Pros & cons of lägerskolor

För några år sedan skrev jag ett inlägg (i en annan blogg) om när jag skickades på ridläger till en skånsk herrgård, då jag var 12 år.
(Jag har även skrivit om det ridlägret i den här bloggen, men då med fokus på en påse geléråttor. Det här inlägget har emellertid ett lite annorlunda tema.)

Vi var runt 25 glada flickor som inkvarterades i herrgårdens mangårdsbyggnad, det vill säga ett gigantiskt gammalt hus med knarriga golv och dörrar, mörka prång och ödsliga korridorer. Ett kallt och utkylt hus där det för det mesta brann en brasa någonstans, samt ett kök stort som en ordinär trerummare, där skumrasket aldrig riktigt lyckades jagas på flykten.

Utöver detta smått spöklika hus var ridlägret även utrustat med oändliga stallängor i två byggnader, där man lätt gick bort sig mellan raderna av hästar. Och som kronan på verket fanns även ett par kvinnliga ridlärare som i mitt (ansiktsblinda) tycke såg på pricken likadana ut. Långa, smala, blonda, söta. Iförda ridbyxor och rutig skjorta, intill förväxling lika, och jag kunde inte för mitt liv hålla isär dem!

Lägerdeltagarna delades in i två gäng, gissningsvis baserat på ridvana. Jag fick en häst som led av sadeleksem, varför jag fick rida barbacka. Hästen var dessutom inte direkt fyllig, varför ridningen var något av en plåga. Att just jag råkade ut för detta måste ha handlat om att jag svarade fel på frågan om min häst- och ridvana.

Hur som helst, de två gängen med unga ryttare försågs även med varsitt så kallat stallschema, som handlade om att vi skulle sköta om inte bara den häst vi tilldelats utan hela stallet. Mocka, utfordra, rykta och vårda sadlar och träns och så vidare. 

                            

Allt det här var nog gott och bra, men problemet - för min del - handlade om det här med de två ridlärarna. Hon som basade över mitt gäng var vänlig och omtänksam, med mjuk röst och ett rart leende. Den andra, som basade över det andra gänget, var ilsken som en bålgeting och fräste som en vildkatta så snart någon gjorde eller sa något fel. Och jag sa ju tyvärr fel hela tiden, eftersom jag blandade ihop ridlärarna! Efter några sura åthutningar som gick ut på att jag pratade med fel person började jag lida av magont och grav hemlängtan. (Här kan tilläggas att jag led av långt gången konflikträdsla, vilket självklart bidrog till magontet.)

Vi snabbspolar framåt typ 40 år, till en tid med datorer och bloggar. En dag fick jag feeling och skrev om ridlägret, ridlärarna och köket och kocken och alltsammans. Jag skrev som jag skulle ha skrivit en krönika, det vill säga med ett skämtsamt tonfall. Jag överdrev och la till och drog ifrån, så som man gör för att få till en bra historia. 

Jag nämnde inga namn, eftersom jag inga mindes. Men ett namn kom jag ihåg och det var det namn under vilket gårdens ridläger marknadsfördes! Och vad jag inte tänkte på var att det fanns och fortfarande finns flickor (numera damer, tanter) som tillbringat varenda sommar under uppväxten på nämnda ridläger. Dessa gick (förmodligen helt rätt!) i taket när jag raljerade över mitt livs enda riktiga lägervistelse.

I texten erkände jag att den där typen av aktiviteter inte var min kopp te, men vissa av läsarna såg det ändå som att jag tog heder och ära av deras mest älskade plats på jorden.

Detta resulterade i en "shit storm" av rejäla proportioner och jag kunde inte ha blivit mer förbryllad. Det visade sig att gården och ridlägret hade en något sentimental Facebooksida, där gamla elever berättade lustiga anekdoter om sina somrar på ridlägret. Någon läste min blogg och - voilà - jag blev kölhalad och avhandlad i hätska och ytterst kränkta ordalag. Jag blev hatad!

Som tur var innehöll min blogg inga namn eller andra ledtrådar till min person - även om jag misstänker att ingen av ridskolans "fans" skulle ha kommit ihåg mig.
Men jag la hur som helst ner bloggen efteråt, eftersom glädjen i att skriva den typen av texter föll platt till marken. Jag hade inte väntat mig att ett skämtsamt litet inlägg i en blogg - bland miljoner andra bloggar - skulle få den effekten. 

