Alla sätt är väl bra utom de dåliga?

Först tänkte jag att latmasken sist och slutligen slagit klorna i mig. Att jag hade nått något slags vägs ände rent energimässigt ... Det här bådar inte gott, tänkte jag. Jag kommer att sluta mina dagar som för evigt outgiven helt enkelt på grund av att jag aldrig färdigställer något och detta i sin tur är ett resultat av min inneboende lättja. En lättja som jag på det här viset alltså gav efter för, accepterade, omfamnade!



Några månader senare kan jag bara konstatera att den här modellen fungerar alldeles utmärkt! Häpnadsväckande nog är jag mer produktiv än jag någonsin varit förut! Orden flyger ut ur fingrarna och om det tidigare kunde gå hela dagar av overksamhet på grund av skrivkramp, handlar det nu möjligtvis om ett par timmar här och där.



Så, vad är det här för ny och finurlig modell? Ja, det kan ju finnas andra före mig som har insett samma sak och i så fall ska jag väl inte slå mig för bröstet och framhålla mig som något slags "uppfinnare" men så här är det i varje fall:

Jag "sitter" (läs: halvligger) i soffan med datorn i knäet och fötterna på bordet (jajamensan!) och skriver så det glöder. Närhelst jag får idétorka slår jag på tv:n, mittemot vilken soffan är strategiskt placerad, och låter valfri film/serie rulla fritt i minst en timme. Obs! Här är det av största vikt att filmen/serien uppfyller följande kriterier:
Den får inte vara för bra/för engagerande - bäst är faktiskt om du har sett den förut. Den bör helst vara på ett språk du klarar att tyda utan att behöva läsa texten men här kan man ju prova sig fram. Fortsätt sedan skriva, med filmen som en fond till dina tankar.

Jag vet inte varför det här fungerar, men det gör det. Ergonomiskt är det förstås en fullständigt förkastlig arbetsposition och att använda tv:n som något slags skvalradio är säkert inte heller att rekommendera ur ett psykologiskt perspektiv - men det fungerar!
Kanske kommer jag inom kort att förvandlas till en:



Nåja, det må väl vara hänt! Ändamålet helgar ju medlen, som man brukar säga.

Världens bästa ännu icke utgivna författare!

Vi är, tror jag, så många att vi skulle kunna bilda en by, eller varför inte en hel liten stad!
Alla vi outgivna författare som dagligen sliter med våra texter är värda en klapp på axeln, tycker jag, och därför kommer det en sådan här.



Here's to us!

Detta, ovan, föranleds alltså av ett "Nej" från "det stora förlaget". Det förlag som jag i nästan ett års tid har samtalat med om ett bokmanus. Jag har gjort två omarbetningar på deras inrådan och detta slutade alltså med ett "Nej".



Så, är jag deprimerad? Nej. Är jag förvånad? Egentligen inte. Om det tar så lång tid då är det förmodligen inte så bra som jag hoppades att det var. Om de dessutom vill ha en massa omarbetningar, då saknas det något - eller hur?

Vad händer nu?

Det som händer nu är att jag bryter ihop, plockar upp bitarna, sätter ihop mitt självförtroende och kämpar vidare. Ord för ord, mening för mening och sida för sida.

Ett "Nej" är inte hela världen, som presumtiv författare är man ganska van vid "Nej". "Nej" är lite som en gammal snuttefilt, visserligen en rejält illaluktande och sliten snuttefilt men ändå en snuttefilt. Jag kan det här, jag vet hur en slipsten ska dras - de där "Nejen" innebär bara att jag har uthållighet och guts nog att faktiskt få ihop något som är värt att skicka ut till förlagen. Det hade varit mycket värre om jag aldrig ens försökt.

Så, från och med nu är det:



Business as usual!