Throwback Thursday

Den här låten är ganska usel egentligen, om jag ska vara ärlig. Men jag har inte alltid tyckt så. En gång i tiden var jag helt galen i den.
Jag har den på singel i en låda med gamla vinylskivor på vinden. På singelns omslag står skrivet:

"Till Susanne. Love Demse"

Demse var en discjockey som brukade anlitas flitigt på dansställena i Småland med omnejd när jag var i sena tonåren. Jag gillade honom eftersom han i sin samling hade en del skivor som annars aldrig brukade spelas. Som ovanstående till exempel. Knappast ett discoämne, eller vad tycker ni? Bara Demse spelade den, och bara när jag bad honom.

Efter att i flera års tid troget ha efterfrågat den här låten minst en gång varje fredagskväll på danshaket Baldershage i de småländska skogarna, fick han plötsligt nog en afton och gav mig skivan, att spela hemma på min egen skivspelare. Så att han slapp höra skiten, antagligen. Och jag har spelat den, många gånger. Men nu kan jag ärligt säga att jag tycker den är ganska hemsk. Eller ... Nja, lite mysig då. Lite småsöt sådär. Och Neil är ju för all del också lite... ja, det gör åtminstone inte ont i ögonen att se på honom.

Pumse

Under några år i mitten av 80-talet arbetade jag för Statens Järnvägar, bland annat vid trafikområdesexpeditionen i A. När expeditionen behövde en ny områdessekreterare, en så kallad "pmse", då den kvinna som hade tjänsten skulle gå på mammaledighet, var det någon som föreslog mig som vikarie. Jag tog då tåget till A, blev vederbörligen intervjuad och fick börja redan måndagen därpå.

På expeditionen fanns en mängd äldre män iförda grå kostymer och gulnade skjortor. Eftersom detta hände sig på den tiden då SJ inte var datoriserat utfördes en hel del mer eller mindre märkliga arbetsuppgifter. Som till exempel herr G som ägnade dagarna åt att allokera trafikområdets lok och vagnar. G hade samtliga lok- och vagnsnummer i huvudet och kunde rabbla deras "whereabouts" på rak arm, oavsett tid på dygnet. G var en vandrande dator och som sådan betydligt trevligare än riktiga datorer. G var humoristisk, godhjärtad och blixtrande intelligent. Alla älskade G.

G bodde, liksom jag, i V men han åkte sällan tåg. G körde bil. Han hade en gammal Amazon som redan i mitten av 80-talet var en antikvitet och han vårdade sin "Pärla" ömt. Ibland fick jag åka med honom hem till V. Det tog tid. Det gick ärligt talat betydligt fortare med tåg, men att åka tåg var inte lika roligt som att åka Amazon med G.



Ibland hände det sig att man fick komma hem till G och dricka kaffe. G bodde i en stor gammal grosshandlarvilla i V. Ett hus som egentligen inte kan liknas vid något annat och att beskriva det är omöjligt - det måste ses. Huset hade inga moderniteter över huvud taget. Att det ens var vatten indraget måste ha varit en ren tillfällighet. På vintern när det var kallt låg G under drivor av gamla björnskinnsfällar och hästfiltar för att inte frysa ihjäl. På sommaren ställde han ut sina agavekaktusar i trädgården, kaktusar som tillbringade vintern i tornrummet högst upp i huset. Hur i hela friden den tunne gamle mannen lyckades baxa sina gigantiska kaktusar upp och ner för de vindlande trapporna begriper jag inte.



G kallade mig nästan aldrig vid namn, utan skapade utifrån tjänstens förkortning en egen liten beteckning på sekreterarna. Han kallade oss "pumse" och än i denna dag är jag lyckligen ovetande om exakt vad förkortningen "pmse" stod för. Ett vet jag, det hade inget med PMS att göra ity SJ:s skämtlynne är och alltid har varit något bristfälligt. Men namnet "pumse" sitter kvar som ett minne av G.
Jag tänker ibland på G och hans älskade "Pärla", som många försökte köpa av honom eftersom den likt huset var i mint condition, utan så mycket som en skråma. Men G blev alltid lite harmsen när han fick ett bud på bilen, som om någon bett honom sälja ett barn.

Jag vet inte om G lever idag, men hans minne lever i varje fall kvar. Hans och Pärlans.

När vardagen blir lite FÖR rolig

Jag har en företagskund vars namn ligger farligt nära en Disneyfigurs och det är ju för all del lite roligt ibland, när man sitter och raljerar i kretsen av de närmaste.



Betydligt mindre roligt blir det när man inte kan hålla tungan eller fingrarna i styr vid kommunikation med nämnda företagskund. Efter att jag i nästan två veckor har pysslat med deras texter börjar jag nu spåra ur fullständigt. Inte ens när jag noggrant bokstaverar namnet blir det rätt! Nä, får nog ta kväll nu och se till att göra om och göra rätt i morgon.

Att springa innan man kan gå

Den femte Beatlesmedlemmen har gått ur tiden och jag kommer osökt att tänka på ovanstående låt.
När jag var fyra år släppte Beatles den här underbara låten om en "undervattningsbåt" (som man av obegriplig anledning sjöng i den svenska versionen - någon som vet varför?). Och redan tre år tidigare, när jag var ett år, kom She Loves You och det är nog ingen överdrift att påstå att jag och mina jämnåriga hade Beatles som en slags musikalisk fond till barndomen.

Fortfarande väcker de tidigaste Beatleslåtarna både bild-, ljud- och luktminnen från mina riktigt unga år. Men just Yellow Submarine och She Loves You har fått framskjutna positioner som min och brorsans första favoritlåtar, som vi med liv och lust försökte apa efter när vi en jul fick varsin leksaksgitarr.

Här står vi med våra gitarrer och jag vet att vi sjunger "Shlaffsjo jä jä jä", det syns om inte annat på våra gapande munnar. Och uttalsproblemen blev än värre när det gällde Yellow Submarine: det blev "Jellå sambörin".
Det skulle faktiskt ta många år innan jag begrep att "ubåt" inte heter "sumbarine" på engelska, utan "submarine" - vilket förstås även gjorde att ordet blev begripligt och fullkomligt logiskt.

Nå, vad var poängen med det här? Jo, musikerna må kila vidare till sälla jaktmarker, men deras musik lever kvar.