KAPITEL 8

Solen som trängde in genom glipan mellan rullgardin och fönsterkarm väckte mig till en bultande huvudvärk och i samma sekund som jag slog upp ögonen fortsatte hjärnan bearbeta gårdagen på exakt samma sätt som den gjort innan jag utmattad föll i sömn frampå småtimmarna. I mitt huvud spelades scener ur föregående kväll upp om och om igen och då i synnerhet Jacks ömkliga avsked: ett förlåt som knappt var mer än en utandning, en pust av varm andedräkt mot huden på min hals och ett ord som jag lika gärna hade kunnat inbilla mig, en hjärnans fria fantasier. Vad var sant och inte?

   Tanken på Jacks avsikter fick mig att kliva upp och gå ut i duschen. Jag stod länge under en het stråle och kände hur det kliade och stack längs ryggen, över rumpan och utmed lårens baksidor och jag skrubbade mig med en grov duschhandske tills min kropp glödde. Jag for reflexmässigt med fingertopparna över ryggen, lät dem följa de bleknade utbuktningar som jag visste fanns där. Ärren var gamla men ibland fick jag en känsla av att något rann utmed ryggen, att de gamla såren vätskades och nu måste jag känna efter, förvissa mig om att utbuktningarna inte hade lösts upp i det heta vattnet. Smärtan var förstås en illusion men ibland var den lika tydlig som när såren varit färska.

   Efter duschen kröp jag tillbaka ner i sängen igen, slöt ögonen och lutade huvudet mot sänggaveln. Jag drog ett djupt andetag och andades ut. Det var dags nu. Dags att gå tillbaka, dags att minnas eller åtminstone försöka minnas. Jag måste ta reda på hur mycket jag hade lyckats förtränga och hur mycket jag faktiskt kunde komma ihåg av den där natten. Jag slappnade av och släppte efter, lät tankarna vandra och i nästa stund befann jag mig vid huset i Sandsbro igen, vid den vidsträckta låga byggnaden med den majestätiska utsikten. Jag minns dess putsade, vita fasad, de gigantiska fönsterytorna, terrasserna, de inbjudande sittmöblerna, de prunkande rabatterna och krukorna. Jag minns den ytterst välklippta och onaturligt gröna gräsmattan som svepte över den kuperade tomten och därefter gjorde en avstickare ner mot en minimal strand, en brygga med vitmålat staket och en förtöjd gammal eka samt två luxuösa solstolar med tjocka dynor. Jag minns min förtjusning när jag klev ur bilen, minns hur jag vacklade till på grusgången samtidigt som jag utbrast:

   ”Men fan, bor du här!?” Den gälla, aningslösa rösten sträckte sig mot mig genom alla de år som passerat och jag rös till. Var det verkligen jag? Den där taniga spralliga tjejen med håret uppsatt i flickaktiga råttsvansar, var det jag? Kritiskt granskade jag mina svepande, berusade armrörelser, den omisskännliga glidningen i rösten, de urvattnade ögonen som var ett tydligt tecken på att jag hade gjort bäst i att gå hem och sova. Varför åkte jag med? Hur hade mitt liv sett ut idag om jag inte följt med, om den där killen som var så angelägen om att jag skulle få plats inte hade erbjudit mig att sitta i hans knä? Jag minns att jag tvekade. Vad var det här för gäng, var inte det här bara en samling losers? Den ende jag kände var Jack men han satt i framsätet, blicken på vägen, allvarlig, tyst. Jag ville inte sitta i den okände killens knä men han hade något desperat i blicken som antagligen tilltalade mig just då.

   I minnet såg jag Helgasjöns vågor lättjefullt slicka den lilla sandstranden som just hade smekts av försommarkvällens sista, knappt skönjbara solstrålar och jag mindes exakt känslan i maggropen när husets värd öppnade upp de stora glasväggarna mot terrassen och bjöd in gästerna i en vacker salong med öppen spis, flygel och en komplett bar med barstolar, öltappar, cocktailshakers och glashållare i taket. Jag minns det uppspelta pirret i min mage när värden gled in bakom baren och frågade vad jag ville ha.

   ”Vad jag vill ha? Vad kan du erbjuda?”

   ”Whatever you want, baby!” sa sonen i huset och fiskade elegant upp en ginflaska som han svingade i en båge över huvudet och valhänt fångade med andra handen, varefter han med en yvig gest skruvade av korken som flög iväg tvärs över rummet. Det hördes ett löftesrikt knäpp när korken träffade väggen och jag kunde nästan ta på mitt lyckorus, på känslan av att allt var så jävla bra och rätt. Mitt glittriga skratt låg så ytligt att jag kunde känna det i bröstet och med en häftig inandning hejdade jag mig där. Minnena hade i ett enda slag fått smärtan i ryggen att intensifieras och mina sargade nervändar att löpa amok och när paniken bubblade upp stängde jag av, som när man vrider av en vattenkran.

Denna dag hade jag gärna dragit täcket över huvudet och somnat om men jag måste fokusera, jag hade ett uppdrag. Jag och Alexandra skulle gå igenom vinden, rensa ut och kasta bort alternativt spara det som var värt att behålla. Det kändes adekvat att ha en så pass vardaglig sysselsättning på agendan, det gav mig en skön känsla i kroppen och jag klev upp och klädde mig, åt frukost och inledde med att öppna luckan upp till vinden. En unken pust av gamla prylar slog emot mig och jag klättrade långsamt uppför stegen för att börja förbereda inför det som skulle göras. Jag tog lådorna en i taget och släpade fram dem mot luckan och trappstegen. Tanken var att vi skulle bära ner dem och gå igenom innehållet, men vid anblicken av en av de första lådorna hejdade jag mig mitt i ett steg. På ena långsidan stod det FLYTTKARTONG och ovanför det hade jag skrivit med tusch: ”Smågrejor från lgh i Växjö”. Jag sjönk ner på knä, öppnade lådan och fick syn på en plastpåse som omfamnade något som hade fallit isär i sina beståndsdelar och åsynen av påsen fick något att snurra till i mitt huvud. Det hade en gång varit en blombukett och enda anledningen till att jag visste att det var en bukett var att jag mindes hur det gått till när en bukett med blommor från en rabatt invid huset i Sandsbro utanför Växjö, huset med den onaturligt gröna gräsmattan och den pittoreska lilla bryggan, hade hamnat i en flyttkartong som följt mig hela vägen till Gamla Enskede.

   Jag lyfte upp påsen och la den åt sidan, konstaterade att resten av kartongens innehåll bestod av gulnade kompendier från skoltiden och en hög med gamla pocketböcker. Samt ett pennskrin i metall. Jag hade inget minne av något sådant pennskrin men öppnade det och fann två blyertspennor, ett stenhårt grönt suddgummi, en kulspetspenna och två hårband. Två vita elastiska band med glittriga påsydda blommor men halva det ena bandet var missfärgat och ytan såg rostig ut. Jag höll bandet mellan fingrarna, gned över den rostiga ytan med tummen medan något började röra sig i mitt bakhuvud. Plötsligt släppte jag hårbandet och stirrade på tummens mjuka dyna. Det var inte rost, det var intorkat blod!

   När jag sekunden senare hörde Alex ropa på mig från tamburen vek jag noggrant ner kartongens ovansida, spärrade flärparna och svarade:

   ”Jag är här uppe! Jag har redan satt igång!”

   Jag drog undan Växjökartongen till en plats längst in i andra änden av vinden. Den del av vinden där vi i prydliga lådor förvarade familjens samlade pappershögar, som gamla deklarationer, betyg, avtal och liknande. Den del av vinden som inte skulle rensas.

KAPITEL 7

Jag kan nu meddela den goda nyheten att jag har blivit kontaktad av bokförlag. Detta är självklart både kul, spännande och skrämmande men den omedelbara konsekvensen blir att jag måste omarbeta en del av mitt manus. Omarbetningen känns logisk och jag tänker ro det i land, vilket kanske kan innebära att jag framöver inte har tid att lägga upp kapitel här. Jag ska försöka hinna med båda projekten men det tar lite tid att redigera texten för detta forum och det hela riskerar att bli en aning förvirrande för mig själv.

Nåväl, än så länge hänger jag med så här kommer kapitel 7 - varsågoda!

