fredag 13 december 2019

Släpp sargen!

Sagt - i huvudsak - till mig själv, alltså. Jag måste våga släppa sargen.

Bildresultat för släpp sargen

Ofta när jag skriver håller jag mig till en rak berättelse, en början, en mitt och ett slut. Livrädd för att slarva bort mig på vägen och tappa någon tråd. Samtidigt som det säkert är bra tänkt så är det också lite själsdödande för kreativiteten. Om jag vågar kasta mig ut och skriva mer scen-/bildvis blir det en friare och förhoppningsvis mer läsvärd berättelse.

Så, just nu arbetar jag på att släppa sargen och våga tänka mer i scener och till min hjälp har jag "författarverktyget" Scrivener.
Jag är dålig på att prova nytt, även om jag ser mig själv som en som vågar, en som inte håller fast i gamla arbetsmodeller (ja just det: släpp sargen) så har jag med åren ändå blivit något av ett vanedjur. Motvilligt erkänner jag detta!

Bildresultat för vanedjur

Scrivener - jag är fortfarande bara inne på provperioden - känns logisk och hyfsat användarvänlig även om den, som vanligt, innehåller en mängd funktioner som jag vet att jag aldrig kommer att behöva använda. Men framför allt ger den en överblick som jag har saknat med vanliga ordbehandlingsprogram. Jag har använt Wordperfect, Word, Dokument och liknande i decennier (faktiskt ända sedan mitten av 80-talet) och jag trodde nog att jag inte skulle klara att byta tänkesätt, men det visade sig vara enklare än det såg ut. Jag följde en introkurs - valda delar - och satte igång. Att läsa manualer är inte min grej, det är betydligt bättre att bara ta tjuren vid hornen och gasa - och använda manualen som referens när jag kör fast. Så, tre veckor in på provperioden kan jag bara konstatera att jag kommer att prenumerera! Det här ska hädanefter bliva min melodi.

Bildresultat för vanedjur

Hehe ... Nej, den här bilden har INGENTING med textens innehåll att göra, men erkänn att den är kul!

onsdag 6 november 2019

Ibland krävs det så lite ...

En liten knuff i ryggen, bara som en lätt beröring och allt faller på plats.

Bildresultat för bungyjump

Känslan får mig att tänka på när jag skulle hoppa bungyjump. Jag är höjdrädd och var närmast paralyserad av skräck där uppe i lyftkranen, med Gärdets oförlåtande gräsmatta 65 meter nedanför, och mina fingrar vägrade släppa taget. Fransmannen som åkte upp med mig gav mig en liten puff i ryggen och jag föll och vågade och blev lycklig som ett barn över berusningen, över den fantastiska känslan av att det hände, jag gjorde det, jag vågade! Ännu lyckligare blev jag förstås när jag stod med fötterna på fast mark igen och fransmannen såg min glädje och erbjöd mig att hoppa en gång till. Jag avböjde vänligt men bestämt ...

Nå, det var inte det jag skulle skriva om, jag bara kom att tänka på den känslan när jag vid frukosten läste Språktidningen och hittade en intervju med P.C. Jersild. Han har givit ut en bok om att skriva och det var om den boken artikeln handlade och en rad i texten gjorde mig paff, hänförd, upprymd och inspirerad. En rad fick mig att nästan, nästan ringa återbud till pt-träningen som var bokad till klockan nio i morse. Men jag gick iväg, tänkte suga på karamellen under träningen - vilket förstås är naivt, för när jag tränar med pt:n kan jag inte tänka på något annat än hur jävla trött jag är och hur jävla ont det gör.

Ok, meningen låter som följer:
"När P.C. Jersild insåg att han kunde byta ut sagoläsaren i den första romanen mot Reine, uppstod idén till hans numera klassiska Stockholmsskildring Barnens ö från 1976."