Och syftet med det här inlägget då? Tja, bara det att man ska tänka på vad man skriver och var man skriver. Och kanske även när. Och om vem.

Att kliva över tröskeln hos en potentiell styckmördare

Jag såg en krönika i en morgontidning härförleden, på just ovanstående tema. Och i samma sekund slog minnet till, som en snärtig örfil: bilden av när jag själv gör just precis så! Går ensam in i en lägenhet hemma hos en helt okänd man!
När sådana saker händer på film ifrågasätter man alltid beteendet: "Asså, hur smart är hon egentligen?" "Vilket rikspucko!"

Men så här var det:

För många år sedan hittade jag en begagnad symaskin till salu, troligen via Blocket eller liknande. Jag var i desperat behov en en symaskin, med tre söner vars kläder behövde lappas och lagas och läggas upp mest hela tiden. Hur noggrann du än är så funkar det inte att handjaga i sådana lägen.

Jag kontaktade säljaren av nämnda symaskin och insåg omedelbart två saker: 1. säljaren var en man och 2. att symaskinen fanns i hans hem. När jag pratade med honom fick jag för mig att han bodde ensam, varpå jag försökte få med mig en av sönerna till mötet. Symaskinen ifråga var tung som bly och sannerligen inget man släpade runt på stan. Ingen av sönerna hade tid just då, men en av dem skulle befinna sig på ett internetcafé (ja, det här är länge sedan!) i samma veva och detta café låg ändå ganska nära den här mannens lägenhet. Vi kom överens om att  hålla kontakt via mobilerna. (Först i efterhand fick jag veta att det var total radioskugga i den källarlokal han befann sig, så mina nödsamtal hade hur som helst ljudit för döva öron ...)

Jag parkerade och gick i riktning mot adressen, om än med tvekan i steget. Det kändes lite korkat, det ska erkännas! Jag tänkte att om det visar sig vara en gigantisk man med tatueringar och rakad skalle (fråga mig inte varför just detta skulle tyda på något över huvud taget) så skulle jag vända i dörren.

Jag tog hissen upp och ringde på. Fotsteg hördes där innanför, dörren slogs upp och jag möttes av en ... hur ska man säga? En minst sagt flamboyant, kortväxt och lite knubbig man iförd en gräll Hawaii-skjorta och vida, tunna byxor som snarast påminde om en långkjol. Hans översvallande hälsningsfraser gjorde mig omedelbart lugn och hade så gjort även utan den något gälla rösten och de spretande lillfingrarna. Jag hade kunnat pussa honom där han stod, om jag för en sekund hade trott att han skulle överleva en sådan attack.

Mannen berättade utförligt, och med många lustiga utvikningar, symaskinens hela livshistoria och svor på att han skulle sakna den förfärligt, men att han hade så många symaskiner att han helt enkelt måste börja sälja av!
Hans hem antydde att han sydde, broderade och virkade en hel del, både till sig själv och till hemmet: fladdriga volanggardiner, nuttiga små antimakassar på fåtöljernas ärmstöd, kuddar i regnbågens alla färger och så vidare. Hela hans uppträdande lockade tankarna till Nathan Lanes Albert Goldman i The Birdcage och jag hade gärna stanna kvar resten av eftermiddagen, bara för nöjet att höra honom bubbla på om sina symaskiner.

Jag har fortfarande kvar symaskinen, som forfarande är tung som bly men som har tjänat in köpeskillingen flera gånger om i form av lagade jeansrumpor, upplagda benslut och fållade gardiner etc. Och ibland tänker jag på denne Stockholms svar på Albert Goldman och undrar vad det blev av honom. Jag tror han väckte lite moderskänslor, faktiskt.

Ja, men så här var det alltså ...

"Har du bokat biljett?" frågade han.
"Jaa då!" svarade hon och kollade förstulet i appen. Och visst, där låg ju biljetten. Ett datum, ett klockslag, ett flightnummer. Allt under kontroll alltså. Inte för att hon riktigt kom ihåg att hon hade bokat någon biljett, men eftersom där nu fanns en så ...

I två månader sa hon att "Jag reser den där dagen! Med fakiren, tidigt som f-n!", fullt övertygad om att det var så det var.

Men när natten föll kvällen före avresan drabbades hon - jag! - av eftertankar, eller om det möjligen var förtankar. Inga mail, inga mess - inte ett ljud om att det är dags att checka in - och således hade jag inte checkat in. Jag hämtade mobilen och kollade appen. Jodå, där låg biljetten! Jag kollade och dubbelkollade, men det gick inte att checka in! Varför?

Det tog en stund, men framåt småtimmarna stod fakta klart: jag hade inte alls bokat någon biljett. Det som syntes i appen var en gammal, oanvänd biljett som låg kvar och skramlade - eftersom den ju var oanvänd. Om jag hade tittat närmare hade jag sett att datum och veckodag antydde att något inte stämde. Tyvärr skriver inte SAS in årtal i sina biljetter. Det kanske vore en bra idé annars?

Ett par timmar innan min beställda taxi skulle dyka upp för att ta mig till morgonplanet, lyckades maken (gud välsigne honom! själv satt jag och svor och bankade en stekpanna i mitt huvud) hitta ett annat plan. Ett som gick ännu tidigare (überfakiren?)! Paniken slog förstås till med full kraft, som den ibland gör när man känner att man inte har koll. Ingen mening att sova, alltså. Upp, duscha, boka om taxin, äta en klementin, samla ihop det sista av packningen och så ut.

Taxichauffören var en märkvärdig typ. Pratade i trehundra knyck (kl. halv fyra på morgonen!!) men körde ungefär hälften så fort som övriga trafikanter. När vi anlände till Arlanda fick han ingen dricks, trots att han fiskade efter det.

Försökte skriva ut en bagtag men fick en trasig maskin som slukade min tag. Bad om hjälp och fick till slut en tag - samtidigt som jag började känna ett vagt obehag. Är det kanske inte alls meningen att jag ska åka idag?

Äsch, jag tror inte på skrock och onda aningar ... Seglade igenom säkerhetskontrollen och slog mig ner vid gaten med en kvart till godo. Tja, att sedan mina brusreducerande hörlurar plötsligt inte ville samarbeta och jag var tvungen att - hela vägen - lyssna till en liten, stackars människa som inte alls ville flyga, det är ju smällar man får ta här i livet. Och till all lycka hade de klämt in maximalt antal personer i planet, vilket betydde att jag satt som i ett skruvstäd. Slapp alltså gå på toa, för paret jag delade säte med sov så sött att jag inte hade hjärta att börja stöka. Och när vi landade regnade det ...

Men deppar jag för det? Inte då! För när jag anlände till mitt kära Spanienhus sken solen och temperaturen satt stadigt förankrad runt 24-gradersstrecket. Då glömmer man raskt bort både frustration och självhat och sätter igång att njuta för fullt. 

Over and out!

Till minne av

I morse, på morgonrundan, lyssnade jag som vanligt på musik. Idag föll valet på en spellista som är så gammal att jag inte längre har någon koll på exakt vad som gömmer sig i dess dammiga vrår. Därför blev jag rejält överraskad när en (förmodligen) saligen insomnad gammal hit spelades upp.

När jag nu hörde denna "oldie but goldie" i hörlurarna förflyttades jag till en helt annan plats, i en helt annan tid:

En disc jockey med håret klibbande i pannan arbetar - bokstavligen - i sitt anletes svett i dj-båset på danspalatset i min hembygd. Det är fredagskväll i en trång källarlokal där temperaturen får kondens att rinna utmed väggarna. Det är discokväll, komplett med stroboskopbelysning, glitterbollar och neonljus. Musiken dunkar, ljuset pulserar, blodet svallar och kropparna rör sig i takt med allt och ingenting. Och där, mitt i smeten kommer jag, banande mig fram till dj-båset för att informera om att jag vill lyssna på min låt. Disc jockeyn ser på mig, hissar upp ögonbrynen och nickar uppgivet. Okej då ...

