Om författarskap, uppföljare och små gliringar

Att skriva bok är att tigga om att bli synad i sömmarna. Kritiserad. Ifrågasatt. Sneglad på. Och inte bara från människor på avstånd, utan även på närmare håll.
Men det handlar också om att bli peppad, gratulerad, kanske lite avundad, och inte minst förärad den högsta äran av dem alla: att bli ombedd att skriva uppföljare.

Det där sista har upprepats flera gånger sedan min bok släpptes den 30 november 2023 och jag har tagit fasta på det. Inledningsvis handlade det nog mest om att jag kände mig smickrad och därmed lite "tvungen". Men med tiden har jag insett att det faktiskt går att få ihop en fortsättning och därmed har det blivit väldigt njutbart, för att inte säga skitroligt! Om än svårt ...

Någon frågade "när blir uppföljaren klar?" och jag försökte svara och högg till med något. Men som så ofta när man sätter ett datum - om så bara för sig själv - dyker en massa hinder upp. I det här fallet jul och nyår med resande hit och dit.

Nå, nu är jag i varje fall framme vid uppföljarens avslutande kapitel. Det innebär ett evigt läsande och pillande, med många frågetecken och små detaljer som behöver korrigeras, alternativt hela stycken som behöver flyttas eller tas bort.

Jag är normalt inte rädd för att radera och jag drar mig inte för att tänka om. Så sett är jag inte ett dugg osentimental. Kill your darlings? Jajamensan! Här går vi loss med motorsågen om det känns relevant och det är jag själv som bestämmer om det är relevant, så ...
Men till min glädje har även förlaget sagt sig vara intresserade av en uppföljare. Så det enda jag behöver försäkra mig om just nu är att motivationen är på plats ... 

Och annars, då? Översättningar? Utlandssatsningar? Jodå, det finns tankar om det också - enligt redaktören - och den som lever får se. Men oavsett vad så känner jag, varje dag, att jag bor i min dröm. Mycket bättre än så blir det inte!

Natten går - emellanåt - jävligt tunga fjät

Varje år detta datum nås jag av ett minne, som för övrigt inte kräver Facebooks handpåläggning. Det här minns jag alldeles av mig själv.

Luciadagen är för många en trevlig dag där vitklädda människor i olika storlekar förgyller sin omgivning med (eventuell) skönsång, (ibland) pepparkakor och (i värsta fall) fesljummen glögg ackompanjerad av bistra minusgrader. Alla har vi varit där, först som barn, sedan som tonåringar och slutligen som vuxna för att beskåda de egna telningarna, som likt boskap föses in i ledet för att upprepa traditionen.

Men det är inte luciatågen från mina barns uppväxt som skänker dagen en lite mörkare klang. Nej, det här minnet har passerat 50-årsstrecket och som sådant bör det vara preskriberat, det vill säga jag hoppas att det är okej att återberätta följande:

Det är mellanstadiet i B skola någonstans i djupaste Småland. En liten skola med få elever i varje klass. Vi var 5 i min, 7 i klassen över och därför delade vi klassrum, så kallad B-formsskola. Inför luciatåget skulle en ljusdrottning väljas ut, dvs. klasskamraterna skrev ner namnet på den flicka de helst såg som lucia. Rösterna samlades in och räknades, och valet det här året föll på A som var den absolut längsta flickan på skolan. Längre än de flesta lärarna och så långt var allt gott och väl. 

Men A insåg möjligen att hon valts för längdens skull och dök inte upp på luciadagen. I all hast rotades då listan med valresultaten fram och - voilà - tvåa på listan var undertecknad! Detta meddelades mig någon halvtimme innan luciatåget skulle gå av stapeln och jag blev förfärad. Jag ville absolut inte, men det var inte läge att backa ur. Föräldrarna satt beredda med kameror, fröken E. värmde upp orgeln och alla stearinljus byskolan kunde uppbringa var tända.

För mig blev detta en oerhört plågsam historia. Ljuskronan var för liten, jag hade inte hunnit lära mig lucians vers och jag avskydde att stå i centrum. Än i dag mår jag dåligt när jag ser bilden från luciatåget. För det första var jag tvungen att hålla huvudet i en viss vinkel för att inte tappa ljuskronan, varför jag ser enormt obekväm ut. På bilden är jag likblek av skräck och skam inför att gå först i luciatåget och inför det faktum att en klasskompis fick sufflera lucians vers åt mig. Jag önskade, av hela mitt hjärta, att jorden kunde öppnas under mina fötter och sluka mig hel och hållen.

Just den önskningen gick inte i uppfyllelse och det är jag rätt glad för idag!

Ett bokpaket på väg

Jag stoppade just ett bokpaket på lådan. Visst är det en underbar känsla att tänka sig att någonstans i andra änden sitter en person och blir förtjust, för det brukar man ju bli när man får böcker i brevlådan. I varje fall om man är en läsande person.
Att på det här viset kunna glädja någon som ser fram emot att läsa det just jag har skrivit - ja, det är i sanning något att fröjdas åt! På så sätt blir bokpaketet till glädje för både avsändare och mottagare.

Bah, tänker någon. Pappersböcker! Vem f-n köper pappersböcker i dessa tider?

Jo, det ska jag tala om för dig! En pappersbok är ändå till syvende och sist just det ... en bok! Något att hålla i sina händer, något att bläddra i, något - för att citera en bibliotekarie från min barndom - "man kan känna tyngden av". Böcker äger fortfarande en viss tjusning. Åtminstone hos oss boomers och även om det antyds att vi är den sista generationen som gläds åt pappersböcker så tror jag att dessa våra små "dinosaurier" inte kommer att utraderas från jordens yta inom det närmaste. Jag anar en revival, en tid när människor tröttnar på det eviga, blå ljuset från skärmarnas värld och väljer att vila sina stackars korpgluggar med hjälp av vanligt, vitt papper med tryckt text på. Med läslampan tänd. Framför brasan. Med en kopp te. Ja, ni fattar.

Jag har dock slutat läsa dagstidning i pappersformat, helt enkelt på grund av den överväldigande mängden pappersskräp som genereras. Papper som i sin tur ska avyttras någonstans, eftersom alternativet snart blir ett ointagligt pappersfort snarare än ett hem.
Vi hade länge en påse stående för ändamålet, i ett hörn i köket. I många år stod påsen där och när den var full - en gång i kvartalet - fick jag släpa iväg den till sopsorteringen. Släpa ... inte bära. Med orangutangarmar som följd. Tänk så smidigt det ändå är med en liten padda eller telefon! Tja, man är väl inte sämre än att man kan få vara lite motsägelsefull ibland.

Bokförlaget Lava - och andra eruptioner

Parasiterande hybridförlag som kapitaliserar på folks drömmar - så låter ett av senaste tidens journalistiska utbrott över den nya tidens förlag (i SvD häromdagen). Där står också att läsa att hybridförlagen inte är "riktiga" förlag, att de bara vräker ut vadhelst någon arm sate vill betala för, helt utan att bry sig om sådant som ex. kvalitet. Det här tolkar jag som att det mesta som ges ut av de här förlagen är skit.

Min bok, Det perfekta livet, är utgiven av Lava förlag och jag erbjöds utan omsvep ett så kallat traditionellt förlagsavtal, det vill säga jag har inte betalat en krona för någon del av utgivningen.

När hybridförlagen beskrivs i media låter det som om ingen av alla blåögda drömmare med författarambitioner kan förvänta sig någon som helt seriös utgivningsverksamhet och att alla som blir utgivna på det här viset har betalat hundratusentals kronor för tjänsten! Så är alltså inte fallet och det vore intressant att någon gång få läsa en objektiv redogörelse för hur förlag som Lava m.fl arbetar.

Mitt manus antogs i januari 2023 och genomgick sedvanligt nagelfarande med flera efterföljande korrigeringsrundor vid mitt skrivbord. Därefter gjordes omslagsarbete och baksidestexter etc. Här kan jag ev. kritisera Lava för att de kanske inte bidrog med så mycket input i baksidestexten, som jag ritade ihop helt själv (och inte blev särskilt nöjd med). Och när jag ändå har kritikerbyxorna på mig kan jag tänka att deras marknadsföring nog handlar om en mer kostnadseffektiv variant som i huvudsak baseras på sociala medier. Å andra sidan har jag inte gett ut någon bok förut, så jag har inte så mycket att jämföra med. Men mitt manus finns i pappersformat och som ljudbok, och längre fram kommer den även att finnas som e-bok. Och jag har alltså inte betalat ur egen ficka för detta!

Jag tycker att kritiken mot hybridförlagen är både överdriven och surmagad. Men säg den bransch som sitter stillatigande och bara ser på när dess värld vänds upp och ner. Det är självklart knepigt när det dyker upp "disruptiva" nykomlingar som väljer att uppfinna hjulet på nytt.

Eierschalensollbruchstellenverursacher

Jag fann en text, i denna blogg, skriven av mig själv med mina egna små hansingar 2015. Rubriken såg ut som ovan och det slog mig att det där är ett av mina absoluta favoritord. Inte bara för att det har typ 38 bokstäver eller att det är på tyska och att det för ganska många människor är helt obegripligt. Utan för att jag minns det! Jag både minns det och jag kan stava till det! Jag, som inte kan komma ihåg ett årtal ens under pistolhot, som sällan vet vad det är för datum och som bara med nöd och näppe kan minnas något över huvud taget som involverar siffror. Men bokstäver minns jag!

I min gamla bloggtext ondgjorde jag mig över att jag hade underkänt (enligt dagens betygssystem om än inte enligt gårdagens) i ämnet historia, i både grundskola och gymnasium, vilket enligt somliga är fullkomligt barockt. Många anser nämligen att det är "busenkelt" att få bra betyg i historia eftersom du bara behöver banka in skiten (läs: årtal och siffror av allehanda slag). Jöhöpp, var det så enkelt? Att jag inte tänkte på det!

Nej, jag kan alltså fortfarande inte memorera siffror! Ord och stavning däremot, det sitter som en smäck. Har jag en gång lärt mig ett ord så sitter det kvar! Ofta förvånar jag mig själv när jag löser korsord eller skriver, då jag inte sällan måste slå upp ett ord jag producerat eftersom jag misstror mig själv. Kan det där verkligen stämma? Vad betyder det ens? Men jodå, det inte bara stämmer, det är rättstavat också!

Btw, en eierschalensollbruchstellenverursacher ser ut så här:

Brasklapp: detta innebär emellertid inte på något sätt att jag alltid stavar allting rätt - alla kan vi ha en dålig dag.

Jag - en gräslig gräsänka

Vad är det de säger? När katten är borta ...?

Min bättre hälft är alltså ute på vift, på en kusinträff i Småland. Själv tillbringar jag helgen på Vålarö och tar hand om ett envetet ryggskott medelst värktabletter, vackert väder och:

Japp ... Å ena sidan en utsökt, ugnsbakad sötpotatis med fetaostkräm, pastrami och ett gott rötjut. Å den andra: Mr. Darcy! Det vill säga Pride and Prejudice - serieversionen från 1995.  (Obviously, den enda som räknas!)

Om jag ska vara  helt ärlig så är ovanstående upplägg inte enbart orsakat av ryggskottet; det är väl så här det brukar se ut närhelst jag lämnas ensam en kväll/natt. Mat som mannen inte gillar och en tv-serie jag sett femtioelva gånger förut.

Så, tonight and tonight only (nåja), unnar jag mig att sitta här och småsvimma (swoon - ett så mycket mer passande ord men svåröversatt) över suddiga närbilder på en småleende Colin Firth - som emellanåt är iförd genomblöt, vit skjorta. Ja, ni som vet ni vet!

Jag kan praktiskt taget alla repliker utantill och jag förstår självfallet att det är illa. Riktigt illa! Det handlar om ett beroende. Ett desperat sökande efter en fix, efter något - vad som helst - som kan stilla min oro. Men - álas - det enda som funkar är the real stuff: Firth, Ehle och resten av den mest välcastade tv-serie någonsin!

Jag minns hur det började. En god vän fick serien på VCR (ja, och? det här var på 90-talet) och hon bjöd hem mig. Sa: "Det här måste du bara se!" En halv natt satt vi och dreglade, drack vin, fnittrade och bara njöt. Jane Austen när hon är som bäst: humorn, glimten i ögat, den knivskarpa blicken på samtiden och alla de märkliga sociala koder som gällde på den tiden och som egentligen ganska enkelt kan appliceras på samtidens dito. Och som jag älskar detta! Jag får inte nog och på något sätt tycker jag ändå att det talar till min fördel. Det är vänligt, diskret, humoristiskt, intelligent och oerhört respektabelt!

Sedan får man ju inte förglömma den romantiska touchen. De där orden, som alla vi suckers kan i sömnen och som alltid fixar stämningen, så att säga ...

"... how ardently I admire and love you ..."

"... one word from you will silence me on this matter forever!"

Jag menar bara ... HERRE.GUD! What's not to like?

Den här är till dig, Josefin Sonck

Det finns en komiker som heter enligt rubriken ovan. I ett Instagraminlägg berättar hon om sin ankomst till Stockholm, om en förvirrad tid och om djärva livsval. Och så ber hon läsarna att berätta om något galet de har gjort. Det fick mig att minnas, som en blixt från klar himmel ...

Förvirrad tid och djärva livsval? Jojo ... Vid inte mindre än tre tillfällen har jag sagt upp mig på stående fot. Uppsägningstid: ca. 10 sekunder.
Okej, här finns det grogrund för en del fördomar, hinner jag tänka nu - innan jag inser att det kanske inte alls handlar om fördomar, utan om sanningar. Ja, jag var oansvarig! Ja, jag var (extremt) impulsiv! Och ja, jag hade (djävligt) kort stubin! Men samtidigt ...

Har jag någonsin ångrat mig? Nej, faktiskt inte, inte en dag!

Ta det första tillfället, som exempel: Jag var anställd vid Statens Järnvägar, arbetsplatsen var förlagd till områdesexpeditionen i den lilla staden A (ett nergånget kontor högst upp i stationshuset). Jag hade trevliga arbetskamrater, ett inte särskilt krävande jobb samt usel lön. Jag hade fått ett muntligt löfte (ja, jag vet att de inte är mycket värda!) om att så snart områdesexpeditionen omorganiserats (inom kort), fanns det en öppning för mig och min nyligen avslutade utbildning inom marknadskommunikation.

Så döm om min förvåning när den nya organisationen offentliggjordes och den där öppningen effektivt hade tillslutits av människor som absolut inte hade någon utbildning i ämnet marknads-någontingöverhuvudtaget! När jag ställde chefen mot väggen ryckte han bara på axlarna och sa att jag inte hade fått något skriftligt löfte.

Jag fattade mitt beslut på mindre än en sekund. Och visst, det kan låta som en överreaktion men ... bear with me! Jag gick in på mitt kontor, satte ett papper i skrivmaskinen (jodå, det här är så länge sedan!) och hasplade snabbt ur mig en uppsägning. Dansade in på chefens kontor, kastade papperet på skrivbordet och dansade ut igen, med gubbens röst ringande i öronen: "Hörrudu, du kan inte göra så här! Kom tillbaka!"

Nej, jag kom aldrig tillbaka. Jag satte inte min fot på det där kontoret igen och något år senare flyttade jag från den södra änden av Sverige till Stockholm, där jag påbörjade ett nytt liv. Fast då hade jag redan hunnit genomföra ännu ett liknande stunt - men det är en annan historia!