Att läsa eller inte läsa

När jag började första klass i Bråthults skola, någonstans i djupaste Småland, kunde 50 % av eleverna i min klass läsa redan vid skolstart. Å andra sidan var vi bara fyra elever i klassen ...



Bråthults skola var och är en mysig liten byskola. På min tid hade den världens minsta bibliotek, som egentligen bara var en ombyggd garderob och för mig som bokslukare innebar skolstarten något av en chock, eftersom eleverna i första klass inte förmodades låna böcker som var avsedda för mellanstadieelever etc. Man hade märkt hyllorna med klassbeteckningar och där placerades bara sådana böcker som ansågs lämpliga för respektive åldersgrupp.
Det var först efter idoga protester och veckor av sura miner som jag och den andra läsande förstagluttaren fick dispens att låna från de andra hyllorna.

Bråthults skola var en 1-6-skola med bara tre klassrum, dvs. vi var två klasser i varje sal. Det var nog tur det, eftersom den källarlokal 1-2:an hade tilldelats (bilden ovan visar en rejält uppfräschad version av skolan) var ganska kall på vintern. Vi fyra ettor hade troligen drabbats av köldskador om vi hade suttit ensamma.

Det fanns en uppenbar nackdel med att kunna läsa när skolan började. För klass 1 var första läsåret öronmärkt för läs- och skrivövningar och såvitt jag minns var det i princip bara det vi gjorde under det där första året. Detta eviga "ljudande", timme ut och timme in, ledde till en effektiv eliminering av min entusiasm inför skolstarten.

Mitt läsande innebar även ett smärre motflyt för min bror och våra kusiner. Innan jag lärde mig läsa brukade jag "läsa" böcker för de som kände sig hugade att lyssna. Det vill säga jag rabblade upp innehållet i boken ur minnet, vände blad och såg på det hela taget ut som om jag faktiskt läste. När jag sedan kände mig mogen att övergå till att läsa "på riktigt" blev det häftiga protester. Publiken ansåg att jag läste en aning för långsamt och bad mig "läsa som vanligt" igen, det vill säga återberätta storyn ur minnet. Denna mellanperiod var nog inte så lång, men jag minns den tydligt än idag. Frustrationen över att inte få visa hur duktig jag var med min cape och mitt svärd ledde till kniviga situationer och - vill jag minnas - mildare former av handgemäng. Tänk så det kan bli!

Slutet är nära

Ja, så är det. Jag är YTTERST nära en explosion alternativt total härdsmälta.



Min nya fina iPhone 6 anlände för ett par timmar sedan. Yey!



Men säg den lycka som varar - ens två timmar! För nu har skiten träffat fläkten, som man så "eloquently" brukar formulera sig over there.

Byte av telefon innebär numera även en liten hickup vad gäller bankärenden, eftersom man (jag) använder telefonen för bankärenden. Mobilt bank-ID heter det. Mobilt - my ass!
Att flytta den här mobila tjänsten visar sig vara tämligen snårigt. Plötsligt vill man ha en "4-siffrig pin-kod" som banken tydligen har förärat mig i samband med att jag blev bankens kund. Åfan! Jagharintesettnån!

Hur löser man då det här? Jo, man ringer banken. Enligt deras egen hemsida kontaktar man avdelningen för bank-ID och sekretess. En timme senare svarar någon limknarkande ungdom (ja, han lät stenad!) med svävande stämma att jag troligtvis har ringt fel. Troligtvis borde jag ringa kundtjänst. Han kan inte dela ut några koder, minsann, men det kan kundtjänst.
Åhå?
Jag ringer upp kundtjänst, som via sin svarstjänst meddelar att man har kommit rätt om man har problem med den 4-siffriga pin-koden. Därefter ombeds jag mata in mitt personnummer och lite andra uppgifter. OCH SEDAN! Sedan, gott folk, ber man mig mata in min 4-siffriga pin-kod!

OM JAG HADE HAFT DEN HADE JAG VÄL FÖRIHEL--TE INTE SUTTIT SNART TVÅ TIMMAR I TELEFONKÖ!

