Pretto-VM

Häromdagen, när jag just hade skickat in mitt manus till bokförlag, tänkte jag att nu skulle jag ta en lång paus. En paus som skulle innehålla mycket läsning, lite grubblerier och en del research inför Del 2.



Jajamensan! Det kommer troligtvis att trilla ut en Del 2 vad det lider och jag har till och med värkt fram 3-400 sidor redan, fast bara som en grov mall. Låter det pretentiöst att säga "mall" om 3-400 sidor? Ja det hoppas jag verkligen! Ibland måste man få slå sig för bröstet lite, eller hur?




Och vad blev det då av den där långa pausen? Nja, int' blev det så mycket av den just! Men en paus har inget bäst-före-datum så den får väl ligga kvar och mogna till sig.
I dag har jag hur som helst tagit tag i den där mallen och börjat dra lite i kanterna på den, för att liksom känna om den håller.



Kanske gör den det, kanske gör den inte det - den som lever får se.
God helg!

Sex

Siffran alltså, inte aktiviteten ...



Sex stycken bokförlag har denna dag, den 22 februari 2017, förärats resultatet av 14 månaders vedermödor, i pdf-format. Nu kan jag inte göra något annat än ... göra något annat! Jag kan inte backa klockan eller sätta igång med någon ny ändringsrunda, korrigeringsrunda, eller byta-namn-på-huvudpersonen-runda eller något annat som jag plötsligt finner helt avgörande och nödvändigt.

Och hur känns det nu då?
Jomenvisst, det känns som om någon har kört ett spett genom foten på mig, så det är helt i sin ordning!



(Här försökte jag hitta en bild som illustrerade "spett genom foten" men de bilderna var så otäcka att jag nästan kräktes, så det blir i stället det vackraste jag vet: ranunkel!)

Okej, det är gjort nu. Det är över. Jag har - tror jag - gjort mitt allra yttersta och allt som händer nu blir en överraskning. Eller nederraskning, beroende på ...
Hade jag varit benägen att röka cigarr, så hade jag tagit mig en sådan nu men eftersom cigarrer och sånt strunt är ... strunt, så får jag väl i allsin dar hitta på något nytt att skriva om.

Tjingeling!

En ödmjukande syssla

Ödmjukande är ett tungfotat ord men jag menar ändå just precis "ödmjukande". Att skriva en text på i runda slängar 80 000 ord och få dessa att hänga ihop i ett helt, är just ödmjukande. Därför lovar jag hädanefter följande, högtidligen och inför hela världen:

1. Jag ska aldrig mer gnälla på usla böcker. Okej, om de är uppenbart slarvigt skrivna kanske, men har de en sammanhängande berättelse med en början, en mitt och ett slut som ger ens den allra minsta lilla känsla av tanke bakom så tänker jag inte gnälla. Basta!

2. Jag ska aldrig mer be nära vänner läsa mina alster undervägs eftersom det är ett alltför tungt ok att lägga på deras axlar. Att begära att mina närmaste ska läsa och objektivt bedöma min texts eventuella läsvärdhet etc. är orimligt och direkt korkat eftersom en text genomgår många faser av uselhet innan den har slipats ner till något som ens jag själv tycker är läsvärt!

3. Jag ska aldrig rynka på näsan åt den som gjort ett försök att skriva ett komplett bokmanus men inte nått ända fram. Jag vet vilket djävulskt arbete som ligger bakom, jag vet hur tålamodsprövande det är att för nittioelfte gången skriva om samma mening och ändå inte känna att den funkar. Och då handlar det bara om EN MENING!



Att under arbetets gång dunka huvudet i väggen är en självklarhet - det gör jag hela tiden! Att ge sig ut och springa en runda i ren frustration är ett måste - det gör jag också mest hela tiden (fast inte just nu, jag är brakförkyld). Att svära, tröstäta, bingedricka kaffe, bete sig som en zombie eller ett praktarsle är också fullkomligt normala effekter av denna frustration och sådant som mina omkringstående får stå ut med. Jag förstår numera varför författare ofta har en "stuga" eller annan plats dit de åker för att skriva, du är helt enkelt ingen trevlig person under tiden!

Nå, efter fjorton månaders stötande och blötande är jag nog, eventuellt, kanske nästan klar och nu ska jag "bara" göra en stavningskontroll också och sedan ... kanske ... eventuellt ... kan jag nog börja skicka ut detta djävulens påfund till intet ont anande bokförlag.

Önska mig lycka till, inkludera mig i era böner, jag lär behöva all hjälp jag kan få!

Att pausa dödandet

Jag behövde verkligen det, en paus från allt blod. Under ett års tid har jag binge-läst deckare i alla de former, både bra deckare och skitdåliga, både långa och korta.



För en tid sedan kände jag att jag behövde lite paus och jag letade och letade. Läste Linn Ullmans bok om sina föräldrar som var jättebra, försökte läsa något annat, som rekommenderades av en akademiledamot som jag inte minns namnet på - varken boken eller ledamoten - men som var mindre bra. Vad läser man när man drabbats av läsleda? Vilken typ av läsning kan få en upp på banan igen?



Jajemen! Anne på Grönkulla fick det bli! Jag har inte läst Anne på Grönkulla sedan 70-talet så det var hög tid att läsa om.
Jag minns än idag när min mor första gången satte boken om Anne i händerna på mig. Jag låg sjuk - som vanligt - och hade läst igenom det som fanns att tillgå i hemmet samt större delen av farmors bokförråd. När bokbussen stannade utanför lånade min mor en bok som hon hade läst när hon var flicka. Anne på Grönkulla. Jag granskade bokens omslag med stor misstänksamhet. Vid det här laget hade jag läst och älskat Kulla-Gulla i flera år och jag var inte intresserad av att öppna hjärtat för någon Kulla-Gulla-lookalike. Men jag hade inte behövt oroa mig, de båda flickorna är så olika varandra som det bara är möjligt och Annes och Kulla-Gullas liv uppvisar inga likheter över huvud taget.

Så, för ett par dagar sedan laddade jag ner Anne till min Kindle och inledningsvis kändes det lite oroligt. Skulle jag förstöra mitt minne av Anne på Grönkulla nu? Skulle jag bli besviken? Men nej, jag hade inte behövt oroa mig. Anne håller fortfarande etthundranio år efter att den publicerades första gången, vilket är inget mindre än fantastiskt. Den känns inte ens gammal, faktiskt. De må köra med häst och vagn men relationen mellan Anne och det åldrande syskonparet Marilla och Matthew är på något sätt evig och ständigt aktuell.

#anneofgreengablesforever

Älskade 80-tal

Det hände sig en vårvinterdag 1989, när 80-talet befann sig i uppenbara dödsryckningar; en lördagskväll när jag själv satt uppspetad på en barstol på någon av de billigare syltorna längs Skeppsbron. Det hände sig att en tv-apparat i ett hörn spelade upp årets nyss korade, svenska bidrag till Eurovision Song Contest. Jag och min kompis S vände oss lite slött om och konstaterade att jaha, det var han Nilsson som vann och efter det minns jag inte så mycket mer. Åtminstone inte av Nilsson och mello, kanske inte av syltan på Skeppsbron heller, om jag tänker efter.

Det hände sig att låten "En dag" vann den svenska uttagningen och i och med det vann även pudelfrisyren sin förmodligen sista vinst. Just den detaljen gick oss totalt förbi då, när det begav sig, ity vi var ganska luttrade på det området. Tänk Europe ....

Nåväl, vår vän Tommy såg ut så här, när det begav sig:



Jag hade glömt bort. Låten hör jag ibland men jag hade totalt glömt bort hans hår! Håret borde fått en egen melodifestival, kan man tycka, eftersom det känns som om det är håret som framför låten, med Tommy strax under.