Fredag morgon och orosfjärilar, dålig nattsömn, dåligt samvete - oklart över vad - och ett järnband av huvudvärk. Det var som om jag redan visste, som om jag tog ut något i förväg. Och kanske gjorde jag det, kanske var spelet redan förlorat och jag visste bortom allt rimligt tvivel att det här skulle gå åt helvete och att hela min tillvaro skulle explodera i ansiktet på mig.

Jag duschade så hett jag förmådde och försökte under tiden tvinga mig till avslappning, vilket ju är en motsägelse i sig och därmed dömt att misslyckas.

   Efter duschen torkade jag av imman på spegeln och granskade mitt ansikte, letade efter förändringar. Som om något utanpå ovillkorligen måste återspegla det som fallit över ända inom mig. För varje steg jag tog kände jag ett irriterande behov av att rättfärdiga mig, en patetisk önskan om konsensus med mig själv men om jag väntade på en välsignelse skulle jag få vänta länge. Inget hade hänt och inget skulle hända, intalade jag mig. Jack var en gammal bekant och han råkade befinna sig i stan och vi skulle äta middag tillsammans. Det kanske var ett misstag att tacka ja, men jag ville så oerhört gärna stå rak och stark inför just honom. Jag ville visa att jag var ... vad för något? Oåtkomlig? Opåverkad? Jag ville kunna gå till Grand Hotel och äta, prata, skratta, ta ett glas vin och bara vara mig själv. Om det är fel, ja men skjut mig då!

Klädesplagg efter klädesplagg hamnade i en växande hög ovanpå min säng medan jag avverkade olika kombinationer av kjol, byxor, dräktjackor, toppar och blusar utan att bli nöjd. En skir, somrig klänning med kofta och tights blev för slampigt och jeans med vit, maskulin skjorta för sensuellt. Jag svor och rotade i garderoberna med en begynnande känsla av vanmakt. Hade jag då verkligen inget som var sådär lagom avslappnat, lagom stilfullt utan att för den skull vara vardagligt? Till slut fastnade jag för ett par mörkbruna byxor med matchande kavaj, mockastövletter och en neutral men lagom sexig, benfärgad blus i ett sirligt mönster som gav en illusion av att vara genomskinlig utan att vara det. Jag granskade min spegelbild länge innan jag bestämde mig. Med rätt makeup, nytvättat hår och den där blusen till det mörkbruna såg jag avslappnat professionell ut om än aningen för uppklädd för en vanlig arbetsdag. Jag log och sträckte fram handen mot min spegelbild.

   ”Hej Jack, vad roligt det här var!”

   Nej, för uppstyltat.

   ”Hej Jack! Trevligt.”

   Just så, kort och koncist, inga krusiduller.

   Då och då fladdrade hjärtat i bröstet och då måste jag påminna mig att jag fortfarande kunde backa ur. ”Du behöver inte göra det här! Du har inga skyldigheter mot någon, minst av allt mot Jack.”

Marie granskade mig nyfiket när hon fick syn på mig men jag viftade bort hennes höjda ögonbryn med att jag skulle på afterwork med några vänner efter jobbet.

   ”När katten är borta, vet du!” skämtade jag och försökte låta lättsam men Marie stirrade bara oförstående.

   Arbetsdagen sniglade sig fram och jag var så uttråkad att jag hade kunnat skrika högt. Samtidigt ville jag inte närma mig den tidpunkt då jag skulle bli tvungen att gå därifrån och resultatet blev en förvirrad, ineffektiv dag där jag såg på klockan oftare än jag vidrörde tangentbordet. Jag sa om och om igen till mig själv att jag inte behövde gå om jag inte ville och jag upprepade de orden som ett mantra men varje gång överröstades jag av en annan, hånfull röst:

   ”Vill du verkligen inte veta? Tänker du leva resten av ditt liv utan att veta säkert?”

När klockan visade kvart i sex tänkte jag att det fanns minst en miljard ursäkter för att slippa gå och äta just denna kväll och det hade varit så enkelt att skicka ett mess med en förevändning. Så varför gjorde jag inte det? 

   ”Var det för att du aldrig fick honom dit du ville?” frågade jag min spegelbild på toaletten. Stora, skrämda ögon stirrade tillbaka.

   Jag drog på kavaj och kappa och konstaterade att klockan visade 17.50 vilket innebar att jag hade tio minuter på mig att promenera bort till Grand Hotel. Jag vinkade till Marie som tankspritt önskade mig trevlig helg och därefter lämnade jag kontoret med pickande hjärta. Ånger och självförebråelser i hissen ner men ute på trottoaren togs jag emot av en till synes ordinär fredagsrusning. Ingen människa skänkte mig vare sig ett ögonkast eller en tanke och min osynlighet blev min räddning. Det här är ingenting, tänkte jag. Det här är en trivialitet! Hur var det jag sa häromdagen? Jag ska glida med i det som sker och inte låta mig tyngas ner! Sådär, slappna av, sänk axlarna, tänk positiva tankar.

”Jaså, här står du och ser villrådig ut? Hittar du inte till Grand Hotel?”

   Jack gav mig en blick som om han försökte läsa mina tankar och förstå vad som fått mig att hejda mig mitt på trottoaren i hörnet Kungsträdgårdsgatan och Södra Blasieholmskajen. Jag vet inte hur länge jag hade stått där men när han grep tag om min arm rycktes jag upp ur en föresats att vända på klacken och åka hem. Jag var så nära, men jag tvekade för länge.

   ”Men hej! Nej, jag bara ... Jag mår inte riktigt bra idag”, försökte jag men Jack lyssnade inte på det örat. Han verkade upprymd och gick med långa, bestämda steg i riktning mot Grands entré. I dörren möttes vi av en dörrvakt vars leende glittrade i kapp med kristallkronorna. Han dirigerade in oss i värmen med en sirlig gest, hans mjuka välkomnande fick mig att svepas med och i nästa ögonblick var jag inne och det fanns ingen återvändo. Jack uppgav sitt namn för hovmästaren och vi hänvisades till ett fönsterbord. Ett bord för två och jag stirrade förskräckt på den överdådiga dukningen med två kuvert. Varför gick jag med på det här?

   ”Jag bara tänkte, vi kan väl dela på notan, eller hur?” försökte jag lamt men om Jack ens hörde vad jag sa så låtsades han inte om det. I stället tog han ett stadigt tag om menyn och började ivrigt granska dess innehåll. Hans förväntansfulla kommentarer fick mig att tappa aptiten.

Det blev en surrealistisk afton fylld av samtal som noggrant piruetterade runt det man brukar kalla elefanten i rummet och jag var flera gånger nära att brista ut i skratt bara på grund det absurda i vår situation.

   Det var inte det att vi medvetet undvek vissa samtalsämnen, det kändes verkligen som om vi agerade! Vi var marionetter som spelade upp en tablå inför varandra, vi bröstade oss och övertygade varandra om våra framgångar och våra bekymmerslösa liv under de år som passerat. Vi skröt om hur lyckade vi var, vi bredde på i överkant och jag hörde mig själv prata om Niklas och barnens oerhörda framgångar. Jag ansträngde mig för att uppvisa en framåtblickande fasad samtidigt som jag undrade om han gjorde samma sak. Tänkte han, precis som jag, bara på det som inte nämndes? Det som inte fick nämnas?

   Fast det var ytterst nära att middagen gick överstyr redan innan vi hade beställt maten. Jack var helt inställd på att ta i från tårna och jag satte ner hälarna som en istadig åsna, vilket gjorde att diskussionen runt maten blev något av en kamp mellan olika viljor.

   ”Löjromstoast, vad tror du om det? Löjrommen från Kalix ska vara den allra bästa!” började han och jag bävade inombords. Det var den överlägset dyraste förrätten och jag protesterade högljutt.

   ”Jag tror jag tar en silltallrik.” Halva priset mot toasten och Jack höjde förvånat på ögonbrynen.

   ”Men tycker du inte om löjrom?”

   ”Jovisst, men det är ... Jag var inte sugen på det!” försökte jag och Jack gjorde en otålig gest med ena handen. En gest som antydde att jag inte förstod mitt eget bästa och att jag kanske var en aning barnslig. Detta fick mig att ilskna till och välja bräserad spetskål till huvudrätt. Därmed hade jag plockat menyns två absolut billigaste alternativ och Jacks missbelåtet rynkade ögonbryn gjorde mig larvigt nöjd med mig själv.

   Till maten skulle det förstås drickas något och även här drog vi åt olika håll. Till slut fick jag gå med på att inleda med en flaska champagne, för att sedan eventuellt komplettera med något annat. I mitt fall skulle ”något annat” bli en flaska mineralvatten lovade jag mig själv.

   När beställningarna äntligen var avklarade vände Jack sig mot mig och han lät blicken tyst glida över mitt hår, ansikte, axlar, byst alltmedan jag oroligt skruvade på mig. Jag drog i blusens krage och försökte diskret kontrollera att alla knappar var knäppta.

  ”Varför är du nervös?” frågade han efter en stunds intensiv granskning. ”Är det positivt eller negativt?”

  Jag rätade på mig men svarade inte på frågan, i stället försökte jag hitta något lämpligt att styra in samtalet på men misslyckades. Jacks släpiga röst var obehagligt insinuant och jag kände en rännil av svett rinna längs bröstbenet och ner över magen. Jag hoppades att han skulle säga något avväpnande, något som kunde bryta isen men i stället satt han bara där och såg på mig med ett irriterande lugn.

   ”Varför jag är nervös? Vad tror du?” undrade jag till slut som svar på hans fråga. Han lutade sig över bordet med huvudet på sned.

   ”Jag tror”, viskade han, ”att du är orolig över mina avsikter. Jag tror att jag kanske borde ha valt en annan restaurang och jag ber om ursäkt för det. Jag vet inte vad jag tänkte på. Kanske tänkte jag att du är en framgångsrik kvinna med ett bra jobb som bor i en dyr villa i Enskede och som är van vid det bästa i livet ...”

   Jag stirrade tomt på mannen mitt emot mig. Han vet var du bor, sa en röst inom mig. Vad mer har han tagit reda på?

   ”Om jag ska vara helt ärlig”, sa jag ansträngt och kastade alla försiktighetsåtgärder över bord, ”så känns det väldigt märkligt att du bjuder mig på en så här dyr måltid. Det hade varit mer på sin plats om du hade tagit med mig till en pub eller något i den stilen. Det hade varit mer rimligt, tycker inte du det?”

   Han vickade med huvudet från sida till sida och snörpte med munnen.

   ”Det hade kanske varit mer rimligt för 25 år sedan, det håller jag med om. Men även jag har hunnit vara med ett tag, skaffat mig erfarenheter och ett litet kapital på banken, om du förstår vad jag menar.”

   Jag blev full i skratt när jag insåg att hans upprördhet handlade om sårad stolthet, om att jag hade etiketterat honom för lättvindigt.

   ”Det var kanske inte så jag menade”, sa jag rappt och nu ryckte han på axlarna och gjorde en vag gest med huvudet.

   ”Tja, det kan ju inte du veta något om. Vad vet vi om varandra egentligen? Jag minns dig som du var och även om det har gått några år så är ju du, i mina ögon, densamma som du var då ...”      

   Hans tonfall innehöll något uppenbart tvetydigt, mer än bara en antydan om att här fanns en undermening som var mer betydelsefull än de enskilda orden var för sig och jag sökte i hans ansikte efter en ledtråd, försökte analysera hans tonfall. Anade jag förakt, en gnutta sarkasm? Skymtade jag ett stråk av överlägsenhet eller var det inbillning? Jag rös och plötsligt ville jag bara därifrån. Jag var tvungen att påminna mig själv om att jag hade ett ärende, ett syfte med att vara här och att jag inte fick ge upp så lätt. Jag måste avsluta det jag hade påbörjat och jag tog sats och fortsatte:

   ”Tjugofem år är en väldigt lång tid. Mycket har hänt, mycket vatten har runnit under broarna. Jag är inte samma människa som jag var då och när jag tänker tillbaka så ... Jag skulle vilja ...

   Hans tystnad och en glimt av nyfikenhet i hans ögon fick mig att tystna. Behövde jag verkligen rättfärdiga mig inför honom? Inmålad i ett hörn försökte jag ta mig loss, byta fot.

   ”Du förstår”, sa jag och nu måste jag slå ner blicken i bordet för att inte visa hur upprörd jag var. ”Det där med att jag hade föredragit en pubmiddag var till din fördel. Om jag hade anat att du skulle bli upprörd ... Som jag minns dig var du mer en pubkille och jag tyckte att det var bra. Jag tycker nog fortfarande att det är bra.”

   Jag nickade för att understryka det jag just sagt. Blicken i duken till dess att jag hade lugnat mig och återtagit kontrollen.

Därefter förflöt samtalet lätt, tunt och mer eller mindre utan innehåll. Det var som om vi båda hade drabbats av kollektiv minnesförlust. En minnesförlust som, tänkte jag, bara handlade om att ingen av oss ville ta i det andra, i svärtan mellan oss. Men när middagen närmade sig sitt slut hade jag fortfarande ingen aning om varför Jack så oväntat tagit kontakt med mig och när vi reste oss från bordet, mätta och lite småberusade gick vi över till Cadierbaren för att ta en sista drink tillsammans. Avrunda kvällen, som Jack sa.

   Vid det här laget var vi båda en aning uppsluppna och i barens mjuka fåtöljer, med en varm och mätt känsla i kroppen, öppnade Jack sig en aning och berättade om sina föräldrar, om uppväxten i det lilla samhället utanför Växjö och om hur han träffade sin exfru Annelie.

   ”Hon var alldeles för ung för mig egentligen. Det skiljer över tio år men vi började umgås, ja dejta kallar man det idag, när hon var bara arton år. När hon blev gravid med Nisse var hon fortfarande ung, inte ens färdig med sin utbildning.”

   Nu vaknade min nyfikenhet till och trots att jag egentligen visste bättre så öppnade jag munnen.

   ”Jaha, då måste jag ju fråga en sak. Hur lyckades hon förföra dig? Som jag minns det var du Växjös mest svårflörtade kille!”

   Jack gav mig en märklig blick som skickade en kall ilning längs ryggraden och jag önskade omedelbart och av hela mitt hjärta att jag hade kunnat ta tillbaka frågan.

   ”Mycket vatten har runnit under broarna, sa du nyss, men du är ändå densamma ... Jag antar att vi alla alltid är de personer vi en gång var även om vi gör allt vi kan för att dölja det!” sa Jack torrt och gjorde en kryptisk gest med huvudet. Som om han kastade undan en numera obefintlig lugg.

   Om han hade rest sig upp och pekat finger och kallat mig för ... ja, vad han än hade kunnat komma på att kalla mig för, kunde jag inte blivit mer chockad. Min haka föll ner en aning och först efter flera sekunder lyckades jag samla kraft att smälla ihop käkarna. Om Jack märkte min bestörtning vet jag inte, han fortsatte prata.

   ”Det var väl så att jag aldrig riktigt vågade tro att du var intresserad på allvar. Jag trodde kanske att det bara handlade om ... Ja, och sen blev det ju som det blev.”

   Nu var hans röst så låg att jag knappt hörde vad han sa och jag måste luta mig fram för att fånga upp orden. När de gick in och jag till slut förstod vad han menade tog syret slut omkring mig. Jag drog efter luft men inget hände och i stället började jag hyperventilera. Jack fick plötsligt något skrämt i rösten, han böjde sig fram över bordet och sträckte ut en hand mot mig.

   ”Hur är det? Du blev så blek ...”

   Jag drog mig undan hans beröring, lutade mig tillbaka i den låga fåtöljen, drog i blusens linning för att få luft. Blundade, spelade upp det som just sagts inom mig och kunde inte få någon rätsida på det. ”Det blev som det blev”? Vad menade han med det? Var det så han såg på saken? Att det blev som det blev?

   Nu ville jag hem, bort från den här personen som kanske just försökte ursäkta det han gjorde mot mig ... Eller pratade han om något helt annat? Jag kände mig bara förvirrad och trött och jag hade inte längre någon önskan att upprätthålla ett sken av intresse. Hans mun fortsatte röra sig men mina sinnen stördes ut av ett intensivt brus som överröstade allt omkring mig. Hade han nyss försökt förklara sig, hade han försökt sopa under mattan?

   ”Okej, skål på dig då, Angelika. Skål och tack för en trevlig kväll!”

   ”Skål själv du”, mumlade jag och höjde mitt glas med viss tvekan. När servitören i nästa stund dök upp för att fråga om vi vill ha något mer öppnade jag munnen för att be om en taxi men Jack hann före.

   ”Vill ni vara så vänlig och ordna en taxi åt oss?” Servitören bugade artigt och avlägsnade sig.

   ”Var inte orolig”, sa han och log sitt stramaste leende mot mig. ”Jag ska se till att du kommer hem helskinnad. En gentleman släpper inte iväg sin dam vind för våg, förstår du väl!”