Efter att ha blivit tjatad hål i huvudet angående 4-siffrig pin-kod blir jag så småningom omkopplad till en manuell (hör och häpna) kundtjänst, med en helt vanlig telefonkö. "Du har nu plats 35 i kön. Det blir snart din tur!" säger man - gång på gång - och jag känner att snart. Snart. Snart kommer jag att flippa ur, slita bort tangentbordet från datorn och hiva ut hela konkarongen på balkongen. Där dator#"#¤ och min #"¤"# telefon kan ligga och frysa arslet av sig, for all I care!

Ett kungarike för ett ANALOGT liv!

Bibliotekarien

För cirka 35 år sedan "pryade" jag på biblioteket i Ä. Bibliotek var, då såväl som nu, något av en helgedom i min värld och även Ä:s förhållandevis lilla bibliotek badade i ett romantiskt rosa skimmer. Ända tills jag blev "pryo" på nämnda institution.



Biblioteket hade fem anställda, fyra kvinnor och en - överkuckun, The Överbibliotekare himself - man.
De fyra kvinnorna var trevliga, sociala, humoristiska och kunniga och mannen, överkuckun, var inbunden, tystlåten, plågsamt blyg och allmänt märklig.
Kvinnorna lärde mig hur man fyller i de små papperskort som förr i tiden satt längst bak i låneböckerna, och jag ägnade större delen av de två veckorna åt att skriva nya "lånekort" medelst skrivmaskin, en arbetsuppgift som idag framstår som närmast stenålders. Däremellan satte jag ut tillbakalämnade böcker på sina platser, och utöver detta fanns det inte så mycket mer att hitta på. Dricka kaffe och prata var väl trevligt, men det blev lite enahanda i längden.

Till slut kom Överbibliotekarien på att jag kanske kunde ägna mig åt att se till att böckerna faktiskt stod där de skulle, i raka fina led.
"Börja med den skönlitterära avdelningen. Ta en stol med dig, så kan du sitta där och liksom ... ja, känna på böckerna. Hålla dem i handen. Känna tyngden. Lukta på dem."
Sa Överbibliotekarien och lät ungefär som om han gett mig sin heliga påvliga välsignelse. "I'm not worthy!", tänkte jag surt och bestämde mig för att jag inte tyckte om Överbibliotekarien.



När pryoperioden närmade sig sitt slut blev jag inkallad till överkuckun för att få ett avskedsord på vägen mot en - som han förmodligen trodde - "glorious" framtid i böckernas tjänst.
Mannen, vars namn jag inte minns, satt där bakom sitt skrivbord och såg på mig med ett inåtvänt leende. Han utstrålade en besynnerlig form av missriktad självgodhet och hans faderliga ton sa mig att han trodde sig veta allt om mig, han trodde sig veta var i livet jag befann mig och vart jag var på väg. Få saker är mer motbjudande än just att bli avfärdad som förutsägbar och när Överbibliotekarien la fram två böcker på sitt skrivbord slog jag naturligtvis bakut.
Den ena boken var fin och inbunden, av en klassisk författare (minns dock inte vilken) och den andra var en kioskdeckarliknande sak i billigt utförande. Jag förstod att jag skulle välja någon av dem och av överkuckuns krusade överläpp förstod jag att han visste precis vilken bok jag skulle ta. Bara för att retas tog jag den andra, den billiga kioskdeckaren.
Mannens ansikte blev genast ännu mer avlångt och (om möjligt) någon nyans gråare. Jag förstod att han blev besviken på mig och inom  mig njöt jag av känslan.
Vi tog avsked med rimfrost i blicken och jag har aldrig träffat honom efter det. Däremot har jag ångrat mitt tjuriga bokval i cirka 35 år.

Fokusstörningar och annat tråk

Så här i slutet på veckan, efter fem dagars idogt skrivande, översättande, korrläsande och funderande, börjar inte sällan vissa störningar infinna sig. Det är ganska irriterande!



Oftast handlar det om rena fokusstörningar, där uppmärksamheten oupphörligen upphör att fungera. I sådana fall brukar jag prova att lyssna på musik eller gå en runda runt kontoret (vilket naturligtvis är lögn eftersom mitt kontor är så litet att en "runda" innebär ett steg bakåt och ett steg framåt). Jag kan även - i undantagsfall - göra helt andra saker, som att släntra ner i köket och ta en kopp espresso och en chokladbit. Men det händer väääääldigt sällan ...!

Idag är det dock inte fokuset som stör, utan fingrarna. De har krånglat hela eftermiddagen och nu är jag ytterst nära att stänga av datorn, bara för att jävlas tillbaka. De skriver fel och även om det är uppenbara i-landsproblem, så börjar det gå mig på nerverna. De skriver SAMMA fel HELA tiden, de byter nämligen plats på N och G! Why, oh why!?

Vet ni hur många gånger jag - i den handbok för kursledare jag just översätter - stöter på ord som innehåller "ng" och "ning", och - ännu värre - "ngning". Om man då byter plats på n och g i samtliga fall, blir det i slutänden en j--la massa att irritera sig på.



Jag vet att det inte hjälper att morra. Jag vet att det inte hjälper att stänga av datorn. Men ... jag tror ändå att jag tar helg nu.

N, G - gotcha!

Författare, fattar'u?

Igår kväll satt jag för första gången i publiken när Internationell författarscen tog emot ännu en celebritet, på Kulturhuset i Stockholm. Den här gången var det David Nicholls som förärade scenen med ett samtal.



David Nicholls har skrivit En dag (One day), som även blivit film. Är aktuell med Vi (Us). Båda gick att köpa och få signerade på plats.

David verkade vara ganska tacksam att intervjua. En ödmjuk, charmerande och förvånansvärt skojfrisk författare utan några pretentiösa tendenser över huvud taget. Mysig att lyssna på. Helt enkelt en trevlig kille.



Jag har läst många böcker i mitt liv, men jag har aldrig varit nämnvärt intresserad av personerna bakom pennan. För mig har det alltid handlat om innehållet, orden, meningarna. Jag kan bli helt förälskad i en formulering, men sällan i själva skribenten.
Den enda författare som jag någonsin har varit i närheten av att dyrka, åtminstone lite grann, är John Irving, men det var MÅNGA år sedan och är väl preskriberat idag.

När jag satt där igår kväll och lyssnade på David Nicholls, insåg jag att själva intervjuandet av författare känns ganska kontraproduktivt. Jag som läsare har egentligen inget att vinna på att lära känna författaren närmare. Om det nu inte råkar vara en författare som David Nicholls - som dock, är jag rädd, är ganska unik. De flesta författare - åtminstone de som har gjort sig ett namn - brukar visa prov på en del egenskaper som inte gör sig så väl i offentlighetens ljus. Och om dessa vill jag helst inget veta, eftersom jag vill kunna läsa böckerna utan att ha några förutfattade meningar. Jag läser sällan bokrecensioner och jag brukar försöka undvika att läsa "innehållsförteckningen" på omslagets baksida, vilket inte alltid är så smart. Ibland är det en fördel att ha ett LITET hum om vad man köper, så man inte av misstag kommer hem med en påse tantsnusk, vilket hände sig för ett par somrar sedan när jag, intet ont anande, köpte "50 shades of grey" utan att ha en susning. I det fallet hade baksidestexten kunnat fungera som en fingervisning.

Vad vill jag ha sagt? Tja, bara att jag är tveksam till företeelsen, men att jag absolut kan tänka mig att prova på Internationell författarscens evenemang igen. Om intervjuobjektet kan lova att vara lika charmerande och trevlig som David Nicholls.

Människor - FTW

Det finns de som tycker att storstäder är plågsamma, eftersom där finns så mycket folk. Och här är alltså "mycket folk" något väldigt negativt.



Själv tycker jag tvärtom att när mycket folk samlas på en plats blir resultatet väldigt positivt. Något gör ju uppenbarligen att vi människor dras till varandra, så varför inte? Och tänk så mycket roligt man kan råka ut för, när man INTE är ensam på stan! Som idag! Jag tog mig en timme i bekymmerslös frihet, shoppandes träningsjacka och strumpor, och råkade i vimlet höra en ung man yttra följande (ordagrant återgivet):

"Manager är inte min grej och jag kan inte dansa."

