När drömmarnas värld inte riktigt vill släppa taget

Härom natten drömde jag en förunderlig dröm, där saker och ting både föll på plats och vändes över ända. Som om någon råkat putta omkull en bokhylla i huvudet på mig och alla ord och tankar där inne plötsligt hamnade i en enda röra.
Eftersom det har gått några dagar har jag glömt bort det mesta, men två saker finns kvar och de är inristade i mitt minne med anmärkningsvärd skärpa:

Den första konstigheten är att jag fick besök av kompisen N som efter mycket vånda och självförebråelse beslutade sig för att be mig om ursäkt, efter att han för ett par år sedan betedde sig oförskämt mot mig. Hans plötsliga uppdykande och ursäkt förvånade mig stort, även i drömmen. I verkliga livet kommer den ursäkten aldrig att uttalas, men det var trevligt att åtminstone få ta emot den i mitt undermedvetna.



Nästa konstighet är direkt bisarr. På en sten, en gravsten av traditionellt format, såg jag nämligen - alldeles klart och tydligt - Horace Engdahls dödsdatum! Ja, jag vet - det är oerhört skumt och jag tänker inte återge datumet här, för tänk så förfärligt om det skulle stämma!



Min undran är nu: varför? Nåja, den första konstigheten var väl i allsin dar inte så konstig, det handlade säkert om rent önsketänkande. Men den andra ...? Jag kan inte riktigt släppa det här, det sitter och maler i bakhuvudet och nu har jag alltså även bloggat om det. Kan jag få lite tankefrid nu? Kan Horace sluta ockupera min hjärnbark, tack?

Florida Keys Flash Fiction Contest

Jag anser mig vara hyfsat bra på att hantera det engelska språket, åtminstone i vardagslag. Middagskonversationer ställer sällan till några problem och jag står knappast och faller med undertexterna vare sig på tv eller bio, och det händer även att jag vågar mig på att så smått översätta till engelska ibland. Något som jag till exempel aldrig skulle våga mig på med tyska, norska eller danska.



Men det är skillnad på språk och språk. Jag hittade häromdagen en författartävling som fångade mitt intresse - se rubriken. Om du vinner får du sitta tio dagar i Hemingways studio på Key West och skriva! En sådan sak kan man ju bara inte släppa och jag satte igång på stubben. Fast till att börja med fick jag googla på vad flash fiction är för något; jag hade aldrig hört talas om företeelsen tidigare även om namnet ger en ganska tydlig hint.

Det visade sig att flash fiction är, som det låter, väldigt korta texter men likafullt innehållande en början, en mitt och ett slut. I det här fallet handlar det om max 500 ord. Femhundra! Det är INGENTING! Dessutom visade det sig, när jag väl satte igång, att min "hyfsade" engelska måste tänjas intill bristningsgränsen för att över huvud taget likna ett skönlitterärt språk. Jaja, har man inte jobb så fixar man ...



Okej, jag kanske inte vinner de där tio dagarna men jag måste ju bara försöka. Så nu står jag här vid min pulpet och kliar mig i huvudet. Vänder och vrider, läser och och skriver och trycker på Delete. I skrivande stund har jag två olika versioner som jag pillar med och hoppas att en av dessa två plötsligt ska bli lite grann självlysande och visa sig vara så pass stursk att jag vågar skicka iväg den.

Men femhundra ord ... För en person som brukar skoja om att hon skulle kunna skriva en roman om en kaffeburk, är nog själva ordgränsen det överlägset största hindret.

Ernest och jag

Hur går man till väga för att skriva en roman? Ja, här finns det nog lika många teorier som det finns romaner, är jag rädd. Många måsten och idéer finns det, och kurskatalogernas utbud på tema kreativt skrivande och författande växer lavinartat för varje termin.
Själv har jag, förstås, min alldeles egen metod - "Den bästa metoden". Att jag sedan fortfarande inte har gett ut mer än en (1) novell är en "tiny insignificant detail" och helt ointressant.

Eftersom min "bästa metod" fungerar så bra för mig, är det naturligtvis oerhört glädjande att inse att även Ernest Hemingway hade åtminstone delvis samma upplägg. Läs bara här:

”The next morning, when you’ve had a good sleep and you’re feeling fresh, rewrite what you wrote the day before. When you come to the interesting place and you know what is going to happen next, go on from there and stop at another high point of interest. That way, when you get through, your stuff is full of interesting places and when you write a novel you never get stuck and you make it interesting as you go along.

Every day go back to the beginning and rewrite the whole thing and when it gets too long, read at least two or three chapters before you start to write and at least once a week go back to the start. That way you make it one piece.”

Han gjorde alltså på samma sätt som jag och kanske betyder det ingenting alls, men kanske gör det det! Kanske betyder det jättemycket!



Okej, jag har inget skägg och jag skriver inte på maskin. Jag jagar inte storvilt och jag boxas inte. Jag har inte deltagit i något krig och jag dricker inte hejdlösa mängder sprit hela dagarna. Men annars så ... Eller?

Kaviartubsmetoden

Att skriva en påhittad berättelse med en början, en mitt och ett slut låter som ett ganska trevligt arbete, och det är det. Trevligt, inspirerande, kreativt och vansinnigt spännande. Och skitsvårt!

Skitsvårt, eftersom hur väl planerad en berättelse än är när du sätter igång, så kan du inte gå från punkt A till punkt B utan att åderlåta dig själv en aning. Låter det dramatiskt? Det är det inte. Det handlar bara om att en del av dig själv måste användas i berättelsen för att den ska bli levande, både för dig själv och för den som läser. Och ibland är det riktigt tuffa tag som gäller. Ibland måste man använda Kaviartubsmetoden för att få fram de rätta stämningarna och känslorna.



Och när du hittar dem, när du får till de där formuleringarna precis som de ska vara, då vet du det. Du känner det ända ner i tårna. Då går det som en liten kvillring (nej, jag tänker inte förklara vad en kvillring är, det hörs väl i allsin dar!) genom hela kroppen och då vet du att du har "fått till det". Det krävs alltså en och annan kvillring innan du har fått ihop till en roman. För att inte tala om flera ...



Jag har lagt mina romance-ambitioner på hyllan ett tag, på grund av bristande romantisk talang skulle man nästan kunna säga. Nå, kanske inte så illa. Men det  jag håller på med just nu andas mer thriller, med elaka typer och onda gärningar, och det känns mer som "jag". Visserligen har jag fått hjärnhäfta just nu, men det löser sig säkert. Jag skriver på och så får jag se vartåt det bär hän ...

Konsten att säga upp ett plusgirokonto

Fick för en tid sedan information om att plusgiro skulle upphöra. Bifogat fanns en blankett där man skulle fylla i vart pengarna på kontot ska ta vägen. Det lät så enkelt. Eftersom jag har både plus- och bankgiro så är det ju inget större problem. Underskrift, datum och så skicka iväg. Det är cirka en och en halv månad sedan brevet lades på lådan men än så länge har inga pengar flyttats över till mitt bankgiro så nu tänkte jag ringa till Nordea för att höra hur det går för dem. Och då blev det riktigt intressant.

Efter en stunds tandagnissel i telefonkö får jag tala med en dam som ställer sig fullkomligt oförstående till den information som har gått ut. Hon hävdar att blanketten som skickades ut i december inte avsåg företagskonton, bara privata. Nå, det gick ut till både mig och maken och vi har båda aktiebolag, så någonstans kanske man tänkte fel? Nej då, det gällde bara privata konton - är du säker på att ditt och makens företag inte är enskilda firmor? Eh ... ja!



Okej, då ska jag alltså få en ny blankett (vilket är lite märkligt eftersom makens uppsägning av plusgirokontot fungerade alldeles utmärkt med den blankett som bifogades brevet i början av december) via e-post och bokstaverar noggrant båda mina e-postadresser. Det var tur det, för den ena adressen blev självklart felstavad.

Så nu ska jag alltså skicka in en ny blankett, betydligt mer omständlig än den första, och därefter ska pengarna föras över till annat konto - obs! absolut inte bankgiro (why?). I samband med det ska även årsavgiften återbetalas. Fan tro't ...
Och bevittnandet av mitt körkorts äkthet måste alltså göras om, för det går inte att återvända det papper som redan har skickats in. Herregud, här löser vi inga problem - här skapar vi nya hela tiden!

Romance - uppgång och fall

Då har domen fallit och jag är ute ur leken. Någon annan kommer att trä på sig vinnarmössan i författartävlingen på tema Romance som jag tampades med under hösten.



Om någon undrar vad som hände med röstningsförfarandet så får jag väl bara erkänna att tävlingsmomentet var något luddigt formulerat och jag - som annars är van att översätta instruktioner av olika slag - begrep plötsligt inte alls. Hur som, nu är det över för den här gången och nästa höst går det nytt tåg. Plus alla andra författar-/novell- och romantävlingar som pågår överallt och hela tiden, nästan.

Själv tänker jag fortsätta kämpa på annat håll. Det är "nu eller aldrig". Upp till bevis, liksom. Och jag har en sak på min sida: jag kan vara riktigt jäkla tjurenvis när jag vill!



Wish me luck, I'm goin' in!

Det gör ont när favoritjeansen brister

Känslan när de trådslitna favvojeansen till slut rämnar och lämnar halva rumpan hängande utanför, på ICA Globen under lunchrusningen:



Känslan när du inser att du har långrocken på dig så det är ingen som ser din exponerade bakdel.



Ibland är man bara KING!

Där obehaget lämnar sitt snigelspår

Min romanceroman må vara ivägskickad och klar, men här sitter vi minsann inte och vilar på några lagrar. Här är det full fart framåt och den här gången handlar det om läskiga typer.



Kanske inte fullt så läskiga, men något ditåt.

Jag skriver alltså på en thriller om en stalker. Och just idag börjar det hetta till ordentligt, det vill säga det ser ut att bli en rysansvärd måndagseftermiddag och det är inte förrän jag är mitt uppe i en väldigt obehaglig passage som jag inser att jag faktiskt är gräsänka den här veckan. Vilket betyder att jag sover ensam de nästföljande fem nätterna. Nåja, jag är inte helt solo i huset, men väl i sovrummet. Huvaligen! Ska det här verkligen vara nödvändigt, kan man ju fråga sig. Varför inte hålla sig till romance?



Äsch, jag torkar väl helt enkelt upp snigelspåren och tittar igenom Pride & Prejudice ikväll, så löser det sig nog.
Lite positiv egenhealing med hjälp av:



Tjo flöjt!

Ett finger med i spelet

Hjälpte nyligen en kund att översätta några meningar till engelska. Ja, jag vet - jag bör inte göra det men det var bråttom och det var ingen jätteknepig text, så för en gångs skull ...



När jag skrivit igenom texten satte jag mig för att korrläsa. Det tog en liten stund innan jag upptäckte felet men när jag väl fick syn på det blev jag alldeles förtjust över ironin i det hela: I texten nämns statsministern ett par gånger och vid ett tillfälle hade jag i stället för Prime Minister skrivit Prime Sinister. Hmm, i dessa dagar kan det väl knappast formuleras bättre. Haha!

När jag nu googlar på formuleringen ser jag att jag knappast är först med den varianten. Nå, den var i varje fall här och nu ett - tycker jag - genialiskt typo!



Keep on rockin'!

Män och höns

... är en film, en dansk film där bland andra Mads Mikkelsen och David Dencik finns med i rollistan. Den hade premiär för nästan precis ett år sedan och jag hade aldrig hört talas om den, förrän jag hittade den i "the entertainment system" på ett flygplan i julhelgen. När jag såg att Dencik medverkade valde jag att se den filmen, eftersom jag gillar honom. Han är en bra skådis med en fantastisk utstrålning, hur svårt kan det vara. Tänkte jag.



Filmen handlar om ett gäng bröder med tvivelaktigt ursprung. De slåss med uppstoppade djur och lever som grisar. Ja, det är i stort sett det ... De slåss med uppstoppade djur och lever som grisar - det sammanfattar faktiskt filmen ganska bra, vid närmare eftertanke.

Nå, Män och höns lär nog inte bli nominerad till något alls och enda anledningen till att jag såg filmen till slut var att jag inte kunde sova. I början fick jag pina mig lite grann för att se vidare, för bitvis är den ganska förfärlig och själva slutklämmen, poängen med filmen, är obegriplig. Men. Det finns alltid ett men. Filmen sitter som ett plåster i mitt medvetande och så här en dryg vecka senare kan jag bara konstatera att den är helt makalös, inget liknande har gjorts tidigare - förutom möjligtvis den italienska Fula, skitiga och elaka. Som jag för övrigt tyckte väldigt mycket om, helt enkelt för att den är så ... ja, så ... Okej, de som har sett den förstår vad jag menar.



Och hade jag någon poäng här? Nej, inte just. Men till dig som känner att du har tröttnat på romkom, vampyrer och sci-fi kan jag rekommendera Män och höns. Bered dig på en hårresande upplevelse!