onsdag 26 mars 2014

The importance of being ... awake

Allt oftare händer det - numera - att vissa kunder (byråer) försöker krångla sig ifrån minimidebiteringen. Det handlar inte om några officiella förhandlingar, utan om "sneaky" formuleringar i mejlet med jobberbjudande. Med tanke på att den här typen av mejlkonversationer sker i ganska hög hastighet, åtminstone för mig, gäller det att vara uppmärksam på ordvändningarna.
Att i efterhand inse att det faktiskt står "Kan du acceptera ordpris istf minimipris för det här jobbet?" känns ju lite förargligt. Men den här gången vägrade jag att ge med mig, så jobbet gick till någon annan och min relation med en av byråns projektledare blev lite "syrlig".

Jag har varit tillmötesgående vad gäller pris, och exempelvis gett den här byrån viss rabatt för lite större projekt. Men att göra 100 ord för ordpriset rakt av, innebär att det kostar mer än det smakar. Kanske borde jag börja begära kontant betalning i handen, utan kvitto?



Kanske dags att återuppliva den gamla hederliga pengapåsen? Oskattat och klart.

tisdag 25 mars 2014

Inget är som väntans tider

... sägs det. Fan tro't. Jag begriper då inte vad det är för fint med att vänta. Jag har aldrig varit bra på det och lär väl aldrig bli det heller.
En enkel "Save"-manöver i det Studioprojekt jag gnällde över i går, tar nu mellan en halvtimme och två timmar. Jag försöker spara endast i minnet - efter tips från kollega och från kund - men det hjälper bara högst marginellt.

För en person med grava "spartics" är det här faktiskt ett problem. Efter 20 år som översättare är regelbundet sparande av pågående arbete så inarbetat att jag får nervösa problem och klåda över hela kroppen (typ) om jag inte sparar.

Okej, nu är 69 % sparat och då har jag hunnit:

- fylla på vattenflaskan
- läsa morgonens Twitterskörd
- googla på surdegsvåfflor
- fixa lön och skattedeklaration
- spelat två Quizkampsmatcher mot "perakesson"
- ägna en god stund åt att fundera på aktuella "domestic issues"
- gått nerför trappan, tittat på kaffekokaren men avstått från en tredje kopp
- besökt hemlighuset

Och nu är det alltså uppe i 71 %.

Nåväl, det här med att vänta kanske inte är så dumt i alla fall. Enda kruxet är att jag inte samtidigt kan utföra annat arbete under tiden, åtminstone inte i Studio. Och jag kan inte heller fakturera kunden för väntetiden. Eller? Jag kanske bör ta den diskussionen, trots att jag vet vad resultatet kommer att bli. Bafatt ...

måndag 24 mars 2014

Lever farligt

SDL Trados Studio 2011 beter sig emellanåt lite märkligt. Just nu tar det ungefär fem (5) minuter att spara en fil på ca. 8000 ord. Jag vet inte varför det tar så lång tid, men det beror nog inte på själva datorn (för en gångs skull). Det är liksom bara att gilla läget här, om jag har förstått det rätt.

Fem minuter är normalt inget att yvas över – om det inte handlar om att t.ex. hålla andan eller stå i planka.
Men när du väntar på att få börja arbeta igen är fem minuter en evighet. Dessa ynka fem minuter gör att jag drar mig för att spara mitt arbete regelbundet, vilket i sin tur innebär att jag riskerar betydligt större problem än bara fem minuters väntetid.

Så, vad gör jag under tiden? Bryter ihop? Kastar ut datorn genom fönstret? Skriker lite?


Nå, jag kan ju även låta mig utbildas lite i den ädla konsten "tålamod".

Men nej, den här väntan är inte kreativ på något sätt. Endast irriterande. Och jag tror minsann det är mer än fem minuter nu. Sju-åtta ... Minst!

Skolminne

På Gomorron Sverige diskuterades det skola och betyg nu på morgonen. Man bad tittarna att twittra och "berätta om den person eller händelse i skolan som betytt mest för dig".

Jag behövde inte fundera länge. För min del är det två personer: en mattelärare på högstadiet och en klassföreståndare på gymnasiet. De två hade följande gemensamt: de hade en naturlig fallenhet för sitt jobb, en inneboende pondus och förmåga att få folk att lyssna. Så enkelt var det. TALANG för att lära ut, RESPEKT för eleverna och PONDUS nog för att få folk att lyssna.

