Omvärldsabstinens

Ledig från översättandet i fyra veckor så här långt, "and counting". Än så länge känns det hur bra som helst och jag har inga problem att tacka tvärnej till alla jobberbjudanden. Det enda som stör mig lite grann är att det inte dykt upp några erbjudanden de senaste fyra dagarna ... Möjligtvis kan denna bristande uppmärksamhet från omvärlden bero på att det var julafton i onsdags och att det är lördag idag. Det vill säga folk i gemen är lediga. Även projektledare.



Jag framlever dagarna i stillsamt majestät och föräter mig i godan ro på saffransfudge, rocky road, lakritskola, nötchoklad, knäck och mozartkulor. Samtliga hemsnickrade av mina egna små hansingar.

Det är en märklig känsla att inte behöva känna någon press, att få gå dit näsan pekar, att bara vara. Och att med berått mod inte ha något att fakturera nu när december månad närmar sig sitt slut, känns närmast absurt. Så djupt rotad är vår pliktkänsla (ja - jag vet att vi alla måste arbeta för att kunna betala vårt uppehälle, men ändå ...) att det är höjden av lyx att bara vägra.

Men min arbetsvägran har absolut ett slut. Frånvaron av uppmärksamhet från omvärlden, om så bara ett mejl från en projektledare, har börjat skava lite. Snart är det dags att ge sig ut på översättarmarknaden igen, att vifta med vit flagg och hoppas på att kundernas närminne inte är så kort att jag redan avpolletterats som "lost in translation".

Mening och mål

Jag har ganska många böcker och jag njuter av att sitta bland mina bokhyllor och känna lukten av tummade boksidor. Inte helt friskt, kanske, men det är min grej. Ibland går jag en lov bland bokhyllorna, läser på ryggarna och konstaterar att "Jo, den där har jag läst" eller "Jaha, har jag läst den?". Eller som nyss: "Men den har jag väl ändå inte läst!" Det är lite störande när man inser att en bok - för inte alls jättelänge sedan - har passerat genom ens händer och ögon, utan att man minns ett enda ord av den. Jag läser baksidestexten och ändå - inte en rörelse, inte en stavelse.



Man kan se på det här på två sätt:
1. Jag har så dåligt minne att jag helt enkelt inte kommer ihåg vad jag läser.
2. Boken var så meningslös att jag inte minns ett ord ur den, trots att jag  läst den ganska nyss.

Båda alternativen är direkt deprimerande och jag vet inte vilket som är värst. Det första är ju tråkigt för mig personligen och det andra är oerhört sorgligt för den aktuella författaren.

Och när jag då sitter här och skriver på mina egna alster, inser jag ju att risken - om mitt manus publiceras - är stor att jag hamnar i kategori nr. 2. För hur många böcker minns vi egentligen, så där på rak arm? När jag tänker efter är det ganska få böcker som under min livstid har satt sådana spår att jag verkligen MINNS dem. Och när jag tänker efter är det de böcker jag läste som barn jag minns bäst. Till exempel Anne på Grönkulla (första boken), Kulla-Gulla (första boken), Arizona-Charlies pojke och Rajtan-tajtan, Bonnie. Därefter kommer ett antal år med Maria Lang och farsans naturromantiska äventyrsromaner, och sen, runt 1980, upptäckte jag John Irving och där har jag flera favoriter, som Hotel New Hampshire, Welterviktsäktenskapet och Vattenståndet.



Efter min Irving-period läste jag under några år enbart Nobelpristagare och gamla klassiker, företrädesvis ryska sådana. Minns jag dem? Ja, Bashevis Singer minns jag ju ganska väl, men annars är det skralt med minnesbilder.

På senare år är det få böcker som har satt spår och det beror väl inte bara på att jag har dåligt minne, utan även på att ribban höjs med åldern. Och jag kan inte med bästa vilja i världen hävda att mitt pågående alster håller en sådan hög kvalitet eller har ett sådant överraskningsmoment att den skulle stanna kvar i mitt minne, som något utöver det vanliga.

Nej, jag vet att man inte ska tänka så här! Å andra sidan tror jag det är viktigt att vara realist. Åtminstone när andra tittar på ...

Beach 2015, much?

Som stillasittande/-stående/-liggande i jobbet behöver jag röra på mig då och då. Flitigt gymnastiserande av fingerlederna gäller tyvärr inte som "träningspass".


