onsdag 25 april 2018

Att ladda om

Manus inskickat och efterföljande kranka blekheter något sånär under kontroll. Nu är tärningen kastad och jag kan bara invänta förlagets reaktioner. Så, vad gör jag nu? Rullar tummarna och pillar mig i naveln? Käkar praliner på kökssoffan?
Bildresultat för kronblom

Nej då, långt ifrån! Här filas det minsann på nya äventyr och som det är just nu har jag delar av en ny story i bakhuvudet. Den baseras på en figur jag använt i ett tidigare - mycket välrefuserat - manus. En figur som har en särskild plats i mitt hjärta, som jag inte riktigt kan släppa taget om. Skam den som ger sig, liksom!

För att hitta fram till de personer jag vill använda skriver jag nu ner dialoger mellan de involverade. Mer eller mindre lösryckta dialoger som syftar till att ta reda på hur de här personerna är, hur de tänker, hur de ser ut. Långsamt, långsamt börjar de sedan kliva fram ur skuggorna och jag får allt mer konturer och kontexter att bygga på med.

Bildresultat för frankensteins monster

På så vis kan man säga att jag leker gud lite grann - och det är vansinnigt skojigt! Jag skapar en egen liten värld fylld av både lidande, ångest, död och lycka. Helt random, precis som i verkliga livet!

- Så, vad är då syftet med ditt skrivande? frågar jag mig själv.
- Syftet!? Att ha kul förstås!
- Jo, men det måste ju finnas något mer, ett övergripande syfte. Vill du göra världen lite bättre, kanske?
- Nej då, inte nödvändigtvis! Jag skriver för att andra ska läsa, punkt.
- Men du har aldrig någon baktanke, en önskan att kanske problematisera någon företeelse i samhället, sätta fingret på en öm punkt? Peka på ett missförhållande av något slag?
- Nej, ärligt talat vill jag bara berätta för berättandets skull. Så patetisk är jag!

Ja, så enkelt - och så svårt - kan det vara. Och om någon till äventyrs tycker att jag låter lite halvcrazy, så vill jag bara hänvisa till nedanstående bevingade ord:

Bildresultat för leka gud



tisdag 24 april 2018

En liten rant

En iPhone som lägger av, det kan väl ändå inte vara the end of the world?

Bildresultat för the end of the world

Jo! Tänk att det kan det! Hela mitt administrativa liv cirkulerar runt telefonen och datorn, så en får ju ändå vara tacksam att telefonen inte havererade förrän jag hade blivit kompis med min nya Mac. Så sett kanske det ändå finns en övergripande visdom någonstans ...

Hur som helst. Telefonen i fråga - en iPhone 8 plus - var inköpt via min mobiloperatör - 3 - för några ynka månader sedan och när eländet nu upphörde att fungera uppsökte jag nämnda inrättning för att få assistans.
Mitt problem var att telefonen "spökskrev". Den startade appar i flygande fläng, skrev in random bokstavsharanger i random textrutor och vidarebefordrade länkar, försökte mata in lösenord - vilket i sin tur genererade ett otal varningsmejl från Apple. Alltsammans väldigt tålamodsprövande och efter att inte ha kunnat använda telefonen på några dagar på grund av det här problemet gav jag alltså upp. Obs! Jag har startat om och jag har installerat om - utan resultat.

Och vad händer då hos 3? Jo, en ung man i 3:s butik i Nacka Forum meddelar mig att eftersom telefonen inte "flipprar" just när jag står framför honom, så kan han inget göra. Jag visar honom de fel jag kan bevisa/återskapa men det hjälper inte, han hävdar att såvitt han kan avgöra fungerar telefonen!
Hur förbannad blir jag då, på en skala?
Bildresultat för ilsken
Jag åkte hem, chattade i fem minuter med Apples support och blev skickad till en trevlig liten butik på Hammarby kaj och där lovade man att telefonen ska vara up and running om max 3 dagar. Himmelsk rättvisa, eller? En eloge till Mcare! Stor överkorsad bajskorv till 3:s butik i Nacka Forum!

Nu ska erkännas att jag lämnade in telefonen igår och alltså inte har fått tillbaka den ännu, så det finns utrymme för mer frustration. Men jag tror på Mcare. Jag tror de fixar det här!
Last famous, eller?

onsdag 18 april 2018

Jaha ... och nu då?

Onsdagen den 18 april. En vanlig sketen onsdag? Nej, inte vanlig sketen för idag har jag:

- träffat min PT som med liv och lust manat mig att jobba arslet av mig medelst kettlebells, gummiband och pilatesbollar. Skönt efteråt ...
Bildresultat för kettlebells

- städat undan två bildskärmar ity de inte är kompatibla med min nya Mac. Eller MacEllen som jag har valt att kalla henne.

