Konsten att lyssna till sitt inre

Ibland ska man lyssna på sina inre röster, hur befängda de än verkar.



Natten till i lördags fick jag in några filer från en översättningsbyrå på en annan kontinent. Ett litet översättningsjobb som skulle vara klart i eftermiddag. Eftersom det bara var något tusental ord var det ingen brådska och därför kastade jag bara ett öga på filerna i lördags morse. Allt såg ut som det skulle.

Men när jag satte igång var det ingenting som stämde. Varken antal ord eller språkriktning!



Så nu sitter jag här - med en byrå som ännu ligger och sover sin skönhetssömn ity deras arbetsdag inte startar än på ett antal timmar.
Irriterande nog har jag gått runt hela helgen med en obehagskänsla i magen. Jag har känt att något är fel, men inte kunnat sätta fingret på vad. Nå, nu vet jag vad som var fel ... Å andra sidan hade det inte hjälpt mig om jag hade upptäckt felet i lördags, eftersom en helg ju är en helg även på annat håll i världen.

Håhåjaja, det löser sig väl med skridskor bara det blir is, som vi brukar säga hemma i Småland.

The pros and cons of stående skrivbordsarbete

Jaha, så har jag då köpt mig en "ståmatta". Mycket ska man vara med om innan örona faller av, eller hur vad det nu?



En sån här står jag alltså på när jag jobbar. När jag behöver sitta en stund rullar jag bara min pilatesboll över mattan och sätter mig som vanligt. Inga konstigheter. Funkar skitbra.

När mattan var sprillans ny, hade den en släppmaterialbeläggning från gjutningsprocessen, som gjorde att mina fötter/strumpor/skor blev glashala. Jag fruktade för mitt liv, faktiskt. Jag kunde se mig själv förlora fotfästet i trappan och rasa handlöst nedför alla 17 trappstegen.


Nå, nu har beläggningen börjat nötas bort och jag har alla ben i behåll. Jag känner mig oerhört positiv till det här nya, mjuka underlaget. Jag blir inte lika trött i benen när jag står, och självklart inte heller i fötterna.

Mina ergonomiska attiraljer börjar växa i antal:
Höj- och sänkbart skrivbord.
Pilatesboll i stället för stol.
Mjuka armstöd som krokas fast på skrivbordet, där jag kan vila armbågarna.
Ergonomisk roller mouse.
Ergonomiskt tangentbord.
En ståmatta.

Nu får det nog räcka ett tag. Får jag ont trots ovanstående, då kanske det hur som helst är dags att sadla om och börja odla tomater, eller nåt ...

Marknadsföringsfloskler när de är som mest obegripliga

Jag prenumererar på en tidning som heter Hunger. Det är en kul liten blaska som passar utmärkt för kortare lässtunder på toa eller lite längre sådana på sofflocket. Den innehåller intressanta artiklar om mat och mattrender, med särskilt fokus på fräscha veggorecept, illasinnade matproducenter och annat som hör vår matvardag till.



I det senaste numret (ovan) finns en artikel om anstormningen av nya restaurangkedjor i Sverige. Ett av de exempel som tas upp är Starbucks.
Jag har det senaste halvåret haft förmånen (?) att köpa kaffe på Starbucks i både Stockholm, London, Los Angeles och San Francisco, och en liten detalj i texten slår mig som väldigt märklig.

Paul Davis, som är "tidigare chef för Starbucks Nordamerika", intervjuas och säger att Starbucks små marknadsföringsfix och -trix i butikerna har utformats för att vara "osynliga för kunden". Personalens samtliga handgrepp är noggrant planerade för att spara tid, men kunden ska "känna sig som hemma, i ett mysigt och inbjudande vardagsrum".
Handen på hjärtat - har någon någonsin känt sig som hemma i vardagsrummet vid ett besök på Starbucks? Någon?

Själv har jag alltid en olustig känsla av att vara ett villebråd så fort jag sätter mina små fossingar innanför Starbucks glasdörrar. Personalens tusen frågor känns närmast påträngande och deras "Hur var namnet?" är komplett obegripligt. Jag har i alla tider köpt kaffe på kafé utan att mitt namn har behövt skrivas på koppen. Nu är iofs inte jag någon storkonsument av Starbucks eller liknande kaffekedjors kaffe, eftersom det serveras i pappmugg - jag avskyr att dricka kaffe i pappmugg och jag avskyr träbestick, so sue me! - men jag tycker nog inte att det någonsin har varit en sådan fullkomlig anstormning av folk att min eventuella kaffemugg har förirrat sig iväg med annan kund.



Nu undrar jag, har Starbucks marknadsföringsgenier någonsin besökt Starbucks i egenskap av vanliga konsumenter? Har de, med obehaget växande i maggropen, närmat sig disken, där expediten med plågsam entusiasm kastar sig över varje ny kund med en mängd olika frågor och förslag. Vill man ha en kopp helt vanligt svart kaffe känner man sig nästan som ett freak! Efter 43 "nej tack" är man rätt utmattad och känner mest för att gå därifrån - utan kaffe. Och när kaffemuggen slutligen dyker upp är det sista man vill att slå sig ner i en lokal som försöker skapa en känsla av "tänk så mysigt vi har det" men i själva verket skriker McDonald's-möblering lång väg. Visserligen är deras GIGANTISKA chocolate chip jättegoda, med rätt seghet och lagom mycket chokladpluppar, men de är så stora att de lätt kan delas på två personer, och det måste ju vara en enorm miss i planeringen för marknadsföringsfolket på Starbucks.

Livet som frilans, eller kanske Livat som frilans?

Det är inte så ofta jag har anledning att fundera på hur livet skull te sig om jag var anställd på ett företag med ekonomiavdelning, personalavdelning, arbetsledning ... Förutom att det skulle innebära att någon faktiskt hade åsikter om vad jag gjorde och hur och när, skulle det också innebära att min lön betalades ut automatiskt, att skatten räknades ut liksom av sig själv, att jag fick semesterersättning och kakor till fikat på fredagar.



För en stund sedan ringde min bokföringshjälp. Hon heter Ulla och vanligtvis hör hon bara av sig när hon vill skälla på mig. Det vill säga när jag har glömt något, räknat fel eller missat något viktigt datum. När jag såg att det var hon blev jag förstås lite orolig, vilket hon självklart uppfattade. Faktum är att hon skrattade högt åt mig. "Haha, låt inte så skräckslagen!"
Den här gången ringde hon bara för att tala om att jag skulle få utdelning, eftersom företaget gjorde vinst förra året. Vi gick igenom hur utdelningen skulle ske och i det sammanhanget nämnde hon att hon tyckte att jag tog ut lite för lite lön.



Okej, det där skulle nog aldrig på tiden ha inträffat om jag hade varit anställd i en större organisation, eller hur?
Dessutom bakar jag faktiskt kakor när jag känner för det, vilket betyder att jag idag - en vanlig sketen måndag - fick två skivor fantastiskt kaloristinn drömrulltårta, minsann! Före lunch!

Tack gode gud för frilanslivet!

Bokrecension

Jag fick nyss i uppdrag att skriva en bokrecension på prov. Jag som ständigt dräller ett sammelsurium av böcker i varierande grad av genomläsning omkring mig, drabbades av komplett stiltje. Vad har jag läst? Vad handlade det om? När läste jag en bok rakt igenom senast? Oftast är det ett evigt omlottläsande och i slutänden ... vet jag ens vad jag har läst?

Det här låter kanske inte så engagerat och kanske har jag med åren blivit en ganska kräsen och lite komplicerad bokälskare/-läsare, men något måste jag väl ändå kunna knö ur mig?

Nåväl, jag gör ett försök. Håll i hatten! Det här är en av de böcker jag läst ut på senare tid.



Många - alla? - hade läst den här boken före mig och många hade rekommenderat den varmt, högt och ljudligt. Det i sig innebar vissa krav. Krav som inte ställs på böcker som ingen i min bekantskapskrets har läst före mig.
Jag hade med andra ord skyhöga förväntningar. Infriades de? Ja, i princip.

Egenmäktigt förfarande är en oerhört välskriven, nästan viktlös text om en kärleksrelation. Författarens handlag är så lätt att det i slutänden riskerar att bli lite frustrerande. Ändå missar man ingenting, som läsare har man totalkoll på jagets känslor och tankar.
Jag läste någonstans att Lena Andersson är extremt noggrann med formuleringarna, hon kan gå och suga på en mening i dagar. Och det märks! Inte ett ord i onödan, vilket är en lisa i en tid då många författare verkar se det som sin uppgift att använda så många detaljer som huvud taget får plats, och mer därtill!

Egenmäktigt förfarande är lätt att läsa och ta till sig. En roman som under sin svala yta är förvånansvärt känslosam, där jag som läsare utan problem kan känna igen mig, se kopplingar till egna tillkortakommanden och leva mig in i jagets resa från passion till frustration och grusade förhoppningar. Man känner med Ester Nilsson, i så hög grad att man har lust att ge Hugo Rask en snyting. De här båda personerna blir så tydliga att jag kan se dem framför mig, jag kan känna lukten av Esters önskan och Hugos avstånd.

Nej, problem blir det egentligen inte förrän jag börjar läsa uppföljaren, Utan personligt ansvar. Här är det fjäderlätta handlaget och det sparsmakade språket snarast en belastning, eftersom det känns som om Lena Andersson försöker upprepa en succé genom att göra nästan exakt likadant igen. Det känns lite som "[valfri filmtitel] [valfritt nummer på uppföljare]" och jag blir oerhört besviken

Någon måste skämta aprillo

Ja, vad säger man? "Du måste skämta!", som hunden i reklamen för tuggben, där de andra hundarna har fått löständer.



I ett och ett halvt år har jag stått upp och arbetat, nästan uteslutande. Efter en kort period i början, då det kändes jobbigt och benen stumnade, har jag nu vant mig och tycker snarare att det känns oerhört märkligt att sitta ner. Ibland tycker jag till och med att jag kanske blir lite mer alert och tänker lite bättre när jag står, jämfört med när jag sitter.



Jag har alltså inte ens en stol längre! Jag har en pilatesboll som jag sitter på när timmarna blir många.

Och så nu detta ... Ett knä som svullnar upp och blir stumt och smärtar, när jag har stått upp länge!
Menasså ... Vaf...

Okej, till gymmet och börja jobba på att stärka knän, ben, bål - the works. Bara att gilla läget!

Jöhöpp, så var det den där sista lilla skruven igen då ...

Ibland funderar jag på om det kanske inte ändå är så att jag lider av något slags dold dödslängtan.



Tidigare idag fick jag nämligen igång en komponent i en programvara, som inte har fungerat på mången god dag, och känslan var att "yessss! äntligen!". Och så dröjde det bara tre kvart, så hade jag helt plötsligt köpt en uppgradering till nämnda programvara, som gjorde att allt återigen ställdes på ända.

Jag bara undrar ... WHY? Varför gör jag så här mot mig själv?

Plötsligt satt jag där med blippande felmeddelanden om licenskoder, sökvägar, felaktiga format och bortsprungna arbetsfiler. Och ingenting fungerade.

Jag menar bara ... jag kunde ju ha väntat någon dag! Fått njuta segerns sötma åtminstone några timmar! Men nej då. Nejnejnej! Här ska inte sittas och jäsas på några lagrar minsann, här ska det randas med piskan både bittida och sent!

Faen!



Vad är det för fel på mänskligheten? Det här är väl samma syndrom som den där sista lilla saknade skruven i väggen. Så snart du har skruvat i den och avslutat projektet, ja då är det dags att flytta! Visst är det så? Visst?

Samtidsskadad

Ibland tänker jag på hur ords betydelse plötsligt kan byta skepnad. Ena dagen en liten och obetydlig term, nästa dag en farlighet med horn och taggar.



Nyss behövde jag använda ordet "järnrörssystem". Och jag behöver väl inte ens förklara vilka associationer jag fick av den här till synes oförargliga sammansättningen?

Jo, så illa är det att jag nästan funderar på att byta ut det här ordet, även om det är helt korrekt i sammanhanget.



Nu tror i och för sig inte jag att min kund kommer att fundera närmare på det här, eftersom texten faktiskt handlar om just "system av järnrör". Och järnrören själva har ju sannerligen inte gjort något ont, åtminstone inte på egen hand. Så nej, här ska inte diskrimineras på något vis. Järnrörssystemet får vara kvar.

Midsomer murders

I have this thing for ... Morden i Midsomer. Det är fånigt, jag vet, men jag kan inte låta bli! Jag ser varenda avsnitt jag kommer åt. Lyckligtvis har jag ett uselt minne och har oftast ingen aning om vem som är mördaren, trots att jag ibland har sett avsnitten både en och två gånger förut.



A bit of a crush? Jo, sannolikt. Men den senare varianten går också bra. Han tar sig i längden.

De allra första säsongerna besåg jag på landet, under sommarlovens inledande veckor, tillsammans med en eller två av sönerna, som egentligen var alldeles för små att se "Morden" när serien tog sin början. Det hände att de drömde mardrömmar efteråt, och fick komma och sova hos mig. Jag hade inget alls emot det, eftersom flera avsnitt i de första säsongerna var rejält skrämmande och vid den här tiden var min äkta hälft kvar i stan och arbetade dessa veckor ...

Kanske är det däri magin ligger. I sommarens första lediga veckor, med löfte om många fler, om svalkande bad, utflykter med båten, picknickar med vänner på skärgårdsöarna ...

Nå, tiderna förändras. Nu går Morden i Midsomer året runt, alla dar i veckan. Båten är såld, sönerna är för stora för landet och vännerna skingras, sakta men säkert.

Men familjen Barnaby håller ändå stilen, för det mesta. Med en liten doft av sommarkväll i juni.

Konsten att förstå vad man läser/skriver

Ägnade en god del av gårdagens afton åt att förhöra sonen på en historieläxa, inför ett prov i eftermiddag. Förvånades över pojkens - emellanåt - oförmåga att att förstå vad han läste. Visst, skolböcker använder inte sällan ett ganska träigt och sömngivande språk och den här var inget undantag, men texten var inte alls obegriplig på något vis.



Jag försökte få sonen att tänka igenom innehållet med egna ord, eftersom det ofta underlättar förståelse - men denna min strävan gjorde snart pojken irriterad och mig utmattad. Nå, vi får väl se hur det går idag ...

Denna förmiddag pysslar jag med en text som till vissa delar handlar om olika nordiska/europeiska samarbeten på temat bygg och anläggning. Bland annat sökte jag information på svenska om ett visst FN-initiativ. Döm om min förvåning när jag bland mycket annan information fann följande rader:

"... tio principer för hur ett aktivt arbete mot en hållbar och inkluderande världsekonomi måste se ut ..."

Det här handlar om ett stort företag som berömmer sig av att hålla en hög kunskapsnivå. Jomenvisst, säkert. Men att läsa och förstå vad man skriver, det kan uppenbarligen inte de heller.

Vad gjorde jag?

Jag skickade dem ett mejl med utdrag ut texten och bad dem kontakta mig omedelbart för rådgivning.