lördag 30 juli 2016

Plötsligt bara händer det




Nej då, någon Trissvinst har inte kommit min väg - kanske beroende på att jag aldrig köper Trisslotter. Men man kan bli till sig i trasorna över annat än pengar, faktiskt.

I ett par veckor har jag gått omkring och våndats lite över mitt förstlingsmanus, det vill säga det första av två (eller möjligtvis tre). Något i berättandet av historien känns ofärdigt och tafatt. Jag har vänt och vridit på formuleringarna, jag har läst och läst och läst men nej ... det är något som saknas.

Och så händer då det där som nästan aldrig inträffar i verkligheten, nämligen att en mindre tsunami slår in och tar över tankeverksamheten. Jag sitter alltså helt oskyldigt och ser på en ganska usel deckare på tv; en av alla dessa som det brittiska samväldet formligen öser över oss intet ont anande världsmedborgare. Hur som helst, en tanke slår ner i mig med full kraft och i nästa ögonblick har jag startat min något chockade gamla reservdator - ity min andra befinner sig på annan ort - och tar helt sonika och flyttar om två kapitel i nämnda manus. Två ynka kapitel byter plats och lite utformning och - voilà - plötsligt händer det något. Jag känner det i hela kroppen, i fingrarna och ända ner i tårna faktiskt.



Lärdom: misströsta aldrig. Plötsligt bara händer det. Efter ett par veckor på landet, då jag bara sneglat på datorn lite då och då, trillar lösningen ner i huvudet nästan av sig själv. Det är lite magiskt. Det är lite som att vandra genom skogen i mörker, så där så att man måste hålla blicken en liten bit ovanför stigen för att alls se den. Vad yrar hon om nu? undrar någon. Nå, det där är något som bara den som har försökt ta sig hem genom skogen i beckmörker förstår. Samt den som har försökt fixa till ett nästan-färdigt manus som saknar det där lilla oumphet.

onsdag 13 juli 2016

Inspirationens moment 22

Skapande arbete kräver inspiration men är alls icke beroende av det, gudskelov - om det vore det skulle inte mycket bli gjort, nämligen. Verklig inspiration i den högre skolan infinner sig bara lite då och då och däremellan handlar det om blod, svett, tårar, hårt arbete, geniknölsgnuggande och rödsprängda ögon. Samt en och annan balja kaffe.



Allt arbete kräver dock att man tar semester från det, hur roligt det än är. För - let's face it - INGET arbete handlar enbart om lust. Oavsett vad du sysslar med dyker det upp en och annan grå halvtimme då och då och det är när de grå halvtimmarna börjar staplas på hög och gruset i ögonen vid morgonkaffet plötsligt känns väldigt autentiskt som det är dags att ta ledigt.



Men då kan man ju ge sig fanken på att följande inträffar: När du då till slut har bestämt dig för att hänga upp den där hängmattan en stund - slår den elusive inspirationen till med full kraft! Vad göra? Ska du låtsas att det regnar och framhärda med hängmattehängandet eller ska du krypa till korset och plocka fram datorn?

Jag för min del plockade fram datorn och har fått lite grann gjort idag, helt otippat. Till min assistans har jag iofs haft en gråmulen, snålblåsig onsdag som enligt SMHI skulle blivit solig och fin. Så den där hängmattan hade nog inte åkt upp idag ändå.

.

Det får bli en annan dag, det går fler tåg. Vad är en bal på slottet ...

fredag 8 juli 2016

Semester - vad är det?

Om du som frilansare (översättare eller annat) någonsin har tänkt att det är svårt att ta semester, svårt att dra ur kontakten och bestämma dig för att "nu är jag ledig" - så är det ändå ett intet mot svårigheten att stänga av när du framlever dina dagar som en än så länge relativt kontursvag författare.

När är jag egentligen ledig? Är det när jag ligger i hängmattan på landet och grubblar över en lite för svag komplott i ett av mina manus? Eller är det när jag sitter på huk bland rosenbuskarna och plockar kirskål samtidigt som jag funderar på varför en av mina karaktärer känns så otydlig?



Och å andra sidan: jobbar jag faktiskt när jag sitter på soffan framför Allsång på Skansen med ett anteckningsblock och plitar ner ändringar som ska göras i något av manusen? Eller jobbar jag när jag går upp klockan fyra på morgonen och sliter åt mig samma anteckningsblock för att notera ytterligare någon ändring som dykt upp i mitt grumliga, nästan-sovande medvetande?



Egentligen spelar det väl inte så stor roll men det är just det där när folk frågar "Har du semester?" - vad svarar man då?
Nu tror inte jag att någon skulle vända det emot mig om jag säger att jag är ledig och sen går hem och sätter mig och jobbar. Vem bryr sig, liksom? Nej, det är väl det här med att om en säger en sak så ska en ju för jössenam' stå för det också. Så har en ju blivit uppfostrad!

Nå, hur blir det nu då? Nä, det blir nog inget. Ingen semester alltså. Bäst så. Och om jag säger att jag inte har semester så blir det ju en glad överraskning om jag faktiskt får någon!

Häpp!