Bildresultat för macbook pro

- dammat av skrivbordet där skärmarna har stått. Host, host. Undrar just när jag dammade där bakom senast? Julen 2004, va?
Bildresultat för dammråttor

- och gått igenom det sista kapitlet i bokmanuset vars deadline närmar sig med stora kliv

Ja, se där - så var det ändå en inte alldeles vanlig dag! Gjort klart manuset. Eller ...!? Är jag klar? Denna svåra fråga! Kanske är det som med plåstret, jag måste bara riva av. Nu jävlar liksom.

Det som får mig att tveka är att jag vet att i samma ögonblick som jag har skeppat iväg manuset till förläggaren kommer jag att hitta mängder med missade ord, tappade trådar och rena felaktigheter i texten och det kommer att göra mig så förbannad.
Bildresultat för förbannad

Nå, så får jag väl vara förbannad då. Någon gång måste jag ju, eller hur? Någon gång måste jag våga språnget!
Håll tummarna för nu kör vi!


måndag 16 april 2018

Jag - en svikare

Gamla Bettan har fått kliva åt sidan ... Hon var en trotjänare från Dell som hängt mig i hasorna i många år. Exakt hur många vet jag inte riktigt, men ett vet jag: hon svek mig precis före målsnöret. Kanske begärde jag det omöjliga, kanske drev jag henne för hårt men att ge upp två veckor före deadline och utan någon förvarning är helt enkelt oschysst.
Bildresultat för svikare

(Ja, säkert tänker Bettan något i den stilen idag där hon ligger i sitt hörn, dammig och oälskad.)

Det var alltså i lördags som  hon sist och slutligen gav upp andan och jag tyckte inte ens synd om henne. Utan vidare eftertanke kastade jag henne åt sidan med en uppgiven suck, hoppade in i bilen och for iväg för att köpa en ny kompis. Och min nya vän är silverfärgad, snabb som vinden och startar på sekunden. Det du, Bettan, eat that!

Min nya vän är en Mac och vi är ännu inte vana vid varandra. Jag trycker på fel knapp ibland och jag använder ideligen windows-genvägar som naturligtvis inte fungerar. Det kommer att bli jobbigt en tid men till slut kommer jag att vänja mig och säkert kommer min Mac-kompis snart att kännas som en riktig bästis.
Men, Bettan, jag lovar att jag inte ska glömma allt kul vi haft ihop. Alla helvilda deadlines vi hållit tillsammans, allt kaffe jag de facto har drällt över ditt tangentbord. Alla knäckebrödssmulor som säkert döljer sig någonstans i ditt innandöme. Med tanke på allt du har utstått borde jag kanske haft bättre förståelse för dina tillkortakommanden men ... ja, sånt är livet, antar jag. Här finns ingen sentimentalitet - den ena kompisen i skamvrån och den nya tronande på ett nystädat skrivbord. Och som vanligt lovar jag mig dyrt och heligt att inte missköta denna nyaste kompisrelation, att inte drälla knäckebrödssmulor och inte spilla kaffe, att inte glömma säkerhetskopieringar och att alltid, alltid vara noga med trädstrukturerna, tydlig med var saker och ting ska placeras. Och jag ska göra allt för att min nya vän ska känna sig sedd, hörd och omhuldad men samtidigt vet jag ju att det blir en vardag här också. Men till dess, välkommen i gänget, Mac-kompis!

Bildresultat för macbook pro

onsdag 11 april 2018

På andra sidan?

Nej då, jag har inte dött - det är inte den "andra sidan" jag syftar på. Jag syftar på "andra sidan" manuset, eller möjligtvis andra sidan den senaste genomgången av manuset. För just nu känns det näst intill fruktlöst att ens försöka komma fram till en punkt där jag kan säga "nu jädrar i min lilla låda är det klart!" Förmodligen kommer jag aldrig att känna mig färdig och nu försöker jag bara förlika mig med den tanken.
Bildresultat för frustrerande

Vad jag måste göra är att sätta ner foten och bestämma mig för att nu får det vara slut på pillandet! Nu tar jag och sparar ner texten som en pdf och skickar iväg den till förläggaren, basta!
Men så sitter jag där, kanske i köket med en kaffekopp i handen, kanske framför tv:n om aftonen och så slår det mig att "Fasen, det där måste jag ju ändra! Så kan det väl inte se ut!" Och nästa morgon står jag där igen med händerna djupt nerkörda i texten, febrilt fipplande, mekande, pillande - trots att jag inte borde. För ... handen på hjärtat ... blir det verkligen bättre för varje gång du pillar, mekar, fipplar?

Bildresultat för vansinnesutbrott gif

Nej, skulle inte tro det!