Barnens ö - Jersild PC

Och där, just i den raden, trillade polletten - eller flera polletter faktiskt - ner inom mig. Jag har i några veckor stångats med en idé som jag inte riktigt får form på, fatt i, ordning på. Den finns där i bakhuvudet men jag har inte rätt ingångston/-läge men där, i den meningen, föll allt på plats! Jag byter helt enkelt berättare! Genialiskt, enkelt och egentligen så självklart att jag inte såg skogen för bara träd!
Så nu blir det till att ditcha allt det gamla och börja om! Tråkigt? Nähe då, jag är full av tillförsikt. Jag får en helt ny röst, en berättare som är i en annan ålder och har en annan distans till både berättelsen och de personer som ingår i storyn och då ... då funkar det!'

Nu jäää... blir det åka av!

fredag 11 oktober 2019

Tystnaden

En envis förkylning med åtföljande luftrörskollaps låter inte så muntert, men kan ändå ha oanade positiva konsekvenser!

Bildresultat för förkylning

I tre dygn har jag haft förmånen (eh ...?) att sitta helt solokvist och bara jobba med de ändringsförslag jag fått från redaktören. Ingen har avbrutit mig, pratat med mig eller på något vis pockat på uppmärksamhet och hur tragiskt det än låter så har det varit oerhört fruktbart!

Bildresultat för fruktbart

Maken är bortrest, sonen jobbar långa dagar som pizzakock och jag har varken haft möjlighet att träna eller besöka den arbetsplats dit jag emellanåt går för att förlusta mig med andra, levande varelser. Och - voilà - idag kunde jag alltså skicka ut en sprillans ny pdf till redaktören och nu gäller det att hålla tummar och tår i några veckor tills hon hör av sig med ett beslut. Kommer det att bli ännu en runda med ändringar? Eller är jag kanske klar?! Eller blir det sågning medelst fotknölarna och tillbaka till ruta ett? Spänningen är, som man säger, olidlig!

För att fira min pdf och för att det är fredag avslutar jag idag med ett uppmuntrande tillrop till alla er författarkollegor som, liksom jag, emellanåt funderar på om ni verkligen inte har lite för många hästar i stallet:

Bildresultat för spänningen är oliiiiidlig gif

Eller hur?!

onsdag 9 oktober 2019

Rätt svar - på fel ställe

Ett vardagsdrama - om det någonsin funnits ett sådant: En handfull bokförlag, ett manus, tidens gång och plötsligt hör ett av de största förlagen av sig! De är positiva och säger en massa snälla saker, men de vill ha lite ändringar och jag hakar på. Glad, upprymd och entusiastisk. Drömmen lever!

Ytterligare lite tid passerar och så återkommer - idag faktiskt - ett annat bokförlag. De säger att de köper originalmanuset rakt av, utan några ändringar:

"Nu har vår lektör läst ditt manus 'Att sälja ett hus' och hon skriver så här:
'Detta är en fin och välskriven relationsroman med ett kryddmått svärta. Här finns exakta detaljer och jag får som läsare tydliga bilder i huvudet. Bra!'
Vår bedömning är att vi kan ge ut din bok ..."

Bildresultat för i'm the best gif

Så, vad händer nu? Ja, i stället för att hjula runt i huset kan jag inte sluta tänka på att det här andra förlaget rakt av köper det som jag nu håller på att förändra och - helt ärligt - göra mycket bättre. Hur gör jag nu? Hur ska jag ... Men nej, det här går ju inte! Jag kan inte backa klockan och gå tillbaka till det som jag nu tycker är behäftat med en hel del brister. Slarvfel, tankegrodor ...

Därför blir det nog så att jag faktiskt tackar nej till den respons som är den mest efterlängtade - och hur frustrerande är inte det och hur fan tänker jag nu?

Det förlag som nu gnuggar både sina egna och mina geniknölar genom att läsa och läsa igen, framstår i min värld som mer engagerade och mer noggranna och i slutänden kommer - hoppas jag - resultatet troligtvis att bli mycket bättre. Därför avstår jag, även om det är med både ont i magen och ett visst mått av sorg. För - let's face it - jag börjar bli ganska sugen på att få korka upp den där champagneflaskan som väntar i källaren och vråla:

Bildresultat för yes i did it


onsdag 4 september 2019

Om döden och krystade samtal

"Jag är väldigt förtjust i att ha ihjäl folk, tyvärr gör jag det alldeles för sällan."

Bildresultat för döden

Se där ett säkert sätt att bryta isen på en fest, och i mitt fall behöver jag inte ljuga ett uns för att få till den formuleringen. Jag tycker om att ha ihjäl folk - i skriftlig form! Kanske svårare att ro iland ett sådant uttalande om du till exempel sitter i kassan på Ica ...

Har du någonsin befunnit dig i ett socialt sammanhang där du känt dig utanför? Stått i ett hörn och konstaterat att du inte känner någon på festen, eller att du kom du lite sent och alla andra är redan varma i kläderna och diskussionerna är igång? I så fall är en sådan här formulering till stor hjälp. Den kanske inte att gör dig till festens medelpunkt, men den kommer definitivt att sätta dig på kartan!

Jag avskyr ärligt talat att gå på fest där jag bara känner värdinnan/värden. Det är plågsamt att behöva presentera sig urton gånger och att inte ha någon naturlig backup när jag väl har använt alla artighetsfraser jag kan. Därför tar jag ofta till diverse knep, såsom ovan. Med en sådan replik bryter du isen på ett sätt som får de omkringstående att 1. sätta i halsen och 2. definitivt minnas vad du heter.

Bildresultat för att vara blyg

Jag minns en fest för många år sedan, som såg ut att bli dödtrist och jättetråkig och ... Nej, den blev aldrig "alldeles underbar", men bättre än dödtrist blev den i alla fall. Det var en vintrig afton och jag fick en blygt rodnande man till bordet. Han vågade inte möta min blick och ingen av oss visste riktigt vad vi skulle ta oss till. Resultatet? Tystnad. Kompakt tystnad i vår ände av bordet. Till slut kände jag att det här funkar ju inte, jag kan inte pina mig igenom en hel middag utan att säga flaska! Så jag ...

Rekonstruktion av inledningen på vårt middagssamtal:

Jag: Jaha, är du gift? (Bäst att kolla, tänkte jag. Bafatt ... Det här var långt före man och barn!)
Han: Nej, du då?
Jag: Nej. Inte. Men ...
Han: Ja?
Jag: Jag har en sambo ...
Han: Ok.
Jag: Fast han bor just nu hos mina föräldrar.
Han: Okej ...?
Jag: Ja ... Han har lite problem med sig själv. Trivs inte i stan och ... Ja, det var bäst så, tyckte jag. Men vi håller kontakten och så ... Jag åker ner och hälsar på och ...
Han: Hos dina föräldrar alltså?
Jag: Ja, han är en svår typ. Har det jobbigt med sig själv. Han är albino och ...
Han: Jaha? Det låter ...
Jag: Ja, det är ... jobbigt.
Han: Jag förstår.
Jag: Och så gillar han inte att vara ensam. Och jag pluggar ju, så jag är borta på dagarna.
Här börjar mannen, min bordskavaljer, se lite besvärad ut.
Jag: Ja, alltså vi har känt varandra i flera år, we go back a long time ... Det är svårt att bara kapa banden sådär.
Han: Jo, jag förstår det. Vad heter han?
Jag: Han heter Caesar.
Han: Ovanligt namn.
Jag: Tja, ja ... Kanske det. Jag tycker det är fint.
Han: Jo, självklart! Det är jättefint.
Jag: Jag menar, det passar ju ganska bra på en hankatt.
-----

Det tog en stund för den arme mannen att smälta det där, men sen skrattade han glatt och efter det var vi BFF. Typ. Ja, numera har vi kanske slarvat bort varandra men vi var kompisar under en lång tid och jag tror helt ärligt att det var kattens förtjänst.

Bildresultat för gullig katt albino

onsdag 21 augusti 2019

Tar klivet ut i verkligheten

Återigen ska jag våga mig på att kliva ut bland folk, ta tuben, cykeln eller apostlahästarna till stan i morgonrusningen, äta lunch ihop med levande människor, sitta i möten, lyssna, dricka kaffe och utföra arbetsuppgifter som andra ålägger mig. Efter ett halvt arbetsliv som frilansare är det minsann inte det enklaste ...!