Och han spelar min låt. Visserligen motvilligt men det handlar inte nödvändigtvis om att han tycker illa om vare sig mig eller låten, bara att det är en konstig önskan just där och då. De flesta andra önskningar inriktar sig nämligen på dunkande, pulserande discomusik och inte ... det här!

Jag är lycklig, dansar, blundar och sjunger med. När låten är slut fortsätter kvällen som vanligt, men jag har fått min "quick fix". Disc jockeyn himlar med ögonen och vet att nästa gång han spelar här, i den här lokalen, kommer jag att önska samma sak igen. Och han kommer att spela, för att han är snäll. Och en kväll, kanske något år senare, ger han mig singeln - med en dedikation från honom.
Först efteråt insåg jag att disc jockeyn måste varit väldigt trött på både mig och låten. Och att han förmodligen tyckte att jag var en första klassens nörd!

Ja, allt det där ramlade över mig i morse när jag hörde låten. Och plötsligt kom jag ihåg skivan, som numera ligger i en flyttkartong på vinden, enär jag inte längre nyttjar vinylspelare.
Och fingrarna letade sig omedvetet till telefonen, där jag knappade in "dj demse" och tryckte på Enter. Bara för att jag var nyfiken. Spelar han fortfarande ibland, kanske? Nej, det visar sig att DJ Demse, vars musikmixar jag dansat till otaliga gånger i bland annat Baldershage i Häradsbäck utanför Älmhult, gick bort förra året. Men han finns kvar i mitt minne, eftersom han var den ende disc jockeyn som alltid hade min skiva med sig.

Låten? Alltså, jag skäms kanske lite för att erkänna det, men det var Neil Diamond och Desirée. En ganska tråkig historia och absolut inte Diamonds bästa, men som jag älskade den en gång i tiden!

Om författarskap, uppföljare och små gliringar

Att skriva bok är att tigga om att bli synad i sömmarna. Kritiserad. Ifrågasatt. Sneglad på. Och inte bara från människor på avstånd, utan även på närmare håll.
Men det handlar också om att bli peppad, gratulerad, kanske lite avundad, och inte minst förärad den högsta äran av dem alla: att bli ombedd att skriva uppföljare.

Det där sista har upprepats flera gånger sedan min bok släpptes den 30 november 2023 och jag har tagit fasta på det. Inledningsvis handlade det nog mest om att jag kände mig smickrad och därmed lite "tvungen". Men med tiden har jag insett att det faktiskt går att få ihop en fortsättning och därmed har det blivit väldigt njutbart, för att inte säga skitroligt! Om än svårt ...

Någon frågade "när blir uppföljaren klar?" och jag försökte svara och högg till med något. Men som så ofta när man sätter ett datum - om så bara för sig själv - dyker en massa hinder upp. I det här fallet jul och nyår med resande hit och dit.

Nå, nu är jag i varje fall framme vid uppföljarens avslutande kapitel. Det innebär ett evigt läsande och pillande, med många frågetecken och små detaljer som behöver korrigeras, alternativt hela stycken som behöver flyttas eller tas bort.

Jag är normalt inte rädd för att radera och jag drar mig inte för att tänka om. Så sett är jag inte ett dugg osentimental. Kill your darlings? Jajamensan! Här går vi loss med motorsågen om det känns relevant och det är jag själv som bestämmer om det är relevant, så ...
Men till min glädje har även förlaget sagt sig vara intresserade av en uppföljare. Så det enda jag behöver försäkra mig om just nu är att motivationen är på plats ... 

Och annars, då? Översättningar? Utlandssatsningar? Jodå, det finns tankar om det också - enligt redaktören - och den som lever får se. Men oavsett vad så känner jag, varje dag, att jag bor i min dröm. Mycket bättre än så blir det inte!

Natten går - emellanåt - jävligt tunga fjät

Varje år detta datum nås jag av ett minne, som för övrigt inte kräver Facebooks handpåläggning. Det här minns jag alldeles av mig själv.

Luciadagen är för många en trevlig dag där vitklädda människor i olika storlekar förgyller sin omgivning med (eventuell) skönsång, (ibland) pepparkakor och (i värsta fall) fesljummen glögg ackompanjerad av bistra minusgrader. Alla har vi varit där, först som barn, sedan som tonåringar och slutligen som vuxna för att beskåda de egna telningarna, som likt boskap föses in i ledet för att upprepa traditionen.

