Always look on the bright side of life!

Obs! Känsliga läsare varnas!

Jo, jag försöker verkligen se det hela från den ljusa sidan! Men ibland vill det sig liksom inte. Idag verkar alla vägar bära till sofflocket!



Snoret har totalt kloggat igen hela skallen och en så enkel sak som att hitta en liten sketen Excelfil i en mailkonversation på 60+ meddelanden, för att uppdatera wordfiler som jag inte ens visste att jag fått, känns plötsligt alldeles ogörligt ...
Jag har snutit mig så att näsan numera har fransk spets runt näsborrarna, jag har hostat upp onämnbara saker som förmodligen skulle kunna användas som byggmaterial och jag har tuggat i mig så många Vicks Double Action att gommen känns som ett sandpapper.



Nå, så får jag väl sist och slutligen ge upp kvällens begivenhet. Det svider i själen men jag kan inte gå och sjunga i kör när jag låter som om jag har svalt en sticksåg. Jag tror inte att mina fellow körmedlemmar skulle uppskatta mina försök till änglaljuvt Ba-ba-ba-ba-körande i All I Want For Christmas ... Den här Alt-stämman ställer in idag. Rullgardin ner. Ingefärsteet kokar på spisen och de dubbla duntäckena bullas upp. Här ska fanimej sovas!

Att hålla tungan i rätt mun

Ja, eller hur det nu var ...



Att med papperstussar uppstoppade i näsborrarna och feberglorior framför ögonen försöka fastställa en reklamvideos korrekta användande av svenska språket och samtidigt försöka göra duplexutskrifter på hemmaskrivaren inför kvällens föreningssammankomst, samtidigt som du grunnar på en särskilt känslig passage i ditt senaste manus ... Ojoj, detta kräver sin kvinna!



Och sitt kaffe. Och sin Ipren. Och sin Alvedon. Och sin Echinacea. Och sin you-name-it.

Men det här med utskrifter ...! Vår skrivare används ytterst sällan och exakt hur många gånger i mitt liv jag har haft användning för duplexfunktionen vet jag inte, men det kanske är max tre. Det krävdes hjärngympa värdig en Stephen Hawking innan jag kom på var den X£€#€& funktionen låg och lurade någonstans och det kan ju inte bara bero på snoret, tycker man.
Under årens lopp har jag översatt X antal (= många) användarhandledningar (ja, man ville att de skulle heta så en gång i tiden) till just skrivare men int'fan är jag nå' bättre på att använda skiten för det!? Hur kan dessa en gång i tiden gaska livsnödvändiga tingestar vara så imponerande oanvändarvänliga?

Och där hittade jag duplexfunktionen och under tiden har jag hunnit få i mig lite kaffe och min Echinacea-lunch så nu är ordningen återställd! Inget ont som inte enkelt åtgärdas med lite gnäll!

Fredagsmys på tjugo sekunder.

1. Öppna en öl.
2. Estrellarycket.
3. Starta videon ovan.
Hehe! Alltid lika skojigt!

Tänk vad jag älskade dessa ljuvliga små skotskrutiga pingisbollar när jag var i 12-årsåldern. Tyvärr fanns det inget YouTube på den tiden och svensk television visade inga musikvideor på 70-talet - at all! - så jag fick vänta länge innan jag äntligen fick se dem "in action" så att säga - och tur var kanske det! När jag första gången hittade dem på YouTube för något decennium sedan skrattade jag mig tårögd men fortfarande tycker jag att det är något oerhört hjärteknipande och ljuvligt hoppfullt över detta Edinburgh-gäng med sina piggsvinsfrisyrer. Idag är de allesammans småfeta män i övre medelåldern, man vad spelar det för roll! Love them to the moon and back!

#metoo

Frågan är om det finns någon kvinna som aldrig utsatts, som aldrig någonsin känt sig lite fel ute, lite illa till mods just för att hon är kvinna.



