VM i tråkiga jobb

Ibland åtar jag mig uppdrag som sannerligen inte är särskilt roliga och som jag gör enbart för pengarnas skull. För ibland bara måste man, ju. Och det är helt i sin ordning – de flesta råkar nog ut för det då och då.

Men så finns det vissa jobb som man bara inte vill ha. Som man inte önskar sin värste ovän. Jobb som faktiskt underträffar mina allra värsta jobbupplevelser från "back in the days".



Det är det här jag menar (se bild). Dörrvakt vid ett köpcentrum eller i en butik. Kan man över huvud taget tänka sig något mer vansinnigt tråkigt? Nå, nu ser herrarna på bilden relativt nöjda ut och kanske har just de ett helt okej uppdrag på något snofsigt hotell eller liknande, men jag tänker på alla de dörrvakter som entusiastiskt hälsar välkommen till butiker och köpcentrum. Ett visserligen inte så vanligt uppdrag här i Sverige, men jag besökte nyss Kalifornien och där myllrade det av dörrvakter i alla former! Även de mest oansenliga små bakgatsbutiker håller sig med kille/tjej som iförd en mer eller mindre uniformsliknande utstyrsel hälsar besökarna välkomna. "Helloooo and welcome to Xxxx!" utropar de, med all den entusiasm som går att uppbåda efter att i kanske flera timmar ha sagt exakt samma sak. Och mitt hjärta blöder för dem - blott och enbart av den anledningen att jag vet att jag själv inte skulle hålla mig vaken i en sådan situation. Seriöst! Jag skulle somna stående!

Tilläggas bör att jag inte har en aning om hur det fungerar bakom kulisserna. Kanske byter de av varandra en gång i kvarten och kanske tycker de att det är trevligt att stå och ta emot folk, och få skapa en lite glittrigare känsla i en annars kanske gråtrist vardag. Men jag kunde ändå inte låta bli att skriva några rader om det, eftersom det är en - tycker jag - ganska märklig företeelse.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska Kindle

Jag är inte alltid den moderna människa jag tror mig vara. Inte alltid så nyfiken som jag borde vara. Jag är ingen teknikmotståndare, men näst intill. Ibland. När det gäller vissa saker.

När jag tänker på mig själv och mitt liv i stort, ser jag oftast mig själv sittande i en gungstol eller en fåtölj, framför öppna spisen, med en brasa som knäpper och knastrar och med en god bok i knäet. Gärna i mitt eget bibliotek, där emellertid vissa komponenter saknas i skrivande stund. Brasan är inte öppen (gammal, ful, kylskåpsliknande kamin utan glasruta) och öronlappsfåtöljen är än så länge bara en schäslong. Men biblioteket är på plats och den fula kaminen ska bytas ut så småningom.

Mitt bibliotek (en dröm sedan barnsben) föddes för fem år sedan och det var nog då som jag plötsligt blev motståndare till hela läsplattetrenden. Böcker är mysiga och luktar gott. Ju äldre de är, desto bättre luktar de! Ibland går jag in på offentliga bibliotek/antikvariat bara för att kunna gå runt och lukta på gamla "infesna" böcker, som har bläddrats av hundratals fingrar, både rena och mindre rena. Jag vet att det är lite småsnuskigt, men jag bjuder på det.



Nyligen blev jag varmt rekommenderad att köpa en Kindle, ity de är så fantastiska och behändiga att läsa på/i/med, och för en vecka sedan slog jag till och är nu ägare till en Kindle Paperwhite:



Inköpet föranleddes av en resa som innebar en hel del stillasittande på flygplatser/i flygplan och till detta är den alltså ... HELT UNDERBAR!

Jag känner mig nyfrälst just nu och kan inte nog understryka hur behändigt det är att inte behöva "släpa" på fysiska böcker. Dessutom är det enkelt att anpassa ljussättningen, dvs. du behöver inte tända lampor och störa stolsgrannar alternativt sänggrannar (om du vaknar och måste läsa "missinassen").

Så, är jag övertygad? Absolut! Men mitt bibliotek kommer jag inte att hiva ut i första taget!

Jordklotets pulserande hjärta

För 27 år sedan vinkade min mor, mormor och dåvarande pojkvän av mig från järnvägsstationen i A, då jag tog tåget till Amsterdam för att ett antal timmar senare sätta mig på ett plan med destination Los Angeles. Jag hade fått jobb som au-pair hos en familj med två barn, i Woodland Hills på sluttningarna ovanför San Fernando Valley.

Los Angeles var ungefär som ett gigantiskt nöjesfält. Där fanns Hollywood-skylten, Venice Beach, Beverly Hills, Santa Monica, Malibu, och en massa andra platser som jag egentligen inte trodde existerade i verkligheten. Det var inte på riktigt, men ändå var det dit jag skulle.



Jag stannade inte hela året, men det berodde inte på att jag inte trivdes utan helt enkelt på att jag var för rastlös. Jag hade pluggat klart och ville påbörja mitt vuxna liv. Au-pair-jobbet hade nog passat mig lite bättre om jag varit 19, men jag var 25 och för gammal för att införlivas i en familj igen. Så trots att barnen, Justin och Alexandra, var världens raraste och familjen var underbar, åkte jag hem efter ett halvår. Det har jag ångrat många gånger!

På tisdag ska jag återvända, för första gången sedan 1988. Jag ska träffa Justin, som var 5, och Alexandra som var bäbis. Jag ska träffa deras föräldrar, Kim och Rodger. Men framför allt ska jag köra runt i en stad som i mitt minne är själva jordklotets pulserande hjärta. En plats som "alla" någon gång passerar/bor/jobbar/är i, just because.

Jag älskade Los Angeles 1987-88 och jag är väldigt nyfiken på att se om kärleken består. Jag har hyrt en bil och jag ska köra runt på de gator på vilka jag - som tog körkort i lilla Ä! - förväntades skjutsa små oskyldiga barn till skolan, något som nästan drev mig till vansinnets rand de första dagarna. Men Los Angeles är byggt av och för bilförare - ingenstans är det så enkelt att ta sig från punkt A till punkt B med bil, så jag överlevde utan en enda skråma på bilen.

Månaderna i Los Angeles är fyllda till brädden av härliga, roliga, tokiga minnen och det ska bli fantastiskt kul att återvända dit, om så bara för tre dagar.

Häpp!

Klunken, Kaffepetter, Conny och Kutte Gu

För många år sedan - så många att jag inte ids räkna efter - arbetade jag på SJ i en mindre, svensk stad. Under ett par års tid, som i mitt minne är täckta av ett lerfärgat ångestdis, stöttes och blöttes jag vid SJ:s godsmagasin med ett gäng mer eller mindre skumma element.



Jag har ofta tänkt att jag borde skriva ner mina minnesbilder, men det har liksom inte velat bli av. Ända till nu. Här kommer en liten tillbakablick:

Den märkliga rubriken är tilltalsnamn och smeknamn på de gubbar (i det här fallet handlade det bokstavligen om "gubbar") som jag arbetade med på godsmagasinet.
Klunken var en av dessa och vad han egentligen hette har jag ingen aning om. Klunken var liten och krumbent. Oftast var han snäll och full. Ibland var han bara full. En gång kastade någon en bandyboll till Klunken och bad honom nicka, vilket han gjorde. Då svimmade Klunken och efter det var han lite misstänksam mot killen med bandybollen.
Conny var lång och gänglig, för det mesta påverkad av diverse substanser och totalt oberäknelig. Dagtid fick jag en hel del stryk av honom, men nattetid mådde han dåligt av sitt missbruk och då brukade han ringa till mig för att prata ut och kanske få mig att gråta en stund med honom. Jag har ju svårt att gråta på begäran, men kunde inte annat än tycka synd om den här förvirrade själen och på något sätt kom vi varandra trots allt lite nära.
Conny och Klunken var oändligt sorgsna över sina förspillda liv, även om de hanterade det på olika vis. Conny grät på nätterna, Klunken valde att då och då bryta ihop på jobbet.

Under alla år som har gått sedan dess har jag ofta tänkt på just Klunken och Conny. Två i grunden vanliga människor som hamnat snett i tillvaron och blivit förstörda till både kropp och själ av sprit och droger. Connys råsopar mot mig träffade inte alltid, men visst - ibland gjorde de det och då gjorde det ont. Jag borde självklart ha anmält honom, men av någon anledning tog jag aldrig hans utfall på allvar, även om han de facto sopade till mig. På jobbet. Så att jag emellanåt for in i väggen eller trillade omkull.
Klunken var aldrig våldsam, däremot kunde han bli ful i mun och rejält ilsken och snarstucken. Det gällde att hålla tungan rätt i mun när han var på det humöret, för att slippa otrevligheter.

Av dessa båda herrar lärde jag mig en nyttig sak: jag lärde mig att läsa av människor. Men jag lärde mig också att se det goda i folk - hur väl dolt det än är. Jag lärde mig att inte avfärda folk vid första anblicken, utan att ge alla en chans. För det är jag mycket tacksam.

När snålheten bedrar visheten

Min ambition är och har alltid varit att jag ska översätta halva dagen och ägna resten av arbetsdagen åt mina manus. Tanken är att översättningarna ska "betala" för de hittills sorgesamt obetalda egna texterna.

Men att vara egen företagare fungerar ju sällan på det sättet. Jobben trillar inte in i den där lagomtakten som man har föreställt sig. Och har man dessutom en liten tävlingsdjävul på axeln så blir det ännu svårare.



Men kanske är det snart dags att ge upp det här något ojämna racet. Hur jag än gör tjänar jag nämligen mindre och mindre för varje år som går. Ja, i slutet på 90-talet var jag i och för sig - det erkänner jag - ganska välavlönad. Så är dock icke fallet längre. Långt därifrån!

Och mina manus - hur obetalda de än är - lockar allt mer. Och snart händer det. Snart stänger jag av översättarverksamheten, tar min dator och åker ner till lantstället för att i lugn och ro färdigställa en roman som jag har ägnat lediga stunder åt de senaste 10 åren.



Man ska följa sin inre övertygelse, heter det ju. Så - varför gör jag inte det då? I all sin dar!

Frustrerad fredag

Håller som bäst på att damma av ett gammalt översättningsverktyg som jag inte använt på flera år. Man tror det ska vara lite som att cykla ...



Nå, det var inte riktigt så enkelt, och gårdagen försvann in i ett töcken av skräckfylld ångest över att det här projektet, som jag tackat ja till och för en gångs skull fått hyfsat betalt för, ska snubbla på tröskeln och tvinga mig att erkänna att jag helt enkelt inte kan.

Jag har haft det här verktyget i nästan tjugo år och använt det flitigt, åtminstone periodvis. Nu har det gått några år igen och programmet var alltså så igendammat - inte bara i mitt minne - att jag var tvungen att avinstallera och installera om för att öht kunna starta det.

När det så äntligen gick igång, i går morse, stötte jag på nästa problem. Jag kom inte ihåg hur man skapade ordlistor och importerade referensmaterial! Oerhört frustrerande.



Efter lite överläggningar med annan översättare (VEM läser manualer? Inte jag!) håller jag nu på och importerar ref.mtrl - på ett sätt som jag aldrig tidigare gjort! Ett helt nytt sätt att arbeta börjar alltså utkristallisera sig och det kännas ganska bra.

Vem sa att gamla hundar är för gamla? Eller hur var det nu ...?

Frimärken - not for dummies?

Okej. Ooookej! Nu tror jag faktiskt att Posten har bitit sig själva i den berömda ändalykten.

Jag använder frimärken. Då och då. Inte varje dag och kanske inte ens varje vecka, men helt klart någon gång per månad, eftersom jag skickar post till min son som studerar på annan ort, samt verifikationer och kvitton och annat skräp till min bokföringsassistent.
När jag köper frimärken köper jag hela kartor á 10 märken. Jag brukar köpa en bunt, för det är ytterst sällan jag skickar brev som bara kräver ett märke. För att veta hur många märken jag ska använda - ärligt, vem kommer ihåg sånt? - vänder jag bara på kartan och läser. Där står det, si och så många gram kräver si och så många frimärken. Lätt som en plätt, eller hur?

Det var väl troligtvis alldeles för enkelt. För odigitalt. För omodernt. Numera är det såna här som gäller:



Från och med nu måste du skanna en j--la QR-kod för att se hur många j--la frimärken du ska sätta på ditt j--la brev!

Hur tänkte ni där, Posten? Hur tänkte ni att min mamma, 76 bast, som aldrig i livet har använt en smartphone, ska göra? Eller min svärmor? Eller gamla Inez, 101? Eller är tanken att de alla från och med nu ska ge fan i att skicka snigelpost och i stället enbart mejla?

Har Posten kanske en hemlig agenda, som går ut på att eliminera sig själva? Fan tro't!

Om 101-åriga damer och deras egenheter

Jag hade den tvivelaktiga förmånen att tillbringa större delen av gårdagen på ett av Stockholms största sjukhus. Eftersom jag var tvungen att invänta min tur kunde jag inget annat än sitta på en stol och glo på övriga patienter.

Framåt seneftermiddagen förgylldes min tillvaro av en 101-årig kvinnas ankomst till akuten. Kvinnan var så gammal att hon nästan gick upp i rök, men icke desto mindre var hon duktigt asförbannad. Hon tyckte att hon hade "hamnat fel", att hon egentligen skulle "upp till avdelningen" - som om KS bara har en avdelning. De läkare som då och då vågade sig på att passera väntrummet, försökte tappert förklara för henne att hon först måste passera "Gå", dvs. akuten, för att få senare kunna slussas vidare till en avdelning. Men gumman var tvärilsk och dessutom hade hon ett minne som bara räckte cirka 20 minuter.



Resultatet av den bristfälliga minneskapaciteten blev att den gamla damen med skrämmande regelbundenhet fick ilskna utbrott på förbipasserande iförda blå eller vit skjorta. Själv hade jag en grön tröja, så jag klarade mig.

De 20 minuter långa minnesintervallen krympte dessutom - iakttog jag - efter hand som timmarna gick. När jag framåt natten blev hemskickad, hade damens utbrottsfrekvens minskat till 5 minuter.
Då och då tog jag en lov förbi hennes säng, klappade henne lite på handen och sa att det nog skulle ordna sig så småningom. Då blev hon lite glad, men en stund senare var hon igång med sina svavelosande förbannelser igen.

Vad ville jag komma fram till? Nja, inget särskilt faktiskt. Men att fylla tresiffrigt är nog inte något att sträva efter.