Glad felskrivning på dig!

Som översättare är det självklart viktigt att jag skriver "rätt". Stavar rätt, använder de grammatikregler som finns och låter mig uppdateras om allehanda nyheter på språkområdet. För det händer saker, språk är inte statiskt, inte ettor och nollor. Det dyker ständigt upp nya ord, nya stavningar och nya regler. Och när det gäller grammatiska regler handlar det ofta om uppmjukningar och förenklingar och det är ganska trevligt. Det känns till exempel logiskt att de gamla kommateringsreglerna, som var rätt klumpiga, numera har lättats upp. Jag har inga problem med det. Jag har aldrig varit något fan av regler över huvud taget, även om jag fortfarande tycker att en text bör göras så läsbar som möjligt om nu läsbarheten är önskvärd. Annars bryr jag mig faktiskt inte så mycket. Kommatecken, semikolon, punkt, ny rad, nytt stycke och andra hjälpmedel ska användas för att underlätta läsning och är absolut inga självändamål.



(Jag använder bilden för att semikolonet är snyggt och inte för att göra narr av de som skriver semikolon på sina kroppar.)

Nå, det där är en sak. En helt annan sak är de felskrivningar, felaktiga meningsbyggnader, syftningsfel och liknande som faktiskt emellanåt förgyller vår tillvaro med sin inneboende tokighet. Därför blir jag väldigt lycklig och liksom varm i hjärtat av exempelvis mina egna felskrivningar (förutsatt att jag hittar dem och kan korrigera dem innan det är dags för leverans av ett jobb). Som alldeles nyss när högerhanden hade hamnat ett snäpp för långt åt vänster på tangentbordet och "gränssnittet" blev en "grönsnutt". Tänk vad sånt gör mig glad!



Jaja, lite roar de enfaldiga sägs det ju ... Jag bjuder väl på det. Gladelig helg!

Kräsmagad ljudbokskonsumtion

Som ett led i mitt skrivande har jag tagit på mig att i studiesyfte gå igenom diverse texter för att informera mig om olika sätt att skriva. Jag läser i både pappers- och digitalt format, samt lyssnar på ljudböcker. Här använder jag en särskild ljudboksapp och jag lyssnar så mycket, ofta och länge att familjen nog snart börjar misstänka att hörlurarna har vuxit fast i mina öron. Permanent.



Hur som helst, Ljudboksappen är beroendeframkallande. Månadsvis prenumeration och sedan får du tillgång till hur mycket böcker som helst, förutsatt att de finns inlästa - och här har jag hittills inte stött på patrull.

Men efter hand som jag betar av bok efter bok, inser jag att det minsann inte är alla som är ämnade för att läsa upp böcker. Särskilt skådespelare ställer till problem - och här verkar det som att ju "större" skådis desto sämre uppläsare. Jag har redan skaffat mig vissa hatobjekt, vars röster jag över huvud taget inte tål eftersom de har en tendens att "agera" sig igenom boken. Det blir lite som när barnen var små och jag anlade olika röster för personerna i Sven Nordqvists böcker. Som vuxen känns det lite smålarvigt. Överarbetat.



Men vilka är då bra på att läsa upp? Finns det några favoriter? Oh ja! Astrid, såklart. Martina Haag. Och mästaren framför alla andra: Håkan Serner. Hans röst är så ljuvlig att man inte hör ett jota av vad som sägs - man är fullt upptagen med att lyssna på hans nasala, mjuka stämma.
Just nu lyssnar jag med liv och lust på en deckare som läses upp av en person vars röst faktiskt påminner lite om Håkan Serners. Han heter Niklas Falk och han gör mig lugn och trygg, även när den handlar om utpetade ögon, hjärnsubstans och annat skôjs.
Och när jag häromsistens lyssnade igenom två feelgoodromaner av Jojo Moyes lästes de upp av Gunilla Leining. Hon gjorde ett så bra jobb att jag faktiskt saknar hennes röst mer än personerna i böckerna när uppläsningen nu är slut. Ett gott betyg, eller hur?

Idagsidan i SvD väcker minnen

Svenskans Idag-sida handlar denna dag om barns lek och det faktum att vi numera skjutsar våra barn hit och dit för att leka i parker eller med andra barn, under strikt överinseende av oss vuxna. Annat var det förr, säger man. Uteleken var farligare förr, och kanske även roligare. Jojo. Ett minne poppar upp i bakhuvudet.



Det var en sådan där solig, humlesurrande sommardag i barndomshemmet i Å och alla farbröder, fastrar och kusiner var på besök. De vuxna satt på farmors balkong och lät sig ivrigt trakteras med kaffe och kakor och samtal, medan vi kusiner höll rådslag på gårdsplanen. Vad tar man sig för en sådan här sömnig högsommardag, när solen får allt att lukta bränt? Att gå in i huset var inget alternativ, det var aldrig något alternativ - oavsett väder och vind. Att gå och bada i ån var som jag minns det inte heller ett alternativ, troligtvis på grund av att vi hade ett par yngre icke simkunniga förmågor med oss.

Jag och min bror fick det snillrika infallet att dra med oss hela kusinskocken ut i skogen, på "upptäcksfärd". Sagt och gjort och utan vidare förberedelser begav vi oss raka spåret ut i storskogen bakom ridhuset. "Stor" innebar i det här fallet att man fick gå en bit, kanske någon kilometer i totalt ogenomtränglig snårskog för att ta sig ut på andra sidan.
Inför kusinernas tveksamheter kring projektet ryckte jag och min bror nonchalant på axlarna. Vi kände minsann skogen här omkring som vår egen ficka! Särskilt jag, som var äldst, och jag tog täten med långa kliv och yngsta brodern i släptåg. Efter en ganska kort bit fick jag bära lillebror, hans korta små ben räckte inte riktigt till för att kliva över stock och sten. Särskilt kärret, som så här sommartid var uttorkat och egentligen bara bestod av torrt ris, var direkt dödsföraktande att ta sig igenom och vi ådrog oss en hel del blessyrer, mest rivsår på smalbenen. Efter hand som vi började svettas drog vi dessutom till oss myggens och flugornas intresse och snart började det knorras i leden. Lillebror var tung och någon klagade över törst. Långt framme i fjärran syntes en höjd och jag bestämde att vi skulle upp på den höjden, för därifrån skulle vi säkert kunna se var vi var någonstans. Detta fick kusinskaran att vakna till. "Vet du inte var vi är?" frågade de misstänksamt och jag gjorde vad jag kunde för att upprätthålla min nonchalanta attityd. "Såklart jag vet, men bara så att vi ser exakt hur långt vi har kommit ..." Sanningen att säga hade jag inte en jävla aning om var vi var någonstans och detta faktum gjorde mig fullkomligt illamående av ångest och skräck.

Nå, efter vad som kändes som en evighet lyckades jag till slut tråckla oss ut på en skogsväg som jag kände bara alltför väl - och som låg pinsamt nära föräldrahemmet - och under tårfylld lättnad svängde vi snart upp på gårdsplanen och in genom trädgårdsgrinden. När vi smutsiga, svettiga och utmattade stirrade upp mot balkongen där våra föräldrar satt i högönsklig välmåga och - fortfarande! - pimplade kaffe under trivsamt prat och skratt kunde jag inte hålla mig. Jag utropade, med gråt i rösten:
"Vi har gått vilse!"
Om jag hade trott att detta skulle väcka medlidande, omtanke, oro eller åtminstone en känsla av lättnad över att vi var tillbaka, så trodde jag helt fel. Min ena farbror riktade ett ironiskt ögonbryn åt vårt håll och utbrast skojfriskt:
"Vilse? Men ni är ju här nu!"



Än i denna dag har jag ingen aning om hur länge vi faktiskt var borta. Kanske var det bara en halvtimme eller tre kvart. Kanske på sin höjd en timme. Men det kändes som en hel dag.

Skriva för byrålådan

... är det nog ganska många som gör. Ett populärt alternativ till att sticka och virka, kanske? Själv stickar, virkar och skriver jag av både liv och lust, men med en viktig skillnad: Det må hända att jag stickar och virkar sådant som inte är ämnat för offentlighetens skarpa ljus, men när jag skriver gör jag det alltid i akt och mening att andra ska läsa. Sedan kanske inte allt i slutändan blir läst, men syftet är detsamma.

För ett par år sedan började jag gå en kurs, en skrivarkurs eller "författarskola" som de kallade det. Tanken var god, men syftet med utbildningen borde ha kontrollerats lite mer ingående innan jag betalade in anmälningsavgiften. I den här världen var det nämligen - till min ohöljda förvåning - inte aktuellt att lära ut någon form av sidlayout eller ens "rättskrivning". Här skulle det kreativa skrivandet främjas utan att begränsas av regler eller ramar.



Att skriva på det sättet är egentligen ganska tillfredsställande, men problem uppstod (åtminstone för mig) när vi skulle läsa varandras texter. I den här gruppen var jag den enda som arbetade med att skriva och således den enda som använde de regler och ramar som (mig ovetandes eftersom det var en fortsättningskurs och alla redan hade gått en eller flera terminer) hade bannlysts bland gruppens medlemmar. Det skar sig redan från start och det var jag som var problemet! Jag var nämligen oförmögen att läsa texter som antingen var sönderhackade av otaliga, onödiga radmatningar eller också helt saknade styckeindelning och kommatering. Redan andra lektionstillfället fick jag ett vansinnesutbrott och skällde ut en av deltagarna vars text var oläslig.

Efteråt kände jag att jag skulle behöva besöka något slags möte och sätta mig ner i ring och säga "Hej, jag heter Susanne och jag är beroende av korrekta kommateringar och radbrytningar."



Så här ett par år senare kan jag väl tycka att min sågning av den andre deltagarens text var i överkant, men jag tänker så här:



Kanske gick några av mina ord in och kanske lärde sig vederbörande något ändå? Jag vet att jag lärde mig något: Köp inte dyra kurser förrän du har kontrollerat att du verkligen vill gå dem.

Skryta med skitjobben?

Göran Greider twittrade häromdagen, med avseende på de lågavlönade jobben som diskuteras i maktens korridorer:

Står inte ut med högavlönade som skryter med de heroiska månader de en gång jobbade med ett skitjobb.

Dessa ord lämnar mig inte riktigt i fred och jag känner att det finns något där som stör mig. Jag gillar Greider men här tror jag ändå att han är ute och cyklar. Har vi då inte allesammans en gång i tiden arbetat med något som vi kanske inte ville/inte är stolta över/inte hade en tanke på att hålla på med resten av livet? Men som vi ändå lärde oss massor av?

Själv har jag arbetat som:

Grillkorvspackare i charken på Coop en sommar.
Mjukglassförsäljare på Coop en vecka (sommaren var så kall och regnig att jag fick bli grillkorvspackare i stället - se ovan).
Grötgrytsurdiskare samt smörgåsnisse på ett sjukhem, en sommar.
Telefonförsäljare av konst till förmån för Emigrantinstitutet, två veckor (stod inte ut att höra min egen röst mala samma sak om och om igen längre än två veckor).
Växlare vid SJ, cirka 6 månader. Slutade på grund av konstant magkatarr som i sin tur orsakades av alla de hårresande dödsolyckor som mina kära medarbetare nogsamt informerade mig om. Dvs. berättelser om alla som dött under växlingsarbete i trafikområdet de senaste 100 åren.
Truckförare vid SJ:s godsmagasin. Skitigt, svinkallt, uselt betalt och halvfnoskiga kollegor som gärna förgyllde sina dagar (om än inte mina) med sexuella trakasserier och liknande.

Nu kanske inte jag är högavlönad direkt, men jag är hyfsat välutbildad och har ett trevligt arbete som jag själv har valt och som jag har hållit på med länge utan att tröttna. Och det, gott folk, blev mitt mål i livet just på grund av att jag ägnade några veckor, månader respektive år åt ovanstående. Kanske är det samma sak med dessa "högavlönade" som Greider hänvisar till? Kanske är det så att man behöver göra lite olika saker för att testa sina gränser? Det viktigaste är väl - till syvende och sist - att man har något att göra. Eller har jag missuppfattat saken fullständigt?

Stommen klar!