Det är nu runt fem timmar sedan den här meningen yttrades alldeles för nära mitt öra, och jag kan inte släppa det! Vad handlade konversationen om? Var det två olika jobberbjudanden han gick och sög på? Å ena sidan en chefsbefattning och å andra sidan ett jobb som exotisk dansare? Och han var alldeles förtvivlad över att hans kvalifikationer inte räckte till för något av dem? Eller hade han fått jobb som chef för kungliga baletten? Eller visste han inte vilken utbildning han skulle gå - och hade kommit in både på Handels och Baletthögskolan? Om det nu ens är möjligt att söka in på båda, och komma in!

Min fantasi är överhettad av alla de fantastiska möjligheter som öppnar sig här och jag fullkomligt älskar den här typen av vardagsincidenter. Det är precis sånt här som gör att jag trivs i storstäder. Jag är den där grå skuggan som smyger omkring och lyssnar, som (faktiskt!) stannar upp och på telefonen eller i ett anteckningsblock noterar vad jag hör. Ibland. När jag hör något som verkligen väcker min nyfikenhet. Som idag.

"Manager är inte min grej och jag kan inte dansa." Haha! I love it!

Bilresa? Nej tack!

De flesta människor tycker om att resa, att uppleva nya kulturer, lära nya språk, se saker som man tidigare bara sett på bild, få sol på sig när det är vinter hemma eller lite vinter när temperaturen där hemma inte tillåter snö. Idag finns det tusentals skäl och lika många sätt att resa. Och det finns egentligen väldigt få orsaker till att inte se sig om i världen. Möjligtvis kan man ha en rent miljömässig aspekt på detta, men jag tror ändå det är svårt att få människor att sluta resa.

Men! En gång träffade jag en kvinna som inte ville resa. Hon ville absolut inte se världen utanför Sverige och hemstaden V. Hon var en hemmakatt i ordets rätta bemärkelse, och det handlade inte om att hon var flygrädd eller åksjuk eller hade tågskräck – hon ville bara inte åka någonstans! Hon uppgav även allergi och hisskräck som ytterligare orsaker till att hon inte ville lämna hemmet. Vi bordet lyssnat på henne ...



Kvinnans make ville gärna resa och han bad därför mig och min dåvarande pojkvän att försöka övertala frun att följa med oss på en gemensam konferensresa. Tyvärr lyckades vi övertala henne ...

Resan skulle ta oss till ett hotell utanför Budapest och det hela blev en ganska plågsam upplevelse. Det visade sig nämligen att mannen, som vi hittills trott var lite mer samhällstillvänjd än hustrun, var Europas sämsta och långsammaste bilförare. Han vägrade även låta någon annan ratta hans bil och satt stoiskt och stirrade ut genom rutan, i det att kilometerlånga köer bildades bakom oss. Stämningen var - minst sagt - obehaglig flera gånger, när andra bilister, som äntligen lyckades köra om på småvägarna genom östra Europa, ilsket hötte med knytnävarna och pekade långfinger.
Det här hände sig i slutet av juni och det var väldigt varmt. Vi svettades som grisar i bilen, eftersom det här hände sig före luftkonditioneringarnas förlovade tid. Men - tro det eller ej! - mannen i fråga visade sig vara "känslig för drag", vilket innebar att vi inte fick veva ner rutorna. Inte ens en glipa!

Nåväl, vi anlände till konferenshotellet cirka tio timmar efter övriga deltagare och missade således eftermiddagens och kvällens begivenheter. Middagen med efterföljande disco och en hejdundrande efterfest var överstökad. De flesta deltagarna, samt kökspersonalen, hade gått och lagt sig. Vi fick slunga i oss lite mackor i all hast innan vi kröp i säng för att ladda inför nästa dag.



