Konsten att tappa bort sig trots karta och kompass

Jo, så kan det gå. Mitt romanceprojekt har varit på väg mot papperskorgen både en och två gånger. Nu har jag tagit hjälp av två stackars vänner som ska hjälpa mig bena ut det här eländet. Samtidigt har jag vandrat omkring och lyssnat på Simona Ahrnstedt i lurarna och insett två saker:

1. Min ursprungliga tanke ska inte avvikas ifrån, basta. Även om jag kanske tycker att den var lite tråkig, så var det ändå den som vann finalplatsen. Det jag behöver göra - som Harper Collins tipsade om - är att finmejsla och förtydliga personerna och själva berättelsen. Inget annat.

2. Det här kommer nog att lösa sig. Kanske. Om jag bara kan hålla mig på mattan och inte låta alla mina bokstavskombinationer komma till tals, för då går det obönhörligen käpprätt åt skogen! Vilket mina två stackars hjälpläsare nu - gissar jag - har börjat inse, ity den version de har fått sig till livs är en mindre katastrof av utstickande små uddar och holmar av onödigheter.



Så idag är det städdag här på ESB Text kan man säga. Bort med allt ovidkommande och förfina ursprungstanken. Det är gott och väl så.

Ja, om jag nu bara kan hålla fast vid den tanken tills det här projektet är klart, så vore jag enormt tacksam.

Losing your way ...

... on a journey is unfortunate. Losing your reason for the journey is a fate more cruel!

(Ungefär: Att glömma vart du är på väg är ju tråkigt, men att glömma bort varför du är på väg är betydligt värre!)

Så sa en gång en klok man vid namn H.G. Wells och det är bra sagt tycker jag, särskilt med tanke på att karlen skrev science fiction större delen av sitt liv. Jag har nämligen själv aldrig lyckats ta mig igenom en sci-fi-roman utan att halvvägs glömma bort varför jag läser den ...



Hur som helst, jag har märkt att jag drabbas av den första formen av förvirring flera gånger per dag under mina bemödanden med mitt tävlingsalster. "Vart är vi på väg?" ekar Christian Looks röst i mitt huvud, om och om igen. Orsaken till att jag gör det jag gör är dock en och densamma, vilka kringelikrokar jag än väljer att gå:

Detta tävlingsmanus ska vara färdigt, läsbart och helst även läsvärt senast den 15 december. Inlämning är den 20:e men då är jag redan utflugen för julfirande på annat håll. Jag har alltså mindre än en månad på mig! Och om man räknar bort helgdagar, så blir det bara 18,5 arbetsdagar kvar varav en dag kommer att bli sönderbruten av en rödnäst jullunch på Långbro värdshus med mina översättarvänner. Vissa saker måste man ju ändå få unna sig ...



L'chaim!

Förskräcklig drömkvinna ...

... på fyra bokstäver. Någon?

Nå, den första förskräckliga drömkvinna som föll in i mitt huvud var ju "Elin", men just som jag skulle sätta pennan till papperet (eller rättare sagt fingret på paddan, ity jag oftast löser e-korsord) slog det mig att Drömmen om Elin faktiskt inte handlar om en förskräcklig kvinna utan om en ljuv och rar. Men hur tänkte jag där, hur kunde det gå så illa?



Ja, för att analysera denna min spontana reptilreaktion måste vi gå cirka 45 år tillbaka i tiden. Närmare bestämt till låg- och mellanstadieskolan i B, i södra Smålands djupa skogar. Skolan hade, förutom ett antal mycket rara lärare och världens mysigaste mattanter, även en skräcködla á la Godzilla vid namn Elin (jajamen!). Denna reptil huserade i 3-4:ans klassrum och roade sig med att skrämma slag på diverse tillbakadragna och tystlåtna adepter, typ undertecknad. Och de som inte lät sig hunsas kastade hon helt sonika ut i korridoren, där för övrigt min bror tillbringade större delen av sin tid i årskurserna 3 och 4.



Drygt 20 år senare skulle jag få anledning att stöta på denna Godzilla i människohamn i samband med en hantverksmässa i mina hemtrakter. Jag traskade i godan ro runt och hälsade på gamla bekanta med äldste sonen i famnen, när min mamma plötsligt sa hej till en gammal dam som såg lätt förvirrad ut. Jag hörde hur min kära mor presenterade mig och jag hörde även hur hon sa namnet på den gamla damen. "Elin, känner du igen Susanne? Hon gick ju i B skola ..."
Resten av samtalet föll bort eftersom jag vid det laget befann mig i chocktillstånd. Jag stirrade på damen, som såg oförstående på mig och när mina nerver lugnat sig en aning insåg jag till min förvåning att hon inte hade en aning om vem jag var!

Idag är Elin borta, men tänk om hon hade vetat vilka mardrömmar och tvångstankar hon åsamkade mig under de där åren då hon var min lärare. Och tänk om hon vetat att jag när jag skulle bli mamma häftigt motade bort alla förslag på att döpa en eventuell dotter till Elin, som var ett mycket populärt flicknamn vid den tiden.

Nå, idag finns det förhoppningsvis inga sådana skräcködlor kvar i skolvärlden, för min äldste son har vågat språnget och utbildar sig just nu till lärare vilket torde vara ett gott betyg för de lärare som kantat hans väg genom skolan.

Cringing away

Att skriva en kärleksroman "i teorin" är betydligt enklare än att göra det på riktigt, kan jag säga. Och att ha en deadline som ligger bara lite drygt en månad fram i tiden känns ... hur ska jag säga ... skitläskigt!



För att komma i rätt stämning, eftersom jag känner att mitt manus hela tiden tippar över åt chic lit-hållet, bestämde jag mig för att lyssna på ännu lite mer romance i min e-boksapp. Den här gången tog jag tjuren vid hornen och valde Nora Roberts - min livslånga antagonist och fetaste hatobjekt. Jo, jag vet att det är totalt irrationellt att avsky en människa du aldrig har träffat och i synnerhet en författare vars böcker du inte gillar. Nå, så läs dem inte då! Svårare än så är det inte!

Men nu skulle det alltså ske. För att inte i onödan köpa in böcker som jag kanske inte tänker läsa ut, valde jag återigen e-boksversionen och satte igång. Och vad hände? Efter 46 minuter och 43 sekunder vred jag mig runt min egen axel av obehag över det plågsamt sötsliskiga språket, de oerhört fåniga situationsbeskrivningarna, de gulliga ögonblicksbilderna av skuttande ekorrar som förirrar sig bland stolta björkar och vajande grästovor etc. etc.



Suck!

Jag inser att jag måste borsta upp mig rejält om det här ska gå vägen. Om jag ska ha minsta lilla vinstchans måste jag lära mig att:

1. beskriva människors utseende på ett väldigt känslosamt och lite aningslöst sätt, för att få läsaren att förstå att här har vi en kvinna som helt enkelt är sinnebilden av överjordisk kvinnlighet och tjusning, men stackars liten har ingen aning! Eller en man vars blotta existens andas testosteron och virilitet så till den milda grad att kvinnor i hans omgivning svimmar handlöst runt omkring honom - självklart utan att han begriper varför

2. tänja på alla eventuella antydningar till romantiska situationer i syfte att skapa amorösa förväntningar i läsarens huvud. Och då talar vi tänja på dem intill oigenkännlighet och långt bortom all rim och reson, för att riktigt suga ut det göttaste ur alla tänkbara och otänkbara chanser till just romantik.

Hmm, jag har nog en liten bit kvar att vandra, är jag rädd. Don't get your hopes up, folks!

Finalist!

Nej, jag hade inte väntat mig det här! Absolut inte! Men faktum kvarstår, jag fick nyss ett mejl i inkorgen som hävdar att jag är en av de fem som har gått vidare i den där författartävlingen på temat Romance som jag har stönat och stånkat och pustat över nu en längre tid. Kalasroligt, ju! Så nöjd och glad att jag nästan spricker.



Jag har inga som helst förväntningar på att vinna tävlingen, men är så fantastiskt tacksam och lycklig över att gå till final! Tack Harper Collins!

Med tanke på ... artikel i DN för en vecka sedan om respekten för kunnandet

Artikeln "I klassamhället ignoreras kunnande och meriter" (DN, 4/11-15) får mig osökt att tänka på en solig eftermiddag i Oxelösunds hamn för några år sedan. Det var sista sommarlovsdagen och vi var några föräldrar som tog med oss våra ungdomar och ett par vänner ut i båtarna för "sista middagen med gänget".

Jag har aldrig egentligen, på riktigt, förstått det här med "klassamhälle". Jag må vara född i en familj som är bönder så långt tillbaka som någon har orkat släktforska, men jag har aldrig fattat att det faktiskt finns olika nivåer eller att vår bakgrund spelar någon som helst roll i slutändan. Jag har läst otaliga böcker i ämnet, men själva företeelsen och dess konsekvenser har lämnat mig oberörd. Fram till den här eftermiddagen i Oxelösund, alltså.

En av våra ungdomars vänner kommer från ett hem som man förmodligen skulle kalla "burget", dvs. rejält förmöget. Han tillbringar sommarloven på Franska Rivieran, han åker till Gotland och Sandhamn när man "ska" åka dit etc.

Under middagen diskuterades bland annat gymnasievalet, som skulle bli aktuellt under hösten för flera av ungdomarna i gänget och även för den här pojken. Jag frågade honom om han hade tänkt igenom vilken skola han ville gå på och det hade han. Han nämnde därefter en av de innerstadsskolor som kräver absolut högst slutbetyg från grundskolan och jag påpekade att ja, då måste du ha bra betyg, eller hur? Pojken nekade, med ett lojt flin. Nähe, han hade minsann urusla betyg. Men, undrade jag - korkskallen - hur ska du göra då? Äsch, sa pojken, det där tar farsan hand om!



(Obs! Personen på bilden har inget med textens innehåll att göra.)

Det tog en stund innan polletten trillade ner, men efteråt kunde jag bara konstatera att jaha, nog är det skillnad på folk och folk alltid. Och på sätt som jag aldrig någonsin hade kunnat föreställa mig. "I klassamhället ignoreras kunnande och meriter" - jo, det är så sant som det är sagt. Och det är inte 1920-talet det handlar om ...

Övning ger färdighet

Romance-projektet har plötsligt tagit ett skutt framåt, uppåt. Efter att under ett par veckors tid ha försökt att smälta min något chockartade clinch med modern romance, har jag nu tagit skeden i vacker hand, seden dit jag kommer, anpassat mig efter omständigheterna och fått till lite av det som bokutgivarna envisas med att kalla romantik, men som jag hellre skulle vilja beteckna som rent "snusk". I en alltigenom positiv bemärkelse, självklart!



Possum si volo, vill man så kan man. Eller rättare sagt, måste man så måste man. Och när det väl lossnar så är det faktiskt riktigt roligt. Det handlar självklart även om att släppa taget om sargen och våga språnget. För mig är det här ett språng, ett rejält språng. Och på onsdag annonseras finalisterna ...



Ja, nästan så här spännande är det faktiskt just nu. Kill i magen i den högre skolan. Håll tummarna för mig!

Det här är inte rumba!

Jag säger som Tony:




Cirka 100 sidor in i min roman på temat "Romance" kan jag bara konstatera att det här inte är rumba! Och inte romance heller, faktiskt.

Jag vetefasen vad det är, jag vet bara att romantiken inte vill sig riktigt. Nu börjar jag nästan hoppas att mitt första kapitel inte går vidare till final, för då kommer de som har läst och svettats och omsorgsfullt valt ut fem finalister att bli jättebesvikna.

Så, vad gör jag nu? Tja, jag jobbar på och hoppas på det bästa. Jag hoppas att romantikprylen plötsligt ska dimpa ner i skallen på mig och om jag bara skriver på och låtsas som det regnar - vem vet vad som kan hända? Jag menar, konstigare saker har väl hänt, i allsindar!

Så, tack för inputen Tony/Robert, men jag kör nog på i mina hjulspår och så får vi se vart det barkar.

Häpp!

Vad är det för likhet mellan David Lagercrantz och Monty Python?

Jag promenerar en hel del och när jag inte har någon att promenera med brukar jag lyssna på e-böcker. En längre tid har jag försökt lyssna mig igenom sista Millennium-boken, det vill säga den av David Lagercrantz. Det har gått trögt och idag, när jag kommit ungefär halvvägs, gav jag slutgiltigt upp. Droppen som fick bägaren att rinna över var en ganska fånig, liten detalj.


(Här skulle jag eg. ha en bild på David, men det blev Stieg i stället. Because I'm worth it!)

Någonstans mitt i boken beskriver David en av skurkarna eller rättare sagt hans uppväxt. Han hade en bedrövlig uppväxt, det förstår man, och beskrivningen blir lång. Till slut, för att riktigt gnussa in hur eländigt det hela var, fick det arma barnet dessutom - som om inte allt det andra hemska vore nog - stryk med en "trasig käpp". Alltså, inte bara fick han stryk med en käpp, han fick till råga på eländet stryk med en "trasig käpp"! Herregud, man har väl aldrig hört på maken så eländigt!



Ja, där någonstans kom jag osökt att tänka på Monty Python och sketchen där fyra män från Yorkshire försöker överträffa varandra med berättelser om sina respektive uppväxter. Och där någonstans tappade han bort mig, David. Inte bara på grund av käppen, utan även på grund av sin förutsägbarhet, pratighet och uppenbara försök att efterlikna Stiegs sätt att skriva.

Häpp!