De ständiga förändringarna av skolarbetet, som att lägga betygspress redan från fjärde klass eller sätta till extralärare, spara in extralärare, öka lärarnas administrativa börda etc. känns som ett fåfängt försök att kompensera för det faktum att många lärare helt enkelt inte är lämpade för yrket. Med högre lön och status skulle man kanske återigen lyckas locka rätt folk.


fredag 21 mars 2014

IngaBrittas havrebollar

I Axelsberg finns en butik som säljer havrebollar. Bara havrebollar och inget annat, tillverkade efter gammalt recept. De är ljuvliga, himmelska. Eller som min far brukar säga, när något är riktigt gott: "De smälter som skit i munnen".

För några år sedan hade vi ovanan att då och då kvista förbi butiken och köpa en låda havrebollar. Då fanns det bara lådor om 16 bollar och jag kan säga att en familj på fem personer blir mätta på gränsen till illamående om de knör i sig alla 16 till eftermiddagsfikat.
Vi har lyckats bryta den ovanan, men däremot kan man få IngaBrittas havrebollar när man äter lunch (eller brunch) på Enskede Värdshus.

Nåväl, idag blev det lunch på värdshuset. En delikat Ceasarsallad som avrundades med två (2) havrebollar till kaffet. Promenaden hem blev något lite ljusare, varmare och trevligare med de där havrebollarna i kistan.



Det här små godingarna är faktiskt den största anledningen till att jag då och då äter lunch på värdshuset.

onsdag 19 mars 2014

När ambitionen snubblar

Full av energi klev jag upp klockan halv 7 i morse, för att tråckla färdigt ett projekt och leverera det före morgonpromenaden. Sagt och gjort. Dutti!

När jag var promenerad, frukosterad och färdig var det dags för nästa projekt, som enligt planen skulle fylla resten av veckan och lite till.
Jag installerade paketet, analyserade - och kliade mig förvirrat på näsan. Vad nu? En kontrollkoll i inkorgen visade att jag inte såg fel. Det var 1800 (hundra) ord och inte 18000 (tusen), som jag hade trott. Hur kunde jag se så fel?

Plötsligt rann ambitionerna av mig och jag blev sittande på soffan med "lilla" datorn, vilket betyder att jag ägnar mig åt mina egna texter. Ettusenåttahundra ord och leverans fredag, det är ungefär som att ha en tablettask med tio Tutti Frutti som ska fördelas jämnt över resten av året. Antingen äter du alla nu på en gång, eller också väntar du till nyårsafton. Jag väntar till nyårsafton. Det är sån jag är. Ingen piska, inget jobb.

måndag 17 mars 2014

En vanlig sketen måndag

Måndagar kan vara lite sega ibland. Man har fått smak på ljuva sovmorgnar, sena frukostar med kokt ägg och - i bästa fall - nybakat bröd. Men i en blink är helgen över och man är tillbaka i gruvan och visst skriker kroppen lite grann av frustration och ovilja.
Nu brukar iofs min måndagsovilja gå över ganska snabbt. Om den inte gör det, så hjälper det att mjukstarta genom att smyga åt sig en härlig kaffe latte på soffan, med morgontidningen.

Idag var det dock segare än vanligt, troligtvis beroende på att världen återigen var VIT:

Photo: Det här var väl onödigt!

I går var det strålande sol och tjoande fåglar i varenda buske ...

Nåväl, vad gör man? Jag provade med att googla på just "en vanlig sketen måndag", bara för att se vad jag fick upp. Kanske kunde det liva upp lite? Och se vad som hände:


Det här var vad jag fick se. Och nog ser det ... hmmm ... konstigare ut än att stå här och översätta uselt skriven engelska till läsbar, svensk text.

Nej, jag kanske inte blev så peppad, men lite kul var det!

fredag 14 mars 2014

Glada fossingar


Det blev ett par såna här. Birkenstock original i svart läder med korksula. Inga konstigheter. Visserligen fanns det rosa, röda, gröna och pantermönstrade också. Och det fanns olika typer av sandalmodeller, mer eller mindre avancerade. Men de här är rejäla, down-to-earth och väl beprövade. Tack Petra, fd skobutiksbiträde från Ä, som tipsade. De är riktigt sköna.

Mina fötter är självklart inte lika ömma längre, efter två dagar med Birken, men det kan ju också handla om att jag inte har sprungit sedan i tisdags. Mellan lördag och tisdag sprang jag totalt 3 mil. "Skylla mig själv"? Meh!

Hur som helst, den här helgen blir det till att börja läsa om Huset Buddenbrook på tyska. Nu när jag har en svensk version, så att jag får hjälp med dialekterna, går det nog mycket lättare.

Trevlig helg!

torsdag 13 mars 2014

"Rapport från en översättares skurhink" eller "Rosigt skimmer över Linderödsgrisen"

Ibland är det riktigt knepigt att vara översättare. Så knepigt att man faktiskt får lust att helt sonika släppa datorn från balkongen och börja föda upp Linderödssvin.

Idag översätter jag en så kallad Business Bullshit-text - och den här gången är själva bullshit-delen mer bokstavlig än annars.
Texten är från engelska till svenska och  är egentligen ganska rakt på sak. Det är ett kursmaterial i powerpoint-format och som sådant hyfsat lättsmält. Eller, tanken var nog att det skulle vara lättsmält. Ända tills någon glad do-it-yourself översättaramatör la vantarna på originaltexten.
Översättaren har nog aldrig satt sin fot på brittisk och/eller amerikansk mark, och hade hen gjort det skulle troligtvis missbruket av tungomålet föranlett omedelbar deportering till avreseorten.

Som nyss. En kort mening med budskapet att en användare som gör en viss sak måste ha tillstånd för detta. Hen ska alltså vara "allowed" att utföra uppgiften. Men i stället för "allowed" står det "aloud" - och i det läget är det ju en himla tur att man både är vaken och har en gnutta fantasi. Tänk så konstigt det kunde blivit annars!

Med sådana skribenter/översättare kommer jag aldrig att bli arbetslös. Det känns trösterikt på något vis.


tisdag 11 mars 2014

Trampdynans nära förestående död

Att stå upp och arbeta har, vilket jag har tjatat om många gånger nu, många fördelar. Men även nackdelar, varav en av de mest uppenbara är att jag får väldigt ont i fötterna. Detta trots mina mjuka, fluffiga innetofflor.

Jag har en tid umgåtts med tanken på att köpa ett par rejäla tofflor á la Scholl. Tantvarning? Inte alls. Numera finns det alternativ till klassikern:

Du måste alltså inte gå omkring och känna dig som en sjuksyster på rond. Du kan välja mellan lite olika stilar, till exempel:
eller

Och om man känner att högklackat inte är någon bra idé finns det fortfarande präktiga alternativ:


Än så länge har jag inte fått ändan ur, så trampdynorna få värka ett par dagar till. Jag ska bara ...

torsdag 6 mars 2014

Hur var det nu med kejsaren och hans kläder?

Den här veckan översätter jag texter för en "ledande leverantör av tjänster, lösningar och produkter inom kommunikation och it". Och det är precis så luddigt som man kan tänka sig att det ska vara. Klackarna i taket för business bullshit!

Jag tycker normalt det är kul att översätta sådana här texter. Samtidigt kan jag inte helt bortse från det faktum att företaget försöker kränga - med min benägna hjälp - tjänster som ingen egentligen behöver, utom möjligtvis gigantiska företag i storleken IKEA och HM. Men i övrigt?
Jag gissar att det bland annat finns en hoper institutioner, statliga och kommunala, i vårt avlånga land, som låter sig invaggas i tron att sånt här måste till för att det ska vara "på riktigt". Och tänk så mycket pengar man sparar!
Genom att låta "proffs" se över och "optimera" skrivare, nätverk och annat som hör kontoret till ska man enligt uppgift spara högvis med sköna slantar. Fan tro't. Det känns lite som kejsarens nya kläder, faktiskt!

Det här med alla dessa - alltmer specialiserade - mellanhänder som börjar dyka upp både här och där. Nu behöver man inte köpa någonting själv längre, utan kan tryggt låta andra shoppa åt en. Mot en avgift. Det finns både shoppingassistenter, försäkringsmäklare, husletare, översättningsbyråer, hemkörning av hundmat, kattmat, människomat, vin, blöjor, younameit ... Och så alla dessa "leverantörer av [ospecificerade] tjänster", som egentligen - om man verkligen läser vad det är de kränger (vilket jag nu nödgas göra) - inte tillför ett enda dugg. Mer än en extra utgift för slutkunden.
It's all about the money!

onsdag 5 mars 2014

Jag är ju ingen tekniker, men ...

Okej, jag har lyckats lösa problemet med de dassiga länkfärgerna. Jag har googlat och slutligen - en ren lyckträff? - lyckats knäcka koden. Jag har inte förstått vad Google vill säga med sin gallimatias. Att kalla deras Hjälptexter för just Hjälp känns som att dra alltför höga växlar på ... ja, något. Det är knappt läsbart, nämligen. Åtminstone inte för mig, som gärna skulle se att det fanns en något mer rak och handfast struktur på inställningarna av olika appar etc.

Nåväl, nog gnällt om det här och skönt att slippa använda lupp när man vill hitta äldre inlägg.



Skärpning!!