Jag har sprungit, pw:at och tränat yoga i många år, med varierande grader av intensitet, men när jag för ett par år sedan fick veta att jag har en kronisk luftrörsåkomma var jag tvungen att ge upp yogan. När luftrören denna fuktiga höst valde att näst intill lägga av helt, fick jag ge upp löpningen och när det var som allra värst kunde jag inte ens ut och promenera. Då - men inte förrän då - insåg jag vilken avgörande betydelse hälsan och motionen har för den mentala kapaciteten.

För att uttrycka sig rakt på sak: jag är en riktigt skitstövel när jag inte tränar!



Nu, efter flera veckors ångestframkallande andnöd och annat elände, har jag åtminstone börjat kunna fundera på att kanske, kanske kan jag börja träna snart igen. Något. Inte allt på en gång, men något litet.

På nätet finns en trevlig yogasajt som heter Yogobe. Man prenumererar på den, månads-, kvartals- eller årsvis. Inga stora kostnader, åtminstone inte om man jämför med yoga på stan. Å andra sidan missar du fördelen av grupptrycket vid yogapass i en studio. Men jag som just nu är lite infektionskänslig tycker att det här är en fantastisk pryl!
Där finns flera olika typer av pass, olika tränare och valfria fokusområden. Du kan välja mellan pilates, klassisk yoga, yinyoga och mycket annat. Samt kundalini, som är min favorityoga och som tyvärr inte är jättepoppis och därför inte är så flitigt representerad "på stan".
Jag har kört 3-4 provträningar och är supernöjd. Tänker absolut bli prenumerant!

Och beach 2015, då? Nja, det får man förhoppningsvis på köpet. Om inte, så är väl inte det hela världen?



(Obs! Den här bilden hittade jag på nätet, under devisen "50-åringar ska inte ha bikini". HA! säger jag bara. Det ska de VISST! You go girl!)

Läskramp

Okej, skrivkrampen har löst upp sig och ljudet från mitt tangentbord löper som kulspruteeld genom huset.



Nu har jag i stället fått problem med att läsa. Oavsett vilken bok jag öppnar just nu, så tröttnar jag inom ett par-tre kapitel. Inget fångar mitt intresse. Kanske kan man bara göra en sak i taget, antingen skriva eller läsa. Vad det nu ska tjäna till ...



Hur som helst, bäst att passa på medan man har flow!

Objects in the rearview mirror may appear closer than they are

Man talar om att världen krymper, att vi kommer närmare varandra och att detta på sikt ska (kan) öka förståelsen oss människor emellan. Hmm. Ibland tvivlar jag.



Telias nät har hackats/attackerats två gånger den här veckan och då fungerar inget som det ska. I sådana situationer känner man sig oerhört liten och sårbar, och känslan av utanförskap är totalt.
Aldrig har väl världen känts så stor och hotfull som när man är utestängd från den digitala verkligheten.



Det är obehagligt att plötsligt bli medveten om sin sårbarhet, samtidigt som jag häpnar över att vi idag tar vår digitala kontakt med omvärlden så för given. Den digitala närhet jag har med exempelvis mina släktingar i Iowa, Illinois och Kalifornien är i sådana här stunder en ren chimär, för när internet ligger nere känns de mer avlägsna än någonsin!

Och nu, just i skrivande stund, får jag ett sms från Telia som säger att de ser allvarligt på dessa attacker och jobbar intensivt för att åtgärda problemen. Om det var tänkt att det meddelandet skulle ge mig en känsla av trygghet, så missade de målet grovt, kan jag säga.

Den där iskalla känslan längs ryggraden ...

... när du inser att det du just skrivit förmodligen är ren skit.

Som nämnts några gånger håller jag på att skriva om ett gammalt välrefuserat manus - av den enkla anledningen att jag kan och vill. Trodde jag ...



Originalet, om man nu kan tala om ett sådant när ursprungsidén har modifierats minst fem gånger, hade väl ändå ett visst existensberättigande. Den här nya versionen känns däremot så avskalad och renskrubbad att den sannolikt är ett riktigt sömnpiller. Om ens läsbar.

Vad gör jag nu då? Ska jag fullfölja min eventuellt fåfänga strid och likt Don Quijote vägra släppa min stolta fana? Eller ska jag ge fan i fanan? Jag menar, det finns ju fler fanor här i världen. Jag har en dator som är fullproppad med bra, halvbra och rent ut sagt usla idéer - någon av dem ska väl i allsin dar kunna fungera?

Samtidigt känns det motigt att släppa taget om något som jag har lagt ner så oändligt många timmar på. Bortkastat arbete är bara så fantastiskt sorgligt!



Nej, jag biter nog ihop ett tag till. "Skam den som ger sig" och "tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar" och "upp med hakan" och allt det där ...

Tjoflöjt!

