2D-drömmar

3D är idag inget märkvärdigt - inte ens 4D är sci-fi längre. Men att drömma i 2D måste ju ändå ses som något udda ...



Sonen och jag satt vid frukostbordet och diskuterade nattens drömmar. Själv drömde jag om att det byggdes stora, pastellfärgade lyxvillor runt om på min föräldragård hemma i Småland. Lite skoj, tyckte jag - var får man allt ifrån? Då berättade sonen att han hade drömt att han plötsligt fick arbete som kurator på skolan, och fick hantera sina jämnåriga kompisars bekymmer. När han hade funderat en stund över detta, tillade han:
"Ja, och så drömde jag hela tiden i 2D, så det var lite svårt att veta vart man skulle gå. Jag såg liksom mig själv uppifrån. När jag kom till en kant så trillade jag av."

Det där har aldrig hänt mig. Å andra sidan - att drömma om sig själv som i ett tv-/datorspel kräver nog ett visst förarbete. Jag har aldrig köpt det där att datorspel genererar aggressivitet, men här tror jag nog att spelandet kan ha haft en viss inverkan ...