torsdag 17 december 2015

Konsten att trycka på Skicka

Det handlar ju om att bestämma sig. Att inför sig själv kunna slå fast att nu är jag klar, nu vill jag inte ändra någonting, vartenda ord sitter där det ska sitta och inget ord saknas. Det här är ett slutfört projekt.



Ja, det (ovan) är ju också en aspekt värd att beakta. Jag måste färdigställa för att kunna fortsätta med nästa projekt. Som redan är igång, faktiskt! Men den här gången handlar det inte om romantik, jag behöver nog lite paus från romantiken känner jag ...

Så, när jag nu har fört in en sista ändring, som trillade in i mitt huvud i går kväll, är frågan: ska jag våga ta steget och trycka på Skicka? Kommer fler ändringar att trilla in i huvudet? Troligtvis. Men jag kan inte vänta till dess att alla eventuella ändringar slutar poppa upp i medvetandet, för så länge kan nog ingen vänta. Jag tror inte att man någonsin sitter och tänker att "okej, nu är det här så jäkla bra att inte ett enda kommatecken kan pillas med". Det vore lite onaturligt. Eller är det bara jag? Är det någon som tänker så, oavsett vad det handlar om för typ av skapande? Du som drejar askfat, målar tavlor, stickar pannband eller snickrar möbler - känner du någonsin att "Nähe, nu är det komplett! Inget kan bli bättre."? Frågan är om det ens är ett önskvärt tillstånd? Om du tänker så, då lär du ju inte utvecklas mer över huvud taget ... Och det vore ju tråkigt.

Så nu tar jag och trycker på Skicka. Nu eller aldrig! Håll tummarna och ...

måndag 14 december 2015

Färdig, sa Sigrid

Ja, det verkar som om jag snart kan säga precis som Sigrid, nämligen att jag är färdig.



56 215 ord och 165 sidor. De slutgiltiga siffrorna kan variera lite hit eller dit eftersom jag har cirka fyra dygn på mig för finslipning, men i runda slängar.

Är jag nöjd? Jomenvisst. Det är kanske inte min genre, men å andra sidan kanske jag kommer att läsa lite mer sånt hädanefter. Jag har nämligen hittat en favorit, vår egen svenska romancedrottning Simona Ahrnstedt. Jag har med god aptit lyssnat på hennes alster för att få en känsla för språket, som ju skiljer sig väldigt mycket från vad jag är van vid. I synnerhet om man tänker på att jag är facköversättare! Två diametralt olika världar!

Simona Ahrnstedt har ett vackert språk och är fullt läsbar och läsvärd, vilket man inte kan säga om alla romanceförfattare - långt ifrån. Men det är underhållande, spännande och håller hög kvalitet. Så tack till Simona, utan henne hade jag nog fortfarande slitit mitt hår i desperation. Jag inledde nämligen med att lyssna på Nora Roberts och Tiffany Reisz ... För den som undrar kan jag rekommendera Tiffany Reisz serie "The Original Sinners". Men håll i hatten!

torsdag 3 december 2015

Konsten att skriva en roman

Nu vill inte jag på något vis påstå att jag har blivit expert på romanskrivande helt plötsligt, men jag har lärt mig väldigt mycket den här hösten. Bland annat har jag lärt mig "att våga vara dålig", som någon klok person en gång sa - på tal om hur man går till väga när man skriver böcker. Det är ett väldigt bra sätt att formulera saken. Väldigt få människor sitter med en komplett berättelse fix och färdig i huvudet, som sedan kan skrivas ner ett ord i taget utan några ändringar.

Jag har skrivit på en mängd olika bokmanus under alla år, ända sedan jag lärde mig läsa, och ett problem som alltid har satt krokben för mig och för den berättelse jag håller på med, är att jag slutar när jag tycker att det blir dåligt eller när jag tappar fart. Slutar tvärt av och börjar om, pysslar och donar, raderar och lägger till, flyttar om och byter perspektiv och så vidare i all oändlighet. Självklart blir resultatet ren och skär pyttipanna! Eller pannkaka, om man så vill. Det slutar oftast med att jag har glömt bort varför jag en gång började skriva berättelsen och således har jag även glömt bort vart jag var på väg.



I och med Harper Collins romantävling har jag nu fått möjlighet (läs: piskats till) att följa en mall (genren romance har en mycket tydlig färdplan) och under hård tidspress skriva färdigt en hel roman, det vill säga en början, en mitt och ett slut. Och jag kan idag, glad i hågen, meddela att jag är inne på upploppssträckan, målgången är inom synhåll. Det känns väldigt kul och jag är superstolt över mig själv. Det spelar ärligt talat ingen som helst roll om inte jag vinner finalen, jag är så glad över att ha kommit så här långt.



Nå, i mina gömmor har jag under åren lyckats samla på mig hundratals börjor, några mittar och i princip inga slut. Vissa av mina börjor är riktigt bra och det finns även en och annan helt okej mitt. Kanske är det nu jag ska börja haka på några slut här och var? Ja, jag har fått blodad tand. Det finns viss risk för att Harper Collins har skapat ett monster!