Den där iskalla känslan längs ryggraden ...

... när du inser att det du just skrivit förmodligen är ren skit.

Som nämnts några gånger håller jag på att skriva om ett gammalt välrefuserat manus - av den enkla anledningen att jag kan och vill. Trodde jag ...



Originalet, om man nu kan tala om ett sådant när ursprungsidén har modifierats minst fem gånger, hade väl ändå ett visst existensberättigande. Den här nya versionen känns däremot så avskalad och renskrubbad att den sannolikt är ett riktigt sömnpiller. Om ens läsbar.

Vad gör jag nu då? Ska jag fullfölja min eventuellt fåfänga strid och likt Don Quijote vägra släppa min stolta fana? Eller ska jag ge fan i fanan? Jag menar, det finns ju fler fanor här i världen. Jag har en dator som är fullproppad med bra, halvbra och rent ut sagt usla idéer - någon av dem ska väl i allsin dar kunna fungera?

Samtidigt känns det motigt att släppa taget om något som jag har lagt ner så oändligt många timmar på. Bortkastat arbete är bara så fantastiskt sorgligt!



Nej, jag biter nog ihop ett tag till. "Skam den som ger sig" och "tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar" och "upp med hakan" och allt det där ...

Tjoflöjt!