Vintern 2018-19 övervintrade jag hos en digital vårdgivare och nu ska jag göra om samma stunt igen. Varför då, undrar någon? Jo, jag behöver träffa folk. Så enkelt och så svårt är det.

Det var  en ögonöppnare när jag i vintras fick möjligheten att kliva ut ur min bubbla ett par dagar i veckan. Jag blev en mer harmonisk, ambitiös, effektiv och på alla sätt trevligare människa av den kombinationen - jämfört med att bara sitta framför min dator på min kammare och knacka tangentbord. Återigen, det ena kräver faktiskt det andra! Ingen människa är en ö, även om den tanken är tilltalande.

Bildresultat för frilansare frihet sitta var som helst och jobba

Det är viktigt att lyssna på andra människor! Att höra röster, för rösternas egen skull. Få en känsla för hur människor pratar med varandra i dagens läge. Just den detaljen - hur folk pratar - är nämligen färskvara! Sättet att diskutera förändras över tid och det känns som om den förändringen - som så mycket annat - går fortare och fortare. Efter två och ett halvt decennium som frilans kan jag säga att det var mycket som seglade förbi över mitt huvud, som jag helt enkelt inte förstod! Skrämmande, men sant.

Bildresultat för korkad

Det blev något av ett intelligenstest att kastas ut i den riktiga världen igen. Det kändes som om jag levt i en bubbla som kanske inte var helt sluten mot omvärlden, men näst intill. En bubbla där jag - och bara jag - hade tolkningsföreträde, där jag planerade efter eget huvud utan att någonsin ta in någon annan i processen. Nog så tillfredsställande, men kanske inte helt friskt i längden?

Och nu ska jag alltså ut dit igen, för att jag tyckte det var så oerhört upplyftande, stimulerande, roligt och spännande! Och för att skrivandet fick sig ett lyft, inte minst. Jag sög i mig av mina kollegors inneboende kraft och entusiasm, deras kreativitet smittade av sig på mig, gav mig fler och bättre idéer! För vi behöver ju varandras energier för att upprätthålla vår egen. Vi är som vandrande generatorer som tar och ger av varandras kraft och i isoleringscell kan inget växa, det vet ju alla.

Så önska mig lycka till, för nu tar jag på mig Mr. Walker-rocken igen!

Bildresultat för mr walker fantomen

onsdag 14 augusti 2019

Där insikter föds

Ännu ett manus, nummer tre i ordningen, har skickats till Det Stora Förlaget (ett annat den här gången) efter uppmaning till omarbetning. Det här betyder att tre manus, av tre möjliga, har väckt visst - om än försiktigt och övergående - intresse hos tre olika, betydande förlag och detta måste väl ändå betyda något, intalar jag mig. Det här är väl något att glädjas över, eller? Nej, jag vet ju att jag inte ska ta ut något i förskott men det är svårt att låta bli och ibland liksom bubblar det över men jag är cool, jag är lugn, jag hanterar det här vuxet och rationellt ...

Bildresultat för crazy dance fresh prince gif

Åja, lite glad kan man väl få bli för samtidigt börjar - faktiskt! - ett arbetssätt, en riktig arbetsmetod falla på plats! Det handlar om en idé som följs av en skiss som följs av MYYYYCKET tankearbete och därefter genomgång på genomgång på genomgång av det som först var en skiss och som sedan byggs på vartefter, för att i slutänden bli något mycket större än de enskilda orden, meningarna, styckena, kapitlen. Så enkelt kan det formuleras, men så oerhört tidskrävande ... Hur mycket arbete, hur många timmar? Jag vågar inte ens räkna, jag vill inte räkna, det handlar inte om timmar och minuter, kronor eller ören, det handlar om passion - varken mer eller mindre. Du måste tycka att det är SKITKUL att befinna dig inuti ditt eget huvud från bittida till sent, tänka, vända, vrida, grubbla, älta. Och du måste tro på din story, du måste vara den trogen hur många gånger du än misströstar! Har du väl kommit så långt att du har en början, en mitt och ett slut - även om det bara är i ditt huvud - så är det stora slaget vunnet, då håller storyn. Då har du något där. Ge inte upp! Det går! Det ska gå! Det ska fanimig gå!

 Relaterad bild

söndag 14 juli 2019

Konsten att avliva sina älsklingar

Kill your darlings. Som skrivande varelser är det viktigt att vi då och då tar oss en funderare i akt och mening att avveckla en mening/ett stycke/ett kapitel som kanske har spelat ut sin roll, som inte längre fyller en funktion men som vi har hållit fast vid för att det känns så cool/roligt/fyndigt.

Bildresultat för kill your darlings quotes

Alla gör det, alla måste göra det, alla behöver göra det. Men gör vi det tillräckligt ofta och tillräckligt genomgripande?

Jag har två fullgångna manus som båda är baserade på gamla idéer. Vi talar inte ett par år här, utan i det ena fallet rör det sig om ett par decennier och det andra fallet kanske ett decennium. Idéer som har känts sådär inihelsike rätt och fantastiska att jag inte har lyckats släppa taget om dem men nu när jag tänker efter, när jag rannsakar mig själv inser jag att det kanske är dags att släppa taget ändå.

Båda manusen har väckt bokförlagens intresse men inte nått ända fram. De har båda två fått se sig nedbrutna i molekyler och uppbyggda på nytt, men utan att jag riktigt känner att jag kan sätta fingret på vad som saknas och vad som behöver ändras. Och kanske är det gott så. En idé som var ny och fräsch för tio år sedan kanske inte går att återuppväcka i det oändliga. Det kanske är bra som det är, jag har gjort mitt försök, jag har knåpat och knepat och kämpat och suckat och jag har varit så jäkla envis men de kanske inte når längre än så här? Nice try, men nu går vi vidare, liksom?

Bildresultat för dags att gå vidare

Det behöver inte ens vara ett nederlag, det kanske är alldeles naturligt! Jag har lärt mig väldigt mycket på vägen och nu är det dags att gå vidare med nya friska idéer. För idéer finns det ju alltid, eller hur? Mister du en idé, står dig tusen åter ... eller hur var det nu?



måndag 1 juli 2019

Att vara eller inte vara ... ledig

I dessa tider får jag ofta frågan "Har du semester nu?" och varje gång blir jag lika ställd. Svarslös. För har jag semester? Egentligen? Handen på hjärtat? Och frågan jag själv - alltid - ställer mig i det läget är "Vad är semester?"

Bildresultat för hängmatta

Är det detta - att ligga i hängmattan - som är semester eller kan semester också vara det faktum att man lämnar huset i stan och åker till landet? För det är nog så jag tänker. Jaha, nu är jag på landet, då har jag "semester". Fast skillnaden mot en vardag i stan är hårfin. Det handlar nog bara om att sitta och skriva vid köksbordet med sjöglimt kontra på kontoret utan sjöglimt, för skriver gör jag oavsett. Det går inte att stänga av på samma sätt som man stänger av ett "vanligt" jobb.

Kanske borde jag börja lära mig att avsluta ett skrivprojekt lagom till midsommar ...? Men det funkar ju inte så, eller jag funkar inte så! Dessutom har jag alltid minst ett i tanken halvfärdigt projekt på gång i samma ögonblick som jag avslutar det föregående så skrivarbetet är i själva verket ett ständigt pågående maratonprojekt. Ett uppdrag utan slut.

Bildresultat för oändlighet

Men nog borde jag väl kunna sätta ner foten och säga att "Nähe, nu behöver jag lite ledigt!". Jo, och jag gör ju det, då och då. Då och då tar jag mig ledigt i ett par timmar och gör något helt annat. Typ målar hus. Eller går en promenad. Eller går till gymmet. Men annars är det "Öppet" på mitt kontor mest hela tiden.

