Färsking

Det är obehagligt att känna att man kanske tagit sig vatten över huvudet, att man inte riktigt får upp näsan över ytan.



I minst en månad har jag vankat av och an som en äggsjuk höna och fasat för den stund när jag måste börja fatta slutgiltiga beslut, när det är dags att ta fram rödpennan och gå bärsärk bland alla ord. En sak är jag nämligen mycket medveten om: det är många ord som kan tas bort. Som ska tas bort.

Nu har jag äntligen satt igång och första delen är i princip avklarad. Det blev ett byte från tredje person till första och ett byte av tempus. Kanske onödigt stora ingrepp, men samtidigt känner jag att jag faktiskt SER texten lite bättre när jag gör så. Den blir ny för mig igen, ny och pinfärsk.

Del två är inte lika enkel att hantera. Det är svårt att använda första person här, eftersom delen innebär ett perspektivbyte redan från början. Det handlar alltså inte om samma "jag". Nå, jag får behålla tredje person här då, men kan fortfarande byta tempus. Å andra sidan gillar jag detta att första delen är i dåtid och den här i nutid. Det går ju faktiskt lite tid mellan då och nu, det blir mer effektfullt. Eller? Är det hårklyverier? Det kanske inte spelar någon som helst jävla roll ...

Ja, herregud vilken massa tankar och funderingar man måste ta ställning till hela tiden! Jag kan inte låta bli att tänka på Proust och hans 3600 ord, eller hur många det nu var. Fatta hur många avvägningar den karlen var tvungen att göra på vägen! Att plötsligt ångra sig och byta tempus ... Nej, det var nog ingen bra idé.



Nåväl, bara att fortsätta och se glad ut alltså. Håll i hatten, Del 2, I'm going in!

Att skapa avstånd utan att samtidigt skapa distans

Ja, så var det ju manuset igen då. Den bok i vardande som jag har ägnat ett helt år åt. Ett lyxigt, kreativt och njutbart år som samtidigt också har varit asjobbigt.



Ett år där jag många gånger varit ytterst nära att göra just precis det här (ovan)! Men jag har lyckats hejda mig, jag har behållit lugnet och jag har tråcklat mig framåt, en sida i taget. Ibland bara en formulering i taget eller till och med bara ett ord i taget!

Nu har hela rasket fått vila i en månad och nu var det tänkt att jag "bara" skulle rensa upp lite, vässa språket och de viktigaste hållpunkterna, städa undan lite skräp, fixa kapitelindelning etc.

Problemet är att kunna återgå till texten utan att se den med alltför nya ögon. Risken är att jag börjar städa lite för energiskt, att jag börjar skövla. Skövla är inte bra!
Så, vis av tidigare missöden och för att vara på den säkra sidan sparar jag alla gamla versioner. Det är inte kul att inse att man raderat något som behöver vara kvar, typ en bärande vägg eller så. Det har hänt förr, kan jag säga. Numera tar jag det säkra för det osäkra och sparar, daterar, noterar och arkiverar. Så duktig har jag blivit att jag nästan skrämmer mig själv! När fan blir gammal, alltså ...

Tips från coachen

Känner du, såväl som jag, att ditt tålamod ibland inte räcker till? Känner du, när du står och trängs bland vintersnoriga barn och vuxna på tunnelbanan eller i bussen att du bara vill skrika och vifta som en väderkvarn med armarna, bafatt? Kvillrar det i kroppen som av kolsyra när du tvingas stå och vänta vid t-banespärren medan någon #%&X"# turist inte klarar att placera SL-kortet på rätt ställe så att spärrarna går upp?



Lugn och fin, det du behöver är lite hederlig tålamodsträning! Det går att träna upp och jag har hittat det perfekta träningsredskapet, en övning som garanterat kommer att få dig att bryta ihop, gråta, skrika, snora och kanske även kasta saker omkring dig, till dess att du en vacker dag sitter där och känner att ja, jag är lugn, jag är hur lugn som helst!

Det handlar alltså om att sticka strumpor. En försåtligt utmattande träningsgren som tyvärr inte är OS-certifierad men som säkert kommer att bli det i framtiden.

Allt som behövs är:

Ett eller flera garnnystan, helst inte för "luddigt" ity det är ett rent helvete att riva upp luddigt garn.
Strumpstickor - detta djävulens illfundiga påfund.
Ett glas vatten.
En flaska vin.
En ask Valium.
En förstående make/maka.
Tips: Skicka ut barnen i lekparken, de vill inte se det här. It's going to be ugly.

Börja med att lägga upp maskor, cirka 53 stycken, på den ena strumpstickan (det får för allt i världen inte gå att dela på fyra så att det blir för enkelt) och fördela därefter maskorna jämnt över fyra stickor. Sätt igång och försök få till en första runda utan att tappa någon sticka och utan att skiten vänder på sig, snurrar och vränger sig åt fel håll eller helt enkelt bara glider isär.

-----

Eller hur! Det är helt jävla omöjligt!

Själv brukar jag - de få gånger jag faktiskt stickar strumpor - få riva upp den där första maskuppläggningen sisådär en 5-6 gånger innan jag börjar få till det. Snart nog är både vin och vatten uppdrucket, asken med Valium slut och jag sitter i min fåtölj och sover med dregelsträng från mungipan. Lugn och fin, alltså!

Och det här är det fina i kråksången: nästa gång jag ska sticka strumpor går jag igenom SAMMA jävla elände!




Är inte detta tålamodsträning så vete faan!

Mot formtoppen

Jodå, här händer det saker minsann. Denna vecka ska bli "Den fasta handens och de smarta beslutens vecka", har jag bestämt, och detta inleds med ett mobiltelefonoperatörsbyte. Att byta leverantör är ju inget man gör med lätt hjärta och direkt efter att själva bytet har okejats får jag mejl om att det kan ta sju arbetsdagar innan bytet är klart och att jag under tiden får ett tillfälligt mobilnummer. Jojo ...



Ja, ungefär så känns det just nu. Åtminstone vad gäller telefonen.

En annan sak som ska inträffa denna "Den fasta handens och de smarta beslutens vecka", är att jag ska börja springa igen. Efter en hel höst med "ojojoj-vad-jag-blev-trött-efter-sommarens-triathlon"-ursäkter är det nu dags att borsta upp sig. Fram med broddarna, på med mössan och ... ut i spåret! Seså! Schas!



Några brutna lårben har vi inte lust med, men det är väl bara att "do it", som Nike säger.
Wish me luck!

Upp till bevis

Har tagit mig tid att göra annat, att smälta och fundera, och nu har jag hundra små lappar, fysiska såväl som digitala, med komihåg, tips och idéer. Och nu ... nu är det äntligen dags! Dags att få ett slut, dags att rensa upp i och skriva klart det manus jag har stött och blött under ganska precis ett års tid. Och jag är mer eller mindre skräckslagen, för nu är det upp till bevis. Så mycket jobb återstår att jag inte ens vill tänka på det, men nu ska det ske. Jag kan, jag vill, jag vågar.



Egentligen är det inte så mycket att vara rädd för. Vad är det värsta som kan hända? Att de förlag jag skickar ut manuset till slår sig på låren och lägger upp ett flatgarv? Ja, så får de väl iallsindar göra det då! Nog skulle det vara nesligt men det är ju inget en dör av. Då får jag väl helt enkelt lägga refuseringsbrevet tillsammans med de andra som jag samlat på mig under årens lopp. Den stora skillnaden är att i det här fallet har jag satsat all min tid och inte bara den tid som råkade bli över, så visst - det finns en del förväntningar.



Nej, jag tror inte att det är någon rättighet att alla ska lyckas men jag inbillar mig ändå att det som man verkligenverkligenverkligen vill och drömmer om, kan uppnås med lite jävlar anamma och ett brinnande intresse. Fokus, fokus, fokus - och du har nått halvvägs. Resten av vägen handlar om hårt arbete och inget annat. Men inspirationen då? Tja, om jag ska gå och vänta på den så lär det inte bli mycket gjort.

Ha en god helg!

Fördelen med löständer

Nej, jag har inga tandproblem och alla mina tänder är mina. Men däremot funderar jag faktiskt på att köpa ett lösgarnityr, ett riktigt fult ett. Bafatt liksom ...

Okej, har hon blivit helt från vettet, kanske någon undrar och jag kan utan problem svara Nejdå på den frågan. Jag har inte tappat vettet alls, snarare hittat det!

Jag var på bio igår, nämligen. Jag såg en film som inkluderade ett par löständer, en ful peruk och en stressad karriärkvinna på gränsen till nervsammanbrott.



Nå, det kanske inte ser så himla roligt ut på bilden men tro mig, det är roligt! Roligt och tänkvärt. Och det är på tyska - bara en sån sak! Om ni frågar mig så finns det på tok för lite tyska filmer och tv-serier här i världen. Jag menar, Inga Lindström orkar man ju bara inte med!

Filmen heter "Min pappa Toni Erdmann" och jag ger den inte mindre än fem gyllene peruker! En underbar sörja av skratt, gråt och känslor och alltsammans framfört i ett härligt långsamt tempo som sånär fick mig att trilla ur fåtöljen av frustration. På hemvägen konstaterade delar av familjen att det här var en film utan början, mitt och slut och utan egentligen "handling" av den där stadiga, handfasta typen man vant sig vid från till exempel Hollywood-håll. Ganska befriande, faktiskt. En film där du måste tänka själv, konstaterade sönerna förvånat.



Själv har jag en varm och mjuk eftersmak i kroppen. Och ett behov av att skaffa löständer. NU!

Att försöka tänka på annat

När du har läst en text för många gånger måste du ta till drastiska åtgärder för att "glömma bort" den och kunna se på den med nya ögon. Riktigt drastiska åtgärder!



Nå, kanske inte riktigt så här drastiska åtgärder, men du kanske förstår principen!

För att inte bara irra runt och inte veta vad jag ska ta mig för, har jag alltså tagit in lite översättningsjobb. Eller ... ja, så lite blev det ju inte. Ganska mycket blev det. Och ganska knepigt.

Det är ett jobb som kräver totalfokus, så till den grad att jag nu redan dag två står här och gnuggar ögon fulla av grus. Det finns nämligen inget så tröttande som att översätta/korra/whatever en riktigt knepig text där du måste växla mellan flera skärmar för att få ordning på varje liten mening. Research, läsa, research, läsa, skriva, deleta, skriva, nästa mening ... Pust, kanske hade jag behövt lite tequila! Kanske är det just det som saknas! En liten salongsberusning och vips är man avslappnad och fin och texten blir liksom lenare, renare och fullt hanterbar.



Äsch, jabaskoja'! Mineralvatten och lime är nog det närmaste tequilarace jag kommer idag ...

Att göra något man aldrig gjort förut

Idag har jag, helt plötsligt och utan förvarning, börjat rensa kontoret. Ja, det händer ju inte så ofta. Tidigare har det bara inträffat i samband med flytt, vilket torde innebära att jag i princip inte har rensat kontoret sedan 2004, när jag flyttade in här. Det var alltså nödvändigt!

I denna utrensning har jag upptäckt en del riktigt fantastiska saker, bland annat en liten snögubbe som går att ansluta till usb-uttag och som sedan ska stå på skrivbordet och lysa i olika färger. Julklapp från sönerna en jul för länge sedan.



Jag har även hittat en gammal dator som jag inte visste att jag sparat, fjorton olika laddsladdar till apparajter som jag inte längre äger, hörlurar, nätsladdar, visitkort, plastmappar, postgiroblanketter (jojomen!), mobiltelefonfodral till telefoner som inte existerar längre samt ett imponerande sortiment av gem! Och så den sedvanliga bunten med julkort, sisådär en 500 stycken, från allehanda folk, fä och företag. En trasig fiolstråke som ska strängas om och som jag letat efter, mängder av gamla glasögon, en tomlåda från Dustin, en porslinsko (ja, en ko - inte en sko!), ett berg med postit-häften. Note to self: Jag behöver inte köpa postits så länge jag lever!

Men vad var det då jag aldrig gjort förut? Jo, jag kastade böcker! Ja, BÖCKER. Jag kastade flera stycken, bland annat fyra olika versioner av Amerikanskt slanglexikon som jag över huvud taget aldrig använt. Jag kastade även två upplagor av Stockholms telefonkatalog från tidigt 2000-tal. Och jag kastade bort böcker om hur man driver Enskild firma, från tidigt 90-tal och ett antal 90-talsböcker om bokföring. Samt en bok om skrivregler, tryckt 1974. Ja, så kan det gå när man har lite svår att släppa taget ...!