Att vara paniskt skräckslagen för och/eller allergisk mot det mesta är inte ett bra utgångsläge när man ska resa. Det är heller inte någon bra idé att tvinga en person som är rädd för bilar att frakta fyra personer genom hela Östeuropa. Det stackars paret fick stå ut med (det här var 80-tal) både gränsövergångar med beväpnade gränsvakter, märkliga offentliga toaletter i form av hål i golvet, udda maträtter i olika bruna nyanser, fuktiga heltäckningsmattor som stank av mögel, skrangliga hissar och annat smått och gott.

Efter den här betan har jag inte varit så på när det gäller bilresor. Jag har inte heller försökt övertala folk, som inte vill resa, att följa med på någon form av utflykt. Man lär sig av sina misstag.

Immunförsvarshöjande arbete

Jag är förkyld. Ont i halsen, lite däven, inte riktigt på humör.



Och att vara sjuk som frilansare? Nja, så här är det: det ÄR man inte! Man ÄR helt enkelt inte sjuk. På 20 år har jag sjukskrivit mig en gång. En gång. Einmal. Once.

Hur löser jag det? Så här:

Cirka 1,5 liter immunförsvarshöjande te med ingefära och citron har jag hittills satt i mig idag. Vetefasen om det hjälper men tanken är ju god. Fryser gör jag ju som vanligt, och ännu mer en dag som denna, vilket jag löser med en mycket fiffig vetevärmare som efter vederbörlig uppvärmning kan knytas runt midja, axlar, rumpa eller varhelst den gör störst nytta för tillfället.

Sen är jag också helt övertygad om att man genom att vägra sjuk och helt enkelt förbli stående/sittande/gående, slipper en hel del obehag. Bara för att man är så tjurig, liksom. Det är ju när man kollapsar och lägger sig i sängen som det verkliga obehaget sätter in. Så ... vägra sjuk! Det funkar! Typ ...

Upp som en sol

Ibland är jag lite duktig. Som i morse. Trots att jag sovit extremt dåligt (troligen mild panik över att ha en tid att passa) klev jag upp halv 7 och begav mig till Forsgrenska badet (Medis) för att simma tillsammans med kollegan Sofia.



Vi brukar simma på Eriksdalsbadet men av olika orsaker blev det Medis denna kulna onsdagsmorgon. Eriksdal har en 50-metersbassäng som inte är fullsketen med folk. Medis har en fullsketen 25-metersbassäng. Do the math!

Jag är ingen mästersimmare men jag har en defekt: jag tävlar. Alltid. Om inte mot andra så mot mig själv. Medfödd tävlingsinstinkt och trång bassäng är ingen bra kombination. Ofta stör man andra simmare, som har tagit sig till simhallen för att i sakta mak väcka sina kroppar till liv. Dessa simmare är ooooerhöööört långsamma och blir extremt irriterade på mig som flåbusar fram, vända efter vända.

Jag fick många kallsupar i morse, eftersom jag inte fick något flyt. Jag sparkade (oavsiktligt!) på andra människor när jag försökte ta mig emellan två personer som simmade i bredd. Jag försökte vänta ut folk så att jag fick en längre sträcka framför mig som var tom ... Kort sagt, min morgon kunde börjat bättre.



Det är jätteskönt att simma på morgonen! Skönare än att springa egentligen. Men varje gång jag hamnar i en 25-metersbassäng full av mänskliga "korkar" inser jag varför jag tycker så mycket om att springa: När du springer behöver du inte trängas och du kan alltid springa i din egen takt!

I morse på Medis såg jag emellertid en sak som fick mig att fundera. Tre av banorna var nämligen uthyrda! Vafalls? Kan jag kanske hyra min egen bana och få simma precis som jag vill? I ensamt majestät? Vad kostar det? Tål att tänka på!

Maria FTW

Som barn slukade jag Maria Langs böcker om Puck, Christer, Camilla och alla de andra. Jag har länge velat se de nya inspelningarna, och nu är det då äntligen dags. (Jag har inte sett de som gjordes på 60-talet.)