The pros and cons of freelancing

Okej, jag vet att jag tjatar! Och att jag är tjurig. Då var det sagt ... Nu till saken:

Det cirkulerar just nu ett avtal bland oss frilansande översättare. Avtalet kommer från en av landets större översättningsbyråer och är föremål för både huvudbry och beslutsvånda. Oavsett vad man tycker om de enskilda detaljerna i sådana här avtal, så innebär varje nytt avtal att mina möjligheter att överleva som frilansare blir alltmer kringskurna.



En av fördelarna med att arbeta som frilansare är att man själv kan bestämma hur mycket och framför allt när man jobbar. Man har också möjlighet att förhandla om arvoden, vilket i princip är ett måste eftersom ingen text är den andra lik. En annan fördel är att man har rätten att säga nej till jobb som man antingen inte tycker är givande, som inte betalar sig eller som helt enkelt är för tråkiga.

Som frilansare är det ens privilegium att själv bestämma när, var och hur man ska arbeta. Och det handlar inte om att jag är "latare" eller "bekvämare" än gemene man/kvinna. Det handlar om att jag i slutänden gör ett bättre jobb än jag skulle gjort om jag hade suttit 9 till 5 i ett bullrigt kontorslandskap. Det handlar om inspiration och om förmågan att hålla nyfikenheten vid liv.



Nå, de fördelar jag nämnde ovan är i stort sett utraderade vid det här laget. De flesta byråer kräver att du sitter fastklistrad vid din skärm 9 till 5. Detta för att du, i sann 'lägsta budet vinner'-anda, ska vara tillgänglig att erbjuda dina tjänster när det dyker upp jobb under dagen. Du kan inte förhandla om priserna, utom i yttersta nödfall, på grund av att "kunden är så priskänslig" (men när jag jobbar mot en direktkund är det aldrig några problem ...??) och trots att jag tusen gånger har sagt att jag inte översätter vissa typer av texter (juridik), så hamnar det ändå titt som oftast sådana texter på mitt skrivbord, eftersom projektledaren "marknadsför" texterna, så att de ska kunna läggas ut på översättare så snabbt som möjligt.

För bara några år sedan var det möjligt att "jobba in" tid, det vill säga beta av jobb under kvällar och helger, för att sedan ta lite ledigt vid behov.
Det är uteslutet idag. Om jag inte är med och visar intresse för "mina" kunder, lotsas de genast vidare till någon annan. Och större jobb styckas upp i mindre bitar på flera översättare, dvs. ni kan var flera översättare på ett projekt och ni har i princip ingen som helst kontakt med varandra. Att synka texterna och termerna översättarna emellan tar för lång tid - och tid är ju pengar, eller hur?

Äsch, nog gnällt för idag. Nu är det dags för kaffe här på kontoret, med me, myself and I.

Tvättmaskinssyndromet

Den allra vanligaste responsen, när jag informerar nya bekanta om mitt arbete, är: "Men jag skulle inte ha självdisciplin för att arbeta ensam så där, jag skulle gå iväg och tvätta och göra annat, bara för att slippa jobba!"



Jo, det är väl så, att det arbete som ska utföras i ensamt majestät, måste vara roligare än att tvätta!

I min bok är det mesta roligare än att tvätta. Till och med översättning av termlistor, som annars är något av det tråkigaste man kan tänka sig. Under mina 20 ensamarbetande år har jag nog inte en enda gång valt tvättmaskinen "för att slippa jobba". Det ligger inte för mig. Däremot kan jag absolut ha valt att gå och göra fudge i stället för att jobba. Men det är ju en helt annan sak. Fudge är gott!

Konsten att skapa rutiner

Jag har aldrig varit någon vän av rutiner, men jag inser att de fyller en funktion. De kan till exempel kickstarta dig när vakentillståndet känns som en avlägsen utopi. När ögonen inte riktigt orkar upp över horisonten, då fungerar rutinerna som en rollator.

Och, let's face it, visst är det så nästan varenda morgon så här års?
Jag - som alltid berömmer mig av att inte behöva mycket sömn, att kunna vakna på en femöring, gå från 0 till 100 på första ringsignalen - är seg som dygnsgammalt potatismos dessa dystra, mörka decembermorgnar. Hur är det möjligt att ens tro att jag ska kunna generera en enda inspirerande tanke, än mindre skriva mina (minst) 2000 ord per dag?

Här krävs det tyngre artilleriet:

Steg 1: Kaffe. Lite hederligt, överdoserat Zoegas gör underverk.

Steg 2: Sitt skönt - men inte så skönt att du somnar! I mitt fall är det sofflocket som gäller. Sofflocket, ett par kuddar bakom ryggen och en elfilt över benen. "Full patte" på elfilten!