Just nu står jag här i förödelsen efter mitt tilltag och känner en viss vånda över att behöva slutföra. Det är ju det där sista som är så trist. Som att rensa igenom alla gamla papper och slänga allt som är äldre än tio år (för företaget) och fem år (privat). Hujedamej så trökigt! Det tror jag vi tar en annan dag.

Tålamod är en dygd

Jag är knappast känd för min fantastiska uthållighet, det erkänner jag villigt. Redan för tre decennier sedan insåg jag att jag måste göra något åt min "100-metersattityd" om jag någonsin ska kunna knåpa ihop något mer än en kortnovell.



Jo, jag är en Bolt i själ och hjärta, men hur omformar man en sådan? Hur blir man en långdistansare om man är född sprinter? (Obs! Nu talar vi mentalitet och inget annat.)



Till att börja med tvingade jag mig att börja springa och numera är det något jag gör för att jag vill och inte för att jag måste. Har det haft någon effekt då? Tja, för trettio år sedan kunde jag inte hålla fokus på en text mer än max ett par månader, och då fick jag ta i från tårna. Idag är jag inne på upploppet - äntligen! - med en text som jag började fila på i december förra året. En sådan uthållighet vågade jag knappt drömma om som 20-åring.
Löpningen - och kanske även åldern - har bidragit till att jag idag kan skapa målbilder och planera på ett annat sätt än jag kunde då.

Så, vad är poängen med det här då? Jo, just nu ägnar jag mig åt att använda all den uthållighet och det tålamod som tjugo års löpning förhoppningsvis har försett mig med. Jag försöker nämligen av alla krafter att INTE pilla på manuset eftersom jag vill att det ska få vila tills det är dags för en sista genomgång.

Och vad gör jag då under tiden?



Tja, man får ju utnyttja tiden på bästa sätt ...

Ett hål i verkligheten

En nog så knepig tid infaller i mellanrummen mellan två arbetsmoment. Särskilt då det krävs lite avstånd mellan det ena och det andra momentet.



(Ja, vilket mellanrum/avstånd är vi ute efter i bilden? Var med i vår spännande tävling - mejla svar till bjorklund@gmail.com.)

Jag har gått igenom den feedback jag fått av mina läsänglar och tänker låta manuset ligga på vänt ett tag innan jag läser igenom alltsammans igen, från början till slut, för att se vad jag fortfarande hakar upp mig på. Det knepiga handlar alltså om vad jag gör i det här mellanrummet. En kan ju bara dricka så många koppar kaffe, liksom ...

Något som jag tycker är både roligt och utmanande är att ta ett tomt papper (tom fil) och bara skriva. Rakt upp och ner, vad som faller en in. Bara harva på utan att gå tillbaka och läsa eller ens korrigera (fast det har jag ju jäkligt svårt att låta bli ...). Viktigt är att inte låta tidsfördrivet förskjuta fokus från huvuduppgiften, då blir den lätt en stoppkloss. Så det får inte blir för kul.



Ja, alltså så kul har jag idag, med andra ord. Roligt men inte för roligt och under tiden lyssnar jag på Bob och tänker att jag totalt hade glömt hur fin röst han egentligen har och jag tackar Akademien för den upptäckten.

Dagens citat: ... to be on your own, with no direction home ...

Ha en god onsdag!

Det här med versionshantering då ...

Assåfanihelsicke!



Så hände då det som a-b-s-o-l-u-t inte fick hända! Jag hade kommit en god bit på väg med att gå igenom kommentarer från en av mina testläsare - den näst sista, märk väl - när jag upptäckte att något var fel. Närmare bestämt var det en liten "socka" som hade smugit sig in, och det var en "socka" som jag noggrant hade raderat redan för ett par veckor sedan. Så varför dök den där jävla "sockan" upp igen, helt plötsligt?



Jag fick alltså backa ett par steg och kontrollera var jag hämtat aktuell fil någonstans. Jodå, den kom från listan över senast använda filer, men där hade minsann en gammal fil smugit sig in. Jag hade använt den där gamla filen för ett par dagar sedan, för att kontrollera en liten detalj och nu ... Faen! Jag har alltså stått och korrigerat en gammal fil! Och dessutom fått till en hel del matnyttiga ändringar som jag inte ville ditcha hur som helst.

Hur gick det då? Jo, ibland är det bra att funktionen "Jämför" finns! Ibland kan jag gå så långt som till att hävda att jag älskar funktionen "Jämför". Nu var det inte svårare än att jag jämförde de två versionerna och skrev in ändringarna i den version jag tänkte utnämna till min nya, senaste, bästa och mest genomtänkta version.

Nu gäller det att märka denna dyrgrip på ett sådant sätt att felet inte upprepas, eller hur? Ett litet datum kanske vore på sin plats. Kanske till och med klockslag, för att vara på den säkra sidan. Metadata är kanske inte bara av ondo ...

Författaryrket - ett sätt att få leka med dockor även i vuxen ålder

Jag funderar ofta på vad det egentligen är som är så lockande med att "skriva böcker", att vara författare. Så länge jag kan minnas har det varit min våta dröm, men varför?


(Jo, våta drömmar kan se ut på flera olika vis och eftersom jag inte hittade någon bra bild till texten så ...)

Som barn fick jag många dockor eftersom det förmodades att små flickor ville ha det. Jag minns däremot inte att jag lekte med dockorna på föreskrivet sätt. Åtminstone inte så ofta. För det mesta handlade det om att jag radade upp dockorna på soffa eller säng och där fick de sitta och se dockiga ut. Stela armar och ben pekande rakt ut, stela guldlockar och stora blå ögon som aldrig blinkade.
Jag gav dockorna namn och i mina ögon hade var och en sin egen personlighet, men att sova med dem i rummet var som att sova under överinseende av en tyst, stirrande folkmassa. Jag har nog egentligen alltid varit lite rädd för dockor och än i dag tycker jag att de är rätt otäcka.



Något som däremot fångade mitt intresse tidigt var det skrivna ordet. I böckernas, novellernas eller serietidningarnas värld kan man förlora sig fullständigt. Bli ett med texten, försvinna in i en annan och i bästa fall väldigt annorlunda värld. En värld där vad som helst kan hända, där du ena dagen är tvätterska i ett medeltida Paris och nästa dag en judisk student under mellankrigstiden i Polen.

Och att själv skriva en berättelse, att skapa en helt egen värld befolkad av påhittade människor och djur, att efter behov hitta på eller modifiera befintliga miljöer är fantastiskt tillfredsställande. Betydligt roligare än att leka med dockor men det handlar nog ändå om samma mekanismer, samma typ av fascination för lekandet, fantasin, för möjligheten att få träda in i en annan värld och kanske lite grann bli en annan person.

Så, gå ut i den vackra oktobersolen och uppfinn nya världar, mina vänner!

Mötet med en polis

Så har vi då satt oss ner, min vän polisen och jag, och gått igenom mitt förstlingsverks alla polisiära fallgropar. Ja, det var ju en del ... Som att poliser inte "intervjuar" sina vittnen utan "förhör", vilket jag naturligtvis vet men när jag sitter där och skriver så faller orden på ett sådant sätt att man instinktivt vet att något är fel men man kan inte sätta fingret på problemet.



Vi hade ett långt och fruktbart och mycket bra samtal. Ett nödvändigt samtal. För det är så lätt att snubbla på vokabulären när man själv aldrig har arbetat som polis, eller ens varit i närheten av polisiärt arbete.
Vad säger till exempel poliserna när de ska tillbaka till ... "kontoret"? Ja, "stationen" ska det ju vara! Såklart! Så enkelt och så svårt.

Och när du skapar en karaktär som har ett arbete inom polisen, var arbetar han då? På "polisen"? Nej, så enkelt är det förstås inte, det måste till något mer. Vad är det hon säger, Saga Norén? "Rikskrim Malmö!" Jo, men nu är det så att "rikskrim" inte finns längre! En omorganisation har omkullkastat Sagas väl inövade ramsa och hur irriterande det än är så måste man förhålla sig till det. Vad det innebär för Saga Norén har jag ingen aning om men min polis måste ha en specifik plats som han tillhör. Det återstår att se vad det blir.