   Jag uppskattade inte hans ordval men jag teg. Mitt hem hade börjat hägra i fjärran och jag ville få stänga dörren om mig, gömma mig för världen.

   ”Taxin är här!”

   Jack höll upp min kappa och jag följde etiketten och trädde artigt, viljelöst in armarna i kappans ärmar. Därefter skyndade jag nedför trappan, ut genom svängdörren och fram till bilen utan att invänta Jack. Jag hoppade snabbt in i baksätet men just som jag drog igen dörren efter mig klev Jack in från andra sidan. Hans rörelser var långsamma, omständliga, undergivna och mitt tålamod brast.

   ”Men herregud, jag kan åka hem själv! Du behöver inte ...”

   ”Det vet jag väl, men jag vill”, sa han och försökte ge mig en kram med ena armen. Jag slingrade mig irriterat ur hans försök till omfamning och rabblade upp min adress. I mitt uppretade tillstånd slog mig plötsligt en sak:

   ”Du sa att du var i stan i jobbet, men borde inte du åka hem idag då? Ni ska väl inte jobba i morgon, lördag?”

   Här la han sitt huvud på sned och såg på mig.

   ”Jag hade möjlighet att välja när jag ville åka hem, så ... Jag ville ju hinna träffa dig.”

   Nästa fråga, den naturliga följdfrågan, hängde på tungan men jag vågade inte ställa den. Jag ville inte veta längre och i nästa stund var vi ute på Söderleden och snart passerade vi Globen. Någon minut senare var vi framme vid min avfart och jag famlade efter handväskan, mest för att demonstrera att här slutade vår kväll. När taxin rullade upp framför mitt hus var jag nästan gråtfärdig av lättnad. Jag hade kreditkortet redo och viftade undan Jacks försök att sticka emellan med en femhundring.

   ”Jag betalar själv, tack för omtanken”, sa jag rappt och han stoppade ner sin sedel med en förstulen rörelse. När jag betalat klev chauffören ut för att öppna min dörr men just som jag vände mig om för att glida ut på trottoaren tog Jack min hand och drog mig intill sig. Han tryckte sin kind helt kort mot min och mumlade något i mitt öra innan han släppte taget och lät mig gå. Jag sa hej då, klev ur bilen och hörde chauffören slå igen dörren efter mig. Några sekunder senare rullade taxin iväg och jag stirrade efter den och kände hur något flämtade till i bröstet. Som om jag med nöd och näppe undkommit en stor fara. 

Mitt hem var välsignat tomt och tyst denna kväll och medan jag gick runt och tände lampor njöt jag av hemtam trygghet. Jag höll telefonen i min hand med fingret över Niklas telefonnummer men den ovanligt sena tidpunkten och min uppenbara berusning skulle få honom att ställa frågor. Frågor jag kanske inte var beredd att svara på.

   Det var inte förrän en knapp timme senare, när jag stod i badrummet och borstade mina tänder, som Jacks sista ord plötsligt tog form inom mig: ”Förlåt!”

KAPITEL 6

Bakelsen visade sig vara en bra idé eftersom den var något att förankra samtalet i, att samsas över. Med varsin tesked gick vi loss på den puderrosa ytan och till ackompanjemang av porslinsklirret vågade vi prata om de första åren efter Växjötiden. Vi var hela tiden noga med att hålla oss på neutral och ofarlig mark men det gick lättare än jag hade befarat och då och då inbillade jag mig att det kändes som att sitta i skolmatsalen i Växjö igen och jag tänkte att vi lite grann föll in i våra gamla roller. Jag blev bitsk och skrupelfri, Jack mer eftertänksam och försiktigt tillrättaläggande ... Vi till och med skrattade tillsammans ett par gånger och ljudet av våra röster steg mot taket, blev till daggdroppar, såpbubblor – svåra att se, omöjliga att ta på.

   ”Du ser ut att leva ett gott liv”, sa Jack efter en stunds kallprat och plötsligt noterade jag ett annat uttryck i hans ögon. Vad såg jag? Nyfikenhet och en gnutta förakt?

   ”Jaha, hur ska jag tolka det?” skämtade jag och stötte ur mig en fladdrig imitation av ett skratt. ”Är det ett gott liv med mycket mat du ser spåren av, eller?”

   Jack la huvudet på sned och mötte min blick.

   ”Nej, jag tycker nog att du ser fin ut”, sa han enkelt och lät blicken vandra över min kropp och nu var det något inom mig som tvärnitade. Grädden växte i min mun och stämningen i rummet blev trögflytande, tunghäftan återkom. Vad skulle jag svara på det? Varför satt han där och granskade mig som om han försökte bedöma kvaliteten på en köttbit?

   ”Du ... ser också bra ut ...” sa jag tafatt, i ett försök att vända uppmärksamheten bort från min egen person.

   ”Jag vet inte det, jag känner mig ärligt talat ganska sliten just nu” sa Jack och suckade tungt. ”Jag lever ett ganska spartanskt liv för närvarande, hugger en hel del ved ...”

   ”Eldar du med ved!?” frågade jag och en våg av lättnad sköljde över mig inför utsikten att få byta riktning på samtalet.

   Nu fick Jack med ens en annan tyngd i kroppen och han vände bort blicken, vek sin servett mitt på och vässade den vikta kanten noga med ena tumnageln. Därefter vred han servetten ett kvarts varv åt höger och vek den från andra hållet, upprepade proceduren med nageln vilket fick mig att stirra som hypnotiserad, hela tiden med en känsla av att han försökte vinna tid, att det var något han ville säga.

   ”Alltså, jag bor i en före detta sommarstuga vid sjön Bolmens strand”, sa han efter en lång tystnad och tonfallet antydde att vi började närma oss hans egentligen ärende.

   ”Utanför stan?”

   ”Ja, det ligger en bit utanför Ljungby.”

   Jag försökte föreställa mig ett hus på stranden. Solnedgång, vattnets glitter, Jack i en stol på en brygga med en kopp kaffe. Det dystra draget över hans ansikte fick mig att försöka slå an en mer positiv ton, som om det på något vis var mitt uppdrag att få honom på bättre humör.

   ”Det låter väl lite mysigt, tycker jag!”

   Han nickade frånvarande. Jodå, det var nog rätt mysigt.

   ”Finns det badplats också?”

   Han nickade igen.

   ”Så du har strandtomt alltså?” utbrast jag och försökte låta imponerad. Jack vickade obestämt med huvudet från sida till sida som svar på frågan.

   ”Ja, det kan man kanske kalla det. Tomten slutar föralldel invid vattenbrynet och sonen har en eka som ligger där. Han brukar åka ut och fiska ibland, men själv är jag inte så mycket för att vare sig bada eller ro.”

   ”Vad synd”, utbrast jag och i fantasin skenade jag iväg till sjön som hette Bolmen. Inom mig växte bilden av den pittoreska stugan till något mer luxuöst. Ett hus vars gräsbevuxna tomt sluttade ner mot en sjö, en liten strand och en brygga med ... Insikten om åt vilket håll tankarna seglat iväg fick mig att rycka till. Hans fundersamma blick på mig och jag kunde inte låta bli att undra om han tänkte samma sak som jag?

   ”Och hur länge har du bott där?” Panik i rösten nu och jag harklade mig, försökte fokusera på nuet.

   ”Sedan skilsmässan.”

   ”Åh ... Och var bor ... din exfru?”

   ”Hon tog över bostaden i Ljungby.”

   Mina öron fångade upp nyanserna i hans röst och de ord som inte användes. Ordet ”bostad”, till exempel, innebar troligtvis att det inte handlade om en fristående villa utan kanske snarare en bostadsrätt. En bostadsrätt eller ett radhus inne i Ljungby och en sommarstuga vid sjön Bolmen. Inom mig en kalkyl, en hemlig viktning av hans liv som jag genast tystade ner.

   ”Och barnet?”

   En snabb, osäker blick från Jack och jag måste förtydliga.

   ”Din son. Du sa att du har en son ...?”

   ”Åh, Nisse! Jaha, han har nyss fyllt 22 så han är utflugen för länge sedan. Jag förstod först inte, när du sa barnet ... Jag ser väl inte Nisse som ett barn längre.”

   ”Jag antar att han jobbar då, eller?” Jag kände hur nyfikenheten tog överhanden, kände mig som en tant som gläntar på gardinen.

   ”Ja, han jobbar på Ljungby lasarett som lokalvårdare under tiden som han funderar på vad han ska bli när han blir stor.”

   ”Kommer han och hälsar på dig något eller har han fullt upp?”

   ”Han har bil så han dyker upp när det passar. Han sover över ibland. Vi har ganska bra kontakt, tycker jag nog.”

   ”Och din exfru då? Vad sysslar hon med?”

   Jag vet inte vad som drev mig att ställa alla dessa frågor, men jag var väl rädd för vilka bilder som skulle dyka upp inom mig om jag slappnade av. Det fanns ett behov av att till varje pris hålla igång samtalet, att hålla det så långt borta från mig själv som möjligt.

   ”Hon är sjuksköterska och jobbar i Växjö. Pendlar ...”

   Rösten tonade bort, han lyfte sin sked och började röra i kaffekoppen med ett tomt ansiktsuttryck. Några sekunder senare fortsatte han, som om han hade hört min outtalade fråga.

   ”Vi skildes inte som vänner, om man säger så.”

   ”Vad hände?”

   ”Det vanliga”, sa Jack och vred huvudet en aning åt sidan medan han fortsatte röra i sin kopp.

   Och där tog samtalsämnena slut. Tystnaden sänkte sig över oss som om någon tryckt på Mute och plötsligt satt vi där och rörde nervöst i våra nästan tomma koppar. Jag svalde om och om igen men den kalla klumpen i halsen ville inte försvinna och när Jack till slut bröt tystnaden med ett ”Och du trivs på jobbet?” kastade jag mig tacksamt huvudstupa in i en långrandig beskrivning av min arbetsvardag. Jack lyssnade stumt med blicken på min mun och jag vet inte om jag inbillade mig men jag tyckte att det fanns något sensuellt i hans halvslutna ögon och det gjorde mig så nervös att jag pratade på allt fortare och om allt mer triviala saker, tills jag äntligen lyckades få stopp på mig med ett skratt och en axelryckning.

   ”Oj då, nu skenade jag visst iväg lite ...”

   Han la huvudet på sned och såg på mig.

   ”Det är underhållande att lyssna på dig”, sa han och gav mig ett leende som fick något att fladdra till i min mage. Tjugofem långa år försvann i ett enda slag när jag åter mötte det försiktiga och plågsamt blyga leende som fängslat mig för en halv evighet sedan. Våra blickar hakade i varandra, sekunderna tickade iväg och det var inte förrän han lyfte sin sked som jag vaknade till och kastade ett öga på klockan.

   ”Men oj! Det är sent, jag måste röra på mig!” Jag lät rösten bli jäktad, kastade ett öga på klockan.

   ”Hinner du träffas något mer innan jag åker tillbaka? Jag stannar till lördag eller möjligtvis söndag.”

   Jag hejdade mig mitt i en rörelse. Skulle han stanna över helgen? Det där bankkontoret måste väl stänga i morgon kväll precis som alla andra!

   ”Jag bjuder gärna på middag i morgon eller på lördag, vilket som passar dig bäst”, sa han och gav mig en så trött blick att jag förstod att han väntade sig ett nej och där hade han mig fast.

   ”I morgon kanske skulle fungera”, sa jag och snubblade lite på orden men Jack nappade direkt.

   ”Då så! Då säger vi det! Vi hörs i morgon så försöker jag boka något trevligt. Jag messar tid och plats”, sa han och reste sig i plötslig brådska, som om han inte ville ge mig möjlighet att komma på andra tankar. Han sträckte fram en hand men ångrade sig och gav mig en hård kram.

   På vägen hem gick jag igenom samtalet ord för ord och försökte redogöra för vad som sagts och inte. Hade jag gjort något som skulle kunna misstolkas? Jag hoppades att han inte skulle boka någon exklusiv restaurang och skrattade åt mig själv vid tanken på att jag skulle bli oerhört lättad om han tog med mig till McDonald's. En timme senare fick jag ett meddelande som sa att han ville träffa mig utanför Grand Hotel i morgon fredag, kl. 18.00.

KAPITEL 5

Promenaden från mitt kontor till Vetekatten på Kungsgatan tar knappt tio minuter och för att inte komma för tidigt tog jag omvägen över Hötorget. Där blåste en stridslysten vind och jag smet ner i Hötorgshallen för att värma mig. Trängseln där nere gjorde mig lugn och jag passade på att köpa två påsar nötter och torkade tranbär av en glad, turbanklädd man som sjöng och spexade bakom disken. Under ett par minuter fick han mig att glömma allt men så fort jag hade betalat flyttade han sin uppmärksamhet till en ny kund och då var det som om solen slocknade.

   Uppe på torget plockade jag med mig några färgstarka gerberor som skulle få lysa upp köket där hemma. Expediten slog in blommorna, frågade hur länge det skulle dröja innan de kom i vatten och jag svarade max ett par timmar och plötsligt återvände djupseendet, perspektiven klarande. Mina inköp fick mig att landa i den gråtrista torsdagseftermiddagen där jag bara var en bland kunder, en bland alla som uträttade ärenden efter jobbet. Jag bor här och det är en helt vanlig torsdag!

   Utanför Vetekatten kändes min oro irrationell och fånig och jag gick in och slog mig ner vid ett bord i ett av smårummen. Jag hann just tänka tanken att Jack kanske inte skulle hitta mig, så var han där. Det skedde så plötsligt, från en sekund till nästa fyllde han upp utrymmet omkring mig med hela sin varelse, med sin lukt och sina ögon, händer, mun, hår. Han tvekade aldrig, han frågade inte om det verkligen var jag, han bara slöt mig i sina armar och höll mig tätt intill sig länge, länge. Jag ville bryta mig loss, hålla honom på avstånd för att försöka se honom i ögonen, se vad han tänkte men han ville inte släppa mig och jag kunde inte undgå att lägga märke till att han luktade rakvatten och yllerock. Så förvånansvärt vardagligt, på gränsen till ointressant.

   ”Hej”, sa han och att höra hans röst så nära kändes surrealistiskt. Den där lågmälda, hesa rösten med sin karakteristiska, ljusare underton som jag trott att jag aldrig mer skulle ...

   När han till slut släppte taget om mig och jag fick en chans att se på honom slog det mig att han var kortare än jag mindes och att han hade blivit bredare i kroppen. Frisyren var densamma men håret var tunnare och den ljusbruna nyansen hade mörknat något men han hade bara några enstaka grå strån här och där. På det stora hela var han sig lik samtidigt som han var en annan. Tjugofem år är en lång tid, tänkte jag och jämförde med mig själv. Var jag mig lik? Mitt hår, som förr var mörkblont, färgar jag numera kastanjebrunt och min kropp har förstås förändrats efter två graviditeter, allt annat vore bara märkligt. Jag har blivit bredare över höfterna och magen har en distinkt rundning som inte försvinner oavsett hur mycket jag tränar. Ansiktets nordiskt kantiga drag har mjuknat och huden runt mina ögon är lösare och har en tendens att vecka sig. Även Jacks ansikte såg mjukare ut men ögonen var precis lika ljusblå som jag mindes dem. Hans hy såg ojämn ut, det såg ut som om han hade rakat sig slarvigt vilket förvånade mig. Jag mindes honom som prydlig, aldrig en skråma, aldrig en fläck. Men vi förändras väl alla med åren och får olika prioriteringar.

   ”Vad tänker du när du ser på mig så där?” frågade han och jag ryckte till, vände blicken till hans ögon, tillbaka till nuet.

   ”Att du är dig lik”, sa jag och korsade armarna över bröstet. Jag kände att min andning var ytlig och min röst lät en aning täppt, andtruten. Typiska tecken på nervositet, tänkte jag och passade på att sätta mig ner, samla mig.

   Jack såg på mig med något outgrundligt i blicken. Vad tänkte han? Läste han av mina tankar, min osäkerhet? Nej, det vore osannolikt. Vi stod aldrig varandra särskilt nära. Hur många gånger träffades vi? En handfull gånger på tu man hand plus några stela samtal i skolkorridoren, lite utbyte av tankar under promenaderna till och från matsal, aula, annex. Mer än så var det inte och trots det hade hans person upptagit mina tankar både dag och natt under en oförsvarligt lång tid.

   ”Tycker du det? Att jag är mig lik?” frågade han till slut, med en munter glimt i ögonen.

   ”Jo, det tycker jag nog. Okej, lite har du väl förändrats, men jag kände igen dig! En del som man träffar efter många år har inget kvar av sitt gamla jag, men du är dig lik, tycker jag nog. Din inre kärna är densamma.” Jag svamlade och i samma stund som jag insåg det bröt svetten ut under armarna, över magen. Jag drog ett djupt andetag men fick inte ner någon luft i lungorna.

   ”Hur som helst”, sa jag och hörde rösten gå upp en oktav. ”Hur som helst så är det kul att se dig.”

   Jag log mot Jack och kände hur det stramade i kinderna, hur leendet inte nådde mina ögon. Jack nickade kort och hans blick var allvarlig, skygg. Förr om åren var det just detta allvar som hade lockat mig men nu gjorde det mig bara obekväm, osäker. Jag visste inte på vilken nivå jag skulle lägga mig. Var vi gamla kompisar eller hade det funnits något mer? Hade han känt något för mig? Tanken överraskade och i nästa ögonblick for jag iväg till sista kvällen i Växjö och jag kände kylan gripa tag om mig. Svett omvandlades till kallsvett och plötsligt uppfattade jag något rått och ohöljt bakom hans svarta glasögonbågar och jag ville veta vad han tänkte men i stället reste han sig upp och erbjöd sig att gå och köpa något att dricka. Vad ville jag ha? Kaffe, te?

   ”Vill du kanske ha något tilltugg också?”

   ”Nej, en kopp svart kaffe blir bra.”

   ”Men visst gillar du napoleonbakelse”, sa han, med skuggan av ett leende.

   ”Ja, det är sant. Napoleonbakelse, herregud det hade jag glömt! Men inte har vi varit på kondis ihop förut?”

   Jack la huvudet på sned och såg på mig med sina bleka ögon.

   ”Det vet jag inte, du kanske har berättat det för mig ...”

   Jag skrattade nervöst och visst fick han köpa Napoleon om han ville. Jag såg mig knacka hål på den skira, rosafärgade ytan på Napoleonbakelse, såg mig skeda in krämig grädde i munnen iakttagen av Jack och jag rös av obehag.

   Jack vände på klacken och började gå. Jag noterade att hans rörelsemönster inte hade förändrats. Han hade fortfarande samma knyckiga gång som skapade en illusion av att han gick i sicksack. När han försvunnit in i det angränsande rummet försökte jag känna efter. Hur kändes det att se Jack efter så många år? Men känslan var så overklig, som att befinna sig i en dokumentärfilm om sig själv, och jag stoppade mina iskalla händer mellan låren och sneglade mot utgången.

KAPITEL 4

Och så var det dags igen, varsågoda!

Efter två hektiska dagar i Göteborg återvände jag till ett ljummet, regnglittrigt Stockholm. Huset i Enskede mötte mig med en välsignad tystnad och för en gångs skull var jag nöjd med att vara ensam, nöjd med att inte mötas i dörren av någon som ville berätta om sin dag. Jag lät tomheten omsluta mig som en kokong och när telefonen plingade till en stund senare dåsade jag med huvudet tungt mot soffans armstöd.

   ”Sthlm nästa torsdag, har du tid? /Jack”

   Jag läste meddelandet med rynkad panna, raderade utan att svara samtidigt som en envis röst i bakhuvudet ivrigt tjattrade om att jag hade all tid i världen! Jag slog bort tanken men den återkom som en spyfluga en het sommardag.

Innan jag gick till sängs den kvällen ringde jag upp Niklas. Jag hade inget särskilt ärende, ville nog bara försäkra mig om att han fortfarande fanns i sinnevärlden. Hans tjänsteresa drog ut på tiden i all oändlighet och det som från början skulle varit ett par veckor hade nu pågått i nästan en månad.

   ”Har du hört något än? När får du komma hem?”

   ”Jag vågar inte lova något men ...”

   Det hade låtit så ett tag nu och vi sa godnatt, båda ganska trötta. Livströtta, tänker jag nu. Barnen utflugna och de kvarvarande aktiva åren kändes allt mer som en transportsträcka. Pinnarna på våra respektive karriärstegar började ta slut och vi skämtade ibland om att den enda förändring som stod oss till buds var att börja klättra nedåt.

Lördagsmorgonens löprunda gick längs Sockenvägen och ända bort till Skogskyrkogården. När jag någon timme senare låste upp ytterdörren med svetten pärlande nedför tinningarna hade jag bestämt mig för att inte spjärna emot så förtvivlat. Kanske skulle jag bara åka med, låta mig själv glida ovanpå det som kom i min väg och det var således med en känsla av bedräglig tillförsikt som jag plockade fram mobiltelefonen när den annonserade ett nytt sms.

   ”Träffas?”

   Jag stod i hallen och stirrade på telefonens display med smala ögon och intensiv andhämtning. Meddelandet saknade inlednings- och avskedsfras vilket gav det en intim underton som störde mig och första tanken var att skriva något avsnoppande men när jag försökte formulera några olika alternativ i huvudet insåg jag att jag bara försökte lura mig själv. I stället skrev jag ”Visst!” och tryckte på skicka. Snabbt innan jag hann ångra mig och nu fanns ingen återvändo. Jag la handen över hjärtat, kände dunket där under den svettiga löpartröjan. Jag svalde hårt.

   ”Det här är ett steg i rätt riktning!” sa jag högt till mig själv. ”Det här är bra, det är nödvändigt!”

   Jag var övertygad om att jag gjorde rätt. Den som vill läka måste först göra rent såret, eller hur?

Jag önskar att jag kunde hävda att de närmaste dagarna förlöpte som vanligt men det vore en lögn. Kanske att saker och ting hade utvecklats annorlunda om Niklas hade varit hemma, men jag tänker inte lägga ansvaret på någon annan än mig själv. Och vad kan jag säga? Jag kan idag inte med säkerhet hävda oskuld ens då för kanske hade jag redan bestämt mig.

   Flera gånger under de närmaste dygnen var jag ytterst nära att avboka fikat med Jack. Jag satt redo med telefonen i handen men lyckades inte få mig till att göra det, fingrarna vägrade lyda. Det hade varit så enkelt, det hade räckt med ett ”Ursäkta, funkar inte. Ha ett bra liv”.

   Visst är det ofta så att det är de små detaljerna som sätter krokben för oss? Som får oss att i slutändan stå där och inse att loppet är kört bara för att vi ignorerade någon liten detalj. Det är som det där såret på fingret som du först inte bryr dig om alls men som i slutändan leder till kallbrand och amputation av hela handen! Om du bara hade duttat med sprit ett par gånger på såret så hade handen kunnat räddas. Exakt så känns det för mig nu och det är själva insikten om hur enkelt det hade varit som slår undan benen för mig. När jag ser tillbaka kan jag identifiera mönstret i mina tankar. Hela planen fanns där redan i ett tidigt skede och så snart den var född började min tillvaro kantra och jag förlorade styrförmågan. Jag försökte vara som vanligt men när du måste anstränga dig för att vara normal blir allt fel, eller hur? Jag kom ofta på mig själv med att prata för högt och skratta för gällt.

Dagarna segade sig fram som sniglar i sirap men plötsligt var det torsdag och framåt lunch fick jag ytterligare ett sms.

   ”Kan du direkt efter jobbet?”

   Snabbt och förmodligen till följd av de senaste dagarnas febriga villrådighet föreslog jag klockan 16.30 på Vetekatten. Till svar fick jag en tumme upp och jag plitade noggrant in tid och plats i kalendern på min telefon medan jag försökte mota bort alla varningssignaler. Sådär ja! Jag skulle gå och fika med en gammal bekant och sedan skulle den här saken vara ur världen.

   När tiden var inne gick jag med bestämda kliv ut i entrén, ropade hej då till Marie som vinkade ett vardagligt obekymrat hejdå, så som man gör när allt är precis som det ska. Hennes likgiltighet lugnade mig, fånigt nog.

   I hissen ner till markplan undvek jag min spegelbild i de reflekterande väggarna men jag kunde inte låta bli att grubbla. Hur ser jag ut? Är jag mig lik? Ser jag ut att vara så gammal som jag är? Å andra sidan, vad hade det för betydelse?

   ”Han betyder ingenting för dig längre”, väste jag högt till mig själv. ”Han betyder ingenting längre!” upprepade jag medan en röst i bakhuvudet kontrade med att vända på meningen.

   ”Betyder du något för honom?”

KAPITEL 3

Här kommer hela kapitel 3, i ett svep.
Om det känns för mastigt att läsa så stora stycken i det här formatet, säg gärna till så kan jag dela upp kapitlen framöver.

Taxiresan till Centralstationen minns jag som tyst, nästan bara ett eko. I mitt huvud varvades bilder med sinnesintryck från en helt annan värld och verklighetens ljud fortplantade sig rakt genom min kropp på ett olycksbådande sätt. Jag frös intensivt, drog sjalen tätare runt hals och axlar, gnuggade händerna mot varandra i fåfänga försök att bli varm. Hela tiden fanns tvivlet där. Hade det verkligen hänt, hade Jack ringt? Inbillade jag mig? Jag stirrade på mina behandskade händer, kände värken i fingrarna. Den spred sig från fingertopparna, naglarna, knogarna och upp genom handlederna, armarna och in i bålen. En värk som hade funnits inom mig i många år och som ibland fick mig att vakna ur min djupaste nattsömn, badande i kallsvett.

Jag mötte Jack när vi båda studerade vid Växjö högskola, det som idag heter Linnéuniversitetet och som än idag ligger vid sjön Trummens strand, strax bredvid ett riktigt sagoslott. Växjö som studieort var ett hugskott, ett försök att sticka ut. Alla jag kände for till Uppsala, Lund eller stannade kvar i stan men jag ville röra på mig, ville ha en ny scen, nya intryck. Jag hade fått tag på en lägenhet invid Växjö domkyrka, en mycket centralt belägen vindslägenhet med snedtak och jag var i sjunde himlen.

   Efter att ha avverkat tre års studier lämnade jag så Växjö för att aldrig mer återvända och nu, 25 år senare, satt Jacks plötsliga telefonsamtal som en klåda på ryggen, en sådan där irriterande punkt som inte går att nå med handen. Jack hade gjort sig omaket att skriva in mitt namn på Google, på Linkedin, kanske även på Facebook. Han hade vaskat fram mitt telefonnummer och han hade tryckt in siffrorna på sin telefon i akt och mening att tala med just mig. Det var förstås ingen slump, han ville mig något men jag kunde inte begripa vad.

Mina tankar gick oundvikligen tillbaka till de sista dagarna i Växjö och till slutet på tre roliga men strävsamma år. Minnet av vad som hände har i alla år grumlats av min ovilja att minnas, men om jag anstränger mig finns det där, under ytan.

   Det var examen och det vankades fest. Ett av stans danspalats hade hyrts för ändamålet och vi skulle mingla och glittra natten lång. Vår samlade förväntan låg som ett vibrerande och komplext ackord över tillställningen och vetskapen om att jag bara ett par dagar senare skulle vända tillbaka till Stockholm skruvade upp min förväntan ytterligare ett par varv. Studierna skulle avslutas, säcken knytas ihop och framtiden var så påtaglig att jag kunde känna doften av den.

   Hur avlöpte kvällen? Jag minns en radergummiseg fläskfilé med torra klyftpotatisar, oändliga mängder bubbel och mycket ljud; hög musik, skrål och skratt. Glada ansikten seglade omkring mig, som såpbubblor på besök i min berusning. Vänliga leenden, smeksamma händer och i nästa ögonblick förändras minnesbilderna abrupt och ansiktena blir hårda, flinen hånfulla. Jag minns en förvirrad bilresa och en grotesk natt och sedan tar det stopp. Vill jag inte minnas eller kan jag inte? Efter så många år är jag nog benägen att hävda att jag varken kan eller vill.

Plötsligt tvärnitade taxin utanför Centralens huvudentré och jag famlade efter plånboken i handväskan. Chauffören lyfte ut rullväskan åt mig och jag skyndade in genom svängdörrarna och fram till det utsirade staketet runt hålet i golvet som i folkmun går under det charmerande namnet ”spottkoppen”. Jag trängde mig ända fram och tog ett fast grepp om det kalla smidet för att försöka jorda mig. När jag fick syn på Marie måste jag använda hela min viljestyrka för att skärpa mig.

   ”Godmorgon!” sa Marie lågt och gav mig en stel kram. Hon hasplade ur sig något om att pendeltåget fastnat i en tunnel och att hon blivit alldeles svettig vid tanken på att missa tåget.

   ”Men nu är du ju här! Ta det lugnt ...”

   Vi slingrade oss ut från folksamlingen runt spottkoppen och började gå i riktning mot spår 11. Jag med långa, beslutsamma kliv och Marie lufsande efter.

   Tåget stod vid perrongen och vi gick ombord direkt. Jag plockade fram en bok som jag hade tänkt läsa på vägen och Marie tog fram en penna och en vältummad korsordstidning.

   ”Och hur är det med familjen?” frågade Marie när hon sjönk ner i stolen mitt emot min. Hon sa det i ett svävande tonfall som antydde att detta endast var det nödvändiga kallpratet inför det hon egentligen ville ägna restiden åt.

   ”Jodå, det är bara bra”, sa jag och i nästa stund högg hon in på korsordet medan jag lutade mig tillbaka och vände blicken mot fönstret. Ännu så länge stod världen där ute stilla och trapporna upp till perrongen spottade ur sig små klickar med människor som en efter en försvann in i tågets innandöme eller bort längs perrongen.

   ”Jag fick ett märkligt telefonsamtal i morse, precis innan taxin kom. Från en gammal bekant.” Det var först när jag hörde min röst som jag förstod att jag uttalat orden högt. Marie slet sig motvilligt från kryptot och fäste en nyfiken, blå blick på mig.

   ”En gammal bekant? Berätta!”

   Jag försökte le ursäktande och rycka på axlarna, men hennes nyfikenhet var väckt.

   ”Det är inte så spännande som du tror”, sa jag och rättade till blusens krage med tumme och pekfinger. ”En person jag kände när jag pluggade, men vi har inte haft någon kontakt efter skolan och jag har inte pratat med honom på över 25 år! Jag blev väldigt förvånad att han ringde!”

   ”Varför ringde han då?”

   Jag kände en viss irritation över frågan, mest för att jag inte hade något svar.

   ”Han sa bara att han ... nej jag vet inte!” Min röst bleknade och jag försökte ducka för Maries forskande blick.

   ”Alltså ... Det känns mest bara onödigt, om jag ska vara ärlig.”

   Marie nickade och petade noggrant in en bokstav i en ruta.

   ”Sånt där kan vara farligt, vet du”, sa hon med låg röst och min blick fladdrade till.

   ”Vad menar du med det?”

   Marie ryckte på axlarna och gjorde en grimas med nerdragna mungipor.

   ”Jag menar inget särskilt.”

   Jag försökte rycka på axlarna och skratta bort det hela, men skrattet fastnade och jag harklade mig.

   ”Ja, du har nog rätt”, tillade jag sedan. ”Jag ska inte nappa på det där erbjudandet om att ta en fika.”

   ”Jaså, ville han träffas?” Maries ögon blev stora, klotrunda. Hennes överdrivna häpnad kändes som ett milt hån.

   ”Han sa att han skulle upp till Stockholm om några veckor men det blir säkert ingenting av med det.”

   Marie stirrade på mig med sina babyblå ögon.

   ”Du tror inte att han åker upp bara för din skull då?”

   Jag torkade mig diskret under näsan med en servett och höjde hakan en aning, stramade upp mig.

   ”Nej, men det ... Han jobbar på bank i Småland och han har väl bara något ärende upp, kanske till huvudkontoret eller vad vet jag ...”

   ”Är han skild?”

   ”Det vet jag inte, men han sa att han har en son. Ja, han nämnde ingen hustru ...”

   ”Jaha ...” Insinuationen i hennes röst störde mig.

   ”Det var jag som frågade ...”

   Jag lät blicken glida ut genom fönstret igen, försökte ignorera Maries forskande ögon.

   ”Jag frågade för att jag var nyfiken! Har inte du tänkt någon gång att du skulle vilja veta hur det har gått för dina gamla klasskamrater?” En irriterad tagg i rösten men Marie undvek frågan.

   ”Var ni ett par, du och han? När ni pluggade?”

   Marie uttalade ordet ”pluggade” som om det var något slags obscen aktivitet. Jag kände att jag blev varm om kinderna, tog ett djupt andetag och försökte nonchalera det som vibrerade inom mig.

   ”Nej, vi var inget par. Det saknades kanske inte intresse, men ... Äsch, jag vet inte. Det blev ingenting av det i alla fall.”

   Marie nickade eftertänksamt och vände blicken ner i tidningen.

   ”Var det du eller han som inte var tillräckligt intresserad?”

   ”Han!” utbrast jag, alltför snabbt och innan jag hann hejda mig. Men var det verkligen sant? Jag försökte dra mig till minnes hur vår vänskap, om det ens kan kallas för det, hade utvecklat sig men allt jag minns är Jacks spensliga gestalt, hans undflyende gång längs korridorerna på Växjö högskola. Den långa luggen som en sköld mot omgivningen, de skygga blickarna, de hastigt mörknande kinderna så fort han hamnade i blickpunkten. Den trumpna tystnaden. Vad såg jag i honom? Han svarade knappt på tilltal och jag var en exhibitionist och festprisse. Vi hade verkligen inte något gemensamt, jag och Jack, och ändå ...

En krampaktig darrning genom tågsättet fick mig att vakna till i samma ögonblick som vi rullade ut från ännu en station. Jag såg på klockan och konstaterade att vi höll tiden. Slöt ögonen och försökte återgå till mina irrfärder genom ett motsträvigt minne men ett plötsligt inre lappkast, med groteska minnesbilder i släptåg, fick mig att hastigt smita bort till toaletten där jag öppnade fönstret och lät den kalla luften svalka. Jag vätte pappershanddukar och tryckte mot pannan, försökte få hjärtat att återta en normal takt. 

   I så många år hade jag undvikit att tänka på det som egentligen utgjorde mitt mest betydande minne av Växjö och med tiden hade händelsen bleknat och blivit otydlig, som en retuschering. Som när en slät, tom yta lägga ovanpå en oönskad skavank i en bild. 

   Jag trodde ärligt talat inte att jag kunde minnas längre och i det här fallet underlättades själva glömskan av ett ymnigt intag av alkohol som gjorde att större delen av den ödesdigra kvällens och nattens händelser var för evigt inbäddade i en hermetiskt tillsluten sprit- och kräksstinkande tidskapsel.

Kapitel 2, andra halvan

Okej, här kommer nästa halva av kapitel 2.

Jag återvänder ofta till den stunden, till strax innan telefonen började ringa. Jag ser mig stå i fönstret med svettpärlor i pannan – verkliga eller imaginära? Jag försöker minnas vad jag tänkte och jag försöker analysera mitt agerande för att hitta en röd tråd eller en ursäkt. Jag vill hitta något, vad som helst, som kan förklara mitt agerande under den tid som följde.

När jag så äntligen svarade lät jag rösten bli stressad för att markera att jag egentligen inte hade tid och till en början var det tyst i luren. Men just som jag var på väg att trycka bort samtalet uppfattade jag andetag och en diskret harkling. En säljare förstås! Vad var klockan egentligen? Det var fortfarande tidigt på morgonen, vilken säljare med självaktning ringer upp folk så här dags? I vanliga fall skulle jag knappt ha hunnit äta frukost.

   ”Angelika? Är det Angelika Persson?”

   Jag var på vippen att svara nej men namnet var vagt bekant, som om det tillhörde någon jag kanske kände för väldigt länge sedan.

   ”Ja, alltså ... Jag hette Persson som ogift, vem är det jag talar med?”

   Jag hann bli riktigt arg vid tanken på att det var en säljare. En säljare som inte orkade fixa nya namnlistor, det är ju för patetiskt. Jag hade varit gift i flera decennier!

   ”Det är Jack.” En omisskännlig klang av förväntan i rösten, en antydan till dialekt och något klickade till inom mig.

   ”Jack Johannesson”, förtydligade rösten och nu brände mina tankar iväg åt alla håll samtidigt. En del av hjärnan skred omedelbart till verket och försökte normalisera, återställa, sortera in namnet i ett lämpligt fack, ett förnuftigt och begripligt fack där det här samtalet inte var ett dugg konstigare än något annat.

   ”Men ... Jack! Ja, det var inte i går”, lyckades jag till slut spotta ur mig men jag lät gäll, nästan panikslagen. Ett par djupa andetag med öppen mun avsåg att lugna men gjorde mig yr.

   ”Ja, det är 25 och ett halvt år sedan”, fyllde Jack i och hans lugn fick mig att tveka. Var det här ett skämt?

   ”Jaha?” fick jag fram till slut. ”Är det så länge sedan? Helt otroligt ...”

   Min hand hade klibbat fast mot mobilens skal.

   ”Är du i stan, eller?”

   Och vad är det för typ av fråga? Vill du verkligen veta?

   ”Nej, jag är ... Alltså, jag bor i Ljungby.”      

   Här tystnade han, som om han väntade sig att jag skulle ha en kommentar till detta tillkännagivande.

   ”Jaha, och har du bott där länge?” En näst intill perfekt imitation av kallpratsröst, till intet förpliktigande. Samtidigt lyckades jag med andra handen pillra in en pappersnäsduk under blusen för att torka mig i armhålorna.

   ”Ja, jag har bott i Ljungby sedan början av 90-talet”, sa han kort och så blev det tyst.

   ”Och jag som trodde att ...” Ja, vad trodde du egentligen, Angelika? frågade en näsvis röst i mitt huvud. Jag svalde hårt, spanade ut mot korsningen och försökte frambesvärja taxin bara för att få en anledning att lägga på luren.

   ”Jag trodde att du flyttade söderöver när vi slutade skolan.”

   ”Nej, det blev Stockholm faktiskt. Jag var uppe ett par år, men sedan flyttade jag ner igen”, sa Jack med en ton av undertryckt stolthet i rösten som gjorde mig full i skratt. Han lät som en astronaut eller någon av förra sekelskiftets Amerikaresenärer!

   ”Jag försökte hitta dig, jag letade ...”, sa han och jag kände hur mina kinder hettade.

   ”Jaså?” sa jag prövande, osäkert. ”Ja, jag bodde i Gröndal de där första åren ...”

   ”Ja, jag lyckades inte i alla fall”, sa Jack och lät anklagande. Jag orkade inte påpeka att jag bodde i andra hand och således inte stod i telefonkatalogen.

   ”Så, du är gift och har barn antar jag?” frågade jag och bet mig i tungan med ett öga på klockan. Jag kikade ut efter taxin för tusende gången.

   ”Jo, jag har en son”, sa Jack strävt.

   ”Alltså”, sa jag och nu måste jag strama upp mig, ta kontrollen. ”Jag ska resa bort ett par dagar här och och väntar just nu på taxi. Kan vi höras någon annan gång? Jag kan ringa vid tillfälle ... Eller om du ringer senare i veckan kanske?” Det sista var en helt onödig brasklapp men när den väl uttalats gick den inte att ta tillbaka.

   ”Det är faktiskt så att jag har ett ärende till Stockholm om några veckor. Har du lust att ses då? Bara en enkel kopp kaffe, det vore kul att träffa dig.”

   I det ögonblicket var jag beredd att gå med på vad som helst bara för att slippa höra hans röst mer och i samma ögonblick såg jag taxin svänga runt hörnet.

   ”Absolut, jättekul! Ja, du har ju mitt nummer”.

   Jag stoppade telefonen i handväskan och kastade ett sista öga i spegeln, rätade på ryggen. Allt var lugnt, intalade jag mig. Jag hade allt under kontroll.

Konsten att hantera mellanrummen

Det är de där små mellanrummen i livet som ibland driver oss - eller åtminstone mig - intill vansinnets rand. Att vänta är en konst som håller på att bli lika obegriplig som dinosaurierna.



Ja, typ.

Att vänta på att t.ex. datorn ska starta, eller uppdatera sig, eller aktivera någon applikation, kan få små myror att börja krypa i kroppen och oftast vill jag bara greppa min pc med båda händerna och - swiiiish! - ut genom fönstret. Men datorn är mitt levebröd så det går naturligtvis inte.



Eller hur! Den här frågan har jag ställt mig ofta! Redan som grundskoleelev blev jag kallad Bråttom. Jag och två klasskompisar var "Fröknarna Bråttom"! (Minns ni, Inger och Gunilla?) Jag menar, give me a break someone! Jag har haft bråttom i snart ....eh ... i många år och det här är faktiskt ett problem!

När det börjar fnurra i underbenen, krypa längs ryggraden, klia i hårbottnen - då vet man vad klockan är slagen. Då är det fram med stora kaffedunken, sitt ner, lägg upp benen, ta ett korsord och - andas! Upprepa till dess symptomen har lagt sig och återvänd då - men inte förrän då - till skrivbordet!