torsdag 17 december 2015

Konsten att trycka på Skicka

Det handlar ju om att bestämma sig. Att inför sig själv kunna slå fast att nu är jag klar, nu vill jag inte ändra någonting, vartenda ord sitter där det ska sitta och inget ord saknas. Det här är ett slutfört projekt.



Ja, det (ovan) är ju också en aspekt värd att beakta. Jag måste färdigställa för att kunna fortsätta med nästa projekt. Som redan är igång, faktiskt! Men den här gången handlar det inte om romantik, jag behöver nog lite paus från romantiken känner jag ...

Så, när jag nu har fört in en sista ändring, som trillade in i mitt huvud i går kväll, är frågan: ska jag våga ta steget och trycka på Skicka? Kommer fler ändringar att trilla in i huvudet? Troligtvis. Men jag kan inte vänta till dess att alla eventuella ändringar slutar poppa upp i medvetandet, för så länge kan nog ingen vänta. Jag tror inte att man någonsin sitter och tänker att "okej, nu är det här så jäkla bra att inte ett enda kommatecken kan pillas med". Det vore lite onaturligt. Eller är det bara jag? Är det någon som tänker så, oavsett vad det handlar om för typ av skapande? Du som drejar askfat, målar tavlor, stickar pannband eller snickrar möbler - känner du någonsin att "Nähe, nu är det komplett! Inget kan bli bättre."? Frågan är om det ens är ett önskvärt tillstånd? Om du tänker så, då lär du ju inte utvecklas mer över huvud taget ... Och det vore ju tråkigt.

Så nu tar jag och trycker på Skicka. Nu eller aldrig! Håll tummarna och ...

måndag 14 december 2015

Färdig, sa Sigrid

Ja, det verkar som om jag snart kan säga precis som Sigrid, nämligen att jag är färdig.



56 215 ord och 165 sidor. De slutgiltiga siffrorna kan variera lite hit eller dit eftersom jag har cirka fyra dygn på mig för finslipning, men i runda slängar.

Är jag nöjd? Jomenvisst. Det är kanske inte min genre, men å andra sidan kanske jag kommer att läsa lite mer sånt hädanefter. Jag har nämligen hittat en favorit, vår egen svenska romancedrottning Simona Ahrnstedt. Jag har med god aptit lyssnat på hennes alster för att få en känsla för språket, som ju skiljer sig väldigt mycket från vad jag är van vid. I synnerhet om man tänker på att jag är facköversättare! Två diametralt olika världar!

Simona Ahrnstedt har ett vackert språk och är fullt läsbar och läsvärd, vilket man inte kan säga om alla romanceförfattare - långt ifrån. Men det är underhållande, spännande och håller hög kvalitet. Så tack till Simona, utan henne hade jag nog fortfarande slitit mitt hår i desperation. Jag inledde nämligen med att lyssna på Nora Roberts och Tiffany Reisz ... För den som undrar kan jag rekommendera Tiffany Reisz serie "The Original Sinners". Men håll i hatten!

torsdag 3 december 2015

Konsten att skriva en roman

Nu vill inte jag på något vis påstå att jag har blivit expert på romanskrivande helt plötsligt, men jag har lärt mig väldigt mycket den här hösten. Bland annat har jag lärt mig "att våga vara dålig", som någon klok person en gång sa - på tal om hur man går till väga när man skriver böcker. Det är ett väldigt bra sätt att formulera saken. Väldigt få människor sitter med en komplett berättelse fix och färdig i huvudet, som sedan kan skrivas ner ett ord i taget utan några ändringar.

Jag har skrivit på en mängd olika bokmanus under alla år, ända sedan jag lärde mig läsa, och ett problem som alltid har satt krokben för mig och för den berättelse jag håller på med, är att jag slutar när jag tycker att det blir dåligt eller när jag tappar fart. Slutar tvärt av och börjar om, pysslar och donar, raderar och lägger till, flyttar om och byter perspektiv och så vidare i all oändlighet. Självklart blir resultatet ren och skär pyttipanna! Eller pannkaka, om man så vill. Det slutar oftast med att jag har glömt bort varför jag en gång började skriva berättelsen och således har jag även glömt bort vart jag var på väg.



I och med Harper Collins romantävling har jag nu fått möjlighet (läs: piskats till) att följa en mall (genren romance har en mycket tydlig färdplan) och under hård tidspress skriva färdigt en hel roman, det vill säga en början, en mitt och ett slut. Och jag kan idag, glad i hågen, meddela att jag är inne på upploppssträckan, målgången är inom synhåll. Det känns väldigt kul och jag är superstolt över mig själv. Det spelar ärligt talat ingen som helst roll om inte jag vinner finalen, jag är så glad över att ha kommit så här långt.



Nå, i mina gömmor har jag under åren lyckats samla på mig hundratals börjor, några mittar och i princip inga slut. Vissa av mina börjor är riktigt bra och det finns även en och annan helt okej mitt. Kanske är det nu jag ska börja haka på några slut här och var? Ja, jag har fått blodad tand. Det finns viss risk för att Harper Collins har skapat ett monster!

torsdag 26 november 2015

Konsten att tappa bort sig trots karta och kompass

Jo, så kan det gå. Mitt romanceprojekt har varit på väg mot papperskorgen både en och två gånger. Nu har jag tagit hjälp av två stackars vänner som ska hjälpa mig bena ut det här eländet. Samtidigt har jag vandrat omkring och lyssnat på Simona Ahrnstedt i lurarna och insett två saker:

1. Min ursprungliga tanke ska inte avvikas ifrån, basta. Även om jag kanske tycker att den var lite tråkig, så var det ändå den som vann finalplatsen. Det jag behöver göra - som Harper Collins tipsade om - är att finmejsla och förtydliga personerna och själva berättelsen. Inget annat.

2. Det här kommer nog att lösa sig. Kanske. Om jag bara kan hålla mig på mattan och inte låta alla mina bokstavskombinationer komma till tals, för då går det obönhörligen käpprätt åt skogen! Vilket mina två stackars hjälpläsare nu - gissar jag - har börjat inse, ity den version de har fått sig till livs är en mindre katastrof av utstickande små uddar och holmar av onödigheter.



Så idag är det städdag här på ESB Text kan man säga. Bort med allt ovidkommande och förfina ursprungstanken. Det är gott och väl så.

Ja, om jag nu bara kan hålla fast vid den tanken tills det här projektet är klart, så vore jag enormt tacksam.



onsdag 18 november 2015

Losing your way ...

... on a journey is unfortunate. Losing your reason for the journey is a fate more cruel!

(Ungefär: Att glömma vart du är på väg är ju tråkigt, men att glömma bort varför du är på väg är betydligt värre!)

Så sa en gång en klok man vid namn H.G. Wells och det är bra sagt tycker jag, särskilt med tanke på att karlen skrev science fiction större delen av sitt liv. Jag har nämligen själv aldrig lyckats ta mig igenom en sci-fi-roman utan att halvvägs glömma bort varför jag läser den ...



Hur som helst, jag har märkt att jag drabbas av den första formen av förvirring flera gånger per dag under mina bemödanden med mitt tävlingsalster. "Vart är vi på väg?" ekar Christian Looks röst i mitt huvud, om och om igen. Orsaken till att jag gör det jag gör är dock en och densamma, vilka kringelikrokar jag än väljer att gå:

Detta tävlingsmanus ska vara färdigt, läsbart och helst även läsvärt senast den 15 december. Inlämning är den 20:e men då är jag redan utflugen för julfirande på annat håll. Jag har alltså mindre än en månad på mig! Och om man räknar bort helgdagar, så blir det bara 18,5 arbetsdagar kvar varav en dag kommer att bli sönderbruten av en rödnäst jullunch på Långbro värdshus med mina översättarvänner. Vissa saker måste man ju ändå få unna sig ...



L'chaim!


måndag 16 november 2015

Förskräcklig drömkvinna ...

... på fyra bokstäver. Någon?

Nå, den första förskräckliga drömkvinna som föll in i mitt huvud var ju "Elin", men just som jag skulle sätta pennan till papperet (eller rättare sagt fingret på paddan, ity jag oftast löser e-korsord) slog det mig att Drömmen om Elin faktiskt inte handlar om en förskräcklig kvinna utan om en ljuv och rar. Men hur tänkte jag där, hur kunde det gå så illa?



Ja, för att analysera denna min spontana reptilreaktion måste vi gå cirka 45 år tillbaka i tiden. Närmare bestämt till låg- och mellanstadieskolan i B, i södra Smålands djupa skogar. Skolan hade, förutom ett antal mycket rara lärare och världens mysigaste mattanter, även en skräcködla á la Godzilla vid namn Elin (jajamen!). Denna reptil huserade i 3-4:ans klassrum och roade sig med att skrämma slag på diverse tillbakadragna och tystlåtna adepter, typ undertecknad. Och de som inte lät sig hunsas kastade hon helt sonika ut i korridoren, där för övrigt min bror tillbringade större delen av sin tid i årskurserna 3 och 4.



Drygt 20 år senare skulle jag få anledning att stöta på denna Godzilla i människohamn i samband med en hantverksmässa i mina hemtrakter. Jag traskade i godan ro runt och hälsade på gamla bekanta med äldste sonen i famnen, när min mamma plötsligt sa hej till en gammal dam som såg lätt förvirrad ut. Jag hörde hur min kära mor presenterade mig och jag hörde även hur hon sa namnet på den gamla damen. "Elin, känner du igen Susanne? Hon gick ju i B skola ..."
Resten av samtalet föll bort eftersom jag vid det laget befann mig i chocktillstånd. Jag stirrade på damen, som såg oförstående på mig och när mina nerver lugnat sig en aning insåg jag till min förvåning att hon inte hade en aning om vem jag var!

Idag är Elin borta, men tänk om hon hade vetat vilka mardrömmar och tvångstankar hon åsamkade mig under de där åren då hon var min lärare. Och tänk om hon vetat att jag när jag skulle bli mamma häftigt motade bort alla förslag på att döpa en eventuell dotter till Elin, som var ett mycket populärt flicknamn vid den tiden.

Nå, idag finns det förhoppningsvis inga sådana skräcködlor kvar i skolvärlden, för min äldste son har vågat språnget och utbildar sig just nu till lärare vilket torde vara ett gott betyg för de lärare som kantat hans väg genom skolan.


fredag 13 november 2015

Cringing away

Att skriva en kärleksroman "i teorin" är betydligt enklare än att göra det på riktigt, kan jag säga. Och att ha en deadline som ligger bara lite drygt en månad fram i tiden känns ... hur ska jag säga ... skitläskigt!



För att komma i rätt stämning, eftersom jag känner att mitt manus hela tiden tippar över åt chic lit-hållet, bestämde jag mig för att lyssna på ännu lite mer romance i min e-boksapp. Den här gången tog jag tjuren vid hornen och valde Nora Roberts - min livslånga antagonist och fetaste hatobjekt. Jo, jag vet att det är totalt irrationellt att avsky en människa du aldrig har träffat och i synnerhet en författare vars böcker du inte gillar. Nå, så läs dem inte då! Svårare än så är det inte!

Men nu skulle det alltså ske. För att inte i onödan köpa in böcker som jag kanske inte tänker läsa ut, valde jag återigen e-boksversionen och satte igång. Och vad hände? Efter 46 minuter och 43 sekunder vred jag mig runt min egen axel av obehag över det plågsamt sötsliskiga språket, de oerhört fåniga situationsbeskrivningarna, de gulliga ögonblicksbilderna av skuttande ekorrar som förirrar sig bland stolta björkar och vajande grästovor etc. etc.

Bildresultat för romantik

Suck!

Jag inser att jag måste borsta upp mig rejält om det här ska gå vägen. Om jag ska ha minsta lilla vinstchans måste jag lära mig att:

1. beskriva människors utseende på ett väldigt känslosamt och lite aningslöst sätt, för att få läsaren att förstå att här har vi en kvinna som helt enkelt är sinnebilden av överjordisk kvinnlighet och tjusning, men stackars liten har ingen aning! Eller en man vars blotta existens andas testosteron och virilitet så till den milda grad att kvinnor i hans omgivning svimmar handlöst runt omkring honom - självklart utan att han begriper varför

2. tänja på alla eventuella antydningar till romantiska situationer i syfte att skapa amorösa förväntningar i läsarens huvud. Och då talar vi tänja på dem intill oigenkännlighet och långt bortom all rim och reson, för att riktigt suga ut det göttaste ur alla tänkbara och otänkbara chanser till just romantik.

Hmm, jag har nog en liten bit kvar att vandra, är jag rädd. Don't get your hopes up, folks!


torsdag 12 november 2015

Finalist!

Nej, jag hade inte väntat mig det här! Absolut inte! Men faktum kvarstår, jag fick nyss ett mejl i inkorgen som hävdar att jag är en av de fem som har gått vidare i den där författartävlingen på temat Romance som jag har stönat och stånkat och pustat över nu en längre tid. Kalasroligt, ju! Så nöjd och glad att jag nästan spricker.



Jag har inga som helst förväntningar på att vinna tävlingen, men är så fantastiskt tacksam och lycklig över att gå till final! Tack Harper Collins!

tisdag 10 november 2015

Med tanke på ... artikel i DN för en vecka sedan om respekten för kunnandet

Artikeln "I klassamhället ignoreras kunnande och meriter" (DN, 4/11-15) får mig osökt att tänka på en solig eftermiddag i Oxelösunds hamn för några år sedan. Det var sista sommarlovsdagen och vi var några föräldrar som tog med oss våra ungdomar och ett par vänner ut i båtarna för "sista middagen med gänget".

Jag har aldrig egentligen, på riktigt, förstått det här med "klassamhälle". Jag må vara född i en familj som är bönder så långt tillbaka som någon har orkat släktforska, men jag har aldrig fattat att det faktiskt finns olika nivåer eller att vår bakgrund spelar någon som helst roll i slutändan. Jag har läst otaliga böcker i ämnet, men själva företeelsen och dess konsekvenser har lämnat mig oberörd. Fram till den här eftermiddagen i Oxelösund, alltså.

En av våra ungdomars vänner kommer från ett hem som man förmodligen skulle kalla "burget", dvs. rejält förmöget. Han tillbringar sommarloven på Franska Rivieran, han åker till Gotland och Sandhamn när man "ska" åka dit etc.

Under middagen diskuterades bland annat gymnasievalet, som skulle bli aktuellt under hösten för flera av ungdomarna i gänget och även för den här pojken. Jag frågade honom om han hade tänkt igenom vilken skola han ville gå på och det hade han. Han nämnde därefter en av de innerstadsskolor som kräver absolut högst slutbetyg från grundskolan och jag påpekade att ja, då måste du ha bra betyg, eller hur? Pojken nekade, med ett lojt flin. Nähe, han hade minsann urusla betyg. Men, undrade jag - korkskallen - hur ska du göra då? Äsch, sa pojken, det där tar farsan hand om!



(Obs! Personen på bilden har inget med textens innehåll att göra.)

Det tog en stund innan polletten trillade ner, men efteråt kunde jag bara konstatera att jaha, nog är det skillnad på folk och folk alltid. Och på sätt som jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. "I klassamhället ignoreras kunnande och meriter" - jo, det är så sant som det är sagt. Och det är inte 1920-talet det handlar om ...

fredag 6 november 2015

Övning ger färdighet

Romance-projektet har plötsligt tagit ett skutt framåt, uppåt. Efter att under ett par veckors tid ha försökt att smälta min något chockartade clinch med modern romance, har jag nu tagit skeden i vacker hand, seden dit jag kommer, anpassat mig efter omständigheterna och fått till lite av det som bokutgivarna envisas med att kalla romantik, men som jag hellre skulle vilja beteckna som rent "snusk". I en alltigenom positiv bemärkelse, självklart!



Possum si volo, vill man så kan man. Eller rättare sagt, måste man så måste man. Och när det väl lossnar så är det faktiskt riktigt roligt. Det handlar självklart även om att släppa taget om sargen och våga språnget. För mig är det här ett språng, ett rejält språng. Och på onsdag annonseras finalisterna ...



Ja, nästan så här spännande är det faktiskt just nu. Kill i magen i den högre skolan. Håll tummarna för mig!

onsdag 4 november 2015

Det här är inte rumba!

Jag säger som Tony:




Cirka 100 sidor in i min roman på temat "Romance" kan jag bara konstatera att det här inte är rumba! Och inte romance heller, faktiskt.

Jag vetefasen vad det är, jag vet bara att romantiken inte vill sig riktigt. Nu börjar jag nästan hoppas att mitt första kapitel inte går vidare till final, för då kommer de som har läst och svettats och omsorgsfullt valt ut fem finalister att bli jättebesvikna.

Så, vad gör jag nu? Tja, jag jobbar på och hoppas på det bästa. Jag hoppas att romantikprylen plötsligt ska dimpa ner i skallen på mig och om jag bara skriver på och låtsas som det regnar - vem vet vad som kan hända? Jag menar, konstigare saker har väl hänt, i allsindar!

Så, tack för inputen Tony/Robert, men jag kör nog på i mina hjulspår och så får vi se vart det barkar.

Häpp!


tisdag 3 november 2015

Vad är det för likhet mellan David Lagercrantz och Monty Python?

Jag promenerar en hel del och när jag inte har någon att promenera med brukar jag lyssna på e-böcker. En längre tid har jag försökt lyssna mig igenom sista Millennium-boken, det vill säga den av David Lagercrantz. Det har gått trögt och idag, när jag kommit ungefär halvvägs, gav jag slutgiltigt upp. Droppen som fick bägaren att rinna över var en ganska fånig, liten detalj.


(Här skulle jag eg. ha en bild på David, men det blev Stieg i stället. Because I'm worth it!)

Någonstans mitt i boken beskriver David en av skurkarna eller rättare sagt hans uppväxt. Han hade en bedrövlig uppväxt, det förstår man, och beskrivningen blir lång. Till slut, för att riktigt gnussa in hur eländigt det hela var, fick det arma barnet dessutom - som om inte allt det andra hemska vore nog - stryk med en "trasig käpp". Alltså, inte bara fick han stryk med en käpp, han fick till råga på eländet stryk med en "trasig käpp"! Herregud, man har väl aldrig hört på maken så eländigt!



Ja, där någonstans kom jag osökt att tänka på Monty Python och sketchen där fyra män från Yorkshire försöker överträffa varandra med berättelser om sina respektive uppväxter. Och där någonstans tappade han bort mig, David. Inte bara på grund av käppen, utan även på grund av sin förutsägbarhet, pratighet och uppenbara försök att efterlikna Stiegs sätt att skriva.

Häpp!

torsdag 29 oktober 2015

Tvärnit!

Att skriva på temat romantik är verkligen inte min starka sida, har jag insett. Jag förlorar mig hela tiden in på sidospår som känns mer angelägna. Typ zombie-, polis-, blod och tarmartemat - vad som helst, bara inte romantik. Och då är jag verkligen inget zombiefan!



Just nu, efter 80 sidor, har jag kört tvärfast. Inser att jag måste backa klockan och skriva om stora delar, byta lite inriktning. Som vanligt behöver jag tänka mer "show don't tell" i stället för tvärtom - min vanliga svaghet - och över huvud taget använda mer miljöbeskrivningar. Någon sa en gång att jag borde skriva filmmanus, eftersom dialogerna är min bästa gren och kanske stämmer det. Men just nu är det det här som gäller, kärlek, hjärta och smärta. Jag har till och med gjort en särskild spellista att lyssna på - som jag iofs tröttnade på efter en spelning. Jag har också kört lite scener ur Pride & Prejudice (serien, inte filmen), med baktanken att om inte mr Darcy kan få mig i rätt stämning, så kan inget det.



Det går väl sådär, kan jag säga. Mr Darcy glittrar med ögonen på ena skärmen, samtidigt som jag lyssnar på Pitbull och stirrar på sidan 79 och en halv på den andra skärmen. Det lär bli en ilsken löprunda om ett par timmar.

måndag 26 oktober 2015

Papperstidningens uppgång och fall - en rent privat iakttagelse

Något har hänt! "One small step for man, a giant leap for mankind", eller om det möjligtvis kan vara tvärtom?



Hur som helst, jag har alltid - förutom några år på 80-talet när jag inte hade råd - uppskattat min morgontidning i pappersformat. Papperet handlar i sig enbart om att jag vill kunna lösa korsorden (vi talar DN här, de har Sveriges bästa kryss) medelst blyertspenna. Because I'm worth it!

För något år sedan, när jag som vanligt skulle förnya prenumerationen på det lite slentrianmässiga sätt som man förnyar dylika saker, insåg jag att papperstidningen har blivit helvetiskt dyr! Runt 4500 spänn kostar det idag att få t.ex. DN i brevlådan varje dag!

En digital prenumeration på DN kostar 99 kronor per månad, men då får man tyvärr inga korsord. Vill man ha dem blir det betydligt dyrare. Å andra sidan är det fredags- och lördagskryssen som är bäst och då kan jag faktiskt ta en prommis till kiosken och köpa lösnumren. Sådeså.



Och i morgon får jag leverans av en styck iPad mini, att läsa min digitala tidning på, ity telefonen är lite i minsta laget, delvis beroende på alla annonser som cirkulerar på tidningsappen. Och kostnaden för paddan? Jodå, 4500 spänn ungefär. Som en årsprenumeration. Men förhoppningsvis kan den användas även kommande år ...

Händelser i en tågvagn

För ett par månader sedan hade jag nöjet att åka tåg mellan London och en förort vars namn jag har glömt. Det var en resa på någon dryg timme och tåget gick på sekunden, vilket kändes lite ovant och spännande för en svensk.



Kupén hade plats för cirka femton personer och snett emot mig satt ett ungt par. De var uppseendeväckande propert klädda och såg välpolerade ut i största allmänhet, och eftersom jag ofta brukar leta upp folk att fantisera kring, valde jag ut det här paret. Mina fantasier brukar gå ut på att genom att iaktta människors beteende försöka gissa vad de är för personer, vad de arbetar med, deras relation till varandra och så vidare.

Mannen läste en bok och jag försökte snegla mig till titeln, men utan framgång. Jag la märke till att han använde ett gem som bokmärke och tänkte att det är ju ganska smart. Ett gem trillar ju inte ut som mina vykort brukar göra. Efter en stund noterade jag en annan sak, något som faktiskt förvånade mig mycket. Mannen höll i boken med ena handen och med den andra, mycket välmanikyrerade handen krafsade han sig på olika ställen på kroppen. Han satt exempelvis länge och krafsade sig på ena ytterörat. Han rev med nageln mot örats kant, och därefter stoppade han nageln i munnen! Man såg att han rengjorde nageln, rensade den från hudavlagringar och diverse annat, och därefter började proceduren om på nytt. Krafs på örat, rengöra nageln i munnen. Min förvåning var, för att uttrycka sig milt, stor. Och min förväntan inför kvällens barbeque svalnade i samma takt som mannens fingernagel nogsamt rengjordes medelst framtänderna.



Det kanske är lite larvigt att bli så påverkad, men det här var något av det vidrigaste jag har sett i den vägen. Nog för att folk kan, när de tror att de inte är iakttagna, bete sig lite hur som helst, men det här ... Och dessutom en person som såg så renskrubbad och välpolerad ut! Det var nästan det mest upprörande av alltihop, att han såg så prydlig ut. Tala om falsk marknadsföring! Och, tänkte jag där jag satt med mannen mitt framför näsan i över en timme, hur länge dröjer det innan flickvännen upptäcker dessa små egenheter och slutar tycka att han är förtjusande, och i stället börjar inse att han är en äckelpotta?

måndag 19 oktober 2015

Första kapitlet inskickat!

Spänningen är oliiiidlig! Deadline för första kapitlet i HarperCollins tävling om Sveriges bästa Romance-manus infaller den här veckan och eftersom jag aldrig vill vara ute i sista sekunden, har jag alltså redan tryckt på "Skicka".



Vad händer nu? Ja, nu får man vänta lite. Senast den 11 november bör jag få veta om jag gått vidare och eftersom det då gäller att fort som tanken ha ett komplett manus klart, så finns det absolut ingen tid att latmaska sig!



Flitens lampa fortsätter därför brinna förtvivlat, för nu återstår resterande X antal kapitel, inklusive allt vad detta innebär av romantik, konflikter och allehanda snårigheter. Dessa ska i slutänden mynna ut i en upplösning som förhoppningsvis ska leda till ett ...



*geniknölarnagnuggasfebrilt*

fredag 16 oktober 2015

Att knäcka en kod

Jag blir mer och mer fascinerad av romance-genren.



För det är, som någon sa, en kod man måste knäcka, och den är inte så enkel som man skulle kunna tro! Den följer ett alldeles eget upplägg och det finns vissa komponenter som man absolut inte får slarva över eller glömma bort.



Som det här med konflikten. Det måste finnas en tydlig konflikt och ett hinder. Sedan ska det också finnas yttre omständigheter som på något sätt för samman de två huvudpersonerna, till en början mot deras uttryckliga vilja. Som läsare måste du förstå hur rätt de här personerna är för varandra, men också vad som står i deras väg och hindrar deras förening.
De två huvudpersonerna ska inledningsvis tveka, rationalisera och vara medvetna om vilka hinder som ligger i deras väg och de bör självklart vägra lyssna till sina hjärtan ... Hur det slutar, hur det alltid måste sluta, det vet vi ju alla - även den som aldrig har läst en enda sådan här bok.

Det kan låta enkelt, men det är inihelsike knepigt att följa den här tråden och samtidigt ingjuta något liv över huvud taget i huvudpersonerna. Och på onsdag är det deadline för första kapitlet.
Fortsättning följer ...


onsdag 14 oktober 2015

Barbara Cartland-komplexet



Länge levde jag i tron att personer som slukar Cartland är lite ... hur ska man säga ... enkelspåriga? Att jag själv läste henne i unga år, till den grad att jag faktiskt på riktigt förväntade mig riddare på vita springare, är inte något som jag har skyltat med. Mina bokhyllor innehåller inte en enda roman av Barbara Cartland, delvis beroende på att jag läste dem i följetongsformat, i mammas Hemmets Veckotidning.
På senare tid har jag fått anledning att tänka om i den här frågan. Jag har insett att romancegenren har ett betydligt större "spann" än jag trodde.

Eftersom jag tänker delta i en manustävling med kärlekstema har jag i dagarna plöjt igenom romancelitteratur av det modernare slaget. Och jag kan säga så mycket som att jag saknar Barbara! I sammanhanget är hennes böcker ett under av stil och väl valda formuleringar. De må vara förutsägbara, men samtliga har (såvitt jag minns) avslutade meningar, korrekta syftningar, hyfsat smarta intriger och ett behagligt språk utan utstickande kanter. Det är - tyvärr - betydligt mer än man kan säga om modern romance, som mest verkar handla om att knö in så mycket sexuella anspelningar som möjligt per sida. Eller vad sägs om bondagesex med en präst, från sida 1? Ja, jag satte också morgonkaffet i vrångstrupen ...

Så, hur går det då med mitt manusprojekt? Jovars, tackar som frågar. Jag har lite svårt med själva romantiken, men annars går det väl bra. Och faktureringen ser man ju fram emot ...

onsdag 7 oktober 2015

Manustävling

Ja, så var det dags igen. Den här gången är det en tävling som ställer lite speciella krav, det handlar nämligen om kärlek, hjärta och smärta.



Från barnsben och upp till ca. 15-årsåldern var jag flitig läsare av Barbara Cartland och liknande, men därefter har det varit skralt. Någon som har något tips på bra "hjärta- och smärtaläsning"?

Den 21 oktober ska jag har lämnat in ett första kapitel till HarperCollins, så nu gäller det att gnugga geniknölarna.
Wish me luck, I'm going in ...!

tisdag 29 september 2015

Saker vi saknar

På sistone har jag flera gånger träffat på folk som pratar om Raketost som något de saknar och skulle vilja få tillbaka på hyllorna i livsmedelsbutiken. Och ja, Raketosten var väl för all del trevlig, med sitt snöre som tyvärr, mot slutet av oströret, var vansinnigt smutsigt, kladdigt och snuskigt.



Själv har jag lite andra saker som jag saknar. Till exempel laxmajonnäs.

(Av någon anledning gick det inte att googla fram EN ENDA BILD på laxmajonnästuben! Man anar en konspiration här?)

Jag var i yngre dagar knappast känd för mitt hälsosamma leverne, åtminstone inte matmässigt. Som improvisationsmatlagningens okrönta drottning uppfann jag sådana utsökta maträtter som "Pulvermos med ost", "Delikatessknäckebröd med laxmajonnäs" eller varför inte den väldigt underskattade "Veckochilin", som är en variant av Ulf Lundells veckosoppa. Min gamla gjutjärnsgryta har för alltid en diffus odör av gammal chilikrydda, oavsett vad vi försöker laga i den ...

I den mån jag alls åt bröd var det delikatessknäcke som gällde. De är tunt, dammigt och fastnar i tänderna, men som jag älskade det! Med ett tjockt lager iskallt smör och en generös orm av laxmajonnäs på ... Mmmmm, snålvattnet går till omedelbart!

Sen kan jag ju för all del också ibland tänka att Eterna (müslin) var gott. Dock vet jag inte om det faktiskt var gott, eller om jag köpte när jag flyttat hemifrån helt enkelt för att jag inte fick äta det hemma. Min mamma ansåg att det var skräp - dyrt skräp - och det är förmodligen helt sant.
Jag åt i alla fall med god aptit, men kan  tyvärr inte garantera att inte min astma faktiskt härstammar från det myckna ätandet av dammig Eterna i unga år ...

Associationer del 2

Igår köpte en familjemedlem en möbel från IKEA. Inget konstigt med det, det händer väl mest hela tiden, lite varstans. Men när jag klev in i rummet där möbeln monterades, slogs jag av en sak: Lukten!



När du öppnar ett platt paket från IKEA medföljer en alldeles speciell lukt, som förmodligen är en kombination av nytt trä, klister och plast. Lukten fick mig genast att tänka på när jag som 10-åring fick eget rum med ny säng och nytt skrivbord. Upplevelsen var dubbelbottnad. Dels saknade jag mina bröder, eftersom jag var van att dela rum med dem, och dels var det underbart att få känna sig stor och kunna gå in i rummet och stänga dörren om sig. Det där sista var viktigt; jag kunde välja om jag ville umgås eller ej! Ett väldigt stort steg.
Och allt detta bara för att sonen köpte en hurts som luktade IKEA-möbel ... Visst är det fantastiskt!

onsdag 23 september 2015

Associationsförmågans kraft

Squash är kul, men det är snart 30 år sedan jag spelade squash senast.



På 80-talet spelade jag däremot squash med liv och lust. Under min studietid fick man som student rabatt på lokala rackethallen och där brukade jag och min vän H träffas någon gång i veckan för att banka skiten ur (i hennes fall) alternativt bli bankad skiten ur (i mitt fall) på squashbanan. Jag förlorade 100 gånger av 100 och jag var en fullkomligt värdelös förlorare, då såväl som nu.

Efter matchen brukade vi lägga oss en halvtimme i de oerhört slöa gamla solarierna á 10 kronor polletten. Någon solbränna såg vi aldrig av, men det var ganska skönt att bara ligga där blick stilla och låta musklerna slappna av, och lyssna på Eurythmics Revenge. Alltid samma platta. Än idag, nästan 30 år senare, tänker jag på solarium när jag hör When tomorrow comes. När jag hör Thorn in my side tänker jag på hur jag brutalt väcks ur min halvdvala av en skarp knall som förkunnar att lysrören har stängts av.

Jag var ett stort Annie Lennox-fan, både vad gällde musiken och klädstilen, men hon är för tid och evighet förknippad med ... squash. Spelet, inte grönsaken.

tisdag 22 september 2015

Sitter här och filar

Just det, här filas det på utskick. Här ska det tas nya tag, vändas på stekar och bakas andra bullar. Kanske inte rymdforskning direkt, men nytt och vågat för mig.

Jag är ingen feg person och jag avskyr verkligen att få höra att "jag har gjort så här i 40 år och så ska det baskemej förbli!", men oj vad förvånad jag blev när jag insåg att det var just dit jag var på väg! Jag ville inte att saker och ting skulle förändras. Men samtidigt hade saker och ting redan förändrats intill oigenkännlighet och att då sitta och längta sig tillbaka till för fem år sedan är ju bara korkat!



Fram för nya drömmar, nya mål, ny mening och ny riktning. Kom ihåg, det är aldrig för sent att vända upp och ner på en sten.

måndag 21 september 2015

Textgranskning rockar!

Fredagen förra veckan ägnade jag åt en heldagskurs i textgranskning. När folk i min närhet himlade med ögonen och flinade rått inför min glittrande entusiasm insåg jag hur världen i stort ser på textgranskning. Torr, torrare, textgranskning ...?

Men nej, nej, nej, de vet inte hur fel de har!



Faktum är att textgranskning inte alls är tråkigt! Att lyssna på när Sara Rösare från Språkkonsulterna dissekerar en text är för oss ordarbetare ungefär - gissar jag - som när fysiker får träffa Fuglesang eller Hawking. Farligt nära ren njutning alltså.



Och jag som just nu står i begrepp att vända upp och ner på ESB Texts samlade kundflora funderar seriöst på att bredda min tjänsteportfölj till att även inbegripa textgranskning. Inte för att jag plötsligt skulle ha upptäckt någon ny och hittills okänd förmåga hos mig själv, utan helt enkelt för att det är textgranskning jag alltid har gjort! Korrläsning? Inte då! Fram till i fredags TRODDE jag att jag korrläste, men det gjorde jag inte alls. Jag är idag till och med tveksam till om jag ens KAN korrläsa en text, för då gäller det nämligen att hålla di små fingrarna i styr och enbart ägna sig åt att rätta rena felaktigheter. Hur många av oss kan säga att det är det vi gör, handen på hjärtat? Någon? Nej, tänkte just det ...

onsdag 16 september 2015

Spöket ibland oss

Det var länge sedan sist och jag trodde nästan att vårt husspöke hade övergivit oss, kanske fått ro i själen och kilat vidare till mer sälla jaktmarker - eller var spöken nu tar vägen när de inte längre spökar.
Under en tid har jag lagt märke till att saker och ting har börjat försvinna. En regnjacka, en sax, bestick ... Eftersom prylarna inte dyker upp igen kan jag liksom inte bevisa för mig själv att det inte bara är jag - eller någon - som är slarvig och dräller bort saker. Men nu är det inte längre någon tvekan!



En morgon i veckan cyklar jag till Eriksdalsbadet för att simma. En avgörande detalj är då att cykelnyckeln finns på plats, vilket jag brukar kontrollera kvällen före. Förra veckan var nyckeln borta och hur jag än letade så hittade jag den inte. Jag letade i nyckelskåpet, ovanpå nyckelskåpet, i väskor, jackor, byxfickor och skor. Ingen nyckel.
När denna veckas morgonsim närmade sig konstaterade jag lite surt att jag skulle behöva gå till simhallen, vilket tar betydligt längre tid än att cykla. Köra bil är inte görligt, eftersom bilköerna gör att det i värsta fall tar längre tid än att gå!

Men så i går morse när jag slentrianmässigt kastade ett öga in i nyckelskåpet ... hängde min cykelnyckel där, prydligt på sin krok!
Jag har intervjuat familjemedlemmar, som samtliga svär dyrt och heligt på att de inte har något med vare sig nyckelns försvinnande eller återkomst att göra. Och själv är jag - än så länge - inte så förvirrad att jag inte vet vad jag gör.

Alltså måste det vara husspöket som har slagit till igen. Detta plus bortsprungen regnjacka etc. samt märkliga företeelser i yngste sonens rum kan bara tolkas som att vårt husspöke är herre på täppan igen. Man håller i hatten ...

onsdag 9 september 2015

Rådjuren, råttorna och fallfrukten

För tillfället har jag ett uppehåll i arbetet som översättare och då sitter jag gärna i köket och skriver i stället för på kontoret. Köket är stort, ljust och har mycket fönster. Genom fönstren ser jag mina inneboende: rådjursfamiljen som mot vår vilja har adopterat oss och innehållet i vår trädgård. De spatserar hemtamt omkring som vore det deras egna ägor och äter beskäftigt både av det halvt nedrasade plommonträdet och av björnbärsbusken, som aldrig riktigt får fart just på grund av att våra objudna gäster är så förtjusta i den ...



Naturligtvis tycker jag inte om att ha rådjuren boende hos mig, men samtidigt är de vackra att se på och det känns på något sätt lite gott att ha dem här. Som att ha kakan och äta den. Bo hyfsat centralt och ändå lite på landet. Så de får hållas. Och med lite tur äter de upp fallfrukten i en takt som gör att deras konkurrenter om godsakerna, de inte fullt lika vackra råttorna, får en mager höst och kanske flyttar någon annanstans. Tänker jag, förhoppningsfullt och väljer att se åt andra hållet när familjen rådjur glufsar i sig floxen.



torsdag 3 september 2015

Onsdagsfundering ... på en torsdag

Ja, jag skrev onsdagsfundering och insåg sedan att det var torsdag. Patetiskt!

Hur som helst, idag har jag en sitta-på-soffan-och-jobba-dag, vilket betyder att jag, när jag kör fast eller när det blir för tyst, kan slå på tv-n och slölyssna/-titta lite samtidigt som jag försöker vara kreativ. Kanske inte världens bästa kreativitetsförhöjande aktivitet, men det fungerar ibland.

Just idag hittade jag "Blåst på konfekten" och jag minns att jag en gång i tiden tyckte att den var vansinnigt rolig. Idag känns den ganska uråldrig, men den har fortfarande sina poänger. Man får lära sig att det är en usel idé att dricka hejdlöst med sprit samtidigt som man äter värktabletter. Duh! Och så får man se Maria ur Sound of Music iförd tidernas värsta kameltå-jeans. Just det där sista var en ganska jobbig upplevelse även när det begav sig, 1979. För mig var Julie Andrews fortfarande en nunna då ...



Nåväl, efter en halvtimmes "Blåst ...", med flitigt intag av konjak och paraplydrinkar (Dudley, inte jag), inser jag att det finns äppeltarte i kylskåpet och att kaffet nog fortfarande är drickbart. Min kreativitetsboost fungerade alltså sådär idag ... Å andra sidan får jag ju en ovanligt trevlig eftermiddagsfika med:




tisdag 25 augusti 2015

Vad gjorde du idag för 40 år sedan?

Jag vet vad jag gjorde. Typ.

Det kanske inte var exakt på pricken denna dag, men någonstans däromkring hittade jag den här låten på radio och var omedelbart fast. Jag var 13 år och hade just köpt en bandspelare med radio av min kusin. Jag spelade in ALLT. Nästan ... En hel del fick raderas, men den här fick sin självklara plats på något av mina "blanneband".



Och ja, det är alltså - denna dag - 40 år sedan låten släpptes. 40 år! Förstår ni?

Idag gör jag inga blanneband längre, men jag gör spellistor Och den här finns alltid med någonstans. Oftast ligger den parkerad på en spellista jag använder när jag springer. Ett bättre upptåtjack får man leta efter.

fredag 21 augusti 2015

Sommar, Kristina och Maj

Jag har i sommar läst Kristina Sandbergs två första i trilogin om Maj från Ö-vik och under denna morgons löprunda lyssnade jag på Kristinas Sommarprat om Maj, varvid en och annan pollett trillade ner.

Jag har haft vissa problem med de här böckerna. Det har tagit tid, utan att jag har kunnat sätta fingret på vad som har varit problemet. Maj är en person väl värd att lära känna. Hennes öde delas av många kvinnor och det är en tid, eller flera tider, som är väl värda att både minnas och läsa om.
Maj och hennes familj, Tomas och barnen Anita och Lasse, blir en del av dig när du läser, det går helt enkelt inte att värja sig.



Först idag, när jag lyssnade på Kristinas Sommarprat, förstod jag. Jag har känt att det är något med språket, något som skaver. Samtidigt är det ett nytt och fräscht sätt att skriva/läsa och som sådant borde det vara både spännande och lockande.
Och idag som först insåg jag alltså vad det var: Språket är för intimt för mig. Du kommer så nära de här personerna att det blir plågsamt. Problemet ligger alltså inte hos författaren eller i böckerna, utan hos mig som läsare. Intimiteten ger mig taggar och gör att jag försöker hålla distans, vilket gör att jag får svårt att öppna böckerna. Men utan den där intimiteten hade de här böckerna säkert inte fått en sådan genomslagskraft.

Det är alltså bara att läsa på, att pina sig igenom och komma ut på andra sidan - kanske som en lite bättre människa.

torsdag 20 augusti 2015

Vissa lådor gör sig kanske bäst ouppackade

På vår vind finns många lådor och i en av dessa - en av de mer luggslitna - ligger en hoper gamla papper. Det handlar om en flyttlåda modell större, förmodligen från mitten av 80-talet, och den innehåller mina egna gamla texter. En del korta, en del längre och en del riktigt långa, som knölats ihop tillsammans med gamla skolkataloger och lite annat smått och gott i samband med någon flytt.
De där texterna, troligtvis hundratusentals ord, skulle idag kunna rymmas på en liten minnessticka. Så varför plockar jag inte bara upp dem ur lådan och omvandlar dem till digitalt format? Alternativt kastar bort dem? Jo, det ska jag berätta: jag törst inte!



Om jag kastar bort dem utan att läsa dem, så kommer jag att ångra mig och undra vad det var för potentiella mästerverk som hamnade på tippen. Och om jag plockar upp dem och läser dem i akt och mening att skriva in dem i min dator, finns risken att jag inser att jag var MYCKET bättre på att skriva för trettio år sedan än vad jag någonsin kommer att bli igen och det vore ju bara alltför tragiskt ...

Bildresultat för skriet

Därför låter jag lådan stå kvar på vinden, som en liten fläkt från förr och en påminnelse om den tid när jag satt på min balkong på Vintervägen i V och skrev på en röd reseskrivmaskin, ackompanjerad av grannens idoga och fruktlösa försök att bjuda mig på sur starköl.
Detta hände sig dessutom i en tid när jag var rökare och fullständigt ointresserad av mat, det vill säga balkongen var försedd med ett stort och ständigt överfullt askfat och i köket stod en gjutjärnsgryta som för det mesta innehöll en chili vars bäst-före-datum hade passerats med råge och en kastrull med intorkat pulvermos. Alternativt en blekfet soppa vars ingredienser har förpassats in i en välsignad glömska.
I kylskåpet gömde sig en hädangången liter mjölk, en tub laxmajonnäs och eventuellt en halvdrucken flaska Marinella och en fruktsoda. Dessa två storheter (vinet och sodan alltså, inget annat) brukade jag blanda ihop och inmundiga med god aptit, vilket i slutänden egentligen bara hade två effekter: huvudvärk och magont.



Ja, allt detta minns jag med hjälp av en sedan årtionden ouppackad flyttkartong. Visst är det fantastiskt? Å andra sidan ... Vilka minnen skulle väckas om jag vågade mig på att packa upp den?

tisdag 18 augusti 2015

Vad har Fredrik Reinfeldt och Meatloaf gemensamt?

Nja, kanske just ingenting. Men på min morgonrunda idag lyssnade jag på Fredriks sommarprat och det slog mig hur nästan rörande mänsklig, klok och inkännande vår före detta statsminister är.

Nej, jag röstade inte själv på honom förra året, men jag borde kanske ha gjort det ... Eller vi kan säga så här: Efter det här Sommarpratet skulle jag rösta på honom nästan oavsett vilket parti han företrädde. Men bara nästan ...



Varför?
Tja, han gillar att läsa och precis som jag älskade han Asian Saga och Sagan om ringen. Han gillar Meatloaf och i sitt Sommar spelade han förvånande nog även Top Gun-temat och Staten och Kapitalet. Bara en sån sak!
Han har dessutom en avväpnande tydlig uppfattning om många saker men vägrar vara tvärsäker - en åkomma som de flesta politiker lider av. En ödmjuk och vis person som mycket väl skulle kunna hamna i FN-huset en vacker dag.

Okej, jag är helt blockblind och har under mitt liv röstat på i princip alla etablerade partier - utom t.ex. SD, NyD och några till. Därför, Fredrik, har du här min röst in blanco om du nu skulle få för dig att pillra med politik igen!

torsdag 13 augusti 2015

Översätta - jobb för en häxa?

Idag står det att läsa i en av våra största blaskor att inte mindre än fem häxtjänster har utlysts av arbetsförmedlingen i Sundsvall, Gävle och Skellefteå.



Jodå, det är alldeles sant! Fast på AF:s hemsida kallar man det inte för häxa utan för medium. Frågorna man ställer till presumtiva sökande är:

Vill du ha ett intressant, flexibelt arbete där du själv styr din arbetstid?
Är du lojal, flexibel, pratsam, positiv och har människokännedom?

Det står också att arbetet är flexibelt och intressant, men ganska ensamt eftersom du arbetar hemifrån. Via datorn har du dock kontakt med övriga medium genom olika typer av forum. Och som medium bör man vara intresserad av människor, ha bra arbetsmoral, sunt förnuft och en bra medial gåva. Man kommer också att få göra ett arbetsprov innan man får anställning.

Yeez, det här låter precis som när man ska få ett nytt översättningsuppdrag! Inklusive den mediala begåvningen, alltså! Som översättare är det oerhört viktigt att kunna läsa mellan raderna och förutse de eventuella problem som kan uppstå på grund av olika filformat, snåriga instruktioner etc. Inte sällan måste du kunna lyssna på vad uppdragsgivaren menar och inte vad hen säger. Du måste även ligga steget före när du ska prissätta, eftersom det inte går att justera i efterhand. Kort sagt, du behöver ha ett mediums/en häxas förmåga att lite grann se in i framtiden.

En kanske skulle söka? Jag borde vara som klippt och skuren ...

tisdag 11 augusti 2015

Jajamen - titta vad jag hitta på sc... i projektfilen!

Så var frustrationen på sin gamla vanliga, skyhöga nivå igen då ... Redan inför jobb nummer två efter semestern hamnar skägget i brevlådan och jag känner mig återigen lite ännaklämnd ...



Efter att ha snorklat mig igenom en till synes ganska normal briefing, sitter jag nu och inser att kunden har tänkt jättebra, men fel. Att förklara vad som ska översättas medelst färgmarkeringar och sinnrik layout, i en pdf som sedan inte skickas med, känns lite grann som att be en blind måla om huset. Visserligen med mindre ödesdigert resultat ...

Kanske försöker universum tala om för mig att jag borde vara ledig lite längre?

måndag 10 augusti 2015

Semestern ett minne blott?

Så är det vardag igen, tydligen. Arbetsdag. Måndag. Första dagen efter semestern.



Det här med att återvända från semestern när sommarsolen just har nått våra breddgrader, hur hanterar ni det?

Själv tänker jag ta datorn under armen och dra till landet igen ett par dagar, för att suga ut det göttaste innan det är dags att återvända till stan på riktigt. Och när är det "på riktigt" då? Det beror på. När skolan börjar, kanske? Än så länge har jag ju barn i skolan och det känns tryggt på något vis. En kan alltid skylla på att det fortfarande är sommarlov när en inte arbetar heltid eller inte kommer igång förrän framåt 10-snåret. Vad i herrans namn ska jag göra när alla barnen är stora och utflugna? Skylla på barnbarnen?