För drygt 15 år sedan var det någonting inom mig som fick kontakt med en viss "Edith". Edith är en gammal dam med mycket livsvisdom som hon gärna delar med sig av, men hon formulerar sig aldrig i termer som äldre, respektabla damer brukar använda sig av. Tvärtom! Det har varit en hejdlös resa och jag har ägnat lång tid åt att skriva ner och formulera mig runt den här gamla damens utfall och infall. En del av det hon sa var oanvändbart men en hel del har jag använt och det är detta halvt idisslade och utspottade som jag nu försöker borsta upp och putsa av.
Själva grundstommen är densamma men resten behövde en rejäl översyn och emellanåt har det känts som om jag helt har tappat kontakten med det som en gång var, med de tankar jag hade. Men så plötsligt, efter mycket vånda och grubbel, har något landat! En insikt, en idé - tankar som kompletterar och fyller ut, som förklarar och skärper.
Det är som att klä en julgran, tänker jag nu. Jag lyfter in den där gamla granen och konstaterar att den är lite mager, lite i tunnaste laget. Men jag plockar hur som helst fram kartongerna med alla kulorna och glittret och sätter igång och nu, efter en hel del pillande, inser jag att det blir riktigt bra och fint!
Om det håller hela vägen in i mål återstår att se. Men än så länge känns det hoppfullt och än så länge har bokförlaget inte sagt blankt NEJ TACK och det är ju något att vara tacksam för!
