Jane Austen

Ja, jag gillar Jane Austen. Eller mer än gillar, jag älskar henne. I tryckt form, vill säga. Inspelningar för film och tv gör henne sällan rättvisa, det blir ofta fånigt, nästan barnsligt och jag förstår att de som bara sett Jane Austen på film aldrig har förstått hennes storhet. Det kräver nämligen att man läser böckerna.

Idag på lunchen snabbspolade jag mig igenom en av dessa inspelningar. Jag hinner inte se en hel film på en enda lunch, så antingen delar jag upp filmen på flera dagar eller också kör jag 2x eller 4x, vilket fungerar utmärkt om man redan känner till innehållet och bara vill plocka pärlorna.
Fast det är skillnad på film och film! Tv-serien Stolthet och fördom från tidigt 90-tal skulle jag aldrig drömma om att snabbspola. Den håller måttet och lite till - men den är tyvärr ensam i sitt slag.

Idag på lunchen snabbspolade jag mig igenom Emma, med Gwyneth Paltrow i huvudrollen (mer 4x än 2x, kan jag säga). Som väntat var den riktigt fånig, om än inte lika skrattretande som Förnuft och känsla från 1995 med Hugh Grant i kravatt och knäbyxor ... Trots att fina Emma Thompson gjorde sitt bästa, lyckades hon inte rädda den filmupplevelsen för mig. Jag låg tvärs över två biofåtöljer och grät av skratt. Så fort Hugh dök upp i bild bröt jag ihop. Aldrig har väl någon sett så illavuren ut i kravatt!



Jag menar, det går ju att få till det så att hela den kvinnliga delen av salongen får en kollektiv svimningsattack:



Oh, Colin ...

Subventionerade översättningar?

Mjölkbönderna tycker att staten ska gå in och säkra deras mjölkpriser, så att de inte behöver lägga ner sin verksamhet när nu folk antingen inte köper mjölk eller köper importerad, billigare mjölk.



Själv köper jag svindyr laktosfri mjölk från Arla eftersom tre femtedelar av familjen är känsliga för laktos.
Och VART vill jag komma med det här?

Ingenstans, just. Förutom det faktum att priserna på översättningsarbeten har sjunkit stadigt i många år och flera av mina kollegor ser sig föranledda att ta kompletterande arbeten eller börja ta ut sin pension för att slippa arbeta ihjäl sig. Men ingen av oss har någonsin kommit på tanken att hävda att det är statens skyldighet att garantera våra priser, för att vi ska få vara kvar i ett yrke som tydligen inte längre är riktigt lika lukrativt som det en gång var (okej, varken översätteri eller mjölkbonderi har någonsin varit lukrativt ...). Men det kanske är dags nu. Innan en hel yrkeskår, och ett av världens äldsta yrken, försvinner helt.

Desperat torsdagsflin

Är det torsdag idag? I samma ögonblick som jag skriver det blir jag tveksam. Herregud, vet jag då inte vilken dag det är!? I allsin dar!

Jo, det är väl torsdag för i morgon ska jag leverera det här massivt übertekniska projektet som har hållit mig vaken på nätterna en tid. Inte för att jag har behövt arbeta nattetid, utan för att nivån på tekniken är så oerhört krävande att jag till och med drömmer om alla termer!



(Nej, det handlar inte om ovanst. motor! Den används bara i ill. syfte)

Men så plötsligt, när jag har 48 ord kvar (plus x antal timmars korrläsning) och är nästan gråtfärdig av lättnad, ser jag en sak som gör mig så himla lycklig. Bafatt ... liksom.

"The jerk values ..."

Haha! Man skulle kunna göra sig lite skojsig på kundens bekostnad här, visst skulle man kunna det. Det hade ju ... Men nej, det kan jag inte. Det här är ett Mycket Allvarligt Dokument Med Ett Viktigt Syfte och inget man skojsar med. Men visst vore det lite trevligt.



Häpp!

Bokboken och dess egenheter

Det var väl bara en tidsfråga, antar jag. Jag har känt ryckningarna sedan länge, som en lockelse. Det är vissa typer av annonser i morgontidningen som lite grann får mig att tappa greppet om verkligheten ibland och i går kväll hände det på riktigt.







Jag låg i min säng, oskyldig som ett litet barn, och läste en god bok. Jag läste och bläddrade och läste. Men så tappade jag fokus för en kort stund och genast var fingret där!
Pekfingret. Innan jag hann hejda mig tryckte pekfingret på sidan framför mig, sidan som jag just hade läst. Jag tryckte och väntade mig ett sidbyte, som naturligtvis uteblev. Sekunden senare var jag tillbaka i verkligheten och insåg vad jag hade gjort. Sneglade åt makens håll men han hade inget märkt. Puh! The agony! The shame!

Det är i sådana stunder man så smått börjar inse vidden av den allestädes närvarade tekniken och dess inverkan på oss.



Är det kanske så här det ska bli, i framtiden?

"#¤!# MÅNDAG!

En riktig draåthelvetetext har dumpit (?) ner på mitt skrivbord och jag var helt oförberedd.



Som den beredvilliga ja-sägare jag är har jag självklart tagit på mig en fortsättning på ett projekt som började ganska stillsamt förra veckan, med en text som inte innehöll några större fallgropar alls. Den gick hur snabbt som helst att segla igenom och därför kom dagens örfil som en desto större överraskning.



Ja, just nu känner jag mig precis sådär ostadig och det är inte kul, kan jag säga. Försök själv översätta en lång, lång, lång uppradning av hittills okända ISO-standarder och liknande gallimatias, komplett med hemmasnickrade förklaringar och andra obegripliga utsvävningar. Är det inte kväller snart?

Tisdagsfniss

Okej, alla vet vid det här laget att Google Översätt är ett verktyg med stort sinne för humor. När du minst anar det slår Google till och den grå vardagen blir lite mindre grå. Som nu. En - i sanning - grå tisdag i maj, med låg kvicksilverstapel, fläktande nordanvindar och en tysk broschyr för vitvaror. Broschyren är i och för sig ganska kul att översätta, men tyskar har en märklig förmåga att få allt att låta så ... dubbelbottnat. En särskilt kryptisk mening i texten om diskmaskiner fick mig att se ut som en fågelholk. För att lirka igång inspirationen körde jag meningen genom Google Översätt och fick ut ... Ha! Underbart!



De "glänzende Gläser" som meningen innehöll, blev i slutänden ett par "mousserande glasögon"! I och med detta blir tisdagen en tirsdag, eller hur? Det här kan man inte bara lämna därhän!

Häpp!

Nu kommer jag ut!

Jag har en sak jag måste erkänna. Jag är inte riktigt som andra ... Jag avskyr nämligen Ernst! Och då menar jag inte rent utseendemässigt, utan hela grejen. Ernstifieringen. Det där plågsamt, påklistrat myspysiga ... Jag lovar - den där karlen döljer något! Troligtvis är han massmördare på lediga stunder. Eller fångar flugor och rycker vingarna av dem ... Nej, jag har inga bevis, mer än att det kryper i kroppen på mig när jag hör hans röst.



Och så, idag, talar Amanda Björkman äntligen ut i DN. Hon anser att ernstifieringen måste få ett slut, och jag håller så med henne! Det vilar något onaturligt över detta att bara gå omkring och ... ja, bara vara. Tänk om alla skulle springa omkring och "bara vara", om vi skulle skrota vår skitnödiga ångest över karriär, hem och barn - i den ordningen - hur skulle samhället se ut då, om jag får fråga? Ett helt land fullt av religiöst flinande dårfinkar? Gudars, vilken mardröm! Nej, ut med Ernst och in med fler ångestdrypande lustsnattare. Mer Anders Lindström åt folket. Då slipper man i alla fall sitta och ha dåligt samvete över den oklippta gräsmattan och den slarvigt rensade rosenrabatten.
"Jag snattar åtminstone inte plånböcker!"

God helg!

Waiting, waiting, waiting, waiting ...

Håhåjaja, väntans tider igen. Enligt uppgift är jag engagerad i två större projekt varav båda två skulle ha dragit igång för länge sedan. Det ena är uppskjutet och ska starta idag, och om det andra är det misstänkt tyst. Kanske lika bra det, eftersom jag - om båda projekten nu mot förmodan drar igång - ska översätta ca. 150 000 ord på två veckor. Genomförbart? Icke då. Men så är det i den här branschen. Projektförfrågningar dyker upp titt som oftast och jag brukar tacka ja, med den sluga baktanken att de flesta större projekt av någon anledning aldrig realiseras.

Jag vet inte var de tar vägen i stället, om de nu ens tar vägen! Det tråkiga är att jag aldrig kan planera min tid på riktigt.
Eller gäller det här bara mig? Hur är det, kollegor? Lider alla av det här syndromet, eller är det bara jag som är så korkad att jag håller undan för projekt som kanske/kanske inte blir av? Eller som blir så försenade att de krockar med varandra? Och är det bara jag som får dåligt samvete i sådana lägen, och tar på mig alldeles för mycket jobb genom att inte säga ifrån?

Ibland tänker jag att jag borde få datorförbud. Jag borde göra något heeeeelt annat, till exempel:



Varför inte? Korgflätning låter som en ganska trivsam och meditativ sport. Betalt? Nja, så här års kan jag leva på solsken och vackert väder, enligt somliga kunder ... typ.

What's with all that Demis Roussos?

Jag har en svaghet: När jag väl har fastnat för en låt - må det ha hänt på 60-, 70-, 80- eller 90-talet - sitter den som ett plåster i bakhuvudet. Text, melodi, rubbet. När det gäller vissa låtar - jag lovar! - kan du väcka mig mitt i natten och be mig sjunga, så sätter jag den ordagrant!

Det här är ofta ganska enerverande för folk i min närhet, och för mig själv en ständig gåta ity jag är oförmögen att lära mig andra mer matnyttiga saker, som kontonummer, telefonnummer, bilens registreringsnummer, personnamn. Jag vet vad jag och min närmaste familj heter, men sen är det trögt ... Samtidigt kan jag sjunga Demis Roussos "Forever and ever" utan att staka mig. Eller Hansons "MMMBop". Eller "Das Kufsteiner Lied", som 70-talets alpresenärer brukade plågas med. Numera hörs den sällan någonstans, men i min minnesbank sitter den som om den vore fäst med crazy glue. För att inte tala om Bay City Rollers, valfri låt!

Man skulle önska att all information fastnade lika lätt i våra huvuden som musik. Kanske dags att tonsätta Svenska Akademiens ordlista? Eller Språkrådets Svenska skrivregler? Tänk så praktiskt att ha alltsammans i huvudet, till en lagom svängig melodi!

Häpp!