En favoritsysselsättning - NOT

Ägnar mig just nu åt den mest frustrerande av alla "göromål" som ingår i översättarens vardag: väntans tider.



Nej, inte SÅN väntan. Sån väntan är trevlig, spännande och stärkande - i långa loppet. Nej, den väntan jag menar är väntan på "filerna". Projektfilerna, jobbet, arbetsmaterialet. Kalla det vad man vill, men det är hur som helst oerhört frustrerande att sitta här, med fingrarna redo på tangentbordet och filerna "på väg". "Kommer snart". "Jag ska bara". Mensåföri... KOM IGEN NU DÅ!

Den här tiden, väntetiden, får jag inte betalt för. Och med all rätt. Vem betalar för icke-arbete - förutom anlitare av hantverkare?
Jag kan ju för all del använda den här tiden till att sortera papper - yey!



Men tji fick jag, för pappren är sorterade och redan på väg till Ulla-min-Ulla som sköter min bokföring, med den äran. Så inte ens det kan jag roa (fnys) mig med.

Suck. Jag får väl i allsin dar kvista över till Enskedeparkens Bageri och käka en surdegssemla'rå! Tackas lilla mej!

Menasså ... de/dem/dom!

Hur svårt kan det vara? Läs en skönlitterär bok per år, så lär du dig ganska snabbt vad som är rätt. Tycker jag, alltså.



Men, när inte ens våra journalister klarar att hålla ordning på det här ...

Okej, storm i vattenglas, i-landsproblem etc. Absolut! Men ändå ...

Om du tänker efter lite, bara några sekunder, så är det inte svårt. Ta t.ex. meningen i bilden:

"Vad skulle de/dem/dom tycka?"

Säg den högt för dig själv, artikulera noga och överdrivet:
"Vad skulle dom tycka?" Låter det bra? Ja, det låter väl helt ok.
"Vad skulle dem tycka?" Låter det rimligt? Nej, det låter konstigt.
"Vad skulle de tycka?" Ja, det är bra, eller hur?

Nå, det var väl inte så !#¤"¤ svårt?

Minnesludd

Minnet är en märklig tingest. Det fungerar ofta lite "random", lite si och så och fullständigt på eget bevåg.



Ibland har du livliga minnesbilder av händelser, men kan bara med nöd och näppe minnas vilka personer som var med, och ibland är det tvärtom. Frågan är vilket som är värst.

Då och då händer det att du träffar en person vars röst sitter som ett frimärke i bakhuvudet, men vars namn har fallit bort och hur du än grubblar dig grön ...



Du får helt enkelt stå där och se dum ut, och vela mellan att utropa "Men heeeej!" och kasta dig om halsen på vederbörande, eller ta i hand, nicka artigt och fråga "Vem i helskotta är du?"

Det hände mig för ett antal år sedan i samband med något slags återträff. En sådan där återträff som annonseras via nätet och som har en tendens att skrämma skiten ur dig redan långt innan. Nervös och ont i magen inför att återblandas med vissa av de olustiga element som gjorde min tonårsperiod lite mindre minnesvärd, bet jag ihop om ångesten och stegade runt, hälsade och kramade med låtsat flin.

Hur som helst, plötsligt står hon där. Ett brett leende och ett fylligt, solnedsgångsfärgat hårsvall. Och hennes uppenbara entusiasm visade hur oerhört väl hon kände mig. Hon blev så glad över att ses och jag fann mig stående där med haksläpp och dregelsträng på läppen. "Vem i hela friden är detta?" tänkte jag om och om igen. Hennes röst var så bekant, men exteriören sa mig ingenting!
Just den här gången blev pinan kort, för min vän noterade mitt dilemma och avslöjade vänligt nog sitt namn. Och då kände jag mig om möjligt ännu dummare, för det här var verkligen en person som en gång i tiden stått mig riktigt nära.

Varför kan inte minnet bara sköta sitt jobb, så som det är tänkt? Eller är det något problem med arbetsbeskrivningen, kanske?

Byrå...låda?

I cirka 15 år har jag arbetat i princip uteslutande via översättningsbyråer. Dessförinnan var jag behäftad med en del egna direktkunder, vilket egentligen betalar sig bättre. Varför valde jag den vägen? Jo, när jag födde vår tredje son räckte tiden helt enkelt inte till. Direktkunder kräver mer pyssel. Jag räknade iskallt med att det jag förlorade på karusellerna skulle jag ta igen på gungorna, eller hur det är man säger.



Men nu, 15 år senare, känns det som om byråträsket har spelat ut sin roll. Ingen - INGEN - vinner på mellanhänderna. Förutom mellanhanden själv.



Vad gör min byrå som inte jag kan? Möjligtvis kan de vara lite snabbare på att hantera olika filformat - men det är inget som jag inte skulle kunna fixa. Det argumentet faller på det faktum att det idag egentligen inte finns några gränser, rent formatmässigt.

Vad kan jag då ge kunden som inte byrån kan?

* Ett närmare samarbete. Om en fråga måste gå via mellanhand ökar självklart risken för missförstånd, förseningar etc. Och alla har vi lekt viskleken: Det är aldrig samma sak som kommer ut i andra änden ...

* En termhantering som är värd namnet. De termminnen och databaser jag får tillgång till från min byrå, används inte sällan av flera översättare. Och hur var det nu med fler kockar ...? Just det!




* Ett betydligt lägre pris. Joförseruatt, jag har inga anställda, inga kontor i city och är i själva verket ganska billig i drift. Att sedan även jag får en mer skälig ersättning om jag jobbar direkt mot dig, slutkunden, är ju inte heller fel. Win-win, någon?

Så, vad sägs? Ska vi ditcha byråerna och hitta på något kul ihop?

Illasinnade %¤#!#¤ kunder!

Vad ska man med kunder till? Egentligen? Vore det inte bättre om vi översättare själva bestämde vad som skulle översättas, och sedan skickade ut översättningarna med faktura till hugade spekulanter. Snabbt och effektivt. Inga mejlkontakter eller, hemska tanke, personliga sådana. Därmed kunde vi översättare få sitta på våra små loft och odla vår sociala fobi i lugn och ro!



Jaja, vad är en bal på slottet. Det är väl i allsin dar bara att hugga i och jobba då. Men när kunderna medvetet (?) motarbetar oss och i stort sett omöjliggör en planering av arbetet, var ska man ta vägen då, med sin ångest och sitt skägg i brevlådan?

Igår läste maken i blaskan att idrottsmän ska få en egen psykmottagning (ja, eller något ditåt). För att bearbeta sin prestationsångest och omgivningens hårda krav, sannolikt. Jaha! Och vi översättare då? Är det NÅGON i det här samhället som har fler orimliga krav på sig än vi?



Vi ska:

Översätta texter och leverera dem i förrgår.

Översätta texter från ett språk som är skrivet av någon som inte kan det språket. Alls. Och översättningen får inte skilja sig från originalet, men den ska vara snygg, begriplig och hålla nivån "god svenska".

Översätta texter till ett pris som, när priserna faller, innebär att översättningsbyrån inte behöver tappa sin marginal.

Översätta texter som är sönderhackade i småbitar och där du ibland inte ser produkten/ärendet och inte kan ändra den "sparade" gamla texten, som sedan ska varvas med de nya meningar du bidrar med till materialet.

Moment 22, någon? Hmm, kanske dags att gå och rulla de där Sten Sture-chokladbollarna som man tydligen har tillstånd att äta idag.

Telefonchock

Nej, inte nakenchock (sånt håller vi inte på med här på ESB Text AB), utan telefonchock!



I nittionio fall av hundra får jag erbjudande om arbete via e-post. Jag minns nästan inte hur det var när folk ringde och ville diskutera priser, leveranstider etc. Via fast telefon! Nästan lite preposterous, faktiskt ... (preposterous = befängt, löjligt, absurt, orimligt) (ber om ursäkt för detta, men preposterous är ett favoritord som jag tar alla chanser att använda, även om det råkar vara osvenskt).

I morse, innan jag ens hunnit ur min onesie (one-piece, dvs. sparkdräkt utan fötter), ringde mobiltelefonen (jag har ingen fast längre, tyvärr - men ovanstående telefonmodell är annars oerhört vacker!). Ett okänt nummer - som mycket väl skulle kunna vara en försäljare - visades på displayen och av okänd anledning svarade jag ändå. Vilket var tur, för jag fick ett långt och mycket trevligt samtal med en herre som ville ha en sak översatt.

Att diskutera leveranstider och översättningsspörsmål per telefon, med en helt okänd människa, är egentligen ganska mysigt. Det blev en bra start på dagen, eftersom mannen i fråga var så trevlig och artig.

Är det kanske dags att skrota e-posten? Tillbaka till dåtiden? Jag kan mycket väl tänka mig att ha en telefon av ovanstående typ stående på skrivbordet, som ringer med en sådan där hemtrevlig gäll signal som kan väcka döda ... Som inte kan kopplas om, som inte har olika ringsignaler och som inte visar några bilder. Och som inte når mig när jag väl slagit igen ytterdörren efter mig! Vilken tanke! Preposterous ...!

Snösöndag

Det är vittvittvitt ute, det är söndag, jag har inga andra måsten än de jag själv lagt på mig - som att klä av och slänga ut granen och bära upp alla julsaker på vinden - så varför inte helt enkelt göra ingenting?



Jag börjar med att starta en gammal film, men inser snart att den är just 'gammal' och att jag har sett den för många gånger. Hugh Grant är så tråkig att jag känner för att även bära upp tv:n på vinden.
I stället sträcker jag mig efter en bok, utan att se mig för, och valet råkar då falla på Åsne Seierstads bok om Behring Breivik. Jag har läst ungefär halva boken och är nu inne i den tråkigaste delen, som är hemskt svår att ta sig igenom.
Jag tar en flukt på Facebook, men där handlar det mest om sura språkpoliser och frenetiskt stickande småbarnsmammor. Vet inte riktigt hur jag hamnade i det gänget, men men ... Kanske dags att byta identitet?

Så, vad blir det då av det hela? Äh, jag får väl helt enkelt dra på mig springskorna och trotsa glashalkan. Sen tänker jag åka iväg och shoppa degbunkar i keramik, i akt och mening att fortsätta min plastbantning.

Ha en majsig söndag, all!

2D-drömmar

3D är idag inget märkvärdigt - inte ens 4D är sci-fi längre. Men att drömma i 2D måste ju ändå ses som något udda ...



Sonen och jag satt vid frukostbordet och diskuterade nattens drömmar. Själv drömde jag om att det byggdes stora, pastellfärgade lyxvillor runt om på min föräldragård hemma i Småland. Lite skoj, tyckte jag - var får man allt ifrån? Då berättade sonen att han hade drömt att han plötsligt fick arbete som kurator på skolan, och fick hantera sina jämnåriga kompisars bekymmer. När han hade funderat en stund över detta, tillade han:
"Ja, och så drömde jag hela tiden i 2D, så det var lite svårt att veta vart man skulle gå. Jag såg liksom mig själv uppifrån. När jag kom till en kant så trillade jag av."

Det där har aldrig hänt mig. Å andra sidan - att drömma om sig själv som i ett tv-/datorspel kräver nog ett visst förarbete. Jag har aldrig köpt det där att datorspel genererar aggressivitet, men här tror jag nog att spelandet kan ha haft en viss inverkan ...

Plastbantning

För ett par månader sedan bestämde jag mig för att jag skulle rensa bort plastprylar i mitt hem/på mitt kontor etc. Inte för att jag på kontoret har så mycket onödig plast - förutom några pennburkar är det väl datorn och tangentborden som innehåller mest plast och datorn kan jag ju inte gärna (tyvärr!) slänga ut ... Rent privat finns det däremot en hel del onödigt i plastväg. Måttsatser, som lika gärna eller ännu hellre kan vara av metall, visp-/mixbunkar som absolut inte bör vara av plast eftersom t.ex. elvispar river upp små fragment som sedan hamnar i din mat, samt plastmuggar och -koppar, som faktiskt är rätt äckliga att dricka kaffe/te ur. Och säkert en hel del annat onödigt plastigt.



Det här beslutet var något som jag - trodde jag - själv kom fram till, alldeles på egen hand. Men tji fick jag, för en morgon slog jag upp Språktidningen och fann att ett av årets nyord är just "plastbanta", med ovanstående betydelse!

What? tänkte jag och blev riktigt förargad. Det här var ju MIN grej! JAG skulle ta bort plast, och sluta köpa plastprylar.

Aldrig får man vara riktigt nöjd med sig själv!

Tsundoku

Det låter som ett nytt japanskt huvudbry, men det handlar om böcker.



Eller, mer specifikt, om den irriterande förmågan att lägga olästa böcker på hög. Som jag - jag borde kvala in som en tsundokuist i den högre skolan. Antalet böcker på min läs-väntelista börjar bli oroväckande stort, och med tanke på att jag samkör analogt läsande med Kindle, som även den fylls på i en hastighet som inte alls motsvarar mitt lästempo, känner jag att jag har nått en punkt där jag inte längre har någon kontroll alls.



Nå, kanske inte riktigt så illa då, men det blir kaosartat när man sprider ut sina läsestunder över hela huset. Och låter böcker ligga kvar i sina bokhandelspåsar, som i sin tur också är utspridda lite här och där.
Varför? Jag vet inte varför jag gör så, kanske handlar det om att det inte får kännas för överväldigande. Om jag sprider ut alla böcker ser de inte så hotfulla ut.



Nähepp, dags att läsa lite kanske. Eller varför inte jobba?