Steg 3: Börja med att skriva något helt annat, något som bara handlar om lustformulering. Kanske ett blogginlägg? ;)

Steg 4: Närma dig din text försiktigt. Börja med att läsa igenom det sista du skrivit. Om det känns otäckt, läs med bara ena ögat.



Om det är ok, om du inte genast vill kasta datorn genom närmaste glasruta, då är du i hamn. Vaken, redo för en arbetsdag.

Lycka till!

Hundragubbesjubileum

... hade Emil i Lönneberga en gång i tiden, när han hade täljt 100 gubbar.



Nu har inte jag gjort det, för jag täljer inte gubbar, men jag har faktiskt passerat 100 sidor och 40 000 ord. Visserligen är hela materialet på 250 sidor och drygt 100 000 ord, men eftersom jag skriver om hela rasket känns 100 sidor som ett stort steg. Jag känner mig nästan löjligt effektiv!

Men så sitter jag också i köket, med både lussekatter och pepparkakor inom bekvämt räckhåll. Kan man bli annat än effektiv då?



Jo, det kan man. Man kan bli rejält tjock också! Men det bjuder jag på, för lussekatter är himmelskt och pepparkakor en nödvändighet!

Simma lugnt!

Om Tippex och fattiga kyrkråttor

Jag har funderat på en sak: Varför i hela fridens namn sålde jag min gamla skrivmaskin?

För sisådär tjugofem år sedan, strax innan jag flyttade till Stockholm, sålde jag skrivmaskinen till en student på högskolan i V.
Det var en behändig liten maskin, bärbar snarare än släpbar, med en röd kåpa som man kunde knäppa fast över vals och tangenter, så att den kunde förflyttas utan att man behövde vara rädd att skada den. Typ såhär:



Än idag kan jag sakna dess knapprande ljud och plinget från valsen. Jag minns hur jag brukade sitta på balkongen på Vintervägen i V och skriva till ljudet av polissirener (området hade lite dåligt rykte vid den här tiden) och slagsmål mellan fyllon i grannlägenheten.
Den var behaglig att skriva på och jag trivdes med lukten av Tippex. Det fanns verkligen ingen anledning alls att sälja den. Förutom rent ekonomiska skäl då. Jag var fattig som en kyrkråtta och 250 spänn, eller vad jag fick för den, var inte att förakta.

Jag ångrade mig redan när jag såg köparen cykla iväg med skrivmaskinen, men då var det så dags. Med pengarna i säkert förvar fortsatte jag packa ihop mina tillhörigheter inför den stora flytten. Att lämna V var egentligen inget svårt beslut. Jag hade inte slagit rot där, trots att jag bott där i åtta år. Att lämna ifrån mig skrivmaskinen kändes som en betydligt större förlust. Och, som sagt, fortfarande - 25 år senare - känner jag hur det svider till i hjärteroten när jag tänker på min röda skrivmaskin.

Köpa en annan på Blocket? Jo, jag har förvisso funderat på det många gånger. Men, ärligt talat, vad ska jag med en skrivmaskin till? Familjen kommer att göra myteri om jag ska sitta och knappa på den dagarna i ända.

Förändringens vindar

Ibland måste man lämna sin komfortzon. Kanske till och med göra radikala och mer permanenta förändringar. Bara för att inte tappa nyfikenheten och flexibiliteten. För att inte stelna i sitt uttryck.
Låter det pompöst? Det är faktiskt ärligt menat.

I 20 år har jag varit övertygad om att översättarjobbet är min grej. I nästan 20 år har jag varit fullt nöjd med min tillvaro. Men på sista tiden har jag - återigen - börjat fundera på "vad jag ska bli när jag blir stor" och det var länge sedan det hände senast, kan jag säga.

Översättarlivet har förändrats, från en ganska intressant tillvaro med mycket knåp och knep, till ett liv som ordsprutande robot. Tyvärr har ersättningen förändrats åt samma håll. Jag menar, robotar är ju inte kända för att spendera en massa pengar så ersättningen är väl egentligen fullt rimlig ...


Många gånger har jag klagat över det här och nu har jag slutligen bestämt mig för att ta en tillfällig time-out. Jag börjar med december månad och så får vi se vad som händer. Under tiden ska jag skriva färdigt det manus som har fått stå tillbaka en tid för "betalda" (läs:ofullständigt betalda) översättningsarbeten.

En förändring av något slag har varit på gång länge, men exakt hur den ser ut vet jag inte än. Jag vet inte ens hur min morgondag ser ut - och tänk, jag tycker att det är skönt!

Glöm inte: