Menförihel...!

Okej, det här må låta som ett världsmästerskap i meningslösa konspirationsteorier, men nu vill jag veta: Finns det någon som ränner runt på mitt kontor nattetid och gnider sin flottiga näsa mot mina glasögon? Va? Och i så fall vill jag veta hur jag förmodas hantera de flottiga glasögon som blir resultatet, för min eminenta glasögonsprej, som jag för övrigt har fått en masse av optikern, fungerar INTE, putsdukarna fungerar INTE och att duscha under ljummet vatten fungerar INTE.



Okej, riktigt så här illa är det väl inte, men jag blir en aning desperat emellanåt. För ett blindstyre, som numera varken ser långt eller nära, är det glasögonens själva genomskinlighet som liksom är poängen. Annars kan man typ helt enkelt bara skita i det!



För faen ....!

Varningstext: Färjan av Mats Strandberg

Jag har läst väldigt många böcker i mitt liv. Väldigt många väldigt olika böcker. Jag har ökänt spretig smak både vad gäller böcker och musik, film och ... ja, det mesta faktiskt. Men denna dag, onsdagen den 18 maj i nådens år 2016, inträffade något som jag aldrig trodde att jag skulle råka ut för.



Den här eminenta författaren, Mats Strandberg, lyckades i morse nästan få mig att kasta upp mitt på en av Årstafältets pittoreska små gångvägar, i strålande sol och till obekymrat fågelkvitter. Som jag i och för sig inte hörde eftersom jag hade Storytel i lurarna.



Lyssnandes på Färjan - ett hårresande, blodstänkande drama som utspelar sig på en Finlandsfärja - joggade/powerwalkade jag mig fram och när jag kom till Årstafältet var jag alltså nästan hemma. Det var då det inträffade. Ett par tummar dök upp i mina öron, så tydliga som om de hade hängt i luften framför näsan på mig. Ett par tummar som sökte ett par ögonglober. Och plopp, jag stängde av. Svalde. Svalde igen. Bytte till Spotify och valde min erkänt harmlösa spellista "LÖPNING", innehållande sådana storheter som Peter Schilling, Håkan Hellström, The Hooters och ... håll i hatten ... Little Gerhard! Ja, en sabla blandning men inte så illa att man kräks åtminstone.

Nåväl, du som känner att blod och tarmar, lossnade tänder och uppslitna strupar är något för dig kan med fördel kasta dig ut på färjan Baltic Charisma och följa alla de intet ont anande vardagsmänniskornas kamp för överlevnad. Själv har jag definitivt fått nog. Ska jag över huvud taget lyssna vidare får det ske bakom lyckta dörrar och med en rejäl hink inom räckhåll ...

Groundhog day "pau rikktitt"

Jaha, jag kan meddela att jag har drabbats av en diffus känsla av att en viss dag upprepar sig helt oprovocerat, om och om igen. "Groundhog day" minns vi va? "Måndag hela veckan"? Där en allt mer frustrerad Bill Murray hela tiden vaknar upp till samma jävla måndag? Nu är det väl inte riktigt så illa, men det är alltså Dagens Nyheters tidningsapp som spökar. Iphone-versionen. Och min surrealistiska, overkliga och lite kusliga upplevelse beror på att den dag som upprepas är den dag då nyheten om Princes död spred sig över världen. Således drabbas jag varenda dag när jag startar DN-appen av följande:

Ja, precis så ser det ut. Lite lagom spooky, eller hur? Om och om igen, varje dag. Dessutom med tillägget att MP:s partidistrikt är rejält purkna men att ledningen har stort stöd. Jajamensan.

Min teori är att antingen försöker universum säga mig något eller också har jag sist och slutligen tagit steget över till något slags parallellt universum där tiden går lite grann omlott. Ungefär som de där efterstygnen man fick lära sig på grundskolans syslöjdslektioner. Två steg fram och ett tillbaka. 

Nåja, det är väl i och för sig en världslig sak och kanske skulle jag kunna åtgärda det hela genom att avinstallera och installera om den där appen ... Å andra sidan, varför det? Jag tror att jag har vant mig nu, vant mig vid att tiden har hängt sig fast vid den 21 april 2016. Det är okej. Bara det blir sommar och varmt snart, så får det vara vilket jäkla datum det vill faktiskt!

En natt med David

Jag är lycklig nog att vara begåvad med ett livligt undermedvetet liv. Jag drömmer. Fullkomligt vansinniga, galna, hysteriska drömmar och jag älskar det! Jag drömmer allt från blodstinkande drömmar om bestialiska monster till suspekta drömmar med Jan Guillou i huvudrollen - vet knappt vilket som är värst ...



I natt drömde jag om David Bowie och det var en dröm som var så levande, så fullständigt naturlig i mitt förvirrade tillstånd att jag blev mäkta förvånad när jag vaknade upp och insåg att det var en dröm. Fortfarande flera sekunder in i vaket tillstånd var jag förvånad, trots att nämnde Bowie varit död i ett drygt kvartal!



Så här var det: Jag befann mig på något slags fest. En gigantisk fest, typ Eurovision fast utan musiker. Många kändisar av olika dignitet, typ gamla skådisar och annat. Familjen var där, släkt och vänner blandat med A-, B- och Ö-kändisar. En jäkla soppa med andra ord ...

Plötsligt dök David upp och jag blev jätteglad när det visade sig att han följde min blogg, kände till mitt internetalias och även visste namnet på flera av mina vänner. Jätteglad och smickrad blev jag, men inte ett spår förvånad. Efter en kort stund var jag och David bästa vänner och vi gled runt på festen arm i arm och kastade ur oss putslustiga och mycket brittiska kommentarer om livet, den mänskliga fåfängan och kändisskapets baksidor.
Det hela urartade något när jag och David beslöt att dra en filt över oss för att komma undan folk som ville åt David. Det som fick bägaren att rinna över var när John Cleese (!) plötsligt dök upp och knackade mig i pannan med ett vasst pekfinger, och bad om att få anlita David till något pengagenererande jippo.

Ja, någonstans där vaknade jag. Och hur trevligt det än var kunde jag inte komma ifrån att Davids grepp om mig var näst intill kvävande. Han höll sin arm runt min hals så att jag nästan inte fick luft, men man säger ju inte åt David Bowie att lossa på greppet, nicht wahr? En stund senare tog han av sig skorna och det visade sig att han hade size 17. Alltså en bit över 50. Aldrig sett så stora bla'n förr ... Nå, när jag sent omsider vaknade längtade jag genast tillbaka till myllret och den euforiska men något surrealistiska känslan av att befinna sig på rätt plats vid helt fel tillfälle.