fredag 27 juli 2018

Varmt? Jovars ...

I skuggan, då solen just har vandrat in bakom en tall, är temperaturen här i huset ganska dräglig faktiskt. Den snittar väl på en 35 grader Celsius men jag har lyckats hitta en plats där jag kan sitta och arbeta och jag kan säga att jag trivs alldeles utmärkt!

Många klagar och gnäller och ojar sig och pratar om miljöförstöring, om torka, om djuren och om grillningen. Jomenvisst, det är för JÄVLIGT men jag tycker nog ändå att man måste försöka göra det bästa av situationen. Man kan ju inte bara låta värmen ta över! Nej, det gäller att kämpa emot med all kraft och med alla medel man har!

Ja, här sitter jag, förresten. Vätskebalansen? Jodå, tackar som frågar - den har jag jävla bra koll på måste jag säga. Inget Resorb-behov här inte ...



måndag 23 juli 2018

Ostruket bäst?

Jag är inte särskilt strukturerad av mig. Influenser, inspiration, intryck, allt flödar i en ojämn ström in genom ena örat/ögat och - ganska ofta - ut genom det andra. En del fastnar förstås på vägen och en del skriver jag ner, men väldigt mycket försvinner ut i vad som känns som ett tomt intet.

Det är, gissar jag, från den plats som känns som ett tomt intet jag hämtar mina idéer. I mitt inre, privata moln ligger decennier av samlade intryck, tankar och minnesbilder och liksom guppar runt som små fridfulla öar. Vilken ö som når medvetandet just denna dag kanske är en slump men det är alltid lika fantastiskt när en befarat bortglömd minnesbild plötsligt poppar upp till ytan. Det brukar få folk i min omgivning att imponeras av mitt goda minne vilket ju är ganska häpnadsväckande, med tanke på att jag själv tycker att jag aldrig minns någonting.

Bildresultat för moln













Å andra sidan, detta något ostrukna sätt att minnas har vissa fördelar. Överraskningsmomentet till exempel. Att i ett givet ögonblick minnas något som inte alls hör ihop med nuet, något ryckt ur sitt sammanhang, kan dels generera glada skratt och dels leda till nya, tokiga associationer som i sin tur skapar (en illusion av?) inspiration. Kanske är det till och med detta mitt ostrukna minne som gör att idéerna aldrig tar slut? Kanske bör jag inte alls försöka strukturera min minnesbank och sortera tankar och bilder i förståndiga, ändamålsenliga lådor och mappar, kanske vore det helt förödande för min kreativitet att hela tiden veta var allt finns! För tänk vad tråkigt det vore att bara kunna stoppa in handen i minnet och plocka ut det man behöver, utan att behöva rota runt och kanske hitta sådant man inte letar efter. Väldigt ofta är det just det där man inte letade efter som blir nyckeln till något nytt och spännande, eller hur?
Bildresultat för nyckel

onsdag 11 juli 2018

Skräckblandad förtjusning, eller kanske tvärtom

Som att skicka iväg sin förstfödde till första skoldagen. Eller som att ha barnvakt för första gången. Eller resa bort från barnen första gången. Eller lämna minstingen på dagis och höra lillen snyfta övergivet. Eller ... Eller ...

Bildresultat för ledset barn

Äsch, tänker jag sen. Det är ju bara att göra! Jag överlevde allt det där så då överlever jag det här också. Men att skicka iväg manuset till förlag för femtioelfte gången känns pirrigt, osäkert, svajigt och nu när jag har tryckt på Skicka sitter jag här och försöker skräckslaget undvika att komma på att just "det där" måste ändras, tas bort, läggas till, modifieras, flyttas, you name it. Samtidigt vet jag att jag kommer att vakna på nätterna ett tag framöver med insikter om att något är fel: en felstavning, en mening som borde lämnats därhän, en konstig formulering som borde gjorts om ...

Bildresultat för text bok

Det finns mycket som kan gå snett, såklart, men vad detta egentligen betyder - och det enda det betyder just för tillfället - är att jag nu, as of this minute, har semester! Grattis mig själv!

Bildresultat för fest cava


onsdag 4 juli 2018

Om deadline och barnuppfostran

Semestern kommer så sakteliga krypande och med den kryper även en ny deadline närmare. Jag måste - MÅSTE! - snart släppa taget om mitt alster igen. Släppa ut det i världen, låta det stå på egna ben och bli granskat, isärplockat, skärskådat och dissekerat av Förlaget och kanske även av andra förlag. Och kanske några agenturer också när jag ändå håller på. För att liksom inte lägga alla ägg i en korg men också för att inte fallet ska bli så högt och hårt.

Bildresultat för närbild boksida

Det ironiska är - och jag borde förstått det här eftersom ironin aldrig försitter en chans att lägga näsan i blöt - att nu, när jag är så nära, då faller fjällen från mina ögon och alla tillkortakommanden, alla genvägar, alla feltänk sticker plötsligt ut som varbölder i texten! Herreminje, ska jag då aldrig bli färdig? Är det så här det är?

Det är som att sätta ett barn till världen. Inledningsvis tänker du att du ska göra alla rätt, du ska inte lämna något åt slumpen, det här ska bli världens bästa person. Men ganska snart stöter du på patrull och tvingas kompromissa, tvingas till beslut som kanske inte är optimala, tvingas ta just de där genvägarna du inte hade tänkt dig. Och du försöker ta nya tag, tvingas backa ett par steg för att göra om och göra rätt och i slutänden, strax innan barnet är redo att flyga ur boet, kan du bara konstatera att du gjorde en del missar på vägen men förhoppningsvis kommer världen - och barnet - att förlåta dig för det. Det kanske blir ett och annat terapibesök men herregud, det är väl smällar man får ta!

Bildresultat för terapisoffa
(Om jag skulle hamna på en terapisoffa någon gång så skulle den se ut så här!)

Skillnaden är att ett manus med defekter - hur små de än är - förmodligen inte lyckas ta sig igenom det nålsöga som en utgivning innebär och därför sitter jag här nu, i elfte timmen, och skriver så fingrarna värker. Och läser och redigerar och flyttar textsjok hit och dit och tänker att fan, någon gång kommer väl ändå den där känslan av att Hurra, jag är klar!

Bildresultat för nålsöga bok

Eller inte ...