Mer analog än man skulle kunna tro

Som sextiotalist befinner man sig någonstans mitt emellan när det gäller digitalt kontra analogt liv, eller vad man nu väljer att kalla det.



Jag kan inte göra som min far och i kraft av min ålder helt avskärma mig med motiveringen att jag "inte gillar datorer". Jag kan inte heller göra som mina barn och hantera den analoga världen på motsvarande vis. Jag känner viss sorg när mina söner ser oförstående på mig då jag berättar anekdoter ur mitt liv före barn, från tiden i staden V där jag brukade sitta på balkongen och skriva på min lilla röda reseskrivmaskin. "Resevadå?"



Ibland när jag startar min dator, som denna kulna februarimorgon, känner jag ett behov av att höra skrivmaskinsknatter. Det är ungefär som när du plötsligen kommer att tänka på en gammal låt som du inte hört på evigheter, och lyckas leta upp den på Youtube eller Spotify. Den lyckokänslan! Som visserligen är snabbt övergående, när du inser att låten faktiskt inte var så bra som du mindes den ...

Och visst, nackdelen med skrivmaskinen var ju uppenbar och kan sammanfattas i ett enda ord: Tippex.



Hatat och älskat - men det har räddat min "sorry butt" både en och två gånger. Och namnet, för att inte tala om lukten, väcker många associationer.

Och kontentan av detta? Tja, bara en reflektion över att jag nog i själ och hjärta är mer analog än jag vill låtsas om.

Sexuella trakasserier - works both ways?

I vår morgontidning denna dag stod att läsa om att förvånansvärt många unga kvinnor med tillfälliga anställningar inom framför allt vård, hotell, restaurang och handel, regelmässigt utsätts för sexuella trakasserier.



Tiderna förändras inte särskilt mycket, med andra ord.

När jag för många år sedan arbetade vid SJ, var de sexuella trakasserierna så vanliga att jag efter en tid helt enkelt inte reagerade. Vi var inte så många tjejer som arbetade vid godsmagasinet i staden V och att lämna in officiella klagomål kom vi oss inte för. Vi pratade inte om problemen oss emellan och inte med någon annan heller. Det var ett icke-problem. Något som vi förväntades hantera på bästa sätt, utan att ställa till med bråk. Det var lite "boys will be boys"-stämning, helt enkelt. I mitt fall hanterade jag det genom att rycka på axlarna, skratta bort det eller ge igen med samma mynt.

Men efter att under några års tid ständigt fått stå ut med nakenbilder på kvinnor i samtliga de personalrum jag hade bevistat, tröttnade jag och köpte en tidning med nakenbilder på herrar.



Jag rev ut några bilder och nålade upp på väggarna i pentryt på järnvägsstationen i staden A, där jag arbetade vid det här tillfället. Jag och en kvinnlig kollega slog oss därefter ned vid ett av borden, åt vår lunch och väntade på att gubbarna skulle dyka upp.

Vad blev resultatet av vårt experiment?

De gubbar som var först på plan blev oerhört tysta, förstämda och generade när de såg vad vi hade gjort. Det tog cirka femton minuter, så var alla bilderna nedrivna, av ett gäng mycket förnärmade gubbar.



Intressant, eller hur? Tyvärr ledde det inte till någon som helst förändring, för snart nog pryddes väggarna återigen av lättklädda damer.

Vad tandläkare och översättare inte har gemensamt

Jag funderar ofta på det här med tandläkare.



Jag tänker att under årens lopp har tandläkarens arbete förändrats en hel del - och deras affärsidé med den. Förr lagade man och drog ut tänder när de var trasiga. Idag handlar det mer om förebyggande arbete och "finputs". Eller det är åtminstone så jag uppfattar det. Själv hade jag en del hål som barn, men numera händer det kanske vart tionde år att borren åker fram, och då handlar det oftast om att fixa till en gammal lagning. Däremellan besöker jag tandläkaren inte för att jag måste utan för att undvika obehag längre fram.

Så, varför arbetar inte jag på det viset?



Okej ... men att översätta i förebyggande syfte - hur skulle det gå till, egentligen?

Nå, kanske inte just så. Men jag skulle kunna fokusera på att gå igenom företagens samlade säljmaterial, för att se om någon text behöver snyggas till, om den låter otidsenlig eller helt enkelt är dåligt översatt från början.
Idag sitter jag ju mest och tar emot jobb från byråer. Det trillar in erbjudanden i en strid ström och jag har fullt upp att tacka nej. Det här sättet att arbeta gör mig definitivt "fet och lat". Jag behöver inte lyfta lillfingret för att få in jobb.

Så, vad väntar jag på? Dags att bli lite proaktiv!

Om yrkesskador

Min far och bror är sågverksarbetare och som sådana saknar de lite halva fingrar här och var. Det går ingen nöd på dem – det här med fingrarna är liksom underförstått i branschen. Det vore mer märkligt om deras små hansingar var helt intakta efter x antal år som sågverksarbetare ...



Under en period av mitt liv arbetade jag som växlare vid SJ, dvs. jag var en sådan som sätter ihop tågen, bokstavligt talat. Ett tungt jobb, men framför allt ett farligt sådant. Redan första dagen på nya jobbet fick jag mig till livs en mängd berättelser om alla de armar, ben, huvuden (ja, faktiskt!) som gått förlorade under årens lopp.
Jag slutade som växlare något halvår senare, eftersom typen av arbetsskador var lite väl ... blodiga, för min smak.


Som översättare ...

... drabbas man faktiskt också av yrkesskador, om än inte fullt lika dramatiska. Det handlar oftast bara om mindre språk- eller ordförväxlingar, men de kan vara nog så irriterande.
Inte sällan kommer jag på mig själv med att använda engelska (eller tyska) ord som jag helt enkelt försvenskar. I förvirring kan jag - omedvetet, jag försäkrar! - ge dem en fullt logisk svensk stavning och böjning, i tron att det handlar om svenska.

Mina yrkesskador syns kanske inte utanpå och behöver sällan bandageras, men de finns ändå. Om någon undrar, alltså ...



Obs, chokladbollen har inget med texten att göra, den såg bara så god ut ...

Eierschalensollbruchstellenverursacher

Jag fick uselt betyg i historia, både i grundskolan och på gymnasiet. Enligt min bättre hälft är det fullkomligt idiotiskt att få uselt betyg i historia, eftersom det "bara handlar om att banka in fakta". Ja, men då så ... Varför gjorde jag inte det? Att jag inte tänkte på det ...!



Nå, tydligen tror somliga att jag helt enkelt inte brydde mig om att försöka plugga in de årtal som historielektionerna oftast handlar om. Att jag helt enkelt gav fanken i det, bara för att det var tråkigt! Han kunde inte ha mer fel! Jag försökte, men jag kan inte lära mig årtal - det går inte!

Å andra sidan! Ordet i rubriken - 38 bokstäver långt, om jag har räknat rätt (vilket jag säkert INTE har gjort) - sitter som en smäck, trots att det är över 10 år sedan jag fick nämnda pryl i present av min i Tyskland boende lillebror och hans sambo.

Vad det är för något? Ja, men läs innantill! I allsin dar ...!

Svenskans fulaste ord

Enligt somliga - rätt många faktiskt - är svenskans fulaste ord



Ganska högt upp på listan hamnar även vulva och vårtgård. Dessa tre har en sak gemensamt, de börjar alla på "v". Har det någon vetenskaplig betydelse? Är det kanske så att "fula" ord ofta börjar på den här typen av vassa konsonanter? Vilka konsonanter menar jag då? K, R, V och X, tycker jag känns ganska vassa och okamratliga.

Korv
Rektum
Värsting
Xenofobi

Ett litet urval, bara. Inget av dem särskilt vackert. Men visst finns det fula ord som även börjar på runda, mjuka vokaler, som O och A? Väl?

Anus
Organ
Utanför
Öl



Jodå, även ordet "öl" är hyfsat anskrämligt! Eller vad tycker du? Rita och berätta! Sveriges fulaste ord! (Och då menar jag inte nödvändigtvis "fula ord" i form av könsord eller svordomar!)

Kom igen nu!

Menasså, nu fåru väl ge dig!

Nu gäller det att hålla tungan i rätt mun, typ ...

Coulrofobi

betyder clownskräck, en känsla som jag faktiskt är bekant med.

Det började med "It" ...



... som jag såg i vuxen ålder och aldrig riktigt kom över. Jag som, med lust och fägring stor, gärna såg skräckfilmer redan i mycket unga år, visade mig inte alls kunna hantera skräckfilm med clowntema.



Under barnens småbarnsår ville de gå på cirkus och se clowner tofflandes runt i manegen. De skrattade så de grät, medan jag satt bredvid och bara ville springa för livet.
Mitt sista cirkusbesök avslutades med en bister (och berusad!) clown som skyfflade undan alla ungar när de efter föreställningen ville säga hej. Därmed lyckades jag krångla mig ur vidare cirkusbesök - och eventuellt även föra över ett visst mått av clownskräck på mina barn.

Idag är jag clownfri, även om jag ryser lite när jag ser Ronald McDonald på stan. Har heller aldrig på riktigt gillat vare sig tomten eller dockor, men det finns tyvärr inga roliga namn på de fobierna.

Ha en god torsdag!

Aulovadå?

Som språkarbetare händer det nästan dagligen att jag stöter på termer som jag inte känner till sedan tidigare. Antingen på danska/engelska/norska/tyska (som är mina "från-språk") eller på svenska (som är mitt modersmål och "till-språk"). Att lära sig nya ord är både ett måste och en hobby.

Vissa av dessa ord är så fantastiskt lustiga och - för att uttrycka sig milt - inte alltid så användbara, vilket bara ökar deras attraktionskraft ytterligare. Ett typiskt sådant ord, med oerhört begränsat användningsområde, är

aulofobi

Aulofobi lider den av som är rädd för flöjter. Konstigt, va? Det sägs inget om huruvida detta även innebär att man är rädd för själva flöjtspelaren. Troligtvis inte. Men nu undrar jag, hur vanligt är det med flöjtskräck?



Själv lider jag av araknofobi, spindelskräck, vilket är en mycket vanlig form av rädsla.



(Faktum är att jag är så rädd för spindlar att det kryper i kroppen och svider i fingrarna när jag kopierar och klistrar in ovanstående bild!)

Sådär, då har du lärt dig ett - förhoppningsvis - nytt ord idag! Varsågod!

Favoritord

Vissa ord är roligare än andra, så är det bara. Jag har många favoritord och ett av dem är

persnickety

Säg det högt för dig själv. Sug på det. P-e-r-s-n-i-c-k-e-t-y. Underbart kul att säga, eller hur?

Vad betyder det? Det betyder ungefär samma sak som "petimäter". Och "petimäter" är för all del också ganska roligt, som ord betraktat.

Det som förvånar mig är att det finns så pass roliga ord för så pass trista mänskliga egenskaper. En petimäter, eller en person som är persnickety, är ju egentligen ingen vi vill hänga med, eller hur?



Tydligen finns det en klädbutik för barn som heter just Persnickety. De fokuserar på "fancy frocks", dvs. tjusiga klänningar till småflickor. Kul namn på en butik! Är det några som kan vara just "persnickety" - och gå i land med det, enkom för att det är så rart - så är det väl små barn. Små pojkar och flickor som har mycket exakta åsikter om vad de tänker sätta på sig, minsann!

Ja, sånt där går alltså jag och grubblar över om dagarna. Man har inte roligare än man gör sig!

Häpp!

Skitjobb

Varför har städjobb så låg status? Till att börja med är det inget "skitjobb" ity den som städar faktiskt gör rent där hen drar fram. Dessutom är det ett tacksamt jobb, eftersom det syns var städaren har varit. Hur många av oss kan säga att man utför ett "tacksamt" jobb? Och i en del fall är det mer tydligt än annars var städaren har varit och inte, och här kan man utan att ljuga hävda att städaren även är efterlängtad. Hur många av oss är efterlängtade på jobbet?



I mitt arbete - översättarens glamourösa vardag - utför jag ett hantverk som, vågar jag nog påstå, egentligen inte är till så mycket glädje för någon levande varelse. Jag översätter säljmaterial, kursmaterial (okej, de flesta som går kurserna uppskattar nog att de är på svenska), vissa typer av handböcker och en hel del som faller inom ramen för "business bullshit". Jag tycker att det är ett roligt arbete, annars hade jag väl inte hållit på med det i snart 20 år ... Men - handen på hjärtat - hur många människor blir GLADA av mitt arbete, förutom jag själv? Jag vågar nog påstå att de är skamligt få. (Nå, det här är ju sant för ganska många yrken idag.)

Översättaren bidrar visserligen till tillväxten i samhället, eftersom försäljning av importerade produkter skulle försvåras om vi inte gjorde vårt jobb. Och vi ser till att skönlitteratur och annat kan läsas av alla, oavsett språkkunskaper. Vi räddar kanske inga liv, men förhoppningsvis lyckas vi underlätta kommunikationen mellan personer med olika modersmål.



Nej, inte SÅNT modersmål. Äsch, ni förstår säkert vad jag menar ...

Kontentan av detta? Jo, jag tänkte nog bara att om jag i nästa liv verkligen vill känna mig behövd och efterlängtad, då kanske jag borde bli städare i stället ...?

Snutta mig hit och snutta mig dit

På/under/runt mitt nattduksbord ligger 20 analoga böcker, plus ett antal digitala på min Kindle - och i varenda en av dessa böcker sitter det ett bokmärke. Alla är påbörjade! Förr läste jag böcker från pärm till pärm, en i taget, i tur och ordning. Jag kan inte det längre - mitt tålamod tryter, jag tröttnar, jag behöver ny input - hela tiden!
Varje kväll väljer jag någon av dessa böcker och läser tills jag somnar - men det är ytterst sällan jag väljer samma flera kvällar i rad. Varför?

Jag gissar - helt ovetenskapligt - på att mitt idoga användande av Google och nättidningar helt enkelt har snuttifierat mig!



(Vet inte vad bilden har med snuttifiering att göra, men den kom upp när jag googlade på företeelsen.)

Hur ska jag då motverka detta elände? Tja, jag skulle ju kunna bakbinda mig och tvinga mig själv att läsa en bok från pärm till pärm - åtminstone då och då, för att hålla förmågan levande.
Jag skulle också kunna sätta köpstopp för böcker, i sisådär fem år, så att jag hinner läsa ifatt lite och av den anledningen blir tvingad att läsa en bok i taget.
Jag skulle kunna sluta blogga - något som förmodligen också bidrar eftersom bloggandet by default sker i korta kaskader. För vem vill läsa ett blogginlägg på 5000 ord?

Jag  skulle ju för all del också kunna fortsätta som jag gör och helt enkelt inte grubbla så förbaskat mycket.

God helg!

Kontrasternas dag - Obs! Ett interaktivt blogginlägg!

Innan du läser vidare, klicka på musiken!




Som passionerad ordkramare har jag alltid plats för nya ord. Min inre ordlista blir aldrig full. Men ibland blir det lite för mycket även för mig. Som till exempel det här med "koprofili". Vet ni vad det är? Det visste inte jag, förrän alldeles nyss. Och nu önskar jag att jag inte visste.

Jag och min stora trut, kan man säga ibland. Men det gäller inte mig - här är det mer struten som är problemet. "Nyfiken i en strut", alltså. Om jag inte var så nyfiken hade jag sluppit att veta att koprofili handlar om sexuell dragning till avföring. Bajs. Herrejestanes vilka prylar man kan snöa in på!

Och samtidigt som jag tänkte den här tanken lyssnade jag på Nattens drottnings aria ur Trollflöjten, precis som du gör nu.

En torsdagsförmiddagsfundering när den är som bäst, alltså.

Universum talar till mig!

Nej, jag har inte blivit Tomas di Leva!



Däremot känner jag hur mitt arbetsliv hela tiden får sig små "nudges" - knuffar, puffar och stötar. Någon försöker säga åt mig att jag ska ta tag i resten av mitt liv. Det är inte meningen att jag ska fortsätta i de upptrampade hjulspåren, eftersom dessa oupphörligen genererar långa svordomsharanger.



Jag känner mig lite som Kapten Haddock. Orden räcker inte till och jag vill helst dunka en whiskyflaska i väggen (jag dricker ju inte whisky, det smakar faan!) eller sparka på döda ting.

Förr gjorde jag det oftare – sparkade på döda ting. Vanligtvis skrivare, ity dessa hade/har en osviklig förmåga att underträffa våra förväntningar. Men när fan blir gammal blir han religiös, sägs det, och jag har blivit alldeles för tam och snäll för att sparka på saker. Slåss gör jag inte heller längre ...

Nå, jag får väl i allsin dar gå till gymmet och lyfta lite skrot då ...!

I zonen

Att sitta i fyra (4) dagar och vänta på att kunna börja jobba (först inga filer alls, sen skadade filer ...) innebär att man till slut är rätt laddad, när filerna väl dyker upp. Man är lite som Kajsa Bergqvist innan ett hopp. Eller Sanna Kallur i startblocken. Nu jä****!



Lite så, ungefär ...

Nå, nu har filerna kommit. Det är fortfarande något strul, något som skaver, något som inte fungerar riktigt som det ska - men jag kör på ändå. Det får bära eller brista, jag har en deadline att hålla!

Jag märker knappt vad som händer i omgivningen, är så inne i texten. Totalt fokuserad. Plötsligt dyker en son upp. Med en fläkt från den yttre världen kliver han in på mitt kontor iförd iskalla, rosiga kinder och stelfrusen fåll på jeansen. Han försöker ge mig en puss på kinden men jag är lite långsam i vändningarna. Då säger han:

"Är du i zonen?"

Jag förstår vad han menar och nickar.

"Ja, då ska jag inte störa", säger han och försvinner ut.

Det är nog lite så det är. Man är "i zonen", totalt fokuserad, döv och blind för omvärldens försök till intryck och avtryck.

Nu jävlar kör vi så det ryker!

Mitt nya knäck

När man bloggar får man, efter ett tag, erbjudande om att lägga upp reklam i bloggen. Man kan även välja hur den ska placeras, dvs. hur iögonfallande och påträngande reklamen ska vara.

Första tanken är ju ungefär den här:



Men så blir man lite nyfiken. Min blogg lever ju förvisso ett ganska stillsamt och tillbakadraget liv, jämfört med mycket annat som publiceras, men jag ville ändå prova. Tänk om det kunde bli lite klirr i kassan? Ett klirr som kanske kunde dryga ut den numera ganska mediokra ersättningen för översättningsjobb. Skulle inte det smaka fågel?



Ja ... eller typ ...

Hur som helst, nu har jag provat. Och jag kan meddela att någon Porsche blir det inte. Inte i år i alla fall.

Hur det gick? Jo, den senaste månaden har det klirrat in 3,78 kronor, minsann. Och bara senaste veckan har gett 2,39. Mitt saldo är på hela 15,22 kronor.
Men, tilläggas bör att alla trendpilar är gröna och pekar uppåt, vilket torde innebära att fler sköna kronor är att vänta framöver. Så det är väl bara att harva på med översättandet ett par veckor till. Tids nog kan jag kliva av och börja blogga på heltid. Med den här utvecklingen (januari månad gav en ökning på 0,32 %) kan jag kanske få ihop till en kaffe och en semla redan om ett par år.

Häpp!