I skrivande stund tittar jag alltså på "Kung Liljekonvalje av Dungen". Jag är förväntansfull men också realist. Jag vet att böckerna inte riktigt håller för "vuxenläsning", men det gör inte karaktärernas fascination mindre. Jag älskade Christer Wijk, hans Camilla, Puck ... Att handlingen var förutsägbar även för mig som 12-åring gjorde inget. Personerna var så levande och jag kunde bara inte förstå att de inte fanns i verkligheten.

Att Tuva Novotny spelar Puck passar alldeles utmärkt ihop med min minnesbild. En präktig och rar flicka utan ett stråk av falskhet. Tuva är som klippt och skuren för rollen.
Värre är det med Christer Wijk. Ola Rapace motsvarar inte alls min bild av poliskommissarien. Inte på något vis. För mig är Christer lång, smal, mörk och mycket distingerad. Han är en person som utstrålar pondus och hans integritet är en mur mot omvärlden. Det finns i princip ingen som känner honom riktigt väl. Förutom Camilla, då. Den glamourösa, vackra och oåtkomliga Camilla Martin. Detta att hon är operasångerska gör även Christer oåtkomlig för vanliga döda. Ola Rapaces raggande på yngre brutta i "Kung Liljekonvalje ..." känns som ett helgerån!



Sen måste jag ju erkänna för mig själv att det är vissa saker jag inte minns, alternativt blandar ihop. Jag ser, när jag googlar, att Einar Bure faktiskt gifter sig med Puck så småningom, varvid Puck inte längre är med i böckerna. I stället dyker Camilla upp! I mitt minne var dessa båda ständigt närvarande, i samtliga böcker.
Det jag uppskattade med Camilla var att hon, som operaprimadonna, gjorde Christer ännu mer oåtkomlig. Jag menar, vem var värdig Christer, om inte en äkta primadonna? Aldrig i livet att Christer skulle ragga småbrudar på bröllop!

Ola Rapaces Christer har alltså redan skitit i det blå skåpet, för min del. Det blir svårt att komma över det här ...

Däremot blir jag lite imponerad av ett nytt ansikte, Philip Panov, som spelar Lars-Ove. En svensk kille med lite Johnny Depp-känsla - tro't eller ej! Honom vill vi se mer av!

Hur står det till - egentligen?

Ibland har jag anledning att fundera på mitt förstånd. Det är troligen ett resultat av för mycket ensamtid och för lite social stimulans - men ändå. Bara att jag gör det är väl en fingervisning i sig!



För en tid sedan började M (som i Maken) att arbeta hemifrån, vilket jag såg som ett lyft för mig personligen. Tänk att ha någon att äta lunch med, dricka kaffe med och kanske utbyta en och annan åsikt med! Så trevligt! Tänkte jag först.
Så här i efterhand har det visat sig att detta med att "arbeta hemifrån" var ett väldigt flytande begrepp för hans del. Vad det egentligen handlar om är helt enkelt att hans arbetsgivare inte har något kontor här i Sverige. Inte för att han verkar behöva något heller ... Han sitter sällan stilla.

Jag ska villigt erkänna att tanken på en "kollega", efter nästan 20 år i ensamt majestät, skrämde mig. I mina mörkaste stunder såg jag framför mig hur han skulle följa i mitt kölvatten och prata hål i huvudet på mig. Nå, det behöver jag ju knappast vara orolig för ...

Å andra sidan - och det är nu som det här med förståndet kommer in - är jag skamligt nöjd så snart han försvinner ut genom dörren! När den totala tystnaden lägrar sig över nejden - åh, så skönt!
Det där med att lära gamla hundar sitta kanske stämmer lite ändå? Jag trivs i min ensamhet och jag är oerhört effektiv när det är tyst och stilla omkring mig. Jag får litelitelitegrann panik när jag inser att det kommer att finnas folk omkring mig hela dagen. Och jag tycker det är skönt att äta lunch ensam, med bara en bok eller lite svtplay eller något annat stillsamt och avkopplande.

Jag tror faktiskt att jag skulle bli en ganska usel medarbetare, om nu någon mot förmodan skulle få för sig att anställa mig.