Om missbruk

Jag tänker erkänna en sak. Jag är missbrukare! Och vi talar tunga saker här!



Flera gånger per arbetsdag - och annars också - traskar jag ut i köket och bereder ett par "fixar". Det kräver lite verktyg, lite fantasi. Rätt temperatur, rätt handlag. Ibland blir det ost, ibland mjukost med renskav, ibland sardiner i tomatsås. Ibland ost och citronmarmelad.

Men oavsett vad jag har på tunnbröden, så är det själva tunnbrödet jag är ute efter. Jag är fast! Genes Tunnbröd for the win.

Fullkorn, så klart - jag är väl inte HELT galen!?

Bankskräck

I många år har det diskuterats ev. byte av bank. Diskussionerna har dock förblivit just diskussioner. Skräcken inför att ge sig in i det okända har varit större än obehaget man känner efter ett samtal/möte med Storbanken om huslånen etc. Varje gång jag lämnar bankkontoret känns det nämligen som om någon har stämplat "lättlurad" i pannan på mig.



Nå, nu har det äntligen blivit av! Och kan man tänka sig, bara genom att flytta bolånet till en annan, mindre bank utan en massa flådiga kontor på stan, sparar jag runt 15 papp per år. FEMTONTUSEN KRONOR. Och det handlar då inte bara om räntor, utan om avgifter, försäkringar och annat smått och gott som banken prackar på oss kunder för att vi ska få maximal ränterabatt.

Hos den nya banken ges en betydligt lägre ränta vid första försöket, utan långrandiga diskussioner, utan att jag behöver betala in pengar i diverse räntefonder och försäkringar etc. och helt utan att ständigt behöva ringa och tjata om att den rörliga räntan är alltför rörlig, dvs. de mödosamt erhållna rabatterna "försvinner" lite convenient efter varje tremånadersperiod ...

Och skräcken? Tja, den la sig i samma ögonblick som jag insåg hur mycket jag tjänade på att byta bank. För 15000 spänn jag kan göra betydligt roligare saker än att sitta och pröjsa en försäkring som jag med största sannolikhet aldrig kommer att utnyttja.

Workbucket Challenge?

Ja, så kan det ju bli bland. Jag är inne på tredje arbetsveckan efter semestern och det känns som om mina kunder VERKLIGEN har SAKNAT mig. Så pass har de saknat mig, att de fyller min inkorg med jobberbjudanden i sådana mängder att jag måste TACKA NEJ!

Samtidigt kan man ju undra, varför i HEL---E det aldrig är "lite lagom" med jobb? Antingen inget alls, eller "bucketfuls"!



Ett par timmar senare:

Hmm, kommer osökt att tänka på talesättet om att "skåda given häst i munnen", eller hur det nu var ... Efter ovanstående lilla utbrott har det varit tyst som i graven i min inkorg. Jag menade inte så illa!

Språkarbetaren som skrattade hela vägen till banken

Plötsligt slår det mig, att jag ju inte alls bör irritera mig och gnissla tänder över alla felstavningar och grammatiska utflykter i mediaflödet och överallt annanstans.



Tänk dig samhället om sisådär tio-femton år, när våra barn har fått barn i sin tur och när den icke-bokläsande generationen är i sin krafts dagar. Då blir en helt korrekt stavad och skriven text en bristvara! Att kunna skriva har plötsligt blivit en verklig guldgruva!

Häpp! Kanske kan jag då - om jag lever och får se - kompensera för ett liv som halvtaskigt (ofta) betald översättare och skrapa ihop en pension värd namnet.

Fan tro't!

Korrläsning och förlossning

Denna förmiddag är avsatt för korrläsning och som vanligt börjar tankarna spreta iväg åt alla håll. En av tankarna far längre än vanligt och plötsligt står jag här och inser att korrläsning är lite grann som att föda barn.

Själva översättandet (graviditeten) är oftast inga problem, och att fakturera efter utfört arbete (sitta med nyfödd bäbis i famnen) är ju enbart trevligt. Men korrläsningen (förlossningen) är ett litet helsike som man helst skulle vilja "outsourca", om det bara gick! Nå, när det gäller korrläsning är det självklart möjligt att låta någon annan läsa åt mig, men hur jag än vänder och vrider på det så måste jag ändå korrläsa mig själv åtminstone en eller två gånger innan jag kan leverera texten. Även om den ska korrläsas igen! Eller, SÄRSKILT om den ska korrläsas igen! Så sett är jag nog lite grann som gamla tiders husmödrar, som städade innan städerskan dök upp - för skams skull!

I det här fallet handlar det om två filer, två helvetiska filer som ska översättas från en näst intill obegriplig tyska till en begriplig svenska. Två oändligt mödosamma korrläsningar där säkert hälften av termerna måste kollas och dubbelkollas, och ändå känns det som om jag inte når riktigt ända fram. Det här måste vara som att föda tvillingar!



Jag beräknar att nedkomma med den sista tvillingen om sisådär en två-tre timmar - och sen blir det bara trevligheter resten av dagen. Det vill säga översättning av fullt begripliga säljtexter och annat smått och gott.

Åter i lunchträsket

Jag går sällan ut och äter lunch. Trivs bra här på kontoret, där jag fixar en sallad som kan innehålla allt från gårdagens rester till honungsslungad halloumi. Vissa poppis ingredienser finns alltid med: vitkål, rödlök eller ev. salladslök, keso och soja. Sojans nationalitet varierar - just nu är det japansk som gäller. Ibland åker det med lite ris- eller glasnudlar också. I övrigt blir det vad huset bjuder, kanske lite färsk spenat, ruccola, avokado, hyvlad morot, tärnad ost, bönor, nötter och frön av olika former och färger.

I sommar har jag lunchslarvat å det grövsta och bara ätit en macka eller lite frukt. Men när skolan nu är igång igen och jag har börjat jobba på allvar måste jag ju äta för att kunna tänka, så idag var det premiär för en stadig sallad med vitkåls- och broccolibas. Och vad händer? Jag drabbas av lunchkoma!



Känner mest för att falla ihop någonstans, stänga ögonen och sväva bort en stund. Kanske borde jag förpassa mig till någon lämplig horisontell möbel och


Jupp, så får det bli!

Den kalla, obehagliga känslan ...

... när du inser att du borde kontrollerat källtexten lite noggrannare innan du glatt svarade ja till angiven deadline, till ett visserligen bra, men inte tillräckligt bra pris.



Jöhöpp ... Det är väl bara att bryta ihop, försöka lösa frågetecknen och undvika att somna med nosen i tangentbordet. Faen, att man aldrig lär sig!!


Jag försökte förresten googla fram en bild av sinnesstämningen "irritation". GÖR INTE DET!

My "friendly"(?) neighbourhood ghost - igen

Jag skrev om husspöket häromdagen. Här kommer ett exempel på hur livet med ett husspöke kan te sig:

Jag stod nyss vid mitt skrivbord och pillade med några pressmeddelanden, när plötsligt dörren till toaletten här på övervåningen slogs upp med full kraft och en tandborstmugg av metall, innehållande två tandkrämstuber, for i golvet med en farlig vänster. KLOINK!

Minuterna dessförinnan hade jag nogsamt stängt nyss nämnda dörr, eftersom den annars har en tendens att stå och skramla när fönstret är öppet för vädring där inne. Ytterst irriterande, varför jag brukar ta för vana att stänga dörren ordentligt.
Nu var det i och för sig lite blåsigt ute, men ... blåste det verkligen så mycket att dörren skulle gå upp med en sådan kraft? Tillräckligt för att en tandborstmugg med två tuber i skulle åka i golvet? Jag tvekar ...



Ja, fan vet. Jag blir bara mer och mer häpen över hur den här okända "kraften" i mitt hus har börjat ta sig friheter! Tidigare var det diskreta småljud lite här och där, saker och ting som eventuellt skulle kunna hänföras till diverse, låt vara långsökta, men ändå reella orsaker. Nu blir det för var dag allt svårare att sopa händelserna under mattan, bortförklara dem med väder och vind, sneda hyllor, sneda golv (vi har renoverat hela huset i modern tid!) eller liknande. Dessutom börjar jag i tanken förlika mig med att jag inte är ensam här på dagarna. Och det är faktiskt en inte helt oangenäm tanke ...

It's me, your friendly neighbourhood ghost ...

Ja, så var det igång igen. Vårt husspöke har det senaste året blivit lite modigare och vågar göra sig hörd på ett annat sätt än tidigare. Vet inte om det är bra eller dåligt, men det gör hur som helst att man kan sluta grubbla över om huset är "haunted" eller ej.

En sak som upptar mina tankar just nu är om husspöket hörs när ingen är hemma? Det är lite som det där med trädet som faller i skogen och ingen är där och lyssnar, antar jag ... Men ändå. Tar husspöket semester när vi reser bort? Ligger och drar storstock någonstans, pillar sig i naveln och käkar dammråttor? Haha!

