Jag tycker det är fantastiskt roligt att ha ihjäl folk, har jag insett. Vad säger det om mig som människa? Inget smickrande alls, troligtvis ...
Lite lagom halvgalen känner jag mig när jag står vid mitt skrivbord, ler ett elakt vargleende och tänker att "okej, nu är det dags igen, håll i hatten för här kommer kniven!".
Det är underbart att få sätta en fet morakniv (typ) i nyllet (eller var man nu väljer att sätta den) på en riktig svinpäls, vilket jag gjorde i går kväll. Det är inte fullt lika njutbart att ta död på snälla människor, men måste man så måste man. Allt för den goda sakens skull, som man brukar säga ...
Livet som romanförfattare känns alltså mer och mer tilltalande för var dag som går.
Jag hängde väl inte direkt på barrikaderna när det gällde Princes musik, men jag har ett mycket speciellt minne till en av hans hits, Purple Rain.
För cirka 30 år sedan arbetade jag som nanny i Los Angeles. Jag och mina svenska vänner blev ofta bjudna på diverse fester, förmodligen till stor del beroende på att vi var just svenska. Och blonda. Jag vet inte vad de som bjöd oss på dessa fester trodde att vi skulle åstadkomma men jag gissar att de blev ganska besvikna på oss.
En av dessa fester ägde rum i en villa någonstans i Encino. Festen ägde rum på ett av husets våningsplan, i ett stort loungeliknande utrymme med soffor och mingelytor samt ett gigantiskt badrum av den typ man oftast möter i hotellfoajéer.
Det tog en god stund innan jag insåg att en viktig del av festen pågick i just det där badrummet. Det var nämligen där det delades ut droger! Ute i loungen serverades vanliga drinkar och det var förstås där jag och de övriga svenskarna hängde. I badrummet serverades de substanser som fick övriga festdeltagare att verka lite ... märkliga.
Vi svenskar var inte så hemma på det där med droger och begrep inte så mycket, men i efterhand kan jag konstatera att det bör ha serverats kokain till minst femsiffriga belopp i det badrummet, som jag själv för övrigt bara använde så som badrum brukar användas. Åtminstone i min värld ...
I det stora rummet fanns en tv av kylskåpsformat och på den rullade filmen Purple Rain, oavbrutet. Det jag minns bäst från festen är den långsamma balladen och Princes säregna röst. Varje gång låten spelades stannade jag till framför tv:n och lyssnade, tittade. Jag visste knappt vem han var och jag hade nog aldrig hört låten förut, men den satte sig i huvudet, smög sig på och efter en stund gick jag där och sjöng med.
Så, Purple Rain är en av mina Prince-favoriter men den har även en bismak. Den ger mig en akut känsla av utanförskap, av oro över att ha hamnat på fel plats. En känsla av att vara en utomjording på besök i ett annat universum.
Jaha, några långpromenader med ljudbok i öronen och därefter Bowie, Queen, Eagles och lite annat på HÖG ljudvolym här på kontoret ... och VOILÁ trillar massor av ord ner på skärmen.
En tröskel är övermannad - BANG så ligger den där i småsmulor och jag står vid tangentbordet och hånflinar över hela mig! Ha!!
Ärligt talat blir det inte mycket bättre än så. När det lossnar, när knuten löses upp, när allt faller på plats i huvudet. Det är lite som ... Ja, som ... Ja, ni vet. Jäkligt bra känns det i alla fall.
Jag har kört fast rejält i mitt skrivprojekt och nu tänkte jag att om jag skriver lite grann om skrivprojektet kanske det lossnar.
Första delen i det som är tänkt att bli två löst sammanhängande delar är ivägskickad till lektör och väntan på svar är plågsam. Jag vet att det återstår en hel del jobb när responsen från lektören dyker upp, men det känns ändå lite som att vänta barn.
Del två är för närvarande något av ett sorgebarn och fikapauserna staplas så sakteliga på hög för att jag ska slippa stå och glo på en tom skärm. Frustrationen kommer krypande och koffeinnivån i kroppen når vanskliga höjer.
Som tur är har jag ingen chef som kan bli irriterad på mig, men det börjar bli segt. I vanliga fall kan jag skjutsa iväg 10K ord per vecka, vilket också är mitt beting, men nu får jag vara glad om det blir 500 ord på en dag. Oftast går jag back eftersom jag tar bort mer än jag lägger till.
Erfarenheten säger mig att det blir så här ibland. Man når en slags tröskel i arbetet och det krävs något som nästan påminner om födslovärkar för att ta sig över tröskeln. Därefter flyter det på ett tag igen, innan man så småningom slår tån i nästa tröskel. Så jag antar att det bara är att vänja sig, men som översättare är jag van att köra på från A till Ö nästan utan att andas emellan, så det här känns bara ... slappt! Jag känner mig slapp och slö och det är ingen vidare skön känsla för en lutherskt plikttyngd liten människa.
Ja, se där en formulering som får en att sätta kaffet i vrångstrupen. Och det bara för att jag blev så lycklig!
Lyckan kom sig av att jag plötsligt insåg att jag kunde låna e-böcker på biblioteket. En Adobe-registrering och en läsapp på plattan och sen är det bara att köra så det ryker. Förstår inte varför jag inte har gjort det här förut!
Det var alltså efter denna arla epiphany som jag tänkte skriva att "nu hänger jag mig ..." osv, med avseende på nyss nämnda app och boklåningsfunktion. Och då såg jag det. Att hänge sig åt något och att hänga sig är ibland, beroende på val av formulering, skrämmande förväxlingsbart. (Tänk vad jag tycker att sådant är intressant!)
Hur som helst, bortsett från allt hängivet hängande lånar jag nu böcker för glatta livet. Känns som något av en vinstlott faktiskt. Troligtvis är jag sist i landet med att fatta hur det här fungerar, men det skiner jag i som hon sa, Alva på Junibacken.