Men i det här fallet är det svårt att sätta fingret på Sänd. Det är nog något av det motigaste jag har upplevt! Så, skänk mig en tanke i dessa tider. Jag har två och en halv vecka kvar till D-day och än så länge finns det tid att grubbla.

fredag 6 april 2018

Bonjour tristesse

Nu har den dragit igång, den sista manusgenomgången inför deadline den 1 maj. Varje ord ska fingranskas, mätas och vägas och det som inte behövs ska tas bort. Inga onödiga ord får förekomma och helst ska inga ord saknas heller. Fast det är bättre att ord saknas än att de är överflödiga för det finns inget värre än ordbajseri! Det är bara att gå till sig själv. Vilka böcker flyger du igenom? I vilka böcker känns det som om du måste slå dig fram igenom texten med en machete, med tvära hugg åt höger och vänster för att alls kunna se berättelsens stig? 

Bildresultat för machete i djungeln

Jag sitter på landet och läser, putsar och granskar och det är så tyst att öronen ibland ploppar till av ren arbetslöshet. Då och då går värmefläkten igång och det är nog det enda ljud som hörs, förutom mina sporadiska nedslag på tangentbordet.

Utanför de stora fönstren åt framsidan böljar tallarnas grenar lite avmätt och de halvnakna, lungsiktiga enarna vinkar åt mig. Regnet ligger som en kompakt dimma över halvön och jag känner att stimulansnivån kanske är i lägsta laget ... Samtidigt är det just den obefintliga stimulansen som får mig att fokusera på riktigt. 

Hemma i Enskede är det så mycket som händer hela tiden. Det sprängs för nya bostäder och det sprängs för omdragning av tunnelbanan, det körs med enorma bulldozers och grävmaskiner fram och åter utanför mitt hus vilket får bokhyllan på kontoret att vibrera olycksbådande. Och de gigantiska byggkranarna på andra sidan tvärbanan bygger sakta men säkert en formlig Berlinmur av nya flerfamiljshus och frågan är hur mycket kvällssol som de facto kommer att kunna avnjutas från vår terrass när byggnationerna är klara.
Lägg därtill en äkta hälft som också har hemmet som kontor och titt som oftast kommer med förslag på fika, lunch, en biltur till Fredells/Ikea/Bauhaus eller annat nödvändigt ont.

Här på landet är det visserligen tyst som i graven men inget stör, inget oroar, inte en enda människa syns till som kan distrahera. Nyss gick en (1) person förbi på vägen nedanför huset och det är nog en person mer än på hela gårdagen. Om det är någonstans jag kan få ro i själen att gå igenom manuset en gång till, så är det här! I kraft av tystnaden och den oändliga senvintertristessen kommer jag att kunna ro det här i land!

Bildresultat för eka ro solnedgång


tisdag 3 april 2018

Tisdag med tydliga måndagsvibbar

Oron ringlar som en orm i magen, obehaget som en kall hinna över huden. Jag känner hur mina pupiller långsamt utvidgas och hur fingrarna vibrerar och får svårt att göra korrekta nedslag på tangenterna. De flaxar lite obestämt, flyger över de svarta knapparna vars vita bokstäver är nästan helt bortnötta. Jag sväljer hårt gång på gång men klumpen i halsen vill inte ge med sig. 

Bildresultat för skräcken

Nej, det är inte skräcken i svarta lagunen jag fasar för utan något betydligt mer diffust. Närmare bestämt ett borttrollat mobilt bank-ID. Förstå känslan när du loggar in för att betala en räkning och får upp ett meddelande som säger att ditt ID inte fungerar! Den skräckfilm finns inte som fångar den djupa obehagskänslan!

Jag hade glömt att jag installerat om min telefon på grund av tekniska problem. Helt glömt bort att jag då också måste hämta ett nytt bank-ID! 
Faktum är att det här med bank-ID är så snårigt att jag nog hellre hade levt med det tekniska problemet om jag insett vad en återställning av telefonen innebar i praktiken. Hela ditt liv hänger på ditt mobila bank-ID, förstår du det? Utan mobilt bank-ID kan du inte betala räkningar, inte kommunicera med någon myndighet, inte gå in på Kivra, inte göra ... någonting! 

På nätterna drömmer jag ibland mardrömmar om att någon stjäl min mobil och när jag vaknar upp på morgonen har jag inget liv. Jag är en icke-person som inte på något vis kan bekräfta vem jag är och således finns jag inte. Jag kunde lika gärna vara död, nästan. Eller det kanske jag är! En zombie som går omkring här och tror att jag lever ...

Bildresultat för rolig zombie

Nej, det är nog dags att jag ger mig ut på en promenad nu.