Bildresultat för öppet dygnet runt


onsdag 19 juni 2019

Inspirationens mekanismer

Tidig morgon. En tom villagata. En medelålders, vit man. I nästa stund händer det oväntade - men vad är det egentligen som händer?

Bildresultat för häpen

Jag är på väg hem från gymmet, ryggsäck på ryggen, flipflop på fötterna. Soligt, lätt vind och jag går i tankar när, blott tio meter framför mig, en blå Toyota stannar in med ett ryck. Dörren slängs upp och en fot blir synlig, därefter båda fötterna och så reser mannen sig upp i hela sin längd och nu vaknar jag till! Endast iförd ett par gigantiska hörlurar och en ganska kort, svart morgonrock springer den medelålders, vite mannen över trottoaren och in i ett hus. Min förvåning är total och jag skyndar på stegen men när jag är i höjd med det aktuella huset har mannen  försvunnit in i husets innandöme och jag hinner inte få någon uppfattning om hans eventuella ärende.

Bildresultat för blå toyota

Hörlurarna var av modell hörselkåpor men även om bilen hade några år på nacken så var den inte så risig att dess motorljud på något sätt krävde skyddsutrustning.
Morgonrocken var svart och förmodligen i mjuk fleece eller liknande. Den såg ren ut, tjock och stadig och med tanke på morgonens temperatur var den sannolikt åt helskotta för varm!
Och bilen har han lämnat på tomgång!

Bildresultat för svart morgonrock fleece

Så vad gör jag nu? Ska jag stå kvar där mellan de nymornade villorna för att försöka ta reda på vad som händer, eller ska jag fortsätta min promenad? Jag väljer det senare, om inte annat så för att slippa få mina illusioner skingrade. Jag vill faktiskt inte veta vad den där mannen har för sig, för risken är  stor att hans förehavanden inte alls motsvarar mina förväntningar och jag vill gärna leva i tron att det var något spännande på gång. Att mannen är typ "My friendly neighbourhood wacko" eller något sådant. Runt mannens eventuella galenskap kan jag sedan spinna otaliga, mer eller mindre fantasifulla, teorier - eller skriva ett kul blogginlägg! Dum vore jag ju om jag förstörde den möjligheten!


onsdag 15 maj 2019

Konsten att glädjas i förväg

Bildresultat för pirat

En liten pirat, någon?

Skämt åsido, nej jag ska inte ha fler barn! Men bilden illustrerar ett visst bokförlag som just idag har låtit meddela att mitt manus nummer två har gått vidare till nästa nivå. Just nu ligger det ute för läsning av lektör och jag är fjantigt, patetiskt lycklig. För om jag inte kan glädjas redan nu kanske jag inte får möjlighet att glädjas alls. So, here we go:

Bildresultat för champagne fira

P-A-R-T-E-Y!

onsdag 17 april 2019

Månadens soundtrack



Inte min vanliga repertoar, det är sant! Icke desto mindre utser jag Lyras "Allt som glittrar" till månadens soundtrack.

Den får representera en kul period i livet, en tillfällig anställning och ett team som alltid kommer att ha en plats i hjärtat. Ett team som nu är upplöst eftersom företaget inte fick till vårt projekt som de ville, men vad gör väl det? Jag fick möjlighet att prova på att arbeta med "riktiga" människor igen - efter över 25 år som frilansare - och det visade sig vara JÄTTEROLIGT! Kommer definitivt att göra det igen!

Så, varför en raplåt om tonårskärlek med mörka undertoner? Jo, för flickan bakom Lyra ingick i det här teamet och med månadens soundtrack tänkte jag slå ett litet slag för denna duktiga och ambitiösa unga dam. Lyssna! Jag är verkligen ingen rapfantast men det här gillar jag. Den har något catchy som gör att den sätter sig i bakhuvudet.

Så, från mig till er alla i teamet - ni vet vilka ni är! Jag önskar er en underbar vår och sommar och en glorious och glittrig framtid!

Bildresultat för beautiful heart

onsdag 20 mars 2019

Att bränna broar

Den här månadens soundtrack får bli Burning Bridges från Kellys hjältar.



Att bränna broar ... Det är inget nytt, jag har gjort det förr. En gång i tiden var brobrännandet något av en livsstil men så är det absolut inte längre och därför är det med ett stort mått vemod jag meddelar att ESB Text AB tar ner skylten.

Livet som frilansande översättare har varit spännande, givande och oerhört utvecklande men även ensamt och slitigt. Jobbet har följt mig genom tre barns uppväxt och i det sammanhanget hade jag inte kunnat välja ett bättre jobb, det har verkligen varit "äta kakan och ha den kvar"!

Det har tagit mig lite tid att komma fram till det här beslutet men efter 3,5 år i limbo har jag nu insett att "my translating days are over". Jag ägnar nu halva veckan åt att arbeta som vanlig löneslav och andra halvan åt att förverkliga mina romandrömmar - punkt. Så är det och just nu är det gott så. Det behövs inget mer, men visst kan det här förändras framöver - inget är hugget i sten.

Men att bränna mina välkända broar och i det här fallet fatta beslutet att be revisorn lägga företaget i malpåse, det känns ändå lite vemodigt. Så nu lyssnar jag på Burning Bridges ett par gånger och sedan får det vara färdigbearbetat!

Bildresultat för gråta gif


tisdag 26 februari 2019

Alla sätt är väl bra utom de dåliga?

Först tänkte jag att latmasken sist och slutligen slagit klorna i mig. Att jag hade nått något slags vägs ände rent energimässigt ... Det här bådar inte gott, tänkte jag. Jag kommer att sluta mina dagar som för evigt outgiven helt enkelt på grund av att jag aldrig färdigställer något och detta i sin tur är ett resultat av min inneboende lättja. En lättja som jag på det här viset alltså gav efter för, accepterade, omfamnade!

Bildresultat för lättja katt

Några månader senare kan jag bara konstatera att den här modellen fungerar alldeles utmärkt! Häpnadsväckande nog är jag mer produktiv än jag någonsin varit förut! Orden flyger ut ur fingrarna och om det tidigare kunde gå hela dagar av overksamhet på grund av skrivkramp, handlar det nu möjligtvis om ett par timmar här och där.

Bildresultat för skrivkramp

Så, vad är det här för ny och finurlig modell? Ja, det kan ju finnas andra före mig som har insett samma sak och i så fall ska jag väl inte slå mig för bröstet och framhålla mig som något slags "uppfinnare" men så här är det i varje fall:

Jag "sitter" (läs: halvligger) i soffan med datorn i knäet och fötterna på bordet (jajamensan!) och skriver så det glöder. Närhelst jag får idétorka slår jag på tv:n, mittemot vilken soffan är strategiskt placerad, och låter valfri film/serie rulla fritt i minst en timme. Obs! Här är det av största vikt att filmen/serien uppfyller följande kriterier:
Den får inte vara för bra/för engagerande - bäst är faktiskt om du har sett den förut. Den bör helst vara på ett språk du klarar att tyda utan att behöva läsa texten men här kan man ju prova sig fram. Fortsätt sedan skriva, med filmen som en fond till dina tankar.

Jag vet inte varför det här fungerar, men det gör det. Ergonomiskt är det förstås en fullständigt förkastlig arbetsposition och att använda tv:n som något slags skvalradio är säkert inte heller att rekommendera ur ett psykologiskt perspektiv - men det fungerar!
Kanske kommer jag inom kort att förvandlas till en:

Bildresultat för sloth

Nåja, det må väl vara hänt! Ändamålet helgar ju medlen, som man brukar säga.

onsdag 6 februari 2019

Världens bästa ännu icke utgivna författare!

Vi är, tror jag, så många att vi skulle kunna bilda en by, eller varför inte en hel liten stad!
Alla vi outgivna författare som dagligen sliter med våra texter är värda en klapp på axeln, tycker jag, och därför kommer det en sådan här.

Bildresultat för awesome! gif

Here's to us!

Detta, ovan, föranleds alltså av ett "Nej" från "det stora förlaget". Det förlag som jag i nästan ett års tid har samtalat med om ett bokmanus. Jag har gjort två omarbetningar på deras inrådan och detta slutade alltså med ett "Nej".

Bildresultat för depressing gif

Så, är jag deprimerad? Nej. Är jag förvånad? Egentligen inte. Om det tar så lång tid då är det förmodligen inte så bra som jag hoppades att det var. Om de dessutom vill ha en massa omarbetningar, då saknas det något - eller hur?

Vad händer nu?

Det som händer nu är att jag bryter ihop, plockar upp bitarna, sätter ihop mitt självförtroende och kämpar vidare. Ord för ord, mening för mening och sida för sida.

Ett "Nej" är inte hela världen, som presumtiv författare är man ganska van vid "Nej". "Nej" är lite som en gammal snuttefilt, visserligen en rejält illaluktande och sliten snuttefilt men ändå en snuttefilt. Jag kan det här, jag vet hur en slipsten ska dras - de där "Nejen" innebär bara att jag har uthållighet och guts nog att faktiskt få ihop något som är värt att skicka ut till förlagen. Det hade varit mycket värre om jag aldrig ens försökt.

Så, från och med nu är det:

Bildresultat för the show must go on gif

Business as usual!

torsdag 31 januari 2019

När drömmen överträffar fantasin ... Insomnia, var är du när jag behöver dig?

Härom natten drömde jag om björnar. Stora, blodtörstiga brunbjörnar som (känsliga människor uppmanas sluta läsa här) tuggade i sig en hoper människor, mitt framför ögonen på mig. Både vuxna och småbarn, de här björnarna var sannerligen inte kräsmagade!

Bildresultat för mors lilla olle

Under björnarnas idoga kalasande ägnade jag mig åt att gömma mig. Vid något tillfälle försökte jag även gömma undan två små barn i en kökslåda, för att om möjligt spara deras liv. Jag stack ett kvastskaft genom handtagen så att lådorna inte skulle gå att öppna och därefter stod jag bakom ett skåp och iakttog hur deras mor - som var rullstolsbunden och därför lite mer svårhanterlig än barnen - blev strypt! Även som dröm sett var det en fullkomligt bisarr upplevelse att se en björn strypa en människa. Jag minns att en gigantisk björnhona höll sin ram runt den arma kvinnans hals och tryckte upp henne mot väggen, för att sedan - när hon slutat sprattla - i godan ro börja smaska i sig kvinnan medan en liten björnunge satt på köksgolvet och lekte fridfullt med människobarnens leksaker. Bilar och dockor sysselsatte den lille medan hans mamma tuggade.

Scenbyte. Plötsligt ligger jag och vibrerar av skräck högst upp på några köksskåp medan den stora björnhonan röjer runt i köket för att få fram de två barnen, som hon tydligen har fått nys om trots mina säkerhetsåtgärder. Ytterligare lite senare står jag i en garderob och hör björnarna tugga på resterna av de små barnen ...

Bildresultat för ilsken björn

Tanken på den här bisarra och outhärdligt vidriga mardrömmen lämnar mig ingen ro och jag grubblar febrilt på om den har någon bakomliggande betydelse. Bör jag vara orolig? Jag tror egentligen inte på sanndrömmar men det här var så oerhört grafiskt och realistiskt, i all sin orimlighet, att jag fortfarande - flera dagar senare - mår illa vid tanken på ljuden. Jag kan tänka mig att det faktiskt låter precis så när en björn äter upp en människa och ärligt talat hade jag inte behövt den här kunskapen! Vissa saker mår man bättre av att inte veta, eller hur?

Att drömma sådana här drömmar ger mig en känsla av att: "Med sådana vänner behöver jag inga fiender". När jag led av insomnia drömde jag inte om människoätande björnar och om jag gjorde det så minns jag det inte, för när du sällan sover är sömnen mer att likna vid en lättare form av koma och du minns absolut ingenting av nattens eventuella maror! Ganska sympatiskt egentligen ... eller?

Bildresultat för nattmara