December 2015 - december 2017

Två år och två manus. Och bara refuseringar så långt ögat når. Deprimerande? Nej, inte särskilt - en vet ju att det kommer att ta tid. Tålamodsprövande? Ja, så inihelsike! En normalstressad tävlingsmänniska av sin tid förväntar sig att saker och ting ska ske så här:



Ärligt talat, hur ofta händer det - egentligen?

Nå, när tålamodet prövas till bristningsgräns kanske det är dags att ta till lite mer extrema åtgärder. Men extrema åtgärder i syfte att skynda på en utgivningsprocess, hur ser de ut? Hmm ... Låt mig tänka efter lite.



Vad har jag som talar för just mig och mina bokmanus? Jo, en benhård känsla av att

1. jag kan det här, jag har det i mig
2. jag vägrar ge upp

Och därmed är vi framme vid pudelns kärna:
Från och med den 1 januari kommer jag, med ett kapitel i taget, att publicera Del 1 i min spänningstrilogi om polisinspektör V. Bengtsson och systrarna Nylén genom detta forum. Vad jag önskar mig är att du som läser ska ge feedback och tips på vad jag kan ändra, vad som kan tas bort eller vad som saknas. Eller helt enkelt bara säga Hiss eller Diss, det behöver inte vara så komplicerat.

Do we have a deal?

Kom ihåg det: Första januari 2018. Då kör vi!

När envisheten blommar

När jag står här vid mitt skrivbord, månad ut och månad in, hinner jag tänka ganska mycket. Jag hinner tänka och jag hinner tvivla på min förmåga både en och hundra gånger.



Ja, kanske är det så! Åtminstone känns det så just nu. Nyss, för ett par dagar sedan, föll jag handlöst ner i en djup svacka av självtvivel, för att bara några timmar senare komma på en lösning på ett problem som i ett enda slag vände på alltsammans.

Det är Del 2 i min trilogi som har bråkat med mig. Jag kände att jag gick på tomgång, att det inte blev bra, inte trovärdigt, inte intressant. Kort sagt - skit. Skit är inte bra. Något behövde göras och hur löste jag då detta? Vad var det för fantastiskt som trillade ner i mitt huvud?


Japp! Stora saxen var det och nu är jag på banan igen. De mörka tankarna är ett minne blott och jag går med liv och lust in för att kapa, ta bort, göra om, göra nytt och göra bättre. Inte mindre än 80 000 ord fick stryka på foten för den goda sakens skull men jag hoppas och tror att jag kommer ut på andra sidan som en betydligt bättre människa.

Min lilla röda

Att skriva kräver mer än bara penna och papper, åtminstone om man som jag har en näst intill oläslig handstil!
I mitt fall började det med en röd "reseskrivmaskin", det vill säga den hade ett litet skal som man kunde knäppa fast över tangentbordet. Jag reste inte så mycket på den tiden, mest på grund av bristande medel, men däremot flyttade jag ganska ofta och då kom skalet väl till pass.



Jag minns milda sommarkvällar på balkongen på Vintergatan i staden V. Jag försökte vara något slags kvinnlig Ulf Lundell, en som snart, mycket snart skulle slippa träla på järnvägen för sitt uppehälle. En som inom kort skulle skriva något som skulle få hela världen (nåja, åtminstone den svenskspråkiga delen) att häpna.



Nu blev det inte riktigt så. Det hände lite saker på vägen som man brukar säga. Men skrivmaskinen behöll jag till dess att jag som nyutbildad marknadsförare packade mina tillhörigheter för att söka lyckan (läs: jobb!) i storstaden.

Att jag sålde min skrivmaskin känns numera fullkomligt obegripligt. Jag hade gett vad som helst för att ha den kvar! Troligtvis hade jag ont om pengar, men den kan ju inte ha inbringat många kronor ...

Det gick något år eller två innan min första dator landade på skrivbordet i lägenheten på Hjälmarsvägen i Årsta. Det tillhörande tangentbordet hade knappar som var mer lättmanövrerade än skrivmaskinens och visst var det praktiskt att slippa alla pappershögar men oj vad jag saknade känslan i den lilla rödas knarriga tangenter! Och ljudet från pappersvalsen, när du vevar fram en ny rad och samtidigt flyttar valsen tillbaka till utgångsläget. Det låter liksom *kaschvung* och det är ett ljud som innehåller en stor portion tillfredsställelse. Att trycka på Enter kommer aldrig någonsin att innehålla samma kraftfulla bekräftelse på att arbetet fortskrider, att du är på väg.



Men pappershögarna ... Nej, de saknar jag väl inte. Fast jag har sparat en del av mina gamla pappershögar i en flyttkartong på vinden, om längtan efter maskinskriven text skulle bli svår.

Stå på rören!

Jag står upp, alltså tänker jag. Eller hur var det nu?



Sedan flera år står jag upp och arbetar. Enda undantaget är en stund på eftermiddagen när jag har tränat på morgonen.
Många tycker det känns konstigt att stå upp och jobba. Och det gör det, i början. Men efter hand som du vänjer dig händer någonting. Efter ett tag börjar det kännas onaturligt att sitta och jobba, och jag tror faktiskt att hjärnan fungerar bättre när jag står upp. Jag får dessutom mindre problem med nacke, axlar, armar, händer.

Jag har under åren samlat på mig en imponerande mängd ergonomiska attiraljer för att komma till rätta med ev. obehag:

- höj- och sänkbart skrivbord (förstås)
- mjuk "ståkudde" som känns skön för fötterna
- armbågsstöd som skruvas fast mot skrivbordskanten
- mousetrapper
- ergonomiskt tangentbord
- lampa med dagsljus, som kan justeras beroende på om jag vill vara fokuserad/avslappnad etc.
- pilatesboll modell större, att sitta på om jag blir trött i benen/ryggen

Att stå upp hjälper mig fokusera. Kudden/mattan gör att mina fötter orkar, dagsljuslampan gör att jag slipper eftermiddagskoman som annars ofelbart infinner sig vid 15-tiden. Mousetrappern sparar armbågar och händer, armstöden sparar axlarna, osv.



De senaste två åren har jag skrivit två bokmanus på vardera cirka 80 000 ord (370 000 tecken) och till detta krävs uthållighet, uthållighet och mer uthållighet. Jag tror faktiskt att ståendet har bidragit och jag kan varmt rekommendera den som inte provat. Men ha tålamod, det tar lite tid att vänja sig.

VARFÖR?

Varför skriver du? Jag har fått den frågan ganska många gånger och nu ska jag försöka svara på den.

Jag skriver för att jag vill att folk (någon, vem som helst faktiskt) ska läsa det jag skrivit.
Men är det enda drivkraften? What about pengar, lyx, flärd och berömmelse?
Nej, pengar har aldrig varit en drivkraft. Fast jag har heller aldrig skrivit för byrålådan, däremot alltid för brevlådan. ALLTID!



Så jag skriver alltså för att tillfredsställa andra, tänker någon nu. Jag tänker inte hymla: jag vill att det jag skriver ska läsas av andra, gärna många. Varför? Ja, det vet jag däremot inte! Det är en önskan som alltid har funnits inom mig. Redan som barn hade jag en väldigt stark känsla av att det är bokstäverna som är medlet, vägen. Och redan innan jag kunde läsa började jag sätta ihop ord, verbalt, till nya meningar, nya berättelser.

Men varför fortsätta kämpa, i alla dessa år? Varför aldrig ge upp? Författaryrket är ett av världens ensammaste och svåraste, så varför? Jo, för att känslan när du får till en underbar formulering, när du lyckas skapa något som du aldrig har läst förut, övergår allt annat! Det ger helt enkelt en otrolig kick och första gången du känt det vill du bara ha mer.

Illustreras bäst med nedanstående sketch - ca. 2 minuter in i videon.

"Never before put in that precise order ...!" Underbart!

Liten tuva stjälper ...

I går blev Del 1 klar efter senaste lektörsrundan! Yey!
Jag kände mig positiv och nöjd. För första gången kände jag - ända ner i tårna - att jag var klar på riktigt. Jag hade fått till en början, en mitt och ett slut som kändes genomtänkta och genomförda. Jag hade följt en tanke, en tråd ända till slutet.

Ivrig att få ut till bokförlag satte jag ihop nytt följebrev. Jag skriver alltid om brevet! Följebrevet är det svåraste av allt, det är fanimig svårare än att skriva ett helt bokmanus på 400 sidor!
Den här gången valde jag en lite lättsammare variant. Inga foton, inga omständliga förklaringar, bara en kort synopsis och en kort beskrivning av mig själv. Skickade iväg till sex förlag varav några som jag aldrig skickat till förut. Ett av dessa var jag lite spänd på eftersom det finns i min närhet rent geografiskt.



Ja, det kändes pirrigt. Så döm om min förvåning när jag redan efter tre timmar (!!!) fick svar från det geografiskt närbelägna förlaget! Ett tack men nej tack - och inte ens särskilt ursäktande.



Ridå! Ja, verkligen ... Tre timmar! De kan inte ha hunnit läsa mycket, kanske bara själva brevet ... Om de nu inte har någon som sitter framför mejlkorgen hela dagarna och kastar sig över allt som kommer in, men det tror jag väl inte ens själv på.
De kunde åtminstone sagt att de inte har tid för nya manus just nu! Även om det är lögn så hade mitt självförtroende sparats en liten aning!

Så vad gör jag nu då? Ja, en sak är i varje fall säker: det blir nytt brev idag! De sex förlag som fick det förra brevet ser jag som "förlorade". Nej, jag vet att det inte alls är logiskt men jag kan inte låta bli att nojja kring detta. Så få rader och så inihelsike skitsvårt att få till!

Men nu tar vi nya tag, eller hur?



Japp, jag tror på det! Vi tror på det, right?

Frisyrer som väcker känslor

Andra människors hår är inget som vanligtvis bekymrar mig. Hår är bara något som folk i gemen har eller inte har.



Men så finns det ibland - ganska sällan - frisyrer som liksom ställer till det och jag syftar på Richard Jomshof och förskräcks inte nu, det här är ingen politisk spya. Inte alls. Det är bara så att ibland kan jag tycka synd om folk som tänker lite snett. Eller kanske inte alls.

Om man som Jomshof ingår i ett parti med (emellanåt ganska tydliga) bruna anstrykningar, som man dessutom gör allt för att tvätta bort, är det då tillrådligt att ränna runt i Adolf-frippa? Är det ett genomtänkt val och hur hänger det ihop med partiets strävan? Är det verkligen ingen som kan säga åt honom att ... tja, byta frisör? Jag menar, om jag hade varit Åkesson hade jag nog till och med kunnat erbjuda mig att betala en frisör som piffar till Jomshof med ny frisyr och får bort den tråkiga association som hans hår ofelbart leder till. Åtminstone för mig.

  

Ser ni? Eller är det bara jag?

Nu behöver man ju inte göra det så svårt för sig, jag skulle till exempel aldrig rekommendera följande frisyr åt en politiker:



Men nog skulle även Jomshof bli betydligt mer tilltalande med en sådan här kreation:



Jag menar, de flesta blir nog ganska tilltalande med en sådan kreation ... I alla fall han på bilden, vem det nu är, hehe.

Och härmed önskar jag alla vänner en god första advents-helg. Ät för mycket lussebullar, för mycket pepparkakor och för många skumtomtar för det tänker jag göra! :)

Alla dessa £$#¤% detaljer!

Jag lyssnar ofta och gärna på poddar och företrädesvis poddar om människor som skriver. Tips och råd. Knåp och knep. Ett av alla dessa knep, som faktiskt förekommer i flera sammanhang, är hur viktigt det är att ha järnkoll på "sina personer". Någon sa att hen lägger mycket tid på att skriva ihop en komplett livshistoria om alla personerna i boken. Och tänk så jag önskar att jag hade gjort det jag också!



Det finns många olika sätt att göra det här på men jag valde då att inte göra det. Varför? För att jag är en bråttom-person som vill komma igång med det roliga så fort som möjligt, så klart!
Hur svårt kan det vara att ha allt i huvudet? Om boken innehåller fem-tio personer, hur svårt kan det vara? Nu vet jag svaret på den frågan: SKITSVÅRT!



Nej, jag tycker nog inte det handlar om att jag är någon latmask - tvärtom, faktiskt. Att inte göra förarbetet grundligt innebär bara en enda sak: du får jobba dubbelt så mycket i slutänden. Och nu får jag äta upp mitt bråttombråttom för nu, två år efter att jag började skriva Del 1, har jag lyckats fippla bort en del detaljer på vägen.

Hmm, hur var det nu? Vilket år föddes han?
Kände vi till hennes hemort eller har det aldrig nämnts?
Hur många barn har den här bifiguren? Är hon gift?

Ja, det är sånt jag ägnar mig åt nu och jag kan ärligt säga att det är jättetråkigt. Jag städar manuset, det vill säga läser igenom för femtielfte gången och försöker rensa upp mina egna snubblingar på de här förargliga detaljerna. Aldrig mer, säger jag! Nästa gång ska jag göra min läxa grundligt! Promise!

Att ställa rätt frågor på rätt sätt

Att skriva om platser du aldrig varit på, men som finns i sinnevärlden, är alltid knepigt eftersom det alltid finns en risk för att någon som VET hur det ser ut på den platsen ska läsa ditt alster och bli irriterad. Som författare har du alltså inte fria händer att skapa till exempel falska våningsplan i byggnader, låtsasstadsdelar i befintliga städer eller fabulera ihop komponenter i ett historiskt skeende.
Och normalt sitter jag heller inte här på min kammare och spånar fritt om sådant som jag inte har en aning om men ibland är jag faktiskt inte medveten om att jag inte vet!


Fast visst händer det att jag vet att jag inte vet! Och då kommer vi till det här med att ställa frågor:

Ta en polisstation i någon stad, vilken som helst. Om du, som jag, aldrig har satt din fot på en polisstation är det ganska mycket du inte vet. Sitter alla poliser i separata kontorsrum eller sitter de i kontorslandskap? Kör de sin egen bil eller är det alltid blåvitt som gäller? Här finns i stort sett hur många frågor som helst!
Eller ta valfri stad. Du har aldrig varit där men din huvudperson kommer därifrån och - praise the Lord - Google Maps kan numera bistå med bilder från nästan vilka avkrokar som helst och det är alldeles fantastiskt! Men det behövs mer än bara ett eller annat foto för att du ska få ihop en trovärdig miljöbeskrivning, särskilt för dem som faktiskt bor i den staden!

Så, vad blir kontentan av detta? Jo, att formulera frågor så att jag får veta exakt det jag behöver veta är en konst och jag känner ofta att jag inte behärskar detta. Det är oerhört frustrerande och ibland tänker jag att kanske borde jag bara



och i stället skriva något helt annat, om en plats där ingen varit och om händelser som aldrig hänt och aldrig kommer att hända! Vänta lite, det har gjorts förut, eller hur?

Rapport från ett tangentbord

Saker och ting börjar falla på plats. Efter att ha fått tillbaka Del 1, Kinke lane koff, från lektören och därefter läst och begrundat, har jag nu äntligen börjat få ordning på huvudpersonen. Hon har ställt till problem för mig redan från början, eftersom jag om sanningen ska fram inte är så förtjust i henne som person. Men nu har vi grävt ner stridsyxan, hon och jag, och det hela börjar faktiskt likna något.



Del 2 har inte haft någon titel värd namnet, men idag klickade det till och nu har den en titel:

"Jalusi"

Vi talar alltså inte i första hand insyns- eller solskydd här utan helt enkelt "avund", men kanske att insynsskyddet ändå kan vara en liten tanke att ha i bakhuvudet. Avund är hur som helst en pålitlig drivkraft när det gäller ond bråd död.

Men hur hänger de tre delarna samman? Bra fråga, men jag måste samtidigt påpeka att Del 3 än så länge bara är en liten glimt i mitt öga och därför kan jag inte säga så mycket om den. Men de övriga två hänger samman enligt följande:

Kinke lane koff och Jalusi har en sak gemensamt, nämligen V Bengtsson och hans fru Lena.
I Del 1 dyker V upp som polisinspektör vid Grova Brott i Stockholm. Hustrun till en av hans närmaste vänner försvinner spårlöst och när hon kommer till rätta är hon misstänkt för mord.

I Del 2, Jalusi, får vi träffa V och Lena igen, men nu i en helt annan miljö. Den här gången handlar det om hur Lena och hennes syster Annika försöker få ordning på morföräldrarnas gård Ekbacken i Åbogen utanför samhället Ä. Gården har stått och förfallit i många år och Annika flyttar ner dit med sina fyra barn när hon separerar från maken Anders Lagerberg. Dessvärre visar det sig att det finns andra som också har planer för den fina gamla gården vars vattennära marker idag betingar ett relativt högt värde.

Del 3 är som sagt knappt på planeringsstadiet än men det finns en tanke och den tanken inbegriper förstås V och Lena men utöver det vågar jag inte säga så mycket för jag vet att det lika gärna kan skruvas till och bli något helt annat.

Dessa tre delar är än så länge långt ifrån färdiga. Den första delen ligger just nu och väntar på att diverse frågetecken ska rätas ut med hjälp av en författande polis, som vänligt nog har erbjudit sig att hjälpa till med procedurer och detaljer. För detta är jag innerligt tacksam!

Att vara i gott sällskap

Det har inte förekommit några påtagliga tecken, inget särskilt som jag kan peka ut. Det har handlat om små försumbara antydningar som lika gärna hade kunnat passera obemärkta. Men när jag nu ser tillbaka på de här två terminerna som jag har sjungit i kör, när jag i huvudet går igenom det hela så inser jag ju ... Jag kan inte sjunga!


(Julia Caesar - en annan kvinna som inte heller kunde sjunga men som gjorde det ändå)

Min allmänna avoghet mot sång som uttrycksform började i mellanstadiet då jag hade en lärarinna med sällsynt dålig intuition när det gällde barns känslor. Hon hade dock förstånd nog att se att jag var nästan sjukligt blyg och kanske tänkte hon att hon skulle dra sitt strå till stacken och försöka få mig att "öppna upp" och bli lite modigare. Och det skulle alltså ske med sångens hjälp! Herregud!! Hon hade ingen aning om vad hon orsakade!

Under en musiklektion förkunnade hon plötsligt att jag skulle sjunga inför hela klassen. Visserligen duett med en kompis, men ändå. Min röst skulle höras, inte bara från en annan del av rummet utan överallt i hela skolsalen! En sal som innehöll inte bara min klass på fyra elever utan även klassen över oss som var gigantisk - hela åtta elever!

Jag vägrade, jag teg som muren, jag knep ihop läpparna så hårt jag bara kunde och jag vägrade vägrade vägrade öppna min trut trots att lärarinnan - som jag för övrigt var skräckslagen för - stampade med foten av ilska. Jag trodde att jag skulle dö men jag höll ut, och jag överlevde.

Det tog ytterligare några år innan jag vågade mig på det här med att ta ton. Närmare bestämt 46 år.

I två terminer har jag alltså sjungit i kör och jag har gjort det med lätt hjärta och fröjd i sinnet. Men jag har på sistone börjat inse att jag nog inte har där att göra. Små sneglingar, någon som himlar med ögonen, någon som diskret flyttar sig en bit bort ... Det som jag först vägrade ta in är ett obestridligt faktum. Jag kan inte sjunga, och jag bör inte sjunga annat än i duschen eller när jag är ensam i bilen. Det är inte schysst mot mina medmänniskor!

Ber härmed mina körkompisar om ursäkt, utan någon som helst ironi eller självömkan. Det gäller att vara medveten om sina tillkortakommanden.


(Florence Foster Jenkins - ytterligare en kvinna som inte kunde sjunga men som gjorde det ändå)

När jag och Leif GW var barnvakter

Ja, för i drömmens värld kan allt hända, eller hur? Och det här drömde jag natten till igår. Det var så vansinnigt galet och uppåt väggarna och samtidigt så vardagsrealistiskt att jag bara inte kan släppa det. Så här var det:

Jag och mitt namn- och könlösa lilla barnbarn hamnade på outgrundliga vägar hemma hos Leif GW Persson, i hans hus som var ett märkvärdigt sammelsurium av rum, allesammans väldigt stökiga och väldigt tyngda av stora möbler och - tingeltangel!



Det visade sig att Leif GW älskade glaspjäser och här talar vi typ Bertil Valliens största och tyngsta skålar och liknande. Och vi talar inte en och annan pjäs utan huset fullt! Och mitt namn- och könlösa (jag tror det var en flicka) barnbarn var förstås inte sen att utnyttja situationen. Snart nog var huset fullt med glaskross och här förväntade jag mig någon typ av utbrott från Leif GW, men icke då! Glad och nöjd och fridsam fortsatte han att samtala med barnet och hen var precis lika glad och nöjd samtidigt som hen fortsatte kasta glasskålar i golvet med oförminskad frenesi.



Jag bad självklart Leif GW om ursäkt, gång på gång, men han bara skakade farbroderligt på huvudet och log mot det lilla barnet. Jaja, sa han, barn måste få vara barn, det är bara jag som håller på och köper glas, det är inte så noga med det där. Jag kan köpa nytt!

Hur det slutade? Jo, som så ofta blev jag avbruten mitt i och fick aldrig vare sig en förklaring till varför eller något avslut på det hela. Det var alltså bara Leif GW Persson, en massa krossat glas och så mitt barnbarn, vars kön och namn jag då fortfarande inte känner till. Men det var en energisk liten rackare, så mycket vet jag!

Perspektivbyte

Nu är det dags igen. Dags att sätta på sig läsglasögonen - i ordets mer direkta betydelse. Jag har gått igenom feedback på Del 1 från lektören och jag har gjort lite småändringar enligt hens anvisningar och nu - nu ska det ske. Hela tjillevippen ska läsas igenom ännu en gång, med så nya ögon som det bara är möjligt.



I sådana här lägen brukar jag försöka byta perspektiv genom att helt enkelt flytta på mig. I stället för att stå vid skrivbordet, där jag normalt befinner mig, sätter jag mig ner i en fåtölj eller en soffa med datorn i knäet. På så sätt lurar jag mig själv att tro att texten är lite ny, att den är obearbetad och fräsch. Och jag är så lättlurad så jag går på det!



Ja, så är det väl bara att köra igång! Jag gör som höjdhoppar-Kajsa, klappar mig på kinderna, på låren, tar ett djupt andetag ... Wish me luck - I'm going in!

Konsten att somna

Blåbärsgrisar i lingonriset och hemula julgranar med kottar och risstjärnor som hänger och dinglar över fängelsets murar där änglarna testar sina vingar och kossorna betar tusenlappar utan en enda bakterie i sina små myrhjärnor och inte en enda prästkrage utom synhåll ...



Ja, se där ett tips på att somna för den som dels har ett överskott på fantasi och dels lider av störande men inte livshotande insomnia.

Jag har alltid haft svårt med sömnen och trots att jag provat nästan varenda tips i boken (läs: internet) så är sömnen än idag en skör liten tingest som jag måste vårda ömt för att den inte ska fly ur sin bur för gott. Och det finns inga genvägar!
På senaste tid har jag hittat flera små tricks som gör att jag sover ganska gott, vilket känns som en Lottovinst i mitt fall - och detta kan bara den förstå som själv har legat vaken natt efter natt efter natt ...

Nå, tips och tricks i all ära men fortfarande tog det lång tid att somna och det var under en sådan klarvaken afton som idén till ovanstående gallimatias föddes. Inuti mitt huvud började jag rabbla ord, hipp som happ och i den eventuella ordning de råkade dyka upp. Det blev förstås galet uppåt väggarna men tänk så bra det fungerar! Jag somnar knall och fall, på bara någon minut! Det kanske beror på att min hjärna blir omedelbart utmattad av övningen - men skit samma vad det beror på, det funkar!



Hälsningar från en ovanligt utvilad liten människa!

Tips från coachen

Wow, vilken dag det blev!



Svaret från lektören, som kom i morse, fick mig att sväva en aning och fortfarande har jag en nästan religiöst euforisk känsla i kroppen. Att på det här viset lyftas av en människa som har i uppgift att såga och kritisera ... Jag menar, jag betalar ju för att hen ska läsa med de mest kritiska ögonen och att då få ett svar som fullkomligt bubblar av positiva omdömen känns nästan för mycket. I'm not worthy!



Men nu är det alltså dags att landa igen, att plantera båda fötterna stadigt på jorden och ta tag i det arbete som återstår. Bara för att lektören var väldigt positiv så innebär inte det att det inte fanns saker som inte kunde bli bättre.

Nå, vad var det då som behövde ändras? Ja, egentligen inga överraskningar där. Själva berättelsen håller, uppbyggnaden, spänningen, alltsammans håller - det är personbeskrivningarna som är vaga. Jag är dålig på människor, helt enkelt. Men - va fan - det visste jag ju innan!

Slutet är nära

Ja, faktiskt! Jag närmar mig den slutliga upplösningen i Del 2 och - som ett brev på posten - kommer tankarna på Del 3 flygande. Var de kommer ifrån vet jag inte, jag söker dem inte aktivt, men plötsligt finns det röster, figurer, händelser som på något underligt sätt flyter samman och bildar ett embryo till något. Men bara som en aning, en doft.
Visst är kreativiteten underbar? Det känns som om den göder sig själv: ju mer du använder den desto bättre fungerar den.



Samtidigt har min lektör blivit klar med Del 1 och jag bävar för att ta tag i den igen. Jag har släppt den, den finns inte i min vardag längre och ärligt talat minns jag knappt vad den handlar om!



Min hjärna fungerar nämligen som så att det som är avslutat försvinner och ger plats för nya tankar. Kanske är det en brist, men jag väljer att se det som en tillgång. Ett sundhetstecken. Fast ibland kan det bli direkt pinsamt:

På en julfest hos en kund, en gång för många år sedan, kom en för mig okänd kvinna fram och hälsade glatt. Hon formulerade sig som när man träffar en gammal bekant och frågade hur det var med familjen och jag tror att jag lyckades hålla masken någotsånär. Jag uttryckte till intet förpliktigande instämmanden och hummanden men när jag var tillbaka på kontoret igen kontrollerade jag hennes namn (tack gode gud för de obligatoriska namnbrickorna på sådana här tillställningar!) i min journal. Det visade sig att jag hade gjort ett stort antal jobb åt henne, under flera års tid! Ja, hjärnans vägar är i sanning outgrundliga ...

Och nu måste jag, trots att upplösningen av Del 2 ligger och hovrar i bakhuvudet och trots att Del 3 börjar formera sig i en annan del av bakhuvudet, plocka fram Del 1 och försöka bekanta mig med den igen. Hur var det nu, vem mördade egentligen vem?

Always look on the bright side of life!

Obs! Känsliga läsare varnas!

Jo, jag försöker verkligen se det hela från den ljusa sidan! Men ibland vill det sig liksom inte. Idag verkar alla vägar bära till sofflocket!



Snoret har totalt kloggat igen hela skallen och en så enkel sak som att hitta en liten sketen Excelfil i en mailkonversation på 60+ meddelanden, för att uppdatera wordfiler som jag inte ens visste att jag fått, känns plötsligt alldeles ogörligt ...
Jag har snutit mig så att näsan numera har fransk spets runt näsborrarna, jag har hostat upp onämnbara saker som förmodligen skulle kunna användas som byggmaterial och jag har tuggat i mig så många Vicks Double Action att gommen känns som ett sandpapper.



Nå, så får jag väl sist och slutligen ge upp kvällens begivenhet. Det svider i själen men jag kan inte gå och sjunga i kör när jag låter som om jag har svalt en sticksåg. Jag tror inte att mina fellow körmedlemmar skulle uppskatta mina försök till änglaljuvt Ba-ba-ba-ba-körande i All I Want For Christmas ... Den här Alt-stämman ställer in idag. Rullgardin ner. Ingefärsteet kokar på spisen och de dubbla duntäckena bullas upp. Här ska fanimej sovas!

Att hålla tungan i rätt mun

Ja, eller hur det nu var ...



Att med papperstussar uppstoppade i näsborrarna och feberglorior framför ögonen försöka fastställa en reklamvideos korrekta användande av svenska språket och samtidigt försöka göra duplexutskrifter på hemmaskrivaren inför kvällens föreningssammankomst, samtidigt som du grunnar på en särskilt känslig passage i ditt senaste manus ... Ojoj, detta kräver sin kvinna!



Och sitt kaffe. Och sin Ipren. Och sin Alvedon. Och sin Echinacea. Och sin you-name-it.

Men det här med utskrifter ...! Vår skrivare används ytterst sällan och exakt hur många gånger i mitt liv jag har haft användning för duplexfunktionen vet jag inte, men det kanske är max tre. Det krävdes hjärngympa värdig en Stephen Hawking innan jag kom på var den X£€#€& funktionen låg och lurade någonstans och det kan ju inte bara bero på snoret, tycker man.
Under årens lopp har jag översatt X antal (= många) användarhandledningar (ja, man ville att de skulle heta så en gång i tiden) till just skrivare men int'fan är jag nå' bättre på att använda skiten för det!? Hur kan dessa en gång i tiden gaska livsnödvändiga tingestar vara så imponerande oanvändarvänliga?

Och där hittade jag duplexfunktionen och under tiden har jag hunnit få i mig lite kaffe och min Echinacea-lunch så nu är ordningen återställd! Inget ont som inte enkelt åtgärdas med lite gnäll!

Fredagsmys på tjugo sekunder.

1. Öppna en öl.
2. Estrellarycket.
3. Starta videon ovan.
Hehe! Alltid lika skojigt!

Tänk vad jag älskade dessa ljuvliga små skotskrutiga pingisbollar när jag var i 12-årsåldern. Tyvärr fanns det inget YouTube på den tiden och svensk television visade inga musikvideor på 70-talet - at all! - så jag fick vänta länge innan jag äntligen fick se dem "in action" så att säga - och tur var kanske det! När jag första gången hittade dem på YouTube för något decennium sedan skrattade jag mig tårögd men fortfarande tycker jag att det är något oerhört hjärteknipande och ljuvligt hoppfullt över detta Edinburgh-gäng med sina piggsvinsfrisyrer. Idag är de allesammans småfeta män i övre medelåldern, man vad spelar det för roll! Love them to the moon and back!

#metoo

Frågan är om det finns någon kvinna som aldrig utsatts, som aldrig någonsin känt sig lite fel ute, lite illa till mods just för att hon är kvinna.



Hur som helst så kommer jag osökt att tänka på ett tillfälle då jag för många år sedan arbetade vid Statens Järnvägar. Vilken station det handlar om tänker jag lämna därhän men jag jobbade under flera år som både växlare och truckförare och blev dagligen utsatt, på ett eller annat sätt. Antingen regelrätta sexuella övergrepp (tafsningar, cat-calls, diverse explicita förslag) eller sexistiska påhopp av olika dignitet - men det gick aldrig en enda dag utan att något hände.

Vid den här tiden, första halvan av 80-talet, var vi flera kvinnor som tog anställning vid just SJ. Politiska beslut hade lett fram till att kvinnor skulle plockas in i mansdominerade yrkesgrupper, punkt slut. Att man sedan kanske borde gjort en liten inventering bland dessa yrkesgrupper, kanske kollat hur de här männen hanterade detta att plötsligt omges av kvinnor, det var det ingen som tänkte på.

Jag och en annan kvinnlig kollega tröttnade till slut. Vi hade vid det laget blivit ganska luttrade, om än inte blasé. Vi gav igen verbalt, vilket oftast ledde till "höhö"-reaktioner och glada flin. "Du är söt när du är arg"-typen av kommentarer. Vetefan om det egentligen gjorde saken bättre ...
Nå, vi tröttnade och bestämde oss för att vi skulle slå tillbaka, där det kändes. Vi gick till Pressbyråkiosken på stationshusets framsida och köpte en tidning med utvikta män! Det fanns faktiskt en (1) sådan! Vet inte om den finns fortfarande, men vi hittade en. Sedan slank vi in i personalrummet mellan två raster och slet ner alla nakna "fruntimmer" som satt uppnålade över hela väggarna. Knycklade ner dem i papperskorgen och nålade upp våra män i stället. Därefter slog vi oss ner med varsin kaffekopp och fötterna på bordet och väntade ..



Reaktionen? Ja, det var intressant. Vid nästa rast fylldes personalrummet som vanligt av männen och deras bullriga röster, men ... Hoppla? Plötsligt tystnade kakafonin och upprörda röster fick oss att le.
”Vad fan är det här? Men usch!”
”Fy fan, vem har gjort det här?”
Ögon vändes mot oss, mig och kollegan. Arga, anklagande ögon mötte våra muntra. Sura miner och mullrande åska och bara några minuter senare var samtliga bilder nedrivna, hopknycklade och kastade i papperskorgen. Lite senare kom det upp nya "fruntimmer".

Nej, vår lilla aktion ledde kanske inte till något men reaktionen var icke desto mindre oerhört intressant! Vi såg oss som segrare, eftersom vi hade fått bevittna att motståndarsidan inte kunde hantera att bli behandlade på samma sätt.

Ibland blir jag bara så glad!

Det var nästan så jag misstänkte att någon skojade med mig. Jag vände och vred på mig flera gånger för att se om någon låg i bakhåll, förväntansfullt fnissande. Men under den nästan timslånga promenaden kunde jag inte se någon som såg ut att fokusera på något annat än detta att frakta sig själva fram och åter mellan Enskede Gård och Svedmyraplan. För det var där jag promenerade, med öronen täckta av ett par hörlurar och med ett missat sommarprat i lurarna.



Sommar med Fredrik Backman. Vad kan jag säga? Det var som ett skämt! Jag skulle kunna påstå att jag är häpen men det är en underdrift. Backmans prat skulle nämligen, med förvånansvärt få justeringar, kunna fungera som en resumé över mig och mitt liv. Jag kände mig till lika delar överrumplad, påkommen, avslöjad. Flera gånger brast jag ut i högljutt garv vilket fick omkringstående/-gående att glo misstänksamt. Man skrattar inte högt i ensamt majestät, på en trottoar mitt på blanka eftermiddagen, minsann!
Nå, jag bestämde mig på stående/gående fot att det här ska jag komma ihåg, det här ska jag lyssna igenom så snart jag drabbas av eftertankar, kranka blekheter och annat otäckt. Närhelst Jante hoppar upp och slår mig i huvudet, liksom. (Vilket kanske är ett märkligt sätt att formulera sig eftersom Jante är en stad ...)

Och när jag nu är hemma igen och har lyssnat klart på Backman startar jag datorn och fortsätter med det jag gjorde innan jag gick iväg. Vad det är? Det har jag ingen aning om!