I ställtidernas tidevarv

Någon frågade häromsistens vad man tar för timpeng för ställtid. Ja, det kan man fråga sig. I mina öron låter det som en utopi, men det finns faktiskt översättare som fakturerar för ställtid! Och som får betalt! Tänka sig!



Att vänta är något som vi översättare är ganska bra på och själv har jag förfinat det till en konst, vilket helt enkelt innebär att jag är kreativ när jag väntar. Jag skriver andra saker - ingen större skillnad egentligen, bara det att det ena får jag betalt för och det andra kanske inte.

Men att ta betalt för de oundvikliga tidsförskjutningar som ett större översättningsprojekt - nästan undantagslöst - innebär, kan man verkligen göra det?

Just nu har jag ägnat cirka ett dygn åt att vänta på en jobbfil, men eftersom det är flera led involverade - vem i hela friden ska man skicka fakturan till? Om jag skickar den till den lilla byrån som är min närmaste uppdragsgivare, så känns det elakt mot dessa mycket trevliga personer. Om jag skickar den till deras uppdragsgivare, så framstår jag nog, i bästa fall, bara som ytterst besynnerlig.



Men faktum kvarstår, jag har under tiden tackat nej till säkert 45 000 ord totalt. Inte för att jag hade hunnit med dem på ett dygn, men ni förstår principen. Egentligen borde jag bli lite elakare, det är nog det som är hela poängen. Här står jag snällt och väntar. Och väntar. Och ingen att bli arg på!



Ja, det är väl det en får göra: Se det från den ljusa sidan. Jag fick ju en riktig "me day" på köpet, liksom.

Martinas röst

Som nämnts tidigare är jag en i största allmänhet skrivande person, även vid sidan av arbetet som översättare. Penna, skrivmaskin, dator har följt mig under livet, som ett naturligt appendix och en nödvändighet.



Jag har blivit refuserad 20-25 gånger och jag har deltagit i flera novelltävlingar, men bara blivit belönad en gång: Jag vann 2000 kronor när jag kom på fjärde plats i en novelltävling i Allers, för vad som känns som hundra år sedan.

Vid ett par tillfällen har jag anlitat lektör och det har varit ganska givande. En lektör är en - vanligtvis anonym - person som läser mitt alster och ger feedback. Vid första tillfället klagade lektören på mitt "manliga" språk - trots att hen inte visste om jag var man eller kvinna. Nå, det kanske inte var så svårt att gissa, med tanke på att texten handlade om två kvinnor och deras gemensamma själsliga utveckling.

Jag läser ibland om andra författares och lektörers tips till "presumtiva författare" och där återkommer man ofta till samma sak: hur viktigt det är att skribenten hittar sin egen röst.



Ju äldre - och mer outgiven - jag blir, desto mer övertygad är jag om att den där första lektören, som sa att mitt språk var för manligt, gjorde mig en björntjänst. Efter det har jag varit oerhört självkritisk och granskat mig själv, ändrat, mjukat upp, tagit bort saker som jag tyckte verkade fel - enligt lektörens sätt att se på saken.
Inte förrän nu inser jag att orsaken till senaste tidens skrivledsnad kanske är just detta: jag har försökt begå våld på mitt eget sätt att skriva.

Jag prenumererar på en ny tidning som heter "Skriva", som är mycket inspirerande, med många bra tips och kul läsning. I senaste numret finns ett längre reportage om Martina Montelius och det är där, i en liten ruta vid sidan av, som man kan läsa om hennes, Martinas, sätt att se på det här med den egna rösten. Hur viktig den är, hur viktigt det är att man inte låter sig handikappas av andras tyckanden om vad som är rätt och fel.
Så, nu skriver jag på så det brinner i knutarna. Grammatik, stavning, meningsbyggnad - åt skogen med det. Det tar vi sen! Fram med kreativiteten i stället!

Martina FTW! Tack för de orden!

Underskatta aldrig en översättare

Nej, det ska man inte göra. Och det gäller även mig själv! Jag har en ofelbar förmåga att tro att saker och ting ska ta längre tid än de tar. Varför?



Det brukade vara tvärtom. I ett evigt tidsoptimistande satte jag ofta krokben för mig själv och fick jobba 24-7 för att hinna med.


Hänger det här fenomenet ihop med den irriterande känslan av att språk- och skrivfärdigheterna krymper i takt med att jag lär mig mer? För varje nytt lärospån som faller in i mitt arma huvud, inser jag i allt högre utsträckning hur lite jag egentligen kan och vet. Var ska det här sluta?



Ja, man får trösta sig med Bertrands ord om att visa människor är de som tvivlar mest.
"Du och jag, Bertrand!"
"Tror jag det! Du och jag, Susanne!"

Robotjournalistik - journalistrobotar

Kanske är det det här som är svaret på våra (nå, i alla fall mina) böner? Robotar som fixar det redaktionella innehållet i våra dagstidningar. Jominsann, om detta kan man läsa i dagens morgonblaska.

Det är dessa få rader som gör mig på så gott humör:

"... robotar kommer att driva fram en darwinistisk sorteringsprocess. Personliga och unika röster överlever medan reportrar som skriver material som även robotar kan producera sitter löst till."

Hoppla! Bäva månde reportrar som skriver sådant som även robotar kan producera. Vem som nu avgör det ...? Å andra sidan, det är kanske det här som måste till för att dagstidningsjournalisterna ska vakna upp ur sin språkliga letargi!

Vidare står att läsa att det i första hand kommer att handla om vädret och sporttexter. Lite synd, faktiskt, för är det några som kan få till underbart skruvade formuleringar så är det väl sportjournalister!

Filkörning i simbassängen?

En gång i veckan morgonsimmar jag i Eriksdalshallen med översättarkollega. Det är alltid väldigt trevligt och ett utmärkt sätt att väcka kroppen till liv.



Okej, så här skulle jag ju egentligen vilja ha det: En tom, jungfrulig simbassäng där en kan forsa fram i ensamt majestät.
Nåväl, mitt problem med offentliga simbassänger handlar egentligen inte alls om antalet människor i bassängen, utan om att de som är där inte håller sig till den offentliga simbassängens oskrivna regler!

Om man simmar "rundsim" så tycker jag att man bör hålla ytterfil. Okej? Alla med på det? Det känns mest logiskt, eftersom det då finns plats för snabbsimmare att simma om. Det här är, kan man gissa, grundtanken med rundsim. Funkar det? Nähäedå!



Alltså, hur svårt kan det vara?

Varje vecka råkar vi ut för att det ligger långsamsimmare parkerade mitt i banan. Personer som tycker att här kommer jag minsann, och jag har rätt att bre ut mig och ta upp en och en halv fil - "so sue me!".

Här-kommer-jag-simmarna är ändå lite mer hanterbara än kompis-simmarna, som simmar två eller fler i bredd för att kunna samtala under simturen. Helt omöjliga att simma om, och eftersom de alltid är inbegripna i ändlösa diskussioner, är fokuset på själva simrörelsen minimal. Det vill säga det går låååångsamt.

Nu undrar jag, är det då verkligen så helt omöjligt för folk att lära sig filkörning i simbassäng? Jag menar, det funkar ju i trafiken! Visst finns det busar där också, som visar noll och ingen respekt för sin medtrafikanter, men då kan man i alla fall tuta på dem! Hur gör vi i simbassängen? Kanske är det dags för en liten tuta på simglasögonen!

Vi behöver varandra

Man skulle kunna tro att frilansare är sådana där självgoda typer som anser sig kunna allting bättre än alla andra, och av den anledningen bestämmer sig för att vara helt frihjulande ... Och lite ligger det väl i det ...
Jag vill nog ändå påstå att jag är ganska medveten om mina fel och brister. Jag tar till exempel hjälp av Ulla-min-Ulla med bokföringen och jag brukar även anlita kunniga kollegor när jag kör fast i något teknikträsk. Jag vet alltså att jag inte är bättre än alla andra, även om jag tror mig vara bättre än många andra på vissa saker. Frilanslivet kräver ju ett visst mått av självgodhet ...



Dock ska man aldrig tro att man är en ö! Det är ju när du någon gång släpar dig ut ur din kokong, för att luncha eller fika med en kollega, som du upptäcker ditt uppdämda behov av att utbyta åsikter, insikter, uttryck och intryck.
Som idag. Efter en försynt spark där bak av trevlig kollega - tack, Tarja L.! - tog jag tvärbanan till Gröndal och tillbringade ett par timmar med att äta och prata.

När jag lämnade Gröndal stod vissa saker lite klarare än innan, och jag återvände till kontoret med förnyad kraft och kastade mig genast över mitt senaste projekt - en hemsida åt ESB Text AB. (JA, jag vet - sent omsider!)

Men tänk så enkelt det är, egentligen! Två timmars samtalsterapi över ett flak sushi, med kaffe och hembakade vaniljbullar, så trillar alla pusselbitar på plats i ett enda drag!

Skrivdöden

Nå, det där var kanske lite väl dramatiskt. "Skrivdöden". Men ... ja, varför inte?



Måndag till fredag läser jag DN på nätet, eftersom jag helt enkelt inte vill betala över 4 papp per år för att få en tidning som jag egentligen bara har tid att läsa på helgen. I stället betalar jag nästan 3 papp per år för att få tidningen fredag-söndag. Smart? Nej, absolut inte.

Jag har tidigare hängt på klagomuren i detta forum, med siktet inställt på bland annat DN:s journalister och deras (många av dem, iaf) usla hantering av det svenska språket. De missar ord, särskriver, använder punkt som tusentalsavgränsare, stavar fel och slarvar med meningsbyggnaden - så till den milda grad att jag ofta får läsa meningar/stycken flera gånger för att förstå vad de vill ha sagt. Och jag är en van läsare!

Om detta kan en säkert säga en hel del, men jag vill egentligen bara säga att det gör mig ledsen att se det skrivna ordet behandlas så styvmoderligt. (Jag syftar då INTE på språkets naturliga utveckling - den är både välkommen och nödvändig. Så kom inte till mig om ni vill klaga på "hen" eller andra nymodigheter!)
Nej, jag tänker på det faktum att inte ens journalister, som ju bör betecknas som ett skrivande folk, bryr sig mer om resultatet av sitt arbete.



Tänk om jag, som frilansande översättare, hade haft den attityden till mitt arbete ... Hade jag firat 20 år som översättare i höst? Troligen inte. Hade jag haft återkommande kunder år efter år efter år? Inte en chans!
Å andra sidan, när du någon gång behöver en text som faktiskt går att läsa - då vet du ju var jag finns!

En oerhörd måndag

Det som har hänt denna dag, har nog aldrig inträffat förut. Och kommer sannolikt heller aldrig att inträffa igen, så njut av stunden. Säger jag till mig själv, eftersom nog ingen annan än jag till fullo kan uppskatta detta oerhörda, som just inträffat.



Som tidigare nämnts, så ser vanligtvis min mentala anslagstavla ut så här. Och vad hjälper det? Jag påminner mig själv tills jag blir så trött på mig att jag helst vill ge mig en örfil, och då som först tar jag tag i de däringa papperen som ligger och dräller ...

Men så plötsligt, idag den 20 april i nådens år 2015, så händer det!



Nej, Triss är tyvärr inte involverad, men ändå! Plötsligt la jag ihop alla kvartalets kvarvarande papperslappar, kvitton och diverse pappersbaserat och stoppade i ett kuvert för vbf till Ulla-min-Ulla, som sköter siffrorna åt ESB Text AB med den äran. Och detta INNAN hon sagt åt mig att göra det. Innan hon ens har BÖRJAT tjata på mig!

Och som om det inte räckte med detta! I ett dödsföraktande huj skrev jag under självdeklarationen, printade ut K10:an och (med ett par veckor kvar till D-day, märk väl!) rafsade ner adressen till Företagsskattekontor 1 på framsidan av ett kuvert. Porto på båda kuverten och nu ... Nu återstår bara en promenix till brevlådan, och med tanke på att vädret är kalas och min hotande förkylning självdog (troligen i chocken över min plötsliga redbarhet), tänker jag nu dra på mig promenadskorna och ta en tur förbi Posten. Undrens tid är inte förbi, det är visst och sant. Kanske kan det till slut bli folk även av mig!

Tu-ber-cu-lucas

Ibland blir det segt så här frampå eftermiddagskvisten och då gäller det att ha lite enkla knep i bakfickan för att inte tappa fart. Själv brukar jag vända mig till David Lindley när det kniper. David Lindley och hans Tu-Ber-Cu-Lucas And The Sinus Blues kan väcka liv i den sömnigaste datorslav.

Jomenvisst! Come on, katten! Det svänger ju!

Oss administrativa analfabeter emellan

I snart 20 år har jag varit frilansande översättare - utan att ha hamnat i fängelse en enda gång! Det är faktiskt något som borde firas, inser jag nu när jag tänker efter.



Med tanke på hur tjurigt motvillig jag är när det gäller all form av regelstyrd hantering av vad det vara må, är det inget mindre än ett mirakel att jag får fortsätta som egen företagare år efter år.

För ärligt talat, jag somnar stående när jag gör en (numera) så simpel sak som självdeklarationen. Jag faller i djup koma av att läsa sekretessavtal, årsberättelser, you name it ... Inte ens min egen årsredovisning orkar jag ta mig igenom! Och min arkiveringsteknik skulle ... hmm ... få Sid Vicious att falla i gråt.



Nå, under den självironiska fasaden måste jag ju erkänna att det här är ett problem. Under alla år har jag tänkt att jag ska ta mig i kragen och "bli bättre" på sådana här saker, men ... nej ...
Ibland önskar jag att vetenskapen kunde hitta en diagnos, typ "administrativ dyslexi", bara för att ha något att luta mig emot när självömkan sätter in.
Men till dess att en sådan diagnos dyker upp, får jag acceptera att jag har en mycket selektiv fokuseringsförmåga. En får helt enkelt göra det bästa av situationen, vilket i mitt fall är att jobba på som en liten iller så att jag har råd med de straffavgifter som Skatteverket då och då bombarderar mig med. Så länge inte polisen knackar på dörren får en vara nöjd!

Om sportarnas spottande och snorande

I morse stod det att läsa i blaskan att Erik Helmersson (som för övrigt är en av mina favoritkrönikörer) stör sig på folk som spottar och "gubbsnyter" sig mitt i stan, bland allt folk. Och i synnerhet sportande spottare/snytare. Jag är benägen att hålla med, det är vidrigt. Men ...



För knappt 12 timmar sedan landade jag (med visst välbehag) på Arlanda efter tio dagars vistelse i Peking. Välbehaget bestod i första hand av att jag helt enkelt var trött på den asiatiska smakpaletten, på squat-toaletter (det stänker visst, hur man än bär sig åt!) och på alla dessa människor som oupphörligen harklade, hostade, spottade, fräste och gubbsnöt sig.

Här i Stockholm är vi nybörjare på området. Barnrumpor, förstagluttare, gröngölingar. I Peking vet man att spotta ända nerifrån diafragman, att ta i från tårna och låta hela kvarteret höra ens oefterhärmliga förmåga att harkla upp allt slem (som troligen kommer av den dåliga luften) som någonsin har kommit i närheten av ens luftrör. Säkert åker ett och annat flimmerhår med också, vilket ytterligare ökar behovet av att harkla sig.



(Det här var otippat! Googlade på "gubbsnyt" för att hitta en kul bild, och fick upp Javier Bardem ...)

Själv har jag, efter åratal av löprundor med näsdukar i fickan, lärt mig att gubbsnyta mig när jag tränar. (Fast inte på gymmet! Någon måtta får det vara!) Gubbsnyt sparar tid och jag slipper stanna och pillra med näsdukar, som sedan dessutom måste avyttras någonstans (ity jag är för kräsmagad för att ha kvar snytresultatet i jackfickan). Jag försöker också alltid undvika att göra det när någon annan människa är i omedelbar närhet, och jag har även reserverat mina gubbsnyt för skogsområden och parker. Därmed inte sagt att jag är mer civiliserad än någon annan. Jag ville nog bara komma fram till att det spottande/snytande som eventuellt sker i vår (jämförelsevis oerhört renskrubbade!) huvudstad helt enkelt är en spott i Nilen.

Ännu ett bokrecensionsförsök

Så, en sista provrecension, skriven med mina egna små hansingar. Idag handlar det om Kristina Sandbergs "Att föda ett barn", som även den redan har recenserats ett otal gånger, men jag gör ändå min egen version - ity jag inte har läst några språjlans nya böcker på sistone.



Jag hade lite i bagaget när jag började läsa den här. Jag hade till och med hunnit längta. Tanken var att jag skulle köpa hela trilogin vid bokmässan i Göteborg, men den tanken sprack eftersom böckerna helt enkelt var slut.
Men den som väntar på något gott ... eller hur? Gott är det ju och jag är just nu kär i Sandbergs sätt att skriva. I hennes vindlande formuleringar som på gott och ont låter läsaren tränga in i Maj Olaussons huvud och se hennes tankar, höra hennes tvivel, känna hennes ambivalens och frustration, tills den blir ens egen. Möjligtvis kanske det blir lite för vardagligt i vissa passager, lite för enahanda. Men till slut, när allt ställs på sin spets, då är man glad över det där enahanda, vardagliga, som bildar en skrämmande fond till katastrofen, till det oerhörda. Kontrasten blir så stor att obehaget, skräcken, illamåendet även är läsarens. Jag hade inga som helst problem att identifiera mig med Majs drunkningskänslor, trots att jag själv aldrig levt den typen av liv - aldrig behövt leva den typen av liv, född som jag är i en annan tid.

Jag blir djupt imponerad av att Kristina Sandberg, som själv är född 1971, kan återge mellankrigstidens Sverige så tydligt att man känner lukten av stekt strömming, uppsköljda bajsblöjor och kokkaffe.

Att säga att jag rekommenderar boken känns lite blekt. Helst skulle jag vilja säga att det här är ett läsmåste - basta! - men man bör ju akta sig för att tala om för folk vad de ska och inte ska göra, så jag nöjer mig med att säga att jag rekommenderar den.

Ha en glad påsk!

Roligt och roligt, grisar ska inte ha roligt!

Ibland funderar jag på om jag kanske har fel inställning till mitt arbete! Tänk om man inte alls bör resonera i termer av "jag ska tycka att det är roligt". Arbete kanske inte alls handlar om att ha kul!

Häromnyssens fick jag en förfrågan om att vara ansvarig för termhanteringen i ett större projekt. Utan att tveka sa jag "nej tack", med motiveringen att man bör tycka att ett uppdrag är kul för att det ska bli ett bra resultat. Jag tipsade i stället om en vän som är bra på sånt.
Och det är här jag börjar fundera på om jag kanske trampar fel. Genom att konsekvent välja bort en viss typ av arbeten, under förevändning att jag blir uttråkad, så lär jag mig heller inte så mycket nytt. I slutänden blir det hela ganska bekvämt, eller hur! Jag får fortsätta pyssla med mina formuleringar, det vill säga det jag faktiskt tycker är kul, och slipper skapa nya arbetsmetoder och rutiner. Vilket i förlängningen innebär att jag slipper lära mig nya saker ...



Nej, nån klok uggla blir man inte med den metoden. Risken är däremot stor att man fastnar i hjulspår som i slutänden förtar glädjen även i det som jag har brunnit för hela mitt liv - orden och språket. Av precis samma orsak som man tröttnar på spittekaka om man äter det en hel vecka i sträck varje år. Fråga mig, jag vet. Jag fick en hel spittekaka av min farmor på min födelsedag - varje år, tills jag fyllde 12. Sen dess har jag aldrig ätit spittekaka. Smakar frigolit och socker. Och så kan vi ju inte ha det!

Nej, skärpning! Jag lovar härmed att tacka JA till nästa termhanteringsuppdrag som trillar in i inkorgen. Men först ska jag ha semester!