Hur som helst så kommer jag osökt att tänka på ett tillfälle då jag för många år sedan arbetade vid Statens Järnvägar. Vilken station det handlar om tänker jag lämna därhän men jag jobbade under flera år som både växlare och truckförare och blev dagligen utsatt, på ett eller annat sätt. Antingen regelrätta sexuella övergrepp (tafsningar, cat-calls, diverse explicita förslag) eller sexistiska påhopp av olika dignitet - men det gick aldrig en enda dag utan att något hände.

Vid den här tiden, första halvan av 80-talet, var vi flera kvinnor som tog anställning vid just SJ. Politiska beslut hade lett fram till att kvinnor skulle plockas in i mansdominerade yrkesgrupper, punkt slut. Att man sedan kanske borde gjort en liten inventering bland dessa yrkesgrupper, kanske kollat hur de här männen hanterade detta att plötsligt omges av kvinnor, det var det ingen som tänkte på.

Jag och en annan kvinnlig kollega tröttnade till slut. Vi hade vid det laget blivit ganska luttrade, om än inte blasé. Vi gav igen verbalt, vilket oftast ledde till "höhö"-reaktioner och glada flin. "Du är söt när du är arg"-typen av kommentarer. Vetefan om det egentligen gjorde saken bättre ...
Nå, vi tröttnade och bestämde oss för att vi skulle slå tillbaka, där det kändes. Vi gick till Pressbyråkiosken på stationshusets framsida och köpte en tidning med utvikta män! Det fanns faktiskt en (1) sådan! Vet inte om den finns fortfarande, men vi hittade en. Sedan slank vi in i personalrummet mellan två raster och slet ner alla nakna "fruntimmer" som satt uppnålade över hela väggarna. Knycklade ner dem i papperskorgen och nålade upp våra män i stället. Därefter slog vi oss ner med varsin kaffekopp och fötterna på bordet och väntade ..



Reaktionen? Ja, det var intressant. Vid nästa rast fylldes personalrummet som vanligt av männen och deras bullriga röster, men ... Hoppla? Plötsligt tystnade kakafonin och upprörda röster fick oss att le.
”Vad fan är det här? Men usch!”
”Fy fan, vem har gjort det här?”
Ögon vändes mot oss, mig och kollegan. Arga, anklagande ögon mötte våra muntra. Sura miner och mullrande åska och bara några minuter senare var samtliga bilder nedrivna, hopknycklade och kastade i papperskorgen. Lite senare kom det upp nya "fruntimmer".

Nej, vår lilla aktion ledde kanske inte till något men reaktionen var icke desto mindre oerhört intressant! Vi såg oss som segrare, eftersom vi hade fått bevittna att motståndarsidan inte kunde hantera att bli behandlade på samma sätt.

Ibland blir jag bara så glad!

Det var nästan så jag misstänkte att någon skojade med mig. Jag vände och vred på mig flera gånger för att se om någon låg i bakhåll, förväntansfullt fnissande. Men under den nästan timslånga promenaden kunde jag inte se någon som såg ut att fokusera på något annat än detta att frakta sig själva fram och åter mellan Enskede Gård och Svedmyraplan. För det var där jag promenerade, med öronen täckta av ett par hörlurar och med ett missat sommarprat i lurarna.



Sommar med Fredrik Backman. Vad kan jag säga? Det var som ett skämt! Jag skulle kunna påstå att jag är häpen men det är en underdrift. Backmans prat skulle nämligen, med förvånansvärt få justeringar, kunna fungera som en resumé över mig och mitt liv. Jag kände mig till lika delar överrumplad, påkommen, avslöjad. Flera gånger brast jag ut i högljutt garv vilket fick omkringstående/-gående att glo misstänksamt. Man skrattar inte högt i ensamt majestät, på en trottoar mitt på blanka eftermiddagen, minsann!
Nå, jag bestämde mig på stående/gående fot att det här ska jag komma ihåg, det här ska jag lyssna igenom så snart jag drabbas av eftertankar, kranka blekheter och annat otäckt. Närhelst Jante hoppar upp och slår mig i huvudet, liksom. (Vilket kanske är ett märkligt sätt att formulera sig eftersom Jante är en stad ...)

