Varje år detta datum nås jag av ett minne, som för övrigt inte kräver Facebooks handpåläggning. Det här minns jag alldeles av mig själv.
Luciadagen är för många en trevlig dag där vitklädda människor i olika storlekar förgyller sin omgivning med (eventuell) skönsång, (ibland) pepparkakor och (i värsta fall) fesljummen glögg ackompanjerad av bistra minusgrader. Alla har vi varit där, först som barn, sedan som tonåringar och slutligen som vuxna för att beskåda de egna telningarna, som likt boskap föses in i ledet för att upprepa traditionen.
Men det är inte luciatågen från mina barns uppväxt som skänker dagen en lite mörkare klang. Nej, det här minnet har passerat 50-årsstrecket och som sådant bör det vara preskriberat, det vill säga jag hoppas att det är okej att återberätta följande:
Det är mellanstadiet i B skola någonstans i djupaste Småland. En liten skola med få elever i varje klass. Vi var 5 i min, 7 i klassen över och därför delade vi klassrum, så kallad B-formsskola. Inför luciatåget skulle en ljusdrottning väljas ut, dvs. klasskamraterna skrev ner namnet på den flicka de helst såg som lucia. Rösterna samlades in och räknades, och valet det här året föll på A som var den absolut längsta flickan på skolan. Längre än de flesta lärarna och så långt var allt gott och väl.
Men A insåg möjligen att hon valts för längdens skull och dök inte upp på luciadagen. I all hast rotades då listan med valresultaten fram och - voilà - tvåa på listan var undertecknad! Detta meddelades mig någon halvtimme innan luciatåget skulle gå av stapeln och jag blev förfärad. Jag ville absolut inte, men det var inte läge att backa ur. Föräldrarna satt beredda med kameror, fröken E. värmde upp orgeln och alla stearinljus byskolan kunde uppbringa var tända.
För mig blev detta en oerhört plågsam historia. Ljuskronan var för liten, jag hade inte hunnit lära mig lucians vers och jag avskydde att stå i centrum. Än i dag mår jag dåligt när jag ser bilden från luciatåget. För det första var jag tvungen att hålla huvudet i en viss vinkel för att inte tappa ljuskronan, varför jag ser enormt obekväm ut. På bilden är jag likblek av skräck och skam inför att gå först i luciatåget och inför det faktum att en klasskompis fick sufflera lucians vers åt mig. Jag önskade, av hela mitt hjärta, att jorden kunde öppnas under mina fötter och sluka mig hel och hållen.
Just den önskningen gick inte i uppfyllelse och det är jag rätt glad för idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar