Hilfe ... Help ... Hjälp ... مساعدة ... Дапамажыце

Plötsligt bara händer det. Man blir stående som fallen från skyn. Vad gör jag nu?

Se denna layout. Se dig omkring! Här finns endast en ruta som talar om hur många som har haft vänligheten att läsa mina mödosamt kläckta funderingar, plus ett antal länkar till tidigare inlägg. Inte ett ord om mig, som skriver. Inga möjligheter att ändra t.ex. färg på länkar e.d. Någonstans måste jag ha gjort väldigt fel!

Så, idag blir det bara detta: ett enda stort


Hur gör jag för att ändra layouten på min blogg? Listan med olika inställningsalternativ får jag inte fram, hur jag än gör!

Fredag e.m: Självdisciplinen vacklar

Fredag efter lunch måste vara veckans mest improduktiva timmar. Om man dessutom är mitt uppe i ett projekt som inte ens genom ett mindre mirakel kommer att kunna avslutas före helgen, sjunker disciplinen ytterligare. Om det till råga på eländet körs en OS-hockeysemifinal mellan Sverige och Finland ... Ja, vad kan hålla mig kvar vid skrivbordet? Inte mycket. Kanske om jag blev mutad med en semla, men ... Ja, jag ser ingen sådan!

Datorn är fortfarande igång, för alla eventualiteter. CAT-verktyget är öppet och aktuellt segment är markerat. Allt är förberett för att jag ska återvända efter lunch. Kommer jag att göra det? Tja, det beror på. Om Finland slår ut Sverige lär jag ju behöva deppa lite. Om Sverige slår ut Finland lär det krävas en tidig AW-dryck. Hur det än går måste jag tänka på fosterlandets bästa, visa upp en lojal attityd och löpa linan ut. Här gör vi minsann inget halvhjärtat!

God helg! Och håll tummarna för alla tremilare och femmilare, samt min vän C som ska köra Tjejvasan i morgon.

BMW och respekten för mänskligheten

Jag är inte så intresserad av bilar. Det enda jag kräver är att de ska rulla när man behöver dem. Sedan är det ju alltid trevligt om de går att värma upp. Och då menar jag inte "hett eller skithett", som var resultatet av forna tiders (läs 70-tal) Ebesprecher-uppvärmning. Det ska helst inte lukta bränt. Jaja, man får pretentioner med åren ...

Maken bytte nyss tjänstebil - se rubriken - och som alltid är det ett fasligt ståhej bland familjens (manliga) medlemmar innan alla nya finesser och funktioner har testkörts, analyserats och bedömts användbara/icke användbara.

Själv är jag mest intresserad av en detalj: GPS:en. Utan GPS stannar, om inte Sverige så åtminstone jag. Mitt genomusla lokalsinne (typ världsklass) kräva denna manick!

Det var när jag skulle läsa in mig på nya GPS:en som jag gjorde min upptäckt. Det var då jag insåg att BMW faktiskt skiter högaktningsfullt i sina köpare/användare/fans. Ty en mer erbarmligt skriven/översatt användarhandbok får man faktiskt anstränga sig för att hitta! Bilen må kosta en mindre förmögenhet, men råd att anlita en översättare värd namnet hade de alltså inte!

Det här är egentligen en skitsak. Inget som vare sig löser världsfreden eller uppfinner cancermediciner. Men ändå. Här sitter jag, en fullt fungerande - och ganska duktig, om jag får säga det själv - översättare, som gärna skulle bita tag i BMW:s användarhandbok. Kanske till och med göra den lite poetisk i slutändan! Och vad gör de? De kör hela rasket genom Google Translate! (nåja, kanske inte, men nästan!)

Skamligt, BMW!

Så rätt och ändå så fel

Att känna sig bortkommen, förvirrad och cyklandes i badkaret är inget att rekommendera. Det här kommer att svida länge!

En tretimmarssession på skolan igår kväll. "Läxan" var en första genomläsning av kurskompisarnas material, med presentation och utlåtande. Själv hade jag missat det där med "presentation". Jag är en resultatinriktad själ och var därför helt fokuserad på själva utlåtandet.

Min tanke med att delta i en skrivarkurs med fokus på roman- och novellskrivande, har varit att få kritik. Att få veta vad jag gör för fel eftersom jag blir refuserad (och inte så lite frustrerad) gång på gång. Jag vill få en spark där bak och lite inspiration till hur jag kan förändra det jag har gjort. Det är alltså vad jag förväntar mig. Hårda ord, pekpinnar! Inget "ja, men det här var väl bra". Pang på rödbetan, bara!

Den stackars pojke som råkade ut för att jag läste och bedömde resultatet av hans vedermödor, lär inte hämta sig på ett bra tag. Det visade sig att jag hade helt fel, nämligen. Här var det silkeshandskar som gällde. Inga pekpinnar alls, i stället ryggdunkningar och medhårsstrykningar. Förödmjukelsen stack i hårbottnen när jag insåg att jag trampat inte bara i klaveret, utan i hela orkesterdiket.

Mitt utlåtande föll platt till marken, som ni förstår. Harmen och förtrytelsen hos den övriga församlingen visste inga gränser. "Vad gör hon?" "Sitta här och bara säga en massa hemska saker!"

Det blev plats på mattan och med brännande kinder fick jag ju erkänna för mig själv (om inte offentligt, så åtminstone efteråt, på T-banan hem) att jag tagit i åt helskotta för hårt. Bränt på i ullstrumporna - om än i all välmening. Något som den stackars pojken väl aldrig kommer att förlåta mig för.

Jag vidhåller dock: ryggdunk och medhårsklapp ger mig ingenting. Såga mig jäms med fotknölarna, för då lär jag mig mer!

Det är måååååndag morgon

Jaha, så fick man en hejdundrande start på veckan då ... NOT! Men fördelen med att börja dagen översköljd av en (stor) mugg latte är att nu kan det bara bli bättre.

En stor, härlig kopp med mjölkskum och lite kanel på toppen. Nogsamt fixad, med mina egna små hansingar. Försiktigt buren uppför den förrädiska trappan, där jag faktiskt har halkat två gånger med just kaffe i handen. Prydligt placerad bredvid tangentbord och mousetrapper. Datorn startar - surrar igång så fint så. Prylarna startas, en efter en. Men, något är fel. Spotify låter burkigt och jag inser att högtalarsladden har fallit ur. Hmm, ner under bordet och sen upp igen. Dradradra sladden upp från golvet. Böjer mig bara en liiiten aning framåt, så att jag ser att det är rätt sladd jag rycker i.

Och ... Men ... Vad hände nu? FAN!

Ja, så står man då där, med kaffet droppande från hela mig. Kaffe över hela golvet (en stor kopp är en STOR kopp när den hälls ut), över skrivbordet, över mousetrappern, en liten rännil skojfriskt krypande in under tangentbordet.

Bytt kläder, moppat, torkat, kontrollerat. Och satt i högtalarsladden där den ska vara. Bay City Rollers från spotifylistan Lösgodis hälsar mig med plågsamt hurtiga tongångar.

Okej, nu börjar vi om. Gör om och gör rätt.

Riktigt så snygg var inte min caffe latte, men minst lika god.

Ömfoting? Jajamensan!

Jag kanske inte är någon "ömfoting" i dess rätta bemärkelse, men faktum är att jag står upp så mycket numera att jag börjar bli öm under fötterna framåt eftermiddagen.
Efter semestern förra året började jag arbeta stående. Först några timmar per dag, men snart hela dagarna eftersom ryggen och hela jag mådde så mycket bättre. Inget ryggont mer, ingen stel nacke, ingen värk i fingerlederna. Hur det där sista hänger ihop med mitt stående förstår jag inte alls, men ... Så är det i varje fall.

Jag har långt gångna planer på att försöka hitta ett löpband som kan demonteras och placeras under skrivbordet. Till detta lär jag behöva ett par skor, vilket kanske också skulle behövas när jag bara står "rakt upp och ner" på golvet. Eller kanske en vadderad liten matta, som jag har sett någonstans ...

Mina fötter blir nog också något lite större på grund av det här meranvändadet, men det är smällar man får ta. Över huvud taget finns det så många fördelar med ståendet, att jag inte förstår att det här inte varit på tapeten i högre utsträckning! Hur många människor har inte suttit sig fördärvade på sina skrivbordsstolar under årens lopp?

Nej, STÅ UPP OCH STRÄCK PÅ DIG, för kroppens skull!

Läsbegär

I förra blogginlägget funderade jag på köpstopp för böcker, till dess att de jag hade var utlästa. Det sprack efter bara ett par dagar.

Jag skulle på lunch med en gammal vän på stan, i går. Jag var för tidig till mötesplatsen och tänkte att jag kunde gå en liten runda. Gick uppåt Götgatsbacken. Hittade en ostaffär och tänkte att "den får jag INTE gå in i, för det kan bli dyrt!". Därefter en guldsmed och en hattaffär. Det är alltid roligt att prova hattar, men eftersom jag inte är spekulant känns det alltid lite fånigt att gå in i en liten, tom butik alldeles ensam och prova bara för nöjes skull. Så jag gick vidare. Härnäst hittade jag - åhå! - en gammal hederlig bokhandel med långa bokbord där böckerna presenterades på ett trevligt sätt. Inga högar med billiga pocketböcker utan rejäla, stora tegelstenar - både gammalt och nytt.

Behöver jag säga att snålvattnet rann till? Att jag till lunchrestaurangen släpade med mig både Simone de Beauvoir och Åsne Seierstad. Att jag lite diskret smusslade in de båda tegelstenarna i biblioteket och lät dem som av en händelse hamna i läshögen. Och inte kunde jag vänta heller. Simone de Beauvoirs Det andra könet har jag tänkt läsa så länge, så nu får hon samsas med Doris Lessing och Thomas Mann. Det borde kunna bli en intressant kombination.

Split vision

Så sakteliga börjar en tanke ta form. En tanke som går ut på att det nog är dags att begränsa utbudet, att dämpa inflödet, minska tillgången. Fokusera och ta en sak i taget.

Vid schäslongen i mitt bibliotek ligger en nästan utläst Soldat med brutet gevär. På soffbordet ligger den svenska översättningen av Bibeln samt två exemplar av Buddenbrooks, en på tyska och en på svenska. Där återfinns även ett nästan utläst exemplar av Martha Quest, samt Katharina Blums förlorade heder, på tyska - som nog tyvärr kommer att förbli oläst.
På nattduksbordet i sovrummet finns inte mindre än fjorton olika böcker, alla i varierande grad lästa. Några ännu olästa och så några där jag har gett upp och börjat om. Här finns allt möjligt, från tyska kåserier till Alice Munroe.

Jag har nog alltid läst på det här viset. Som barn var jag ofta sjuk och min mamma levererade biblioteksböcker på löpande band. En höjdpunkt var när jag fick bekanta mig med LM Montgomerys Anne på Grönkulla-serie. Min mor hade läst och älskat den som barn, och nu var det min tur. Jag var i himmelriket, men kunde självklart inte hålla mig till en bok utan läste alla på en gång. Fick börja om flera gånger eftersom det blev så förvirrat.

Nackdelen med att läsa så här är uppenbar. Man måste hålla alla berättelser i huvudet och självklart tappas det bort lite detaljer här och där. Då får man gå tillbaka och leta, eller läsa om valda stycken. Det tar längre tid och blir - kanske - inte lika njutningsfullt. Kanske är det dags att börja läsa en bok i taget?

Äsch, jag bara skoja'! Så många böcker och så lite tid ...

En vanlig sketen tisdag

Vissa dagar är det lite svårare att vakna till och sparka igång sig. Det vill sig inte riktigt och kontoret känns bara sååå 2013, typ. Been there, done that. Read the book, seen the film. Men så finns det de där andra dagarna. Som idag. En vanlig sketen gråtisdag, med blyertshimmel och 0-gradigt. (Finns det något tristare än just 0-gradigt? Inget väder alls, liksom. Varken varmt eller kallt.)
Men denna dag har allt bara fungerat. Fingrarna flyger så lätt över tangentbordet, hemuppgiften från Skrivarakademin är på gång, pappersarbetet för fjolåret är på väg till "bokföringsavdelningen", dvs. Ulla i Tullinge. Jag har allt under kontroll!

Vad är hemligheten? Jo, 8 km utan broddar! Isen är borta och plötsligt känns det lite lättare att andas. Jag fullkomligt studsade fram i mina nya löparskor! Dessutom, en bonus: Benen håller bättre och orkar mer, nu när jag står och arbetar på heltid!

Life is good!