Jaha, så plötsligt var själva stommen i min stalkerhistoria färdig och jag står här och bara njuter av känslan. Njuter av att stå och bläddra i en alldeles ny och fin och blank berättelse. Fast det saknas ju en del. Det saknas miljöbeskrivningar och det saknas lite detaljer här och där och det läggs väl till vad det lider. Kanske kommer jag också att ändra en del saker och kanske kommer en del att tas bort. Men just nu. Just nu är stommen alltså alldeles färdig och ny och blank. En trevlig känsla och en känsla som man måste njuta av, eftersom det är viktigt att känna att man har kommit en bit på väg när man har kommit så här långt.



Ja, lite så här skulle nog min berättelse se ut om det var ett hus. Nu återstår alltså tak, isolering, fönster, panel etc. Så att det blir beboeligt, så att det blir ett hus på riktigt. Så att det inte, när jag är klar om några veckor, ser ut så här:



Som ruin betecknat är kanske Olympia inte så pjåkigt men det är inte vad jag är ute efter. Sen kan man ju tycka vad man vill om en ruin som fortfarande efter tusentals år ligger där och är en ruin. Lite häftigt är det allt. Men som sagt, min stomme ska inte raseras och falla ihop, den ska bli en:



Just det. En bok! En alldeles fantastisk bok med en början, en mitt och ett slut. Och idag har jag alltså formulerat det som (jag tror) är slutet!

60 000-ordsgränsen

Häromdagen hittade jag en text med tips från en amerikansk litterär agent, Annie Bomke. Hon hade en del intressant att komma med när det gäller manus och hur man ska tänka, och det var framförallt ett par saker som fastnade i mitt huvud:

* Berättelsen ska ha en inledning som känns pigg och fräsch och något i de första sidorna som väcker intresse, annars blir det sophinken.

* Otydlig genre = sophinken.

* Om det är en vuxenbok måste den innehålla allra minst 60 000 ord och helst mellan 80 och 100 000, annars blir det sophinken. Mer än 100 000 väcker hennes flyktinstinkter.

* En specifik röst, något som fastnar. Annars - just det, sophinken.



Mycket av det här är nästan omöjligt att avgöra själv. Till detta krävs hjälpläsare. Endast ordantalet kan jag vara helt bombis på, och just nu har jag faktiskt passerat 60 000-ordsgränsen vilket känns bra. Eller ... kanske spelar det inte så stor roll, för det handlar ju till syvende och sist alltid om kvalitet och inte kvantitet, väl? Men jag förstår att manuset måste ha ett visst omfång, att man inte kan komma dragande med 20 000 ord och kalla det för "roman" - så långt är jag med.

Hoppet lever alltså fortfarande.

Den springande punkten

Det är dags nu. Jag står vid vägskälet och vet inte riktigt vilken väg jag ska ta. Jag vet att alla vägarna leder till samma slutdestination för det är ju slutdestinationen som är avgörande. Men vägen dit är inte något man bör ta lättvindigt på, så det gäller att välja noga.



Ja, så långt har jag kommit att själva upplösningen på min stalkerroman är inom synhåll. Jag står med båda fötterna djupt nerkörda i "konflikten", "haken" och jag vet hur slutspurten kommer att se ut men jag vet inte hur jag tar mig dit. Inte än.
Idag är en sådan där mellandag, en dag då jag mest går omkring och skrotar och pillar mig i naveln och försöker komma fram till hur konflikten ska lösas på bästa sätt. För att få igång fantasin tänker jag att jag bör göra något helt annat. Något som jag inte gör i vanliga fall, bara för att liksom lossa på spärrarna.

Då slår det mig att jag ska göra lite semlor! Förstås! Och så fantastiskt lämpligt att det är semmeldagen just idag ...



God Semla på er alla semlelovers!

253 sidor and counting

Jag vet att storleken inte räknas, att kvalitet går före kvantitet och att man aldrig kan kompensera bristande kunskap med många ord, men faktum kvarstår. 253 sidor - and counting.



Min stalker är nu vederbörligen avlivad, drabbad av sitt karma på ett sätt som de facto bara förekommer i fiktionens värld ... För nog känner vi till en och annan luspudel som borde få sina fiskar varma i detta livet, men som tyvärr bara verkar segla fram på ett spegelblankt hav medan vi andra har att bekämpa en och annan vardagsstorm. (Nå, det är en helt annan historia som vi inte ska gå in på just nu ... Återkommer förmodligen till det inom kort.)

253 sidor alltså. Det innebär att jag börjar få problem att hålla isär sakernas inbördes ordning och eftersom jag oupphörligen går tillbaka och läser och ändrar, börjar jag så smått tappa bort mig i följdriktigheternas ganska snåriga labyrinter. Det finns programvaror som ska kunna hjälpa till med sådant här, men jag är nog inte riktigt där än känner jag. Efter att i femton år ha tampats med CAT-verktyg känns det ganska trevligt att bara få "flåbusa" sig igenom texter från A till Ö, liksom. Börja från början och kämpa sig ända fram till slutet. Det är nog lite som att springa maraton, inbillar jag mig. Ett steg i taget, en mening i taget. Och varje mening måste peka mot slutet har jag lärt mig. Det håller inte att spejsa iväg på små utflykter bara för att det är så helsikes roligt att formulera sig, utan det krävs en plan. En plan och ett mål och allt måste leda fram till det målet.



Med dessa ganska enkla livsdeviser ska jag nog kunna ro det här projektet i land. Nå, men är det då läsvärt? Mjo, jag tror det. Inom kort är det dags att sätta mina hjälpläsare i arbete och då kommer det att visa sig om dessa vedermödor kan stå på egna ben eller om de passar bäst för ett graciöst svanhopp ner i det runda arkivet.

Fortsättning följer alltså.

Rör inte min rumpa!

Det har varit mycket tafsande i media ett tag, tänker jag när det återigen dyker upp en artikel i ämnet. Det har nog aldrig diskuterats tafsande på det här viset förr, någonsin! Och det är bra, tycker jag. Tafsandet bör uppmärksammas. Det som stör mig är att man på något sätt försöker göra tafsandet till en invandrarfråga. "De förstår inte hur vi gör här" och så vidare. Det känns faktiskt som något av ett slag i ansiktet!

Det började när jag gick i mellanstadiet, tror jag. Typ trean. Hur gammal är man då? 8-9 år, eller hur?
I den lilla byskolan attackerade killarna alltid i flock, förmodligen på grund av att jag då inte skulle kunna peka ut en enskild illdådare, eller också av den enkla anledningen att ingen av dem vågade utföra sådana här saker på egen hand. För att alls våga måste de vara många.

Jag minns att de brukade brotta ner mig i kapprummet, i skydd av ytterkläderna. När jag efter en stunds kamp låg där sprattlande på golvet passade de på. En hand här och en hand där. Ibland hårdhänt och ibland blygt som en fjärilsvinge. Efter några sekunder var det över och de skingrades för vinden. Jag kunde ställa mig upp och borsta av mig grus och damm från golvet och fortsätta med det jag höll på med.
Jag pratade aldrig med någon om de här sakerna, vare sig lärare eller föräldrar. Jag tror att jag tyckte det var skämmigt, pinsamt. Kanske hade de vuxna bara ryckt på axlarna när jag någon gång försökt antyda något åt det här hållet och som barn är man snabb på att ta till sig stämningar. Okej, det här var något som de vuxna tyckte var pinsamt, alltså var det pinsamt även för mig.
Vilka blev konsekvenserna? Inga, just. Åtminstone inte för killarna. För mig? Jag är osäker. Jag gissar att det gav mig en känsla av vaksamhet, av att något hos mig som flicka/tjej/kvinna måste skyddas, döljas.

När jag många år senare hade ett arbete som innebar att jag tillbringade större delen av arbetstiden ensam bland äldre män, fortsatte tafsandet och själv kunde jag bara konstatera att det enda jag kunde göra var att klä mig så "döljande" som det bara gick. I många, många år klädde jag mig därför helst i för stora jeans och en vid skjorta som knäpptes ända upp till hakan. Detta upphörde inte förrän en väninna till slut frågade mig varför. Vid det laget var jag frilansare med kontoret i hemmet och inte längre beroende av att dölja mina eventuella former för manliga kollegor.

Nu undrar jag förstås följande: varför får man det att låta som om det här är en nyhet och något som "vi" inte pysslar med?