Färsking

Det är obehagligt att känna att man kanske tagit sig vatten över huvudet, att man inte riktigt får upp näsan över ytan.



I minst en månad har jag vankat av och an som en äggsjuk höna och fasat för den stund när jag måste börja fatta slutgiltiga beslut, när det är dags att ta fram rödpennan och gå bärsärk bland alla ord. En sak är jag nämligen mycket medveten om: det är många ord som kan tas bort. Som ska tas bort.

Nu har jag äntligen satt igång och första delen är i princip avklarad. Det blev ett byte från tredje person till första och ett byte av tempus. Kanske onödigt stora ingrepp, men samtidigt känner jag att jag faktiskt SER texten lite bättre när jag gör så. Den blir ny för mig igen, ny och pinfärsk.

Del två är inte lika enkel att hantera. Det är svårt att använda första person här, eftersom delen innebär ett perspektivbyte redan från början. Det handlar alltså inte om samma "jag". Nå, jag får behålla tredje person här då, men kan fortfarande byta tempus. Å andra sidan gillar jag detta att första delen är i dåtid och den här i nutid. Det går ju faktiskt lite tid mellan då och nu, det blir mer effektfullt. Eller? Är det hårklyverier? Det kanske inte spelar någon som helst jävla roll ...

Ja, herregud vilken massa tankar och funderingar man måste ta ställning till hela tiden! Jag kan inte låta bli att tänka på Proust och hans 3600 ord, eller hur många det nu var. Fatta hur många avvägningar den karlen var tvungen att göra på vägen! Att plötsligt ångra sig och byta tempus ... Nej, det var nog ingen bra idé.



Nåväl, bara att fortsätta och se glad ut alltså. Håll i hatten, Del 2, I'm going in!

Att skapa avstånd utan att samtidigt skapa distans

Ja, så var det ju manuset igen då. Den bok i vardande som jag har ägnat ett helt år åt. Ett lyxigt, kreativt och njutbart år som samtidigt också har varit asjobbigt.



Ett år där jag många gånger varit ytterst nära att göra just precis det här (ovan)! Men jag har lyckats hejda mig, jag har behållit lugnet och jag har tråcklat mig framåt, en sida i taget. Ibland bara en formulering i taget eller till och med bara ett ord i taget!

Nu har hela rasket fått vila i en månad och nu var det tänkt att jag "bara" skulle rensa upp lite, vässa språket och de viktigaste hållpunkterna, städa undan lite skräp, fixa kapitelindelning etc.

Problemet är att kunna återgå till texten utan att se den med alltför nya ögon. Risken är att jag börjar städa lite för energiskt, att jag börjar skövla. Skövla är inte bra!
Så, vis av tidigare missöden och för att vara på den säkra sidan sparar jag alla gamla versioner. Det är inte kul att inse att man raderat något som behöver vara kvar, typ en bärande vägg eller så. Det har hänt förr, kan jag säga. Numera tar jag det säkra för det osäkra och sparar, daterar, noterar och arkiverar. Så duktig har jag blivit att jag nästan skrämmer mig själv! När fan blir gammal, alltså ...

Tips från coachen

Känner du, såväl som jag, att ditt tålamod ibland inte räcker till? Känner du, när du står och trängs bland vintersnoriga barn och vuxna på tunnelbanan eller i bussen att du bara vill skrika och vifta som en väderkvarn med armarna, bafatt? Kvillrar det i kroppen som av kolsyra när du tvingas stå och vänta vid t-banespärren medan någon #%&X"# turist inte klarar att placera SL-kortet på rätt ställe så att spärrarna går upp?



Lugn och fin, det du behöver är lite hederlig tålamodsträning! Det går att träna upp och jag har hittat det perfekta träningsredskapet, en övning som garanterat kommer att få dig att bryta ihop, gråta, skrika, snora och kanske även kasta saker omkring dig, till dess att du en vacker dag sitter där och känner att ja, jag är lugn, jag är hur lugn som helst!

Det handlar alltså om att sticka strumpor. En försåtligt utmattande träningsgren som tyvärr inte är OS-certifierad men som säkert kommer att bli det i framtiden.

Allt som behövs är:

Ett eller flera garnnystan, helst inte för "luddigt" ity det är ett rent helvete att riva upp luddigt garn.
Strumpstickor - detta djävulens illfundiga påfund.
Ett glas vatten.
En flaska vin.
En ask Valium.
En förstående make/maka.
Tips: Skicka ut barnen i lekparken, de vill inte se det här. It's going to be ugly.

Börja med att lägga upp maskor, cirka 53 stycken, på den ena strumpstickan (det får för allt i världen inte gå att dela på fyra så att det blir för enkelt) och fördela därefter maskorna jämnt över fyra stickor. Sätt igång och försök få till en första runda utan att tappa någon sticka och utan att skiten vänder på sig, snurrar och vränger sig åt fel håll eller helt enkelt bara glider isär.

-----

Eller hur! Det är helt jävla omöjligt!

Själv brukar jag - de få gånger jag faktiskt stickar strumpor - få riva upp den där första maskuppläggningen sisådär en 5-6 gånger innan jag börjar få till det. Snart nog är både vin och vatten uppdrucket, asken med Valium slut och jag sitter i min fåtölj och sover med dregelsträng från mungipan. Lugn och fin, alltså!

Och det här är det fina i kråksången: nästa gång jag ska sticka strumpor går jag igenom SAMMA jävla elände!




Är inte detta tålamodsträning så vete faan!

Mot formtoppen

Jodå, här händer det saker minsann. Denna vecka ska bli "Den fasta handens och de smarta beslutens vecka", har jag bestämt, och detta inleds med ett mobiltelefonoperatörsbyte. Att byta leverantör är ju inget man gör med lätt hjärta och direkt efter att själva bytet har okejats får jag mejl om att det kan ta sju arbetsdagar innan bytet är klart och att jag under tiden får ett tillfälligt mobilnummer. Jojo ...



Ja, ungefär så känns det just nu. Åtminstone vad gäller telefonen.

En annan sak som ska inträffa denna "Den fasta handens och de smarta beslutens vecka", är att jag ska börja springa igen. Efter en hel höst med "ojojoj-vad-jag-blev-trött-efter-sommarens-triathlon"-ursäkter är det nu dags att borsta upp sig. Fram med broddarna, på med mössan och ... ut i spåret! Seså! Schas!



Några brutna lårben har vi inte lust med, men det är väl bara att "do it", som Nike säger.
Wish me luck!

Upp till bevis

Har tagit mig tid att göra annat, att smälta och fundera, och nu har jag hundra små lappar, fysiska såväl som digitala, med komihåg, tips och idéer. Och nu ... nu är det äntligen dags! Dags att få ett slut, dags att rensa upp i och skriva klart det manus jag har stött och blött under ganska precis ett års tid. Och jag är mer eller mindre skräckslagen, för nu är det upp till bevis. Så mycket jobb återstår att jag inte ens vill tänka på det, men nu ska det ske. Jag kan, jag vill, jag vågar.



Egentligen är det inte så mycket att vara rädd för. Vad är det värsta som kan hända? Att de förlag jag skickar ut manuset till slår sig på låren och lägger upp ett flatgarv? Ja, så får de väl iallsindar göra det då! Nog skulle det vara nesligt men det är ju inget en dör av. Då får jag väl helt enkelt lägga refuseringsbrevet tillsammans med de andra som jag samlat på mig under årens lopp. Den stora skillnaden är att i det här fallet har jag satsat all min tid och inte bara den tid som råkade bli över, så visst - det finns en del förväntningar.



Nej, jag tror inte att det är någon rättighet att alla ska lyckas men jag inbillar mig ändå att det som man verkligenverkligenverkligen vill och drömmer om, kan uppnås med lite jävlar anamma och ett brinnande intresse. Fokus, fokus, fokus - och du har nått halvvägs. Resten av vägen handlar om hårt arbete och inget annat. Men inspirationen då? Tja, om jag ska gå och vänta på den så lär det inte bli mycket gjort.

Ha en god helg!

Fördelen med löständer

Nej, jag har inga tandproblem och alla mina tänder är mina. Men däremot funderar jag faktiskt på att köpa ett lösgarnityr, ett riktigt fult ett. Bafatt liksom ...

Okej, har hon blivit helt från vettet, kanske någon undrar och jag kan utan problem svara Nejdå på den frågan. Jag har inte tappat vettet alls, snarare hittat det!

Jag var på bio igår, nämligen. Jag såg en film som inkluderade ett par löständer, en ful peruk och en stressad karriärkvinna på gränsen till nervsammanbrott.



Nå, det kanske inte ser så himla roligt ut på bilden men tro mig, det är roligt! Roligt och tänkvärt. Och det är på tyska - bara en sån sak! Om ni frågar mig så finns det på tok för lite tyska filmer och tv-serier här i världen. Jag menar, Inga Lindström orkar man ju bara inte med!

Filmen heter "Min pappa Toni Erdmann" och jag ger den inte mindre än fem gyllene peruker! En underbar sörja av skratt, gråt och känslor och alltsammans framfört i ett härligt långsamt tempo som sånär fick mig att trilla ur fåtöljen av frustration. På hemvägen konstaterade delar av familjen att det här var en film utan början, mitt och slut och utan egentligen "handling" av den där stadiga, handfasta typen man vant sig vid från till exempel Hollywood-håll. Ganska befriande, faktiskt. En film där du måste tänka själv, konstaterade sönerna förvånat.



Själv har jag en varm och mjuk eftersmak i kroppen. Och ett behov av att skaffa löständer. NU!