Som att vakna till ljuv musik

Ja, regnet står som spön i backen utanför fönstret och humöret var inledningsvis alls inte på topp. Men så öppnade jag min inkorg och "lo and behold", vad hittade jag där? Jo, en klok vän med vass blick har läst igenom mitt förstlingsmanus ännu en vända och kommit med helt underbara tips och trix och kommentarer! Och plötsligt skingras molnen, solen tränger igenom och allt blir bara sådär ...



Det vill säga trots regn och förhållandevis låg temperatur lägger sig ett skirt grönskande raster över utsikten från kontoret. Borta är de regnvåta byggkranarna på Lindes backe, borta är grannens blankvåta garagetak, borta är de huttrande morgonmänniskorna som dolda under ledsna paraplyer skyndar till buss och t-bana.

I stället ler solen från sitt gömsle bakom molnen och tangentbordet knattrar så hemtrevligt när jag öppnar Manus nr. 1 för första gången på evigheter och jag kan inte låta bli att gnugga händerna lite av pur förtjusning över att ha en fungerande plan för de där små förtretliga irritationsmomenten som jag ännu inte fått riktig ordning på. Men nu så! Nu så!! Ojojoj, det här blir så j---a bra!

Det viktigaste av allt

Varje dag startar jag datorn med blandade känslor. En del bävan och två delar förväntan, typ. När jag står framför skrivbordet och väntar på att allt ska laddas klart funderar jag på vad jag behöver öppna idag, vilka flikar i browsern jag använde igår eller förra veckan. Jag brukar till exempel ha en synonymordlista uppe; det är ovärderligt att snabbt kunna dubbelkolla sig själv och se om det kanske finns en bättre formulering, en som låter mindre konstruerad och mer naturlig. Jag brukar också söka information när jag känner att jag vet för lite och kan då få läsa om allt från - i det aktuella projektet - polisens interna organisation ute på landsbygden till Astra Zenecas läkemedelsportfölj.
När alla filer är öppna läser jag igenom det sista jag skrivit. Ibland går jag längre tillbaka och läser kanske flera kapitel och vid enstaka tillfällen, en dag när det känns väldigt tungt och svårstartat, går jag tillbaka till början och läser igenom alltsammans.



Men hur jag än gör, hur jag än väljer att starta dagen och vad jag väljer att läsa från föregående dag och vilka flikar i browsern jag väljer att öppna, så finns det en sak som måste vara på plats för att det alls ska bli något gjort. En sak får aldrig fallera: Tron på mig själv och på det jag gör!

Självförtroendet kan vackla och snubbla i många avseenden men aldrig här, aldrig framför datorskärmen. Det vill säga alla indikationer på att jag har formulerat mig klumpigt eller att en historia inte bär, sopas genast under mattan medelst Delete-knappen och därefter är det strictly verboten att över huvud taget tänka på den där fadäsen. Här ser vi framåt, uppåt, utåt och aldrig tvärtom.



Japp, typ så! Negativa tankar göre sig ej besvär, liksom. Så, nu när jag har konstaterat detta så är det välan lika så gott att ta tag i resten av dagen. Var var jag? Jo, jag skulle just gå in i en nersläckt ladugård någonstans ute i de småländska skogarna. Ensam. Med bara en ficklampa. För att se om det är någon där. Visst hatar vi sådana situationer? Me2! Wish me luck, I'm goin' in! Bokstavligt talat.

Tolv sekunder

Tolv sekunder är knappast en eon av tid. Som stund betraktat kan tolv sekunder till och med klassas som ganska kort, eller hur? En passus. En fjärt i rymden.

Men ändå!

Om din dator hänger sig i tolv ¤%#¤?#¤@ sekunder varje gång du ber den spara det du håller på med, då är faktiskt tolv sekunder en jävla lång tid! Då blir till slut dessa tolv sekunder en tidsrymd som sånär får dig att "lose it" varenda gång du måste hejda dig, lyfta händerna från tangentbordet och bara vänta.



Så ser det ut, Word svarar inte och du kan bara (nej, det är inte min skärmdump ovan! jag håller inte på med siffror!) stå där och vänta och se dum ut.

Mensåförihelvete!

Om tolv sekunder försvinner varenda gång du sparar, så är det typ tio sekunder för mycket. Säg att du arbetar i åtta timmar och sparar en gång var tredje minut. Då förlorar du 200 sekunder på en timme, dvs. 3 minuters arbete. På en dag blir det en knapp halvtimme och på en arbetsvecka går det bort ungefär två och en halv timme.

Två och en halv timme i veckan blir 10 timmar på en månad. Som jag bara står och idlar och väntar på att datorn ska spara!!

Och i själva verket sparar jag säkert oftare än en gång var tredje minut. Min ständiga oro för överhängande katastrofer gör att jag sparar minst varannan minut. Hmm, det här borde alltså innebära att om jag byter dator kan jag i princip ta ledigt en dag i veckan och få lika mycket gjort som med min gamla dator.