Och hur presenterar sig en polis för en annan vid en annan region? Ja, det är också något att tänka på och där visade det sig att jag hade klivit rakt i klaveret. Ja herregud, vilken tur att det finns poliser man kan intervjua! Ja just det, jag intervjuar ju, jag förhör minsann inte! Det gäller att hålla tungan i rätt mun, eller hur det nu var ...

Antiklimaxen som kom av sig

Att skriva färdigt något. Att klicka på krysset i övre högra hörnet i wordfilen och känna att nu är jag klar. Att omvandla filen till pdf och skicka iväg den till några vänliga själar som har erbjudit sig att läsa en sista gång. Att rensa upp lite i mappen med utkast och noteringar, eftersom det är färdigt nu. Att städa undan och dra några djupa andetag och känna efter vad som behövs, rent kroppsligen. Behöver jag kanske ligga på sofflocket ett par dagar? Kanske käka vindruvor och läsa något helt annat, lösa korsord och komma ifatt med korrespondensen. Om jag nu hade någon korrespondens att komma ifatt med, alltså ... Vi sysslar ju inte med sånt i dessa tider, men det låter ganska coolt - "att komma ifatt med korrespondensen".



På den tiden korrespondens var en materialsport, alltså.

Anyway. Jag hade väntat mig att både kroppen och huvudet, eller åtminstone innehållet där i, skulle behöva lite tid för återhämtning, men ack vad jag bedrog mig. En idé damp ned innanför skallbenet nästan i samma ögonblick som jag tryckte på det där krysset i wordfilens övre högra hörn. Jo, så kan det gå. Och nu sitter jag här och skriver så det knakar i tangentbordet. Och inte är det mitt tidigare omnämnda Manus nr. 2 som är på tapeten, utan här är det nya friska tag. Nya idéer, nya ord och en helt ny värld som öppnar sig. Fortfarande handlar det om ond bråd död, men där slutar nog också likheterna med Manus nr. 1. Och det känns bra, riktigt bra. Så bra att jag nästan tycker det är lite synd att jag om någon halvtimme måste bryta och dra ner på stan för en välförtjänt AW med några vänner. Fast bara nästan ...

Ha en god fredag!

Det kom så plötsligt

Det hände redan i fredags, faktiskt. Strax före klockan fem och jag hade tänkt stänga av datorn vid fem eftersom jag skulle få middagsgäster.
Planen hade varit att jag skulle slutföra manuset först den här veckan och därefter ta mig tid att läsa igenom en gång till, för att under nästa vecka ta tag i själva slutklämmen. Men så nådde jag alldeles oförhappandes sista sidan flera dagar i förväg och en lång stund stod jag bara och stirrade snopet på skärmen.



Men snopenheten gav så småningom vika för det självbelåtna och under kvällen kom jag flera gånger på mig själv med att sitta och flina inåtvänt, till gästernas förmodade frustration.



Men nu står jag här och vet inte riktigt. Biter på en nagel och funderar på om jag ens vågar börja läsa ännu en gång. Sist jag gjorde det insåg jag att det behövdes en total rockad av sammanhang och tankegångar, vilket alltså har tagit några månader att slutföra och nu vill jag absolut inte drabbas av fler sådana insikter. Jag är osäker på om jag orkar med fler rockader nämligen - SÅ jävla roligt är det faktiskt inte!



Okej, jag får väl helt enkelt ta och fundera på saken. En kopp kaffe och en skorpa kanske ... Mjo, så får det bli.

Så förtvivlat nära!

227 sidor av 290 är genomgångna, godkända av me, myself and I och har en tydlig röd tråd och inga lösa tåtar.



Nu hoppas jag och ber att inga nya hinder ska dyka upp som gör att jag måste backa klockan igen och skriva om. Jag erkänner villigt att min metod med att samtidigt håll två manus igång inte var någon idealisk lösning, även om det var roligt. Men man lär så länge man lever.



En sak som däremot var oerhört nyttig och som man kanske kan hålla i bakhuvudet även fortsättningsvis, var den komprimerade version av manuset som jag rabblade igenom förra veckan. Jag klippte och klistrade och fick till en helt renodlad, naken story - och där började det hända saker! Jag såg plötsligt vad jag kunde behålla och vad jag kunde kapa, men framför allt såg jag vad som INTE fick tas bort.

Ja, nu är det alltså bara resten kvar och det handlar om själva upplösningen och är alltså inte något som görs med vänsterhanden. Det kräver en fokuseringsförmåga som egentligen går utanpå vad jag mäktar med, men det är bara att bita ihop. Jag har haft en bra vecka så här långt - hoppas det kan fortsätta så till dess att jag är i hamn. Med den hastighet jag har fått upp nu, räknar jag med att kunna ropa Hej om någon vecka eller så.

Tjoflöjt!

Hur vet jag att jag är klar?

Det är en nog så viktig fråga, även om den känns aningens amatörmässig. Men seriöst, hur vet jag att jag är klar? Hur vet jag att strukturen på manuset inte behöver göras om, inte behöver fler utvikningar, inte behöver stuvas om eller piffas till mer?



Och när riskerar piffandet att gå till överdrift?

Just nu är jag - tror jag! - inne i slutspurten, själva upploppet. Jag har historien klar för mig, runt 70 000 ord nedtecknade och hyfsat bra koll på alla delar. MEN det finns fortfarande detaljer som kan ändras, flyttas, förbättras, tas bort, micklas med och här skulle jag nog i princip kunna hålla på i det oändliga! Så hur vet jag när jag ska lägga ner pennan/tangentbordet? Hur i hela friden kan jag vara säker på att jag verkligen har gjort mitt allra yttersta och att jag har sugit ut mesta möjliga? Hur vet jag att det inte går att få ut mer, att det inte går att vrida hela historien ytterligare ett varv och på så sätt skapa något nytt och ännu bättre?

Svaret är nog helt enkelt så pass enkelt att det inte kan bli enklare: det vet jag inte! Jag har inte en jävla aning, jag måste famla sig fram till dess att magkänslan säger att nu får det banne mig vara nog. Det gäller alltså att hålla ut till dess att jag känner mig:

Färdig!

Multitaskingmorgon

Att i manuset så här i efterhand lägga till nya avsnitt som är avsedda att fördjupa känslan av ångest och förvirring hos huvudpersonen, samtidigt som du rensar i dina gamla spellistor, är en något kluven upplevelse, to say the least!



Å ena sidan ett krävande tankearbete som helst ska resultera i formuleringar som inte tråkar ut läsaren och som inte känns ytliga och överslätande, och å andra sidan en rannsakning av mitt behov av uppåttjack när jag springer: Behöver jag verkligen Little Gerhard? Nej, han får stryka på foten och i stället lägger jag till lite Blondie. Jaha, och M.I.A. och Paper Planes då? Tja, den får åka med ett tag till. Även Pink får vara kvar, och Billy Joel - fast han ryker nog nästa gång jag rensar. Anne Linnet får stanna, Rod Stewart, Petra Marklund och Grymlings får gå och så lägger jag till lite Dire Straits. Och BCR, hur ska jag göra med dem? Det tål att tänka på ...

Men hur var det då med ångesten? Ja just det, just det. Ångest, förtvivlan, desperation, en kvinna som är på gränsen till om inte ett sammanbrott så åtminstone en rejäl genomklappning med ett åtföljande, närmast kvävande hämndbegär. Tja, det kan funka men jag rekommenderar inte någon den här arbetsprioriteringen!

Och The Clashs I fought the law - vad i hela friden ska jag med den till? Älskade den när jag var typ tolv men nu handlar det om ren och skär nostalgi. Creedence ... Svårt beslut. Men David Lindley är fortfarande ett uppåttjack så jag behåller Tu-Ber-Cu-Lucas and the Sinus Blues samt El Rayo-X och tar bort resten.

Och om vi låter den desperata, djupt bekymrade kvinnan helt enkelt börja misstro även sina närmaste, ger inte det en extra liten kick? Nja, tvekmacka på den, va?

Lapp på lapp men ingen ström

Datorer och allehanda paddor, ifåner och annat i all ära, men vanliga hederliga post-its är faktiskt oerhört praktiska verktyg!



Jag skriver och skriver och för varje sida som läggs till föregående tappar jag bort mig lite grann. Då måste jag börja om, läsa, fundera, notera. Jag skapar filer med kom-ihåg och jag skapar filer som innehåller beskrivningar av innehållet och som i slutänden blir nästan lika långa som själva manuset - allt för att försöka få lite ordning på ett ganska stökigt hjärnkontor.