Egentligen skulle jag ju vilja veta exakt vad det är som hela tiden far runt i huset och gör ljud. För egentligen är jag inte en person som tror på spöken. Egentligen, om jag ska vara ärlig, tror jag bara på det jag kan se med mina egna ögon. Men min (numera) enda arbetskamrat har förvirrat mig så många gånger - skrämt skiten ur mig ärligt talat - att jag med tiden har börjat acceptera hen som något fysiskt närvarande. En "pryl" som bara finns och som varken går att se eller ta på, men som ändå öppnar köksluckor, plockar med porslin, dänger tidningar i golvet och flyttar på papper. Och när man kikar runt hörnet finns det ingen där, köksluckorna är stängda, porslinet på sin plats, ingen tidning på golvet och pappershögarna har inte bytt plats. Förklara det den som kan!

Med ett nödrop

Ibland är det knepigt att arbeta helt solokvist. Då och då skulle det behövas ett bollplank som kunde hjälpa till med att planera och prioritera. Annars kan det gå som i morse ...



Jag vaknade vid 6-snåret, med en susning av panik i öronen. En obehaglig känsla av att ha glömt något. Vad? VAD? Ett bråttomjobb, såklart. Ett bråttomjobb som jag dessutom fick bra betalt för, som jag borde ha plockat upp och åtminstone läst igenom redan igår kväll! Vilket jag alltså hade glömt. Hilfe!

Studs upp ur sängen, på med datorn, upp med texten på skärmen. Orden sprutar ut ur fingrarna och framåt 9-tiden kan jag leverera före deadline, utan att ha darrat det minsta på manschetten. Puh!

Det löste sig alltså på bästa sätt, men hur påverkar det här resten av dagen? Jag har fortfarande kvar en känsla av nödrop i kroppen ...

Kanske dags för lunch och en stunds sinnesfridsgenererande pyssel i den snart utblommade rosenrabatten. Because I can. Because I'm a freelancer!

Tisdagens kranka blekhet

Gårdagens arbetsstart gick hyfsat bra. Kände mig inte ringrostig alls!



Dock är det lite värre ställt idag. Trots att jag lyckades sparka ut mig på hela åtta kilometers morgonjogg före frukost, och trots att jag redan har fått in arbete så att jag står mig några dagar ... Min uppdämda arbetslust är puts väck! Vad hände?

Jag kan inte skylla på Robin Williams förtida och mycket olyckliga bortgång, även om nätfolkets frosseri i YouTube-videos har rubbat min självdisciplin.



Nej, det handlar troligtvis bara om en lättare släng av semesterabstinens och det går väl över vad det lider. För snart så är det fredag och då försöker vi igen, eller hur?

När latmasken har slagit rot

Efter fem veckors ihållande semester, med intensivt solläppjande och bara mycket korta stunder klädd i annat än polyamid-/elastanbaserade outfits, är det nu dags att starta jobbdatorn och vifta med vita flaggan för att försöka locka till sig kundernas uppmärksamhet igen. Är man bortglömd eller är man bortglömd?

Och hur gör man för att bli kvitt den där envetna latmasken? Det är ingen enkel sak efter så lång tid. Latmasken har slagit rot ordentligt nu, fått smak på det ljuva livet, vant sig vid att hasa runt i bikini och flipflop, blivit bortskämd med hängmattehäng, sena croissantfrukostar, lättlästa kioskdeckare (nå, kanske ändå inte ...), restaurangmiddagar och annat som hör lyxliraren till.

Här gäller det att komma in i rutinerna direkt. Pang på rödbetan, bara! Upp i ottan, på med kaffehurran, fram med frukostflingor á la träflis och sätt igång! Efter ett par timmar minns du inte att du någonsin haft semester. Axlarna uppe vid öronen, stressryckningar i ena ögonlocket, magen mullrar som en skördetröska. Kort sagt, allt är som vanligt.


Nej, så där gör jag ju inte ... Här sugs det på karamellen så länge det bara går, minsann. Jag arbetar en stund, går en sväng i huset, pratar med fortfarande sommarlovsledig son, tar en kaffe och löser måndagskrysset. Låter verkligheten smyga sig på i små, små steg. Jag är fullt medveten om att jag skoningslöst har tackat nej till all form av arbete dessa veckor och att det kommer att ta ett par dagar innan jag är på plats i folks medvetande igen. Men det får ta den tid det tar. Jag vägrar panik!

Välkomna tillbaka från semestern, alla vänner och kollegor!