Och när jag nu är hemma igen och har lyssnat klart på Backman startar jag datorn och fortsätter med det jag gjorde innan jag gick iväg. Vad det är? Det har jag ingen aning om!

Skämskudde

Igår hade jag en dålig dag. Det händer då och då och det innebär egentligen inget värre än att jag inte får något riktigt flyt i skrivandet, att det hakar upp sig här och där eller att jag börjar tvivla. Inte på skrivandet som sådant utan på någon karaktär, någon scen, något uttryck eller - i värsta fall - den röda tråden (vilket i princip är liktydigt med att jag börjar tvivla på hela projektet eftersom en justering av den röda tråden innebär en genomgripande omskrivning).

Så, vad gör jag i sådana här situationer? Jo, jag plockar fram min punktlista som är rangordnad utifrån grad av tvivel:

1. Koka kaffe, fixa ett kanelknäcke med smör och någon god ost, ta med dig koppen och knäcket upp till datorn och försök igen. Om inte det fungerar, gå till nästa punkt.

2. Ta en promenad alt. en löprunda och försök igen. Om inte det fungerar, gå till nästa punkt.

3. Sätt dig framför tv:n och zappa planlöst. Titta en stund på något tankebefriande och försök igen. Om inte det heller fungerar, gå vidare till den sista punkten - men tänk på att denna är avsedd enbart för krissituationer!

4. Sätt dig framför tv:n med en kopp te, två kanelknäcke, lite ost, starta The Holiday och titta så länge du står ut. Om inte det fungerar så fungerar inget!

Rubrikens skämskudde är alltså detta att jag då och då tittar på The Holiday bara för att slappna av, släppa alla vettiga tankar och låta hjärnan "fasta" en stund. The Holiday är sådär lagom skämmigt småputtrig och innehåller egentligen inte så mycket handling att det på något sätt stör att du redan har sett den tio gånger. Dessutom innehåller den:



Jude Law - i en av hans förmodligen snyggaste roller. Sånt kommer man långt med! Om film vore medicin (vilket det faktiskt är!) så skulle The Holiday (eller rättare sagt Jude Law) vara fullt i klass med Stesolid eller Valium.

Och detta är alltså mitt skrivkrampstips denna ovanligt solfattiga och gula (!) tisdagsmorgon.

Att plötsligt komma på vad man håller på med

Hur många gånger har jag inte fått frågan "Vad är det du skriver för något? Vad är det för typ av bok?"



Tänk att det ska vara så svårt att besvara den frågan! Många gånger är det enklare att säga vad det inte är.

Jag har försökt, med uteslutningsmetoden att komma fram till vad det är:
Ond bråd död - check.
Polis - check.
Så, är det då en deckare? Hm, jo, kanske.
Eller en polisroman? Nej, inte polisroman för det involverar inte något direkt polisarbete, inga tekniska detaljer, inget CSI och faktiskt väldigt lite blod och tarmar.
Och hur är det med kärleken? Nix, ingen romantik så långt ögat når.
Mörker - check.
Obehag - check.
Thriller? Tja, kanske ... Fast inte riktigt, va?

Men så idag, när jag kommunicerade med lektören och försökte formulera några väl valda ord, då slog det mig! Vad vill jag att hon som lektör ska vara uppmärksam på? Är det något särskilt som jag vill att hon ska uppfatta/känna när hon läser? Jo men visst, spänning är det ju!

En spänningsroman! Ja, det låter helt logiskt faktiskt.
Vad skriver jag? En spänningsroman!



Och den här skylten kommer jag att hänga upp på min dörr, för att undvika framtida missförstånd.

Att beskriva

Det är svårt att skapa människor. Svårt men fantastiskt roligt! Inledningsvis är det relativt enkelt - och njutbart!



Riktigt knepigt blir det först när du ska förankra dina personer i minnet. Jag använder ofta levande människor för att få en person att bli mer verklig, men däremot använder jag aldrig levande människor som förlagor rakt av!
Jag kan låna någon egenskap här eller där, utseende- eller karaktärsmässig, och det är mest för att min fiktiva person inte ska glida iväg och anta en annan skepnad efter ett tag. Vilket kan hända om jag inte har riktig koll på mina "gubbar".



Alla vet vi ju hur figurerna ovan är, hur de förväntas agera och reagera. Det vore väldigt märkligt om till exempel miss Piggy och Lisbeth plötsligt bytte personlighet! Eller Lilla My och Batman ... Fast det vore inte lika märkligt som föregående exempel!

Just nu är jag mitt uppe i att finjustera vissa av mina fiktiva personer och det är betydligt svårare än man kan tro att vara konsekvent i det här arbetet! Ta min senaste person, Birgitta, som exempel. Hon är storväxt, bredaxlad, jobbar i jordbruk och har en förkärlek för flanellskjortor, men vad innebär det i förlängningen? Hur är hon, vad har hon för preferenser, vad går hon igång på? Hon måste inte vara manhaftig men använder hon nagellack? Sminkar hon sig och när i så fall? Har hon mascara på sig när hon går ut och plöjer åkrarna?

Ja, det är typ sådant jag rådbråkar min hjärna med just nu. Både svårt och energikrävande. Kanske bäst att koka en panna kaffe till ...

Misstänkt enkelt

Ibland lossnar det rejält. Ibland bara rinner det ur fingrarna utan att jag egentligen behöver tänka så mycket och då blir jag naturligtvis väldigt misstänksam. Jag är ju inte för inte uppfostrad i Jantelagens tecken så det går ju inte an att bara sitta här och tänka att:



Fast det kanske jag borde! Hela den här veckan har det flutit på väldigt bra, jag är nu drygt halvvägs igenom uppföljaren och har samtidigt banat väg för en mängd aptitliga ändringar och uppsnofsningar.



Ja, uppsnofsningarna lutar allesammans åt det här hållet (se bild): en blandning av försåtligt lismande och ren illvilja.

Det roliga med det här projektet är att än så länge har jag lyckats avhålla mig från att visa det för någon. INGEN annan än jag själv har läst så mycket som ett ord. Jag har inte ens avslöjat en titel! Okej, det beror kanske delvis på att jag inte haft någon. Förrän nu. Här och nu kan jag alltså avslöja att uppföljaren till Kinke Lane Koff heter:

"Där jag hänger min hatt"

Även här förekommer ond bråd död men nu mot bakgrund av min barndoms skogar. Japp, darra månde Ä med omnejd! Fast jag är ganska snäll, ingen befintlig person blir vare sig uthängd eller upphängd även om det emellanåt har varit frestande ...



Hehe!

Orka

I två år har jag skrivit, skrivit, skrivit. Jag har lärt mig mycket, jag har utvecklats både som människa och som författare men fortfarande saknas en viktig detalj: den där klappen på axeln. Jovisst, kompisar, släkt och vänner som har läst åt mig är förstås stöttande och uppmuntrande men det räcker inte hela vägen. Det är det där sista som krävs. Den där sparken i rumpan som säger "fortsätt så" ... eller vad som helst egentligen som visar att jag är på rätt väg.



Jag vet ju att allt kommer att bli bra men ändå ... Tvekan är en stark kraft, den ligger på lur bak varje hörn och den är oerhört vältalig, övertalande, övertygande. "Du kanske bara inbillar dig att du kan", "du kanske är helt ute och cyklar", "du kanske skriver för kråkorna", "ingen vill väl läsa det där!".

Det finns så många sätt att tveka på också, inte bara rent skrivtekniska. Kanske är jag tidsmässigt fel ute, kanske existerar inte min målgrupp, kanske borde jag gjort det här för 30 år sedan, kanske är jag för gammal - jag menar hur många debutanter på 50+ har vi hört talas om? Ärligt nu!



Äh, 80 är det nya 50, eller hur? Trots att jag har en brinnande huvudvärk denna dag och trots att Tom Petty är död och trots att det finns ledare här i världen som man skulle vilja ge en spark i skrevet så ... Det löser sig! Allt kommer att bli bra, eller hur?



Right!