måndag 27 juni 2016

När varje ord är som en droppe blod

Ojojoj, vad segt det är nu.



Varje ord måste klämmas ut med milt våld, som ur en urklämd tub Kalles Kaviar. Ni vet den där sista lilla klutten som man vill ha men knappt orkar pressa fram ...

Själva grundstoryn i manus nr. 2 är alltså klar sedan en dryg vecka tillbaka och nu är det fix som gäller. Fixa ihop de sista lösa ändarna, fixa feltänk, fixa personlighetsmissar, fixa konstiga uttalanden etc. Och det går såååå låååångsamt!

Som om det inte vore nog så är det väldigt varmt här på min kammare. För att inte säga hett. Till och med jävligt hett. Trots att kvicksilverstapeln (ja, jag har en sådan faktiskt!) inte lyckas klättra över 22 grader så blir det hett här inne, därför att solen står på mot min balkong större delen av dagen och därför att jag - när det blåser friskt som denna dag - inte kan öppna balkongdörren med mindre än att samtliga papperslappar på kammaren sprids för vinden.



Städa undan pappren? Menasså det får väl ändå vara nån måtta på kraven!

måndag 20 juni 2016

Milstolpe, milestone, Meilenstein, пресвртница

Sådärja! Då var manus numero 1 ivägskickat till ett stycke poliskonstapel för genomläsning och eventuell korrigering av pinsamma detaljer.




(Ha - I wish, men min konstapel ser nog inte ut sådär dagligdags)

Nästa steg i utvecklingen bör bli ett studiebesök på det polishus som figurerar i utkanten av mitt alster. Jag behöver ingen studie av interiörer, det räcker med att gå ett par vändor runt byggnaden, tänker jag.
Visst, jag kan föralldel kolla in byggnaden på alla de bilder som finns på nätet, men det blir inte riktigt samma sak. Jag vill höra miljöljuden runt omkring, sitta där på en parkbänk en stund och ... ja, jag vet inte. Hur som helst känns det som en aning fusk, faktiskt, att se huset på nätet och sen utgå ifrån det. Hade det handlat om polishuset i Gällivare så hade jag nog inte bränt så mycket krut på det, men Kungsholmen - hur svårt kan det vara egentligen?

Med andra ord, drömmen lever och frodas. Färdigställandeångesten står på topp, men om jag har tagit mig ända hit så vore det väl faen (!!) om jag inte ska slutföra det hela också. Nästa steg blir att skissa på en lista över de bokförlag som ska uppvaktas. Oj, pirr i magen vid blotta tanken ... Nähe, håll huvudet högt, inte tveka, se ut som om du absolut har här att göra!




onsdag 15 juni 2016

En regelrätt uppenbarelse

Men alltså ibland händer det saker här!



Det handlar absolut inte om några religiösa uppenbarelser, men det hindrar ju inte att man blir lite lycklig ändå.

Efter att jag under gårdagens eftermiddag fått till ett slutkapitel - äntligen! - i mitt senaste manusembryo, insåg jag något som jag egentligen borde ha förstått för länge sedan. Det är ju från slutet man ska börja! För att liksom i grind mota alla de ollar som har en jävla irriterande tendens att dyka upp och sätta käppar i hjulet för den arma författaren längs berättandets knöggliga väg.




Om jag hade skrivit det här sista kapitlet redan från början hade jag undvikit en hel del huvudvärk, kan jag säga. Så detta torde från och med nu bliva min melodi: Börja från slutet och tråckla dig baklänges igenom hela rasket!
Häpp!

Äsch, jag vet väl att det inte är så enkelt men håll med om att det låter som en ganska intressant idé!

tisdag 14 juni 2016

När allt plötsligt liksom imploderar och faller samman alldeles av sig självt

Tänk dig att du har en text framför dig. Du har en början, en mitt och en tanke om ett slut, men bara en tanke, och orden bara kommer och kommer. De väller fram som lava ur en vulkan och det går inte att få stopp, men vad som värre är - det blir bara mer och mer obegripligt, ointressant, tafatt ...



Till slut känns det som att stå i ett gungfly och försöka hålla sig ovan ytan med hjälp av blompinnar. Men för fasen, vill du ropa, kom igen nu! Jag måste komma till något slags avgörande här, komma till punkt, hitta en mening, ett syfte, ett mål. Men orden bara fortsätter och fortsätter och det tuggar på i tomgång ... I bakhuvudet hör du ljudet av en gammal gräsklipparmotor som inte vill gå igång. Hackhack, hackhack, puttputt ...



Och så plötsligt är du där. Du nästan vacklar till på randen av avgrunden men innan du faller över ända hinner du förstå att du har nått vägs ände. Målet. Meningen. Syftet. Det dök upp som ur ett töcken och när du väl fått syn på det, då är det så självklart. Ingen tvekan, bara smack så sitter den där som en segerhuva - slutklämmen, poängen, avrundningen, det som säger att nu - min vän - nu kan du BÖRJA OM FRÅN BÖRJAN och läsa alltsamman sisådär en tio-tjugo gånger till innan du är klar PÅ RIKTIGT.




måndag 13 juni 2016

Korsord - en mänsklig rättighet?

Jag har en liten störning, tror jag. Jag är beroende av korsord! Jag måste ha minst ett korsord igång i varje vaket ögonblick annars känner jag mig ostimulerad. I värsta fall kan jag nedlåta mig till att lösa barnkryss - nöden har ju ingen lag, som bekant.



Roligaste krysset är - tycker jag fortfarande - Dagens Nyheters fredagskryss. När temat är ryska oligarker och politiker, som häromveckan, kanske jag inte jublar och slår kullerbytta på gräsmattan, men alla som har tillgång till DN vet precis vad jag menar. Det är som att öppna en vackert inslagen present när DN:s kulturdel materialiserar sig på köksbordet en fredagmorgon.

MEN

Nu har jag digitalt abonnemang. Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i paddan och på telefonen. Det är en vanesak, inga problem alls egentligen.

MEN - what about the korsord?

Svenska Dagbladet har en separat app där du kan lösa korsorden. Med tiden har den blivit riktigt intuitiv, funkar kalasbra. Men - handen på hjärtat - det är Dagens Nyheters korsord man egentligen vill åt och där stöter jag av någon anledning på patrull. DN har ingen app, det vill säga du måste lösa krysset via webbläsaren. Ingen intuition alls, skrivriktningen byts hipp som happ och ingen hänsyn tas till vilken rad du är aktiv i. Dessutom måste du lösa ett dyrare abonnemang för att få med korsorden, vilket inte behövs hos Svenskan ...



Nu tänker jag att det kanske är dags att starta en kampanjorganisation för bättre villkor för oss tvångsmässiga krysslösare. Vi är ju en stor grupp, misstänker jag. Eller?

söndag 12 juni 2016

Konsten att bliva vid sin läst

För den som eventuellt går och grubblar över hur mina bokmanus mår, så kan jag meddela att jodå, de ligger där och pyr i bakhuvudet mest hela tiden. Det vill säga de är båda två i varierande grad av färdigställande och jag står just i begrepp att skicka ut material för research kring vissa teknikaliteter. Det figurerar nämligen ett par poliser här och där i historierna och sånt måste ju hanteras något sånär korrekt.



I syfte att låta tankarna löpa och hitta nya vändningar, eller kanske nytändningar, läser jag just nu massor av deckare, brittiska såväl som skandinaviska. Något som - återigen - slår mig med full kraft är deckarvärldens överväldigande överskott på briljanta men självdestruktiva och häpnadsväckande tjurskalliga poliser i olika grader av förfall. Inget nytt under solen, egentligen, men numera har dessa självdestruktiva typer inte sällan kvinnliga förtecken. Jag vet inte om det gör saken så mycket bättre. Jag avslutade nyss en bok i förtid helt på grund av att jag inte orkade med fler förvirrade snutar som missköter sig, sover i sina kläder och dricker för mycket sprit ...

Bildresultat för kommissarie morse

(Min absoluta favoritpolis, som också sover i kläderna, dricker för mycket sprit och missköter sig i största allmänhet.)

Men varför? Varför är just den här typen av historier så populära? Jag kan säga att i inget av mina manusembryon existerar det några alkoholiserade snutar med masochistiska böjelser. Jag har nog fötterna för mycket på jorden för att kunna få till det där verkligt skeva, störda och lätt hysteriska. Gör det mig till en sämre författare? Ja, se det återstår att se. Spänningen är olidlig, men jag är övertygad om att man lite grann måste hålla sig i närheten av sin egen person för att det hela ska bli trovärdigt.

fredag 3 juni 2016

Chefer vi minns - del 2

Okej, den där otrevlige vd:n (gårdagens inlägg) i V var inte första gången jag råkade ut för en chef som inte gick att arbeta med (läs: som JAG inte kunde arbeta med - lite självinsikt måste jag ju ändå ha) och inte sista heller. Blott en dryg månad före incidenten med mötesprotokollet inträffade nämligen följande:

Jag arbetade under ett par år som områdessekreterare vid Statens Järnvägar. Ett ganska trevligt jobb med hyfsat trevliga kollegor. Vi hade en lugn, cool jargong på kontoret, vi gjorde det vi skulle och i rättan tid men inte var det någon fart under galoscherna direkt. Men det var SJ, så man kan ju inte begära det omöjliga.



SJ var på den tiden en arbetsplats där tiden liksom stod stilla. Och när det väl hände något fick de flesta medarbetare skrämselhicka, för herregud om något skulle förändras i grunden för oss "som har gjort så här i 50 år"!

Nu ska inte jag klaga, jag trivdes bra på det där områdeskontoret. Men samtidigt gnagde det i bakhuvudet, jag hade inte kommit till världen för att slå mig till ro på det där viset. Jag ville mer. Sagt och gjort, jag sökte mig till högre utbildning och när det visade sig att jag kom in och att jag skulle plugga marknadsföring, journalistik och kommunikation, tog jag ett litet snack med allas vår områdeschef. Dels ville jag få tjänstledigt för studier och dels ville jag kunna komma tillbaka och arbeta på lediga stunder.
"Inga problem!" sa han och gav mig välvilligt en blankett för tjänstledighetsansökan. "Och vad är planen när du har pluggat klart?" frågade han. Jag sa att så långt hade jag inte tänkt, men hade han något i bakhuvudet, månntro?
"Jo, det är så att ..." Och så berättade min fryntlige chef att områdeskontoret skulle omorganiseras och när jag var färdig med min utbildning skulle det enligt planen finnas en nyinrättad marknadsavdelning vid denna lilla järnvägsknutpunkt.
"Så, du kan ju förbereda dig på en plats där, om du tycker att det låter spännande!" sa min chef och log godmodigt. Jag blev naturligtvis intresserad och bad honom att vika en plats för mig, vilket han lovade. Yes box, det lovade han absolut!



Nå, sen gick det ju som det så ofta går. När jag kom tillbaka efter studierna hade samtliga stolar på den nyinrättade - låt vara väldigt lilla - marknadsavdelningen fyllts av gamla järnvägare och vänner till områdeschefen. Av dessa hade ingen läst marknadsföring, åtminstone inte i modern tid, men det verkade inte spela någon större roll. När jag ställde chefen mot väggen ryckte han bara på axlarna och sa, ordagrant: "Ja, det kanske jag lovade, men du kan ju inte bevisa det, du har ju inte fått det i skriftligt!"

Okej, har man tillstånd att bli förbannad i det läget? Jag tycker det. Jag blev det! Topp tunnor vansinnig blev jag och tio minuter senare stormade jag in på områdeschefens murriga kontor och kastade ett snabbt ihoprafsat uppsägningsbrev på hans teakskrivbords tomma, blanka yta. Då reste sig områdeschefen upp i hela sin imponerande längd och höjde ett pekfinger, i akt och mening att förklara för mig att så här beter man sig inte, men då var jag redan långt borta. Då satt jag i en lånad bil på väg tillbaka till V, med fönsterrutorna nervevade och "Beast of burden" dånande ur bilens högtalare. Jag sjöng för full hals och tänkte att arbetslös ... ja, det är ett världsligt problem, det löser sig på något sätt!


torsdag 2 juni 2016

Inofficiellt VM i märkliga människor

Kommer osökt att tänka på en solig måndagmorgon i augusti för snart 30 år sedan. En måndagmorgon då jag intet ont anande promenerade genom att solstekt och lätt bruntbränt V för att arbeta mina åtta timmar på ett lika solstekt och förmodligen kvävande hett kontor.



Jag anade inte att min närvaro på det aktuella företaget just då kunde räknas i minuter. Jag anade inte att jag inom den närmaste halvtimmen skulle förpassas tillbaka ut på förstutrappen med en knubbig och beslutsam hand om min nacke. Ja, utlyft i "nackskinnet" blev jag, av företagets vd.



Men hur i hela friden gick det till? Jo, så här var det:

Företaget (som fortfarande finns i sinnevärlden, därför tänker jag inte nämna några namn) var behäftat med en ägare och vd som även var en av norra Europas mest komplicerade människor. En tvärsäker, självgod, småfet och faktiskt riktigt otrevlig man i sina bästa år, som dessvärre hade en osviklig förmåga att omge sig med duktiga men tafatta jasägare.
Under mitt första möte med hela företaget valdes jag - som enda närvarande kvinna, självklart! - till sekreterare och det tog mig bara halvannan minut att bestämma mig för att något måste göras. Vd:s attityd och rena överkörningar av sina medarbetare var helt enkelt hårresande! Jag blev förfärad och bestämde mig för att skriva ner ALLT som sas under mötet. ALLT!
Sagt och gjort, pennan glödde (ja, det var så länge sen att jag skrev med penna och papper) men jag fick med allt som sas (det var ju iofs nästan bara en person som pratade). Protokollet kopierades upp, skickades ut till justeringsmännen och spreds därefter till hela företaget under helgen. När jag kom till kontoret den där måndagen hade vd just läst sitt ex, samt hunnit få ett och annat raljerande och - gissar jag - fnissigt telefonsamtal från sina delägare. Han kokade av ilska.

Lärospån? Äsch, jag hade gjort samma sak igen om jag hade fått välja. Att bli utburen därifrån tillhör faktiskt en av mina största meriter än idag. Åtminstone om du frågar mig.

onsdag 1 juni 2016

Den där knorren

Om någon undrar hur det går med mitt bokmanus - som för övrigt är två manus vid det här laget - så kan jag berätta att jotack, drömmen lever och frodas. Manus nummer ett är ute på en andra läsning och nummer två är i slutfasen av första genomarbetningen och det är nu det hettar till och börjar bli knepigt. Det är nu som den där lilla knorren, det som gör att du läser vidare och inte dör av leda på sidan 45, ska finputsas. Det är lite som att dreja, tänker jag.



Du sätter fingret här och där och testar nya former, nya linjer, nya riktningar. Det är inga stora manövrer som krävs, det är bara småpill - men krångligt småpill. Krångligt, snårigt och jäkligt energikrävande. Men roligt och nödvändigt. Att i det här läget göra det för enkelt för sig är nog att bita sig i arslet eller ge sig själv en björnkram.

Hur gör du då för att kickstarta dig själv varje morgon och sätta näsan i en text som du har läst sjuttioelva gånger redan? Ja, det är inte så enkelt och vissa dagar är det svårare än andra ... Just idag använder jag en metod som faktiskt känns ganska fruktbar: jag skriver en resumé! Jag sammanfattar manuset i så korta ordalag det bara är möjligt och försöker se till att jag har fått med allt, att inga lösa ändar blir hängande någonstans.

Bildresultat för loose ends

Lösa ändar blir det nämligen, särskilt om du har en förmåga att i ren formuleringsiver sväva iväg och berätta om saker som egentligen är ovidkommande. Det blir alltså en hel del "kill your darlings" och ibland svider det i hjärterötterna. Om det svider till riktigt ordentligt kanske du ska spara darlingen i ett separat dokument, för framtida behov. Kanske passar den bättre i en annan tid och på en annan plats? För alla är ju värda en andra chans, även de lösa ändarna ...