Roadkill? Golvmopp? Rya? Toaborste? Kärt barn har många namn. Hitta gärna på fler lustiga synonymer, skicka dina bidrag till tommy@golvmoppforever.se.

Simma lugnt!

Obs! Missa inte den föredömliga koreografin, för all del!

Mellan två manus

Ja, så skulle man - om man har anlag för storhetsvansinne - kunna beskriva mitt liv just nu. Limbo, kan man väl kalla det också, särskilt med tanke på att Manus nr. 1 ännu inte har hittat ut i världen, faktiskt inte ens lämnat mitt skrivbord. Första januari var ursprunglig deadline, som fick flyttas fram en månad på grund av betalt arbete. Jag ansåg mig färdig för ett par veckor sedan och just nu är min bäbis ute på en sista genomläsning. Och själv står jag här och försöker knåpa ihop ett brev, ett följebrev. Det vill säga en catchy sammanfattning av mina vedermödor - men alltså hur svårt är inte det!?



Ja, det hade ju varit enkelt och smidigt om man hade kunnat skriva bara så, LÄS MIG! Men det måste till en bra och intresseväckande liten resumé och jag har aldrig varit särskilt bra på just den där resumébiten. Ibland tänker jag att det kanske inte är den som har skrivit som själv ska påta ihop resumén, kanske borde jag anlita någon helt annan att göra det. Men då dyker lille Jante upp.



Nej, det är så sant. Bara för att jag har mördat en person i text, tvingat nära och kära att läsa och kommentera, jagat en polis med frågor - innebär ju inte det att jag är klar, att jag kan luta mig tillbaka med tummarna innanför livremmen och kalla mig för "författare". Det är precis den känslan som får mig att inte be någon skriva en catchy resumé åt mig, för "vem är jag att tro att jag ..." och så vidare. Nej, här måste upp till bevis först! Jag må ha påtat ihop drygt 80000 ord, med en början, en mitt och ett slut, men det innebär ju inget alls förrän någon annan har bestämt att det är bra. Visst är det så?

Det är lite som när man efter 20+ år som översättare blir ombedd att göra en provöversättning. Alltid lika nervöst, för tänk om den här personen, som jag aldrig haft kontakt med förut, bestämmer sig för att jag inte kan!! Fan, alltså! Då är jag ju ingen översättare, lik förbannat! Vad gör jag med mig då?

Ja, så där kan tankarna vandra en vanlig sketen torsdag i februari.
Häpp!

Dålig översättning sämre än ingen översättning alls?

När jag äter lunch tittar jag ibland på Blacklist. En orealistisk men ganska spännande serie med hyfsade skådisar. Skval-tv men med en småintressant knorr. Via Netflix.



Okej, två saker stör mig med Blacklist resp. Netflix. Det ena är karaktären Raymond "Red" Reddington. En mer oförskämd, självupptagen skitstövel lär vara svår att hitta, i världshistorien såväl som i världslitteraturen. Det andra är undertextningen. Varje avsnitt översätts - verkar det som - av olika översättare, alternativt en översättare med väldigt dåligt minne. Det vill säga viktiga komponenter i serien får olika namn i olika avsnitt, inom samma "fall", alltså i avsnitten omedelbart efter varandra. Ta som exempel "The Cabal", som omväxlande översätts till Cabalan, Kabalan eller - hoppla! - Kartellen! Hur blir det här för den som kanske inte är så bra på engelska?

Man gissar att Netflix anser att de som ser Blacklist nog hänger med ändå, och visst, det gör jag ju. Men jag känner att det hade varit enklare om de helt enkelt låtit undertexten vara kvar på engelska. Eller om de hade anlitat en riktig översättare. Då hade jag sluppit sitta här och irritera mig till förbannelse, medan jag slevar i mig mina flingor i havremjölk eller min sallad med keso.



Nej, riktigt så tjusig är inte min sallad, men visst ser det gott ut!?