Men så nådde jag till slut en återvändsgränd. Jag behövde en krycka av något slag, för att få saker och ting på plats och det var där postit-lapparna kom in i bilden. Jag skrev korta beskrivningar av respektive kapitel på lapparna och satte upp dem på väggen. Sedan stod jag där och bara tittade på lapparna, på deras inbördes ordning och insåg att själva ordningen var fel. Ordningsföljden gjorde det hela ointressant.

Den här gången var det lapparna som fick saker och ting att falla på plats! För första gången på länge SÅG jag hela manuset. Jag gjorde en ny fil, skrev ihop en ny inbördes ordning, gjorde en fil till och började klippa och klistra.

Tummen upp för alla nya friska tag som tas här på officet. Känns just nu som att jag börjar om en gång i veckan, men fan den som ger sig.

Sämsta morgonen någonsin

Småförkyld, hängig och trött tog jag mig denna morgon friheten att slå mig ner på toalettstolen i badrummet för att torka mig mellan tårna. I vanliga fall brukar jag göra det stående men jag kände mig svag. Till saken hör att sonen, bara fem minuter tidigare, hade duschat i nyss nämnda badrum utan några som helst problem!

Jag torkade ena foten, satte den i golvet och lyfte den andra. När jag bytte fot föll blicken alldeles omisstänksamt på golvet mellan mina fötter. Där sitter en spindel, svart och stor, säkert fem-sex centimeter mellan vingspetsarna, och stirrar på mig med ett illvilligt hånflin.



(Här skulle jag egentligen ha lagt upp en bild på en spindel men jag fixar inte det just nu, kan inte ens se dem på bild. Det är illa nog med Tom Cruise, så det får duga.)

Den kom för nära. Det var för oväntat och för påträngande. Jag flippade, som man så vackert brukar uttrycka det. Flippade, big time!



Typ sådär, fast utan pistolen. Men jag hade gärna haft en i handen och jag lovar, hade jag haft ett vapen av något slag - luftgevär, älgstudsare, raketgevär, you name it - så HADE JAG ANVÄNT DET! Utan tvekan och utan att bry mig det minsta om att jag förstörde hela badrummet på kuppen. Det hade sååå varit värt det!

Okej, sådana där tankar gör mig faktiskt orolig. Det visar att jag - precis som förmodligen många andra människor här i världen - kan bli både blodtörstig och mordbenägen om jag råkar hamna i fel situation. Kanske därför jag dras till deckare och mordgåtor? Ja, fan tro't. Kanske ska jag inte ta den där KBT-behandlingen mot spindelfobi, vem vet vad det kan göra med mig som person!? Kanske blir jag både trist och tråkig och ... inte ett dugg jävla underbar.



Jupp, that's me right now!

Det här med kontinuitet

Jag har många gånger läst om författare som reser bort till hemlig ort och sätter sig för att gå igenom sin text, för att fånga upp lösa ändar och knyta ihop säcken. I ensamt majestät minsann, för att slippa bli störda och avbrutna av vardagens små förtretligheter. Jojo! I-landsproblem!



Ja, så har jag tänkt. Jag har tänkt att det är pompöst i överkant att ta sig den friheten, att helt sonika stänga av världen och tiden på det där viset. Men nu börjar jag känna att det är något sånt som måste till för att jag ska få ihop det här!

Att ta helg, gärna lite långhelg så här i sensommartider för att suga ut de sista soltimmarna, är väl gott nog, men när jag kommer tillbaka till kontoret och ska veva igång tankarna igen är det inte lika mysigt längre. Det "flow" som jag hade i slutet på förra veckan är som bortblåst och jag vet att det kommer ta ett par dagar innan jag går igång igen. Och sen är det snart dags för nästa helg! Menassåvafaaan!



Ska det då vara så svårt att bara stänga av datorn när man känner för det, och sen dra igång igen när man har gjort det man nu ska? När man haft den där helgen på landet eller ägnat ett par dagar åt att musta äpplen, göra äppelmos, plocka tomater, luka ogräs eller måla trädgårdsbod? Ja, tydligen - för det är inihelsike svårt att starta upp idag!

Asså, ska det vara på det här viset vill inte jag vara med!