsan om ett enda litet stavfel förirrar sig in i en text!
Att lyckas tråckla ihop rubriker (och texter) med så stora hål att de blir mer eller mindre oläsliga - och dessutom ta 3647 kronor per år för skiten är bra fräckt. Någon måtta får det vara! (Nåja, det kostar inte 3647 kronor att läsa appen, men väl att få papperstidningen hem i brevlådan.)
Nu återstår bara "a tiny, little baby hickup", som man säger: DN:s korsord i allmänhet och fredagskrysset i synnerhet! Vad göra i stället? Jag har provat SvD-appens kryss, som kostar 7 kronor per vecka. Men DN:s kryss är roligare ... Kanske får jag börja göra som en av grannarna på landet (namn okänt), som helt sonika stjäl sina medsemestrares morgontidning. Hen går metodiskt genom brevlåderaderna, så att inte en läsare ska bli drabbad flera gånger på raken. Smart. Och billigt!
måndag 6 januari 2014
Att vara eller inte vara ... översättare
Fjolåret - 2013 - var inte mitt bästa, rent jobbmässigt. Tvärtom, faktiskt. Aldrig förut har jag haft så låg orderingång, så många "småjobb" och så låg total timpeng.
Översättare arbetar av tradition per ord, ett system som förmodligen kommer att förändras på sikt eftersom det många gånger slår lite snett, för att uttrycka sig milt.
Exempel:
Säg att du har ett jobb på 10 000 ord, som tar tre dagar att genomföra. Med jobbet följer en samling dokument med instruktioner, ordlistor etc. som du bör sätta dig in i. Det kanske tar en timme, sen är du igång. Fine!
Numera ser jobbflödet i stället ut så här: I stället för ett jobb på 10 000 ord får du fem småjobb om vardera 2000 ord. Vart och ett har en samling dokument som ska gås igenom.
Den tid det tar att sätta sig in i ett jobb, läsa instruktioner etc., är av tradition obetald. Alltså, den anses vara "inkluderad" i ordpriset. Och visst, har jag ett jobb på 10 000 ord med en uppsättning dokument, då må det vara hänt. Men fem jobb som vardera kräver samma typ av förberedelser ...?
Detta - ovan - är inte den enda orsaken till mitt dåliga jobbår; därtill ska läggas en ökad fokusering på billiga översättningar via nätet samt lite allmänna lågkonjunkturkänningar.
Resultatet? Jag funderar ärligt på att byta bransch. Frågan är: vad i helskotta gör jag nu?
Det finns lite app-projekt att tillgå i hushållet. Vi är en problemlösande familj och diskussionerna pågår ständigt. Mina programmeringskunskaper är lika med noll, men det går att köpa sådana tjänster. Enligt insatta familjemedlemmar kan jag hitta billiga programmerare på nätet. Det fungerar ungefär som forna tiders barnauktioner - billigast vinner!
Jahopp, så hamnade jag genast i andra ändan av näringskedjan, eller? Vilka programmerare är det jag slår undan fossingarna för? Sitter det små frilansande app-programmerare ute i stugorna, som sliter sitt hår över alla svinbilliga programmerare som säljer sig för en spottstyver? Troligtvis.
Well, vad säger man? If you can't beat them, join them?
Översättare arbetar av tradition per ord, ett system som förmodligen kommer att förändras på sikt eftersom det många gånger slår lite snett, för att uttrycka sig milt.
Exempel:
Säg att du har ett jobb på 10 000 ord, som tar tre dagar att genomföra. Med jobbet följer en samling dokument med instruktioner, ordlistor etc. som du bör sätta dig in i. Det kanske tar en timme, sen är du igång. Fine!
Numera ser jobbflödet i stället ut så här: I stället för ett jobb på 10 000 ord får du fem småjobb om vardera 2000 ord. Vart och ett har en samling dokument som ska gås igenom.
Den tid det tar att sätta sig in i ett jobb, läsa instruktioner etc., är av tradition obetald. Alltså, den anses vara "inkluderad" i ordpriset. Och visst, har jag ett jobb på 10 000 ord med en uppsättning dokument, då må det vara hänt. Men fem jobb som vardera kräver samma typ av förberedelser ...?
Detta - ovan - är inte den enda orsaken till mitt dåliga jobbår; därtill ska läggas en ökad fokusering på billiga översättningar via nätet samt lite allmänna lågkonjunkturkänningar.
Resultatet? Jag funderar ärligt på att byta bransch. Frågan är: vad i helskotta gör jag nu?
Det finns lite app-projekt att tillgå i hushållet. Vi är en problemlösande familj och diskussionerna pågår ständigt. Mina programmeringskunskaper är lika med noll, men det går att köpa sådana tjänster. Enligt insatta familjemedlemmar kan jag hitta billiga programmerare på nätet. Det fungerar ungefär som forna tiders barnauktioner - billigast vinner!
Jahopp, så hamnade jag genast i andra ändan av näringskedjan, eller? Vilka programmerare är det jag slår undan fossingarna för? Sitter det små frilansande app-programmerare ute i stugorna, som sliter sitt hår över alla svinbilliga programmerare som säljer sig för en spottstyver? Troligtvis.
Well, vad säger man? If you can't beat them, join them?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)