Men det är inte luciatågen från mina barns uppväxt som skänker dagen en lite mörkare klang. Nej, det här minnet har passerat 50-årsstrecket och som sådant bör det vara preskriberat, det vill säga jag hoppas att det är okej att återberätta följande:

Det är mellanstadiet i B skola någonstans i djupaste Småland. En liten skola med få elever i varje klass. Vi var 5 i min, 7 i klassen över och därför delade vi klassrum, så kallad B-formsskola. Inför luciatåget skulle en ljusdrottning väljas ut, dvs. klasskamraterna skrev ner namnet på den flicka de helst såg som lucia. Rösterna samlades in och räknades, och valet det här året föll på A som var den absolut längsta flickan på skolan. Längre än de flesta lärarna och så långt var allt gott och väl. 

Men A insåg möjligen att hon valts för längdens skull och dök inte upp på luciadagen. I all hast rotades då listan med valresultaten fram och - voilà - tvåa på listan var undertecknad! Detta meddelades mig någon halvtimme innan luciatåget skulle gå av stapeln och jag blev förfärad. Jag ville absolut inte, men det var inte läge att backa ur. Föräldrarna satt beredda med kameror, fröken E. värmde upp orgeln och alla stearinljus byskolan kunde uppbringa var tända.

För mig blev detta en oerhört plågsam historia. Ljuskronan var för liten, jag hade inte hunnit lära mig lucians vers och jag avskydde att stå i centrum. Än i dag mår jag dåligt när jag ser bilden från luciatåget. För det första var jag tvungen att hålla huvudet i en viss vinkel för att inte tappa ljuskronan, varför jag ser enormt obekväm ut. På bilden är jag likblek av skräck och skam inför att gå först i luciatåget och inför det faktum att en klasskompis fick sufflera lucians vers åt mig. Jag önskade, av hela mitt hjärta, att jorden kunde öppnas under mina fötter och sluka mig hel och hållen.

Just den önskningen gick inte i uppfyllelse och det är jag rätt glad för idag!

Ett bokpaket på väg

Jag stoppade just ett bokpaket på lådan. Visst är det en underbar känsla att tänka sig att någonstans i andra änden sitter en person och blir förtjust, för det brukar man ju bli när man får böcker i brevlådan. I varje fall om man är en läsande person.
Att på det här viset kunna glädja någon som ser fram emot att läsa det just jag har skrivit - ja, det är i sanning något att fröjdas åt! På så sätt blir bokpaketet till glädje för både avsändare och mottagare.

Bah, tänker någon. Pappersböcker! Vem f-n köper pappersböcker i dessa tider?

Jo, det ska jag tala om för dig! En pappersbok är ändå till syvende och sist just det ... en bok! Något att hålla i sina händer, något att bläddra i, något - för att citera en bibliotekarie från min barndom - "man kan känna tyngden av". Böcker äger fortfarande en viss tjusning. Åtminstone hos oss boomers och även om det antyds att vi är den sista generationen som gläds åt pappersböcker så tror jag att dessa våra små "dinosaurier" inte kommer att utraderas från jordens yta inom det närmaste. Jag anar en revival, en tid när människor tröttnar på det eviga, blå ljuset från skärmarnas värld och väljer att vila sina stackars korpgluggar med hjälp av vanligt, vitt papper med tryckt text på. Med läslampan tänd. Framför brasan. Med en kopp te. Ja, ni fattar.

Jag har dock slutat läsa dagstidning i pappersformat, helt enkelt på grund av den överväldigande mängden pappersskräp som genereras. Papper som i sin tur ska avyttras någonstans, eftersom alternativet snart blir ett ointagligt pappersfort snarare än ett hem.
Vi hade länge en påse stående för ändamålet, i ett hörn i köket. I många år stod påsen där och när den var full - en gång i kvartalet - fick jag släpa iväg den till sopsorteringen. Släpa ... inte bära. Med orangutangarmar som följd. Tänk så smidigt det ändå är med en liten padda eller telefon! Tja, man är väl inte sämre än att man kan få vara lite motsägelsefull ibland.