Ett nej är bara en annan form av ja

En månad kvar. Eller rättare sagt en månad och tre dagar till mitt manus ska vara inskickat till förläggaren. Och sen då? Ja, sen ... Vem vet vad som händer sen!?



Mitt manus är egentligen ingen pappershög i ordets rätta bemärkelse utan bara en digital illusion av en pappershög, men känslan är ändå lite grann som den på bilden. Jag har överväldigande många ord på vansinnigt många sidor att hålla i huvudet för att inte alltsammans ska rasa. 
Kanske hade det gått att underlätta ... Det finns ju programvaror för detta ändamål men jag har inte orkat sätta mig in i den snårskog av olika program som författare har att tillgå och som kan hjälpa till att hålla ordning på detaljerna. Men det handlar inte bara om slöhet, faktiskt. Här finns även en gnutta skräck och fasa inför det faktum att min dator förmodligen sjunger på sin sista solosång "as we speak". Vad kommer att ske med den när jag installerar något nytt? Hujedamej, jag ryser över hela kroppen vid blotta tanken!

Nå, det första jag ska göra om allt går som jag vill är att investera i en ny dator. Och om det inte går som jag vill? Hmm ...



Ja, vad säger man då? Efter att i två och ett halvt år ha ältat mina skrivarvedermödor på detta forum känns ett magplask inte som en acceptabel utväg. Det är ju så jag måste se det ... Det vill säga ett nej är bara en annan form av ja!

Vad jag behöver är den där "Spik i foten? jajamensan!"-känslan. Typ så här:



Positivism när den är som mest obegriplig.

Surr sa flugan

Flugsurr är oftast oerhört irriterande. Särskilt om flugan i fråga hänger framför näsan på en och envist försöker komma åt en svettdroppe eller något annat smaskigt man råkar ha på huden. Som när jag har varit ute och sprungit en runda på sommaren, och stannar för att stretcha/dricka vatten/promenera/plocka smultron. Då kommer de, i horder, och ibland funderar jag på om det finns något särskilt anrop flugor emellan för plötsligt hittar HELA VÄRLDENS alla flugor just mig och mina mumsiga svettdroppar!



Men det där med flugsurr och hur irriterad man blir är faktiskt lite årstidsberoende. I morse, med snön fortfarande kvar utanför dörren, hörde jag en yrvaken spyfluga brumma i en fönsternisch i min tambur och blev nästan varm om hjärtat. Jag stod en stund och iakttog flugan, tänkte att jag har ju en flugsmälla som hänger på en krok i köket, men nej ... Aldrig i livet att jag skulle slå ihjäl vårens första uppvaknade fluga! Till det är hon en alldeles för stor symbol för det som vi alla väntar på, eller hur? Och på söndag ställer vi om till sommartid ... Som jag har längtat!



Det finns hopp, alltså. Och enligt både läkare och KBT-terapeut (jag går på sömnskola!) bör jag överväga att göra en solresa nästa vinter för att kanske mota min vintriga insomnia i grind. Det låter som en ypperlig idé, tycker jag! Man kanske till och med kan få lite bidrag, va? Vore inte det finemang?

Jag vet vad Lycka är

Japp, Lyckan och jag - vi är så här!



Jag vet precis hur det känns, hur det kvillrar i magen, hur det spritter i benen (nåja, kanske inte spritter men typ), hur alla sinnen blir liksom förhöjda, förstärkta.

Och vad är det då som är nyckeln?

Mitt nya bokprojekt! Det är ännu så länge bara en tanke, men det är en tanke som känns som en möjlighet. Och det har rivstartat för jag har valt att återanvända en gammal vän från en roman som skrevs och refuserades femtielva gånger under 00-talet. Jag plockar ut den huvudpersonen - som för övrigt är min absoluta favorit. Hon är en vild och vacker gammal dam som lever som om varje dag vore den sista - love her! Sedan buntar jag helt fräckt ihop henne med en av mina värsta mardrömmar och så får vi se vad vi får ut i andra änden ...!



Det känns underbart just nu. Alla dörrar står öppna, alla fönster också. Solen skiner, havet ligger spegelblankt och inte ett moln inom synhåll. Det är exakt så här det ska vara. Det ligger hur mycket jobb som helst framför mig - såklart - men det tänker vi inte på nu. Nu är det nu som gäller. Och det är så härligt! Det är det här som är skrivande för mig, den här inledande underbara känslan av att skapa en helt ny värld, komplett med människor och deras personliga egenskaper, omgivningar, byggnader, fordon, vägar, stigar, träd, blommor, fjärilar ... Allt får jag skapa från scratch och det är tveksamt om något slår det här!



Ja, lite religiös blir jag nästan när jag tänker på allt härligt skrivarbete som ligger framför mig. Det här måste vara det bästa jobbet som finns! Vad skulle kunna vara roligare? Hmm ... Möjligtvis arraksbollsbagare - det hade nog också känts ganska tillfredsställande. Åtminstone första veckan.

Ett hål i tiden

Stephen Hawking är död och jag tänker på hans svarta hål och inser att jag befinner mig i ett sådant just nu! Eller ja, inte svart nödvändigtvis, men ett hål i varje fall. Ett hål i tiden.



Igår avslutade jag min fyrtiotolfte genomgång av manuset och nu har jag även lämnat över det till en av mig utnämnd VIP-läsare. Det vill säga min make. Han läser numera väldigt sällan skönlitteratur och därför är det lite extra spännande att testköra historien på honom. Hur kommer han att reagera? Är det lika spännande som en Arduino-manual? Kommer han att tröttna efter fyra sidor eller ska han hänga i till the bitter end?

Ja, spänningen är olidlig och just nu ger jag mig själv en stunds respit från manuset. Det behövs lite avstånd ibland, för just nu känns det som om min huvudperson och övriga i hennes omgivning står mig upp i halsen.

Och vad gör jag då när jag får lite ledigt? Jo, jag ägnar mig åt en av de mest mest lustfyllda aktiviteter jag kan komma på: jag öppnar ett nytt, vitt, oskrivet dokument i Word. Tanken är att jag ska börja fundera på nästa bokprojekt men det är så förbaskat trevligt med ett oskrivet dokument - ett vitt papper - att jag bara står här och njuter.

Knäpp? Jajamensan!

Och på jobbet går det bra?

Jodå, tackar som frågar! Det är väldigt insnöat just nu och då talar jag inte om snön utanför fönstret utan mer internt, i mitt huvud. Jag känner mig insnöad i den här storyn. Vissa dagar går det trögt, som om livet sätter ut dörrstoppar för mig, men däremellan rullar det på!


Jag är inne på upploppet nu och har just kommit fram till att jag måste fatta ett viktigt beslut. Jag måste välja. Å ena sidan eller å andra sidan – inte både ock. Så nu sitter jag alltså här, kliar mig i huvudet och känner mig som en åsna mellan två hötappar.



Det handlar om huvudpersonens kunskapsnivå, kan man säga. Hur mycket vet hon egentligen om vad som händer och har hänt runt henne? Det kan låta trivialt men det här är något av det svåraste med att skriva en berättelse, åtminstone om den förväntas innehålla ett visst mått spänning.

Känner berättaren själv till hela sanningen och hur mycket ska hen avslöja för läsaren?

Jag hade från början en tanke här, men nu har jag börjat grubbla över om jag kanske ska revidera den. Å andra sidan innebär det ytterligare genomgång med ytterligare ändringar. Å andra sidan ...

Ja, sådär ser min vardag ut just nu. Tråkigt? Nja, inte direkt - men definitivt frustrerande! Och ödmjukande! Tänk så många spänningsböcker jag läst där jag har fnyst åt att författaren har målat upp en konflikt som kanske i slutändan inte är så dramatisk som jag som läsare har väntat mig. I stället för aha blir det lite antiklimax. Jag kan lova att jag aldrig mer kommer att fnysa åt den typen av lösningar, för det här är verkligen plågsamt svårt!

Wish me luck!