... eller ja, nästan i alla fall!
Jag fick i alla fall ett mejl från förlaget som informerade om att snart kommer redaktörens kommentarer! Det vill säga jag får "snart" (hur långt är ett snart?) manuset tillbaka med kommentarer.
Det här låter inte så dramatiskt men för mig är varje steg i processen förenat med stor spänning, eftersom jag inte vet vad som lurar runt nästa knut.
Jag kan nämligen fortfarande bara knappt tro att det händer på riktigt. Jag nyper mig i armen mest varje dag och tänker att jaja, ta det lugnt flicka lilla! Ta alltsammans med en nypa salt och en stor portion (tillkämpat) sinneslugn, så ska du se att du kommer ur det här med både förnuftet och hedern i behåll.
Ofta använder jag mig av alternativa scenarion, för att inte spä på förhoppningarna i onödan. Jag hittar på alternativa händelseförlopp som förklarar hur det här misstaget kunde ske. Ett sådant är till exempel att någon råkade plocka ut mitt manus och först efter ett par månader inser denne att: "Hoppla, hur hamnade det här skräpet i "Ge ut"-korgen? Det skulle ju till papperskorgen!"
Så pass övertygande är jag i mitt fantiserande på det här temat, att jag varje morgon när jag öppnar inkorgen förväntar mig att hitta det mailet. En skojfrisk ursäkt och en blinkande emoji som säger att "Jaja, shit happens, det här var nära ögat!" För inte kan väl jag ... Ja, ni vet!
Å andra sidan, för varje dag som går och detta INTE inträffar, kommer jag ett steg närmare att bli det vackraste jag kan tänka mig: en utgiven författare. För, som han sa P O Enquist: "Att skriva romaner är det svåraste du kan göra." Och om P O har sagt det, så är det väl så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar