Jag stoppade just ett bokpaket på lådan. Visst är det en underbar känsla att tänka sig att någonstans i andra änden sitter en person och blir förtjust, för det brukar man ju bli när man får böcker i brevlådan. I varje fall om man är en läsande person.
Att på det här viset kunna glädja någon som ser fram emot att läsa det just jag har skrivit - ja, det är i sanning något att fröjdas åt! På så sätt blir bokpaketet till glädje för både avsändare och mottagare.
Jo, det ska jag tala om för dig! En pappersbok är ändå till syvende och sist just det ... en bok! Något att hålla i sina händer, något att bläddra i, något - för att citera en bibliotekarie från min barndom - "man kan känna tyngden av". Böcker äger fortfarande en viss tjusning. Åtminstone hos oss boomers och även om det antyds att vi är den sista generationen som gläds åt pappersböcker så tror jag att dessa våra små "dinosaurier" inte kommer att utraderas från jordens yta inom det närmaste. Jag anar en revival, en tid när människor tröttnar på det eviga, blå ljuset från skärmarnas värld och väljer att vila sina stackars korpgluggar med hjälp av vanligt, vitt papper med tryckt text på. Med läslampan tänd. Framför brasan. Med en kopp te. Ja, ni fattar.
Jag har dock slutat läsa dagstidning i pappersformat, helt enkelt på grund av den överväldigande mängden pappersskräp som genereras. Papper som i sin tur ska avyttras någonstans, eftersom alternativet snart blir ett ointagligt pappersfort snarare än ett hem.
Vi hade länge en påse stående för ändamålet, i ett hörn i köket. I många år stod påsen där och när den var full - en gång i kvartalet - fick jag släpa iväg den till sopsorteringen. Släpa ... inte bära. Med orangutangarmar som följd. Tänk så smidigt det ändå är med en liten padda eller telefon! Tja, man är väl inte sämre än att man kan få vara